Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘entrecôte’

BriéI dag uppmärksammade Språkrådet ett kåseri som publicerades i Dagens Nyheter för snart en månad sedan. I detta kåseri uttrycker skribenten Elin Peters sin irritation över att svenska folket i gemen går omkring och uttalar den franska getosten chèvre fel. Ja, det är inte bara uttalet som är fel, utan även stavningen. Många tenderar nämligen att slänga dit en akut accent över den sista bokstaven i stället. Chevré, alltså. ”Om en ost heter grevé så måste väl en annan ost i konsekvensens namn heta chevré? Och är det inte så att alla konstiga franska ord i själva verket ska ha en sådan där spetsig accent över sista e:et? Entré, gonorré, café, sömnapné, diarré. Jo, så är det bestämt. Och vänta nu… Det finns ju en till fransk ost! Brié! Visserligen har jag aldrig hört något uttala det så, men det är nog en specialregel som gör att den där sista bokstaven inte uttalas…” Ja, kanske är det så man tänker. Själv håller jag förstås med Elin Peters och delar hennes irritation. Jag har minsann läst franska och behärskar franska uttalsregler ganska bra, och då skaver det liksom i såväl öron som ögon när man noterar sådana tokigheter. Så är det ju.

Kan man då begära att kreti och pleti ska veta exakt hur man uttalar och skriver främmande ord, exempelvis namn på maträtter och livsmedel? Kanske inte. Men jag tycker nog att man kan begära att den som professionellt sysslar med mat och dryck ska kunna det. Jag hörde en gång en sommelier på en ganska fin restaurang berätta om Eau de vie och Sauternesviner. Men han uttalade det åjdöväj respektive såternäs. Han försökte liksom inte ens uttala det på ett någorlunda korrekt sätt. Och då tappade åtminstone jag förtroendet för hans eventuella yrkeskunnande. Snobbigt? Ja, kanske.

Å andra sidan. Nog är det väldigt lätt att sätta sig på sina höga hästar och anmärka på andras uttal. Handen på hjärnan: Hur många svenskar uttalar den ungerska korven kolbász på rätt sätt? Eller köttfärsrätten ćevapčići? Eller, för den delen, den östeuropeiska rödbetssoppan borsjtj? Och hur ska man kunna hålla reda på att ljudet som kommer efter pro- i prosciutto inte uttalas likadant som ljudet som kommer efter bru- i bruschetta? Nog är det också så att den som anmärker på den som uttalar gnocchi som det stavas (alltså gnocki eller varför inte gnottji? (prosit!)) i stället för med ett nj-ljud i början mycket väl i nästa mening kan berätta att hen har varit på Maljorca och ätit en jättegod paelja. Jag ska återkomma till det redan i nästnästa stycke.

Om man tittar på några maträtter som så att säga har varit med ett tag i Sverige så stöter man genast på vissa problem. Ett exempel är entrecôte, som stavas just så på franska, men som i Svenska Akademiens Ordlista stavas entrecote. Det uttalades åtminstone i min ungdom utan t på slutet, kanske av anständighetsskäl, men SAOL tycker hellre att man ska uttala det med t på slutet. Alltså närmare det franska uttalet. Ett annat exempel är ratatouille, som har fått behålla sin franska stavning oförändrad, men som enligt SAOL ska uttalas ratatoj. Och så har vi ju gammal hederlig pommes frites som på svenska mycket väl låter sig uttalas utan franskt skorrande r. (Men det är tydligen ändå för svårt eftersom många envisas med att utelämna det senare ordet och uttala det första ”póm-mès”. Jag ska inte låtsas att jag tycker att det är vackert.)

Så vart vill jag komma? Det är klart att det sker en språklig anpassning, inte minst med tiden. Hur var det till exempel med den där paeljan på Maljorca? Jo, när jag läste spanska på gymnasiet så hade jag en lärare som fullkomligt exploderade om man råkade säga paelja. För så uttalas det definitivt inte på spanska. Men om vi tar en titt i Svenska Akademiens Ordlista igen så finner man att den anser att ordet ska uttalas just paelja. Fullkomligt spanskvidrigt. Men det uttalet har liksom fastnat med tiden. Varför bryr man sig överhuvudtaget om att folk uttalar den här typen av ord ”fel”? Tja, min enkla teori är att man vill visa att man själv kan. Man vill visa att man är världsvan. Och det gäller ju inte bara på det språkliga området. Det kan gälla precis vad som helst som man är lite extra bevandrad i. Men just därför kanske man skulle kunna begära att åtminstone just de som sysslar med mat ska veta hur chèvre både uttalas och stavas. Själv är jag en reaktionär gammal gubbe som aldrig kommer att acceptera chevré.
Fast det allra viktigaste är ju att getost är både rasande gott och otroligt nyttigt.

 

Read Full Post »

Det är den andre oktober och solen lyser ännu som vore det i själva verket i medio av augusti. Den kyliga höstmorgonen som kräver åtminstone så kallade torgvantar på händerna, en snusnäsduk runt halsen och en keps på skulten har ännu inte infunnit sig. Detta trots att höstdagjämningen har passerats. Nu kanske man kan tro att det på något sätt förargar mig. Så är det inte. Nog för att jag när ett slags romantisk dröm om att få krypa upp i favoritfåtöljen framför den öppna spisens sprakande brasa, läsa en god bok och nicka instämmande med den klokskap jag läser. En dröm om att få höstmysa. Men höstnysa är det man mest får göra. Fåtöljen står tom i sitt hörn och glor invid den svängbara 60-talsteaklampan och utgör en form av…teoretisk idyll, en form av idyll som jag är övertygad om finns lite överallt. Eller kanske snarare ingenstans. Den där fåtöljen sitter jag aldrig i, jag har aldrig tyckt om den. Någon öppen spis har jag naturligtvis inte heller.

Det är väl knappast något nytt att den som har något att sälja målar upp en idyllisk bild av något som en potentiell kund kan tänkas vilja uppnå. Men det känns som om det är något som har intensifierats. Om du köper den här fåtöljen och en öppen spis så får du frid i sinnet. Om du köper en spahelg för en halv månadslön så kommer du att må bra i minst två dagar efteråt. Om du köper två månaders Netflix-abonnemang så kommer du att ha något att prata med kollegerna om vid lunchbordet i två månader. Lycka kan köpas för pengar: det här är vad du blir lycklig av just nu. Nej, inte pannkakor med sylt. Nej, inte entrecôte med pommes frites och bearnaisesås. Lycklig blir du om du går på restaurang Stalin 1953 och äter renhornsbökad nålfruktsmossa med puré av igelbäcksgrönling frotterad i handdukar av vänsterhandsspunnet lin från Järvsö. Lycklig blir du av att dricka kaffe som bryggts av bönor som handskördats av brasilianska sambadanserskor och sedan förts över Ekvatorn sju gånger.

Det kallas livsstil, förlåt lifestyle, och är väldigt, väldigt inne nu. Det går ut på att andra talar om för oss vad vi tycker om och blir lyckliga av. Vi kan få hela paket som det bara är att krypa in i – och njuta av. Och det är ju verkligen otroligt bra, eftersom de flesta av oss inte har en aning om vad vi mår bra av och längtar efter. Man kan prenumerera på tidskrifter, förlåt magasin, som bara handlar om dylikt. Det är utmärkt, för när man har tröttnat på en livsstil – eller när den helt enkelt har blivit omodern – så kan man byta. Och då ger ju de här magasinen nyttiga tips. Nu tror jag att jag är ironisk, men helt säker är jag inte. Det är svårt att veta hur mycket man omedvetet tar till sig av alla dessa livsstilstips, men jag vill gärna tro att just jag är så pass kritiskt inställd till det jag ser och läser att jag inte låter mig luras. Varje lördag indoktrineras jag till exempel av en bilaga till morgontidningen. Denna bilaga heter Perfect Guide (varför den har ett engelskt namn vet jag inte, men lifestyle blir väl alltid bättre på engelska) och har de senaste veckorna haft en reklamsida som förkunnar att man ska bejaka sin manlighet. Det gör man genom att köpa rätt sorts rakkniv, rätt sorts raktvål, rätt sorts rakborste, rätt sorts alunstift och rätt sorts…galgar i cederträ. Varsågod. Manlighet i ett nötskal.

Vad föranleder detta påhopp? Varför tjatar jag om lifestyle just denna vecka 39 i det femtionde året? Jo, jag gör det apropå en artikel i Dagens Nyheter, där Victor Barth-Kron gör mos av beskrivningen av inriktningen på ett nytt hotell i Stockholm. Det är ett utmärkt exempel på det slags lifestyle-fluff som allt fler ägnar sig åt, och då tänker jag kanske framför allt på språket. Det är nämligen symptomatiskt att språket i dessa sammanhang fylls av floskler som låter bra men som inte tål närmare granskning. Och det bekymmersamma är att folk i gemen inte verkar vara medvetna om hur tomma orden är, utan köper dem rakt av – just för att de låter bra. Man kan ösa på med positivt laddade ord och få det att låta som om man har sagt något som har substans, medan man i själva verket inte har sagt ett enda dugg. Förmågan att kritiskt granska fluffet förefaller vara mycket, mycket svag även på det här till synes ofarliga området. Och det blir bara värre och värre.

Detta är också veckan då Åhléns har haft en stor reklamkampanj där de tycker att man ska utmana ”klädmaktsordningen”. Wow! Häftigt! Äntligen slår någon på allvar ett slag för jämställdheten i en stort anlagd kampanj! Eller…är det i själva verket så att de vill kränga kläder? Vad kommer härnäst? Ska Ikea utmana ”sovrumsmöbelmaktsordningen”? Ska Ica utmana ”matmaktsordningen”? Kommersialism förklädd till påklistrat samhällsengagemang är fortfarande kommersialism. Man måste läsa, förstå och genomskåda orden och motiven. Men det är uppenbarligen för mycket begärt i dag då ingen längre tycks kunna läsa, och om man kan läsa så förstår man ändå inte vad man läser. Jag har varit med om det två gånger den här veckan. Jag skriver något – och någon gör ett tillägg som redan finns i min text. Eller frågar något som med extremt stor tydlighet redan står i texten. Det är därmed inte så konstigt att man går på fluffet. Men jag frågar mig ändå dagligen: Vad är det för fel på folk?

Fördumningen tycks breda ut sig. Eller också är det en illusion. Den har alltid funnits där, men den har blivit tydligare i och med internetifieringen. Nu kan alla ge uttryck för sin dumhet dygnet runt utan att skämmas. Det finns inga spärrar. Men jösses, så negativt det här blev då. Var är den där mysiga söndagslivsstilsglädjen som infinner sig när man har gått och sparkat i lövhögar i solskenet på Södermalm och druckit espresso macinadosatore e mano dell’operatore och ätit LCHF/HBTQ(r)-surdegsbröd med ekologiskt avocadocrunch? Ja, här är den i alla fall inte.

 

 

 

 

Read Full Post »