Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘granola’

Innan jag bestämde mig för att slänga två nummer av Allers Veckotidning som funnits i min farmors ägo (man kan inte spara allt!) gjorde jag en sista genombläddring. Därvid fann jag tidningens tips på middagsmat för den som inte riktigt orkade eller hann eller hade fantasi nog att själv hitta på vad man skulle äta. Så kan det ju bli ibland och det ligger inget nedsättande i det. I numret från 1968 fick man en hel veckomeny, men 1971 hade tipsen krympt till tre rätter. Då fick man å andra sidan även tre tips ”för kalorijägare” och dessutom förslag på ”vår billiga vardagsrätt”. Så sammantaget blev det fortfarande sju rätter. Det är kortfattad, men ändå fascinerande läsning. Man kan konstatera att det har hänt mycket på matfronten på femtio år. Vi äter i stor utsträckning andra saker – och maten presenteras på ett annat sätt.

1971 föreslår Allers att man ska äta bogfläsk med tomat- och lökfräs. Till detta ska man servera potatis. Intressant nog ges också ett förslag på efterrätt, en helt vanlig vardag. Men det är ett närmast lakoniskt förslag: glass. Man kan också äta panerade koljafiléer med ansjovissmör och kokta grönsaker. Efterrätten den här gången? Bär. Kort och koncist. Det tredje middagsförslaget är köttbullar med kokt sellerikål och tomatsallad. Även till detta föreslås en efterrätt: filmjölk och pepparkakor.

Just detta korthuggna, prosaiska språk är kanske det man slås mest av. Det är lite som om maten är något närmast nödvändigt ont som varken får vara för märkvärdigt eller för dyrt. Den billiga vardagsrätten 1971 (malda leverbiffar med kokt potatis och vitkålssallad) beräknas kosta 1,85 kronor per person. Det motsvarar 13,62 kronor 2018. Onekligen ganska billigt. Men det är språket jag är ute efter. Och det handlar faktiskt inte bara om beskrivningarna av rätterna i sig, utan även om hur tillvägagångssättet vid tillagningen beskrivs. Hur är det möjligt? Man kan väl bara tillsätta tomatpuré på ett sätt?

Någonstans på vägen har matlagning och bakning och liknande köksrelaterade handlingar blivit lika internationaliserade som resten av samhället. Det är inte så konstigt. Och det är inte heller så konstigt att köksspråket har glidit iväg från en stark fransk påverkan till en stark engelsk påverkan. Men är det nödvändigt? Man använder numera frosting i stället för glasyr. Man talar om crunch i stället för knaprighet. Man picklar i stället för att lägga in. Man äter frozen yoghurt och granola bars. Man drisslar och sprinklar och sippar och peelar och glejsar och zestar, allt på grund av något slags lättja eller okunskap eller vad det nu kan vara. Är det matlagningsprogrammen i televisionen som spökar? Javisst. Där vänder man av något skäl mer än gärna blicken västerut och anammar cupcakes och sponge cakes och smoothie bowls. Men kokböckerna är lika goda kålsupare. Det räcker med att ta en titt på några kokbokstitlar i högen: Happy Food, Green Kitchen at Home, Pure Decadence, The New Green Salad, Sweet Spots of New York, United States of Cakes, Cake Hero, Spiralize It!…och kanske värst av alla: Studentköket: quick and tasty. Och det här, mina vänner, är svenska kokböcker.

Men om man nu jämför en kokbok från det tidiga 1970-talet och en från 2000-talet så noterar man förmodligen mest att man numera jobbar hårt för att få de olika rätterna att låta riktigt smaskiga – kanske för att man ska bli mer intresserad av att ge sig i kast med dem, men kanske också för att kokböckerna säljer bättre då. Recepten låter både proffsigare och godare. Välkomponerade och färggranna bilder gör förstås sitt till också.

Förr: Soppa med fläskben. Sillpudding. Vitkål med fläsksås. Torskrom i låda. Potatissoppa med gurka. Genuint. Sakligt. Nästan lite medeltida. Och möjligtvis kan man tycka att det också är lite tråkigt.
I dag: Man serverar gärna rätter på rödbetsbo, med guldsmör, på rödvinsspegel, i en koja av vitlöksmossa eller på en bädd av vänsterhandskalade räkor (eller kanske ”pillade räkor” som det står på en känd och anrik restaurangs meny). Även själva tillagningssättet ska gärna in i namnen på rätterna. Det är bräserat och pocherat och rostat och sauterat och ugnsbakat och lättvispat och ekspånsgrillat och nattmarinerat och Gud vet allt.
Och man lånar gärna musiktermer för att beskriva mat. Man kan få sig serverad en grönsakssymfoni eller en oxmedaljongfuga eller en ostkvartett eller en griskindsaria med efterföljande stående gruyèrecrèmeovationer.

Inte nog med det. Har man tur så kan man uppmanas att laga en grönsaksorgie eller en renfiléexplosion också. Och det är krämigt och frasigt och skummigt och mustigt och lyxigt och fluffigt. Och helst ska samtliga ingredienser räknas upp redan i rubriken. Autentiska exempel:
Gravad strömming med tomat, salladslök, kapris, citron och olivolja.
Fläskmacka på grillat bröd, med gurka, krispig surkål och majonnäs.
Oxbringamacka på rågbröd med curryremoulad och lökring.
Bakad torsk med vitvinsås, brynt smör, valnötter och druvor.
Kanske är det så att vi inte längre tål överraskningar? Eller är det en innehållsdeklaration för folk som inte tål vissa livsmedel?

Men är det då fel att presentera mat på det här sättet? Nej, egentligen inte. Det ska ju erkännas att det faktiskt låter godare. Men jag är lite trött på den där antydan till snobbighet som finns i matpresentationer. Och min poäng är möjligen att mat inte blir godare eller nyttigare för att den så att säga låter godare eller nyttigare. Ett torrt bröd blir inte godare för att man säger ”Och till det serverar jag ett gott bröd.” (Varför skulle man för övrigt vilja servera något annat än ett gott bröd?)

Varför har det blivit så här? Under de senaste femtio åren har uppenbarligen svensken i gemen blivit mycket mer matintresserad. Där man förr fick hålla till godo med några recept i veckotidningarna och någon kokbok och kanske ett TV-program med Ria Wägner, så kryllar det i dag av matlagningsprogram i alla möjliga TV-kanaler och det lär ges ut i genomsnitt en kokbok varje dag i Sverige! Om man ska kunna fylla alla dessa kokböcker och matlagningsprogram med ett vettigt (eller ovettigt) innehåll så måste man förstås vända blickarna åt alla håll samtidigt, men av någon anledning alldeles särskilt gärna åt USA-hållet. Och om man ska kunna sälja kokböckerna så krävs det målande beskrivningar – som ofta får maten att låta godare än vad den är. Det är som om vi lever i någon sorts matdröm, en fantasivärld, där kokböckerna närmast blir som pornografi.

Jag tror att det ger upphov till en känsla av att vi kan och vet mer om mat än vi i själva verket gör. Vi tenderar att bli lite snobbiga. Vi tror att vi är mästerkockar och slänger oss med termer och ingredienser och tillagningsmetoder tills vi blir alldeles trötta. Och vi kan massor om exotisk mat som vi har ätit en gång på någon charterresa, och därför kan vi skrida in och näpsa den som händelsevis uttalar någon rätt eller ingrediens på fel sätt. Jag vet hur det är, ty jag har själv gjort det. Vi vet till exempel att hawaiiansk mat som serveras i en skål är en bowl (absolut inte en skål) och att en poké bowl absolut inte är samma sak som en sallad och en rainbow bowl är absolut inte samma sak som en poké bowl. För att inte tala om smoothie bowl! (Det finns i själva verket så många olika bowls att ungefär en tjugofemtedel vore nog – men kom för Guds skull ihåg att inte kalla dem för skålar!)

Det är alltså den där snobbigheten som gör mig lite trött. Det pretentiösa. Jag är förvisso en vän av ord, jag gillar att måla med språket – men det är dags att vi alla blir uppmärksamma på när man målar över ett torftigt innehåll med glittrande ord och floskler och klichéer. Det gäller för övrigt absolut inte bara inom matvärlden. Och det är just den där känslan av modern, internationell och världsvan luftpastej som gör att det är så otroligt befriande att läsa de där gamla middagsförslagen i Allers Veckotidning.
Bogfläsk med tomat- och lökfräs, potatis. Glass. Bra grejer.

 

Read Full Post »

Ibland är man, som det numera heter, lite sen på bollen. Det här är nämligen något som jag har varit på väg att skriva sedan den åttonde september 2017, då en artikel av Anton Säll publicerades i Dagens Nyheter. Säll frågar sig kort och gott: ”Varför har alla nya byggprojekt i Stockholm så konstiga namn?” Det är sannerligen ingen dum fråga, i synnerhet som jag själv har haft skäl att ställa den ett flertal gånger. Några av hans exempel är området The Brick vid Telefonplan i Hägersten, West Village Rissne i Sundbyberg och Bromma Boardwalk i Bromma. Tilläggas bör att det finns fler exempel. Låt oss ta en titt på de här namnen och byggprojekten.

The Brick är ”ett nytt mångfacetterat område” i ”en av Stockholms mest kreativa stadsdelar” där man vill skapa ”en levande boendemiljö för medvetna människor”. Allt enligt projektets hemsida. Tja… Vem vill skapa en död boendemiljö för medvetslösa människor? (Inom parentes sagt: Det är ofta det man ändå lyckas göra.) Här ges man minsann också tillfälle att vara med och forma framtidens boende. Det är förstås sympatiskt. Och för att kanske stänga ute människor som man inte vill ha i sitt nya område så kan man bidra med sina idéer under hashtaggen #cocreatedliving. Och vips har man created ett living som alla vill ha. Projektet illustreras förstås med de vanliga stereotypa solskensbilderna med inklippta och glada lekande barn. Och texter om bostäder med ”stark karaktär” och – ursäkta mig – ”den yttre exteriören”.

Hur har vi det med West Village Rissne, då? Här hittar jag inte lika mycket häpnadsväckande information, men det är tydligen ett område för ”den medvetna familjen” och husen är ”urbana”. Vad betyder det? Urbana hus? Urban betyder ”(stor)stadsmässig”, men även ”världsvan”. Det är dock ett ord som det har gått inflation i och det tycks användas lite hur som helst utan att någon riktigt kan definiera vad man menar med det. Ett modeord som slängs in för att det låter bra. Det lustiga är att husen och miljön i West Village Rissne inte ger ett särskilt stadsmässigt intryck, åtminstone inte när man tittar på projektbilderna.

Över till Bromma Boardwalk! Jag citerar från projektets hemsida:
”Festivalsommar i Göteborg, Malmös bästa falafelrulle eller bärs i Bryssel – från det höga hustaket på Bromma Boardwalk är det nära till allt och lätt att se långt, med blicken riktad ut i landet ända till kontinenten.” Det talas om närhet till Sundbybergs stadsliv, bubblande citypuls och nästa avgående flyg. ”Bubblande”? Och framför allt: ”Nästa avgående flyg”? Här har vi bostäderna för de sköna snubbarna som spontant glider ner till Bromma flygplats (förlåt, Bromma Stockholm Airport) och hoppar på ett plan när de får lust att sticka till Malmö och käka falafel. Bromma Boardwalk är, återigen enligt hemsidan, ”ett multiurbant boende för moderna människor som håller blicken högt”. Multiurbant boende, alltså. M-u-l-t-i-u-r-b-a-n-t. För människor som sätter näsan i vädret. Eller det kanske inte är samma sak som att hålla blicken högt?

I centrala Stockholm ligger sedan en tid tillbaka det nya citykvarteret Urban Escape. Det är ännu inte helt färdigbyggt. ”Taklandskapet” med sina ”destinationer” (?) är till exempel inte klart ännu. Men i detta Urban Escape hittar vi i alla fall bland annat två ”internationella livsstilshotell”, båda – förstås – med engelska namn. Det ena är för övrigt en ”urban oas”. Tvärs över gatan ligger ett tredje hotell – även det med engelskt namn. Stockholms stad har bidragit med en upprustning av det sedan 1960-talet svårt misshandlade Brunkebergstorg, som nu ger ”direktaccess” till Gallerian och de nya hotellen. Tänka sig – ett torg som ger ”direktaccess” till de byggnader som kantar det. Det måste vara fullständigt unikt och säkert jättejätteurbant. Men det där torget kan få ett eget blogginlägg någon gång, så jag väljer att inte gå vidare där. Däremot vill jag väcka frågan vad namnet Urban Escape egentligen betyder. Är det en flykt från allt det urbana som finns runtomkring? Eller är det tvärtom en urban tillflykt från alla de outhärdligt bonniga kvarteren runtomkring?

Det går att säga väldigt mycket om alla underbara floskler som sprids av fastighetsbolag, byggbolag, Stockholms stad och andra företag och organisationer. Men det jag egentligen ville komma åt var ju det här med namnen.  Varför har byggprojekten egentligen så konstiga namn? Anton Säll på Dagens Nyheter ställde frågan till en kvinna som ingår i en grupp som namnger projekt på det här sättet, och fick svaret att namnen ska tilltala den tilltänkta målgruppen, ”morgondagens urbaniter”. Och man använder engelska för att det ska kännas ”modernt och urbant eftersom målgruppen är så internationell”. Vanliga Svensson-människor göre sig icke besvär. Här vill man ha lite sköna, trendängsliga människor som åker till New York för att hämta inspiration minst tre gånger om året. Så att de sedan kan åka hem och vara härligt kreativa och kanske ställa till med spontana urbana gårdsfester med hemodlade alger, barbecue, granola och frozen yoghurt bars. Förlåt, men det är precis det intrycket man får.

Eller är det till och med så att man använder engelska namn för att locka till sig the real thing, det vill säga riktigt sköna individer som faktiskt har engelska som modersmål? Snacka om internationell miljö! Och då talar jag förstås inte om engelsmän, utan om amerikaner. Och då inte några bonnläppar från Kentucky, utan antingen newyorkare eller några snygga surfer dudes från Kalifornien. För naturligtvis söker sig utlänningar bara till bostadsområden som har internationella (engelska) namn, annars förstår de ju inte var de bor. Men skämt åsido: Skulle ett bostadsområde i exempelvis Paris utkanter kunna ges namnet Köttbullen för att locka till sig svenskar? Eller skulle man någonstans i Texas uppföra området Houstons Väsby som en service till potentiella svenska bosättare? Eller skulle man i Mexiko hitta på ett officiellt alternativt namn på Guadalajara för att originalnamnet är svårt för utlänningar att uttala? (Precis det har man gjort med Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. På engelska heter området Stockholm Royal Seaport. Ett fullständigt självklart namn.)

Låt oss ponera att man tar till engelska namn för att locka internationella framtida bostadsinnehavare, och inte bara internationellt inriktade vanliga svenskar. Låt oss sedan ponera att exempelvis en amerikan råkar passera skylten som kungör att bostadsområdet till höger om vägen heter West Village Rissne. Kommer han eller hon då att säga ”wow!”? Ja, kanske. Men det är nog inte ett beundrande wow, utan snarare ett ”hur sjutton tänkte de här?”-wow. Förmodligen åtföljs det också av en bekymrad huvudskakning och ett beslut att aldrig mer passera Sundbyberg.

Men av någon anledning är vi i Sverige fullständigt besatta av att vara ”moderna och urbana” och vi inbillar oss på något sätt att det bästa sättet att vara modern och urban på är att använda sig av engelska namn. Och liksom för 170 år sedan är det USA som hägrar på ett närmast sjukligt sätt. Vi blickar ständigt mot USA för att hitta de senaste trenderna. Och som någon skarp analytiker sa på TV häromdagen: ”Och vi vill så väldigt gärna bli uppmärksammade av USA.” Det är en märklig kärleksaffär. Jag inbillar mig att det är det som är förklaringen till alla de här konstiga namnen. Det moderna och urbana är det som kommer från USA och där talas engelska och således måste vi ha engelska namn. Varför heter den gigantiska gallerian i Solna Mall of Scandinavia? (Kanske för att det finns en gigantisk Mall of America i Minnesota? Och hur ska annars alla utländska turister hitta dit så att de kan shoppa ihjäl sig?) Varför kallar Stockholms Stad den nya bron vid Slussen för ”Slussens egen Golden Gate”? (En synnerligen egendomlig jämförelse, men antagligen syftar de på den orangeröda Golden Gate-bron i San Francisco.) Varför kallar NCC ett upprustningsprojekt i Fittja för Fittja People’s Palace? (Ett namn som för tankarna till något slags kinesiskt folkets hus, fast på engelska.) Varför heter ett bostadsprojekt på Gärdet i Stockholm 79&Park? (Gissningsvis syftar namnet på mötet mellan East 79th Street och Park Avenue på Manhattan. Projektet erbjuder för övrigt en ”urbant dynamisk” boendemiljö.)

Här är några frågor till: Kommer någon med stolthet att säga att hen bor i West Village Rissne? Eller Platform West (i Roslags Näsby, förlåt, Roseteam Nose Village)? Eller Kista Square Garden? Kommer den som bor i The Brick någonsin att säga att hen bor där? Min gissning är att stället kommer att kallas för Brickan – och att man ännu hellre bara säger att man bor vid Telefonplan. Och så en sista fråga: När ska folk genomskåda alla dessa floskler och fullständigt tomma begrepp så att byggföretag, kommuner och vem det än är som använder dem inser att det är dags att lägga av nu? För det är nog där det stora problemet ligger. Så länge folk tycker att ”multiurban” är ett ord som beskriver dem själva på pricken, och så länge folk köper något som beskrivs som ”hållbart” utan närmare analys, och så länge folk inte kräver en förklaring på vad det i dessa sammanhang frekvent använda ordet ”mötesplats” innebär så kommer det här tyvärr bara att fortsätta och bli löjligare och löjligare.

Read Full Post »