Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘SAOL’

Låt oss börja med en så kallad fräckis:
Drängen skulle skjutsa den nya lärarinnan som just hade kommit till järnvägsstationen. På vägen blev hästen störd av något och stegrade sig. Vagnen krängde till och lärarinnan föll från sin plats, men gjorde en bakåtvolt och landade på fötterna på marken. Med illa dold stolthet frågade hon: ”Såg han min fermitet?” Drängen flinade och sa: ”Nej, men det var väldigt nära.”

Den här historien är ju fullt begriplig – och kanske till och med rolig – för den som förmår lägga ihop två och två. Man behöver inte veta vad ”fermitet” betyder, och det gjorde ju inte heller drängen. Ordets betydelse är oväsentligt – det viktiga är att det är tillräckligt ”svårt” för att det ska kunna misstolkas. I andra sammanhang är det dock nödvändigt att begripa ords innebörd för att hänga med. Ofta kan man sluta sig till vad de betyder utifrån sammanhanget, men inte alltid. Just ordet fermitet är kanske inte så svårt, det finns till och med fortfarande kvar i Svenska Akademiens Ordlista, men jag inbillar mig ändå att ganska många svenskar inte har en aning om vad det betyder. Med fermitet menar lärarinnan i exemplet ovan skicklighet eller färdighet, kanske i kombination med snabb reaktionsförmåga. En person som är ferm (eller färm) är orubblig, bestämd, flink och rask.

Följande exempel är kanske mer obegripligt: ”Efter middagen samlades herrarna i våningens rökrum och ägnade sig åt tomt prat och ganska tröttsamma faraler.” Faraler? Nu blev det svårare. Här har vi ett ord som faktiskt aldrig ens har funnits med i SAOL, men väl i Dalins Ordbok som gavs ut 1850-1853. Man kan nog betrakta det som ett ganska kortlivat modeord som användes från 1840-talet och kanske fram till sekelskiftet 1900. I boken Nysvensk grammatik i utförlig framställning (tryckt 1906) beskrivs ordet som ”den alldeles enastående vulgära nybildningen faral”. Men vad betyder det? Var kommer det ifrån? Jo, det vet jag att berätta:

När den blivande Karl XV som kronprins studerade i Uppsala deltog han i en bal hos landshövdingen på slottet. En av kvinnorna som han dansade med anförtrodde honom att hon hade hittat en vispsticka i den glass som hon hade inmundigat. Kronprinsen kommenterade det inträffade genom att dra till med en floskel: ”Ingen ros utan törnen.” Kvinnan uttryckte då att han hade så lätt att inlägga moral i allting, varpå kronprinsen sa: ”Moral? Varför just moral? Kan det inte lika gärna heta faral?” Det var kanske inte den kvickaste ordlek man kan tänka sig och det fanns till och med de som såg den som bevis för ”en viss ofullkomlighet i intelligensen”, som Cecilia Bååth-Holmberg uttrycker det i sin bok Carl XV som enskild man, konung och konstnär. Själva poängen är alltså att en del av ett ord byts ut mot dess motsats. Mor-al blir således far-al, om man nu ska vara lite övertydlig. En mer avancerad form är förstås att byta ut flera delar av ordet mot deras motsatser. Fånigt? Javisst. Det mest fascinerande med hela historien är egentligen att faraler blev populära – och att den första faralen fick ge namn åt hela företeelsen. Ordet fanns faktiskt med som uppslagsord i den så kallade Uggleupplagan av Nordisk Familjebok, vilket väl säger något om dess popularitet.

Men hur kommer det sig att ord förlorar i popularitet och – i värsta fall – försvinner helt? Jag kan tänka mig att ett ord som fermitet helt enkelt har så många synonymer att det inte finns skäl att använda det längre. Det trängs undan av andra ord som kanske känns modernare. Och faral? Tja, även om själva ordvitstypen möjligen lever kvar så finns det nog ingen anledning att ha ett särskilt begrepp för den. Ord måste helt enkelt användas för att leva vidare, för att inte glömmas. Och det måste finnas anledning att bruka dem. När anledningen inte längre finns så tynar de bort och förlorar i någon mån sitt existensberättigande. Folk blir lite upprörda när det kommer en ny upplaga av SAOL och ett antal ord rensas bort för att ge plats åt nya. Men hallå där! Ni kan inte ta bort ecklesiastikminister! Då har man dock inte riktigt förstått vilket syfte SAOL har. Det är ju inte förbjudet att använda ett ord bara för att det inte står med i SAOL.

Eftersom jag älskar ord så händer det emellanåt att jag slår mig ner och digitalbläddrar i den underbara Svenska Akademiens Ordbok. Där finns alla de där gamla orden – de som ingen eller i alla fall extremt få använder i dagligt tal. Där kan man förutom deras betydelse också få en lektion i ordens ursprung. Det väcker tankar kring hur ord hör ihop med varandra och hur de har utvecklats ur varandra. Och det är lätt att se sammanhang mellan olika språk; sammanhang som sedan visar sig vara obefintliga och rena spekulationer. Men det spelar ingen roll. ”Färm? Det måste väl vara samma ord som i musiktermen fermat?” Kanske. Kanske inte. De där gamla orden erbjuder en stunds verklighetsflykt som är alldeles, alldeles underbar. Och det är lockande att plocka upp några ord och börja använda dem i vardagliga situationer för att göra folk förvirrade. Antingen tror de att man är ett geni eller att man är dum i huvudet. Vad sägs om de här ljuvliga orden?

starbrak – solstånd
ockurrentier – omständigheter, händelser
sackadera – tilltala någon hårt, tillrättavisa någon
fåtsa – starkt nedsättande benämning på kvinna
hundsfott – starkt nedsättande benämning för man
(Jag ska inte gå in på sambandet mellan ovanstående ord, men det finns ett sådant!)
dämpig – fuktig
sagacitet – skarpsinnighet
säkerlåtug – som i sitt tal låter obekymrad och sorglös

Det finns många, många fler. Men min favorit är kanske inte ett ord, utan vad som närmast kan beskrivas som ett…morfem, tror jag. Det är det lilla förledet of- som kan användas i nästan vilken sammansättning som helst. Det betyder oftast ungefär ”för mycket” eller ”mer än nödvändigt”. Någon som är ofgammal är antingen ”för gammal” eller ”mycket gammal”. Man kan göra något ofgärna, till exempel äta glass. Någon som är ”ofstygg” är riktigt, riktigt ful. Om man har koll på vad of- betyder så förstår man de här sammansättningarna, möjligen med undantag för det sista exemplet, eftersom stygg i dag mest betyder elak. Men vad betyder ofvålen? Jo, det betyder ”uppstudsig”, ”nonchalant”, men också ”slö” eller ”vårdslös”. Visst är det fantastiskt! I morgon tycker jag att alla ska gå ut och i sitt dagliga liv sätta of- framför massor av ord. Det blir roligt – jag lovar!

 

Annonser

Read Full Post »

BriéI dag uppmärksammade Språkrådet ett kåseri som publicerades i Dagens Nyheter för snart en månad sedan. I detta kåseri uttrycker skribenten Elin Peters sin irritation över att svenska folket i gemen går omkring och uttalar den franska getosten chèvre fel. Ja, det är inte bara uttalet som är fel, utan även stavningen. Många tenderar nämligen att slänga dit en akut accent över den sista bokstaven i stället. Chevré, alltså. ”Om en ost heter grevé så måste väl en annan ost i konsekvensens namn heta chevré? Och är det inte så att alla konstiga franska ord i själva verket ska ha en sådan där spetsig accent över sista e:et? Entré, gonorré, café, sömnapné, diarré. Jo, så är det bestämt. Och vänta nu… Det finns ju en till fransk ost! Brié! Visserligen har jag aldrig hört något uttala det så, men det är nog en specialregel som gör att den där sista bokstaven inte uttalas…” Ja, kanske är det så man tänker. Själv håller jag förstås med Elin Peters och delar hennes irritation. Jag har minsann läst franska och behärskar franska uttalsregler ganska bra, och då skaver det liksom i såväl öron som ögon när man noterar sådana tokigheter. Så är det ju.

Kan man då begära att kreti och pleti ska veta exakt hur man uttalar och skriver främmande ord, exempelvis namn på maträtter och livsmedel? Kanske inte. Men jag tycker nog att man kan begära att den som professionellt sysslar med mat och dryck ska kunna det. Jag hörde en gång en sommelier på en ganska fin restaurang berätta om Eau de vie och Sauternesviner. Men han uttalade det åjdöväj respektive såternäs. Han försökte liksom inte ens uttala det på ett någorlunda korrekt sätt. Och då tappade åtminstone jag förtroendet för hans eventuella yrkeskunnande. Snobbigt? Ja, kanske.

Å andra sidan. Nog är det väldigt lätt att sätta sig på sina höga hästar och anmärka på andras uttal. Handen på hjärnan: Hur många svenskar uttalar den ungerska korven kolbász på rätt sätt? Eller köttfärsrätten ćevapčići? Eller, för den delen, den östeuropeiska rödbetssoppan borsjtj? Och hur ska man kunna hålla reda på att ljudet som kommer efter pro- i prosciutto inte uttalas likadant som ljudet som kommer efter bru- i bruschetta? Nog är det också så att den som anmärker på den som uttalar gnocchi som det stavas (alltså gnocki eller varför inte gnottji? (prosit!)) i stället för med ett nj-ljud i början mycket väl i nästa mening kan berätta att hen har varit på Maljorca och ätit en jättegod paelja. Jag ska återkomma till det redan i nästnästa stycke.

Om man tittar på några maträtter som så att säga har varit med ett tag i Sverige så stöter man genast på vissa problem. Ett exempel är entrecôte, som stavas just så på franska, men som i Svenska Akademiens Ordlista stavas entrecote. Det uttalades åtminstone i min ungdom utan t på slutet, kanske av anständighetsskäl, men SAOL tycker hellre att man ska uttala det med t på slutet. Alltså närmare det franska uttalet. Ett annat exempel är ratatouille, som har fått behålla sin franska stavning oförändrad, men som enligt SAOL ska uttalas ratatoj. Och så har vi ju gammal hederlig pommes frites som på svenska mycket väl låter sig uttalas utan franskt skorrande r. (Men det är tydligen ändå för svårt eftersom många envisas med att utelämna det senare ordet och uttala det första ”póm-mès”. Jag ska inte låtsas att jag tycker att det är vackert.)

Så vart vill jag komma? Det är klart att det sker en språklig anpassning, inte minst med tiden. Hur var det till exempel med den där paeljan på Maljorca? Jo, när jag läste spanska på gymnasiet så hade jag en lärare som fullkomligt exploderade om man råkade säga paelja. För så uttalas det definitivt inte på spanska. Men om vi tar en titt i Svenska Akademiens Ordlista igen så finner man att den anser att ordet ska uttalas just paelja. Fullkomligt spanskvidrigt. Men det uttalet har liksom fastnat med tiden. Varför bryr man sig överhuvudtaget om att folk uttalar den här typen av ord ”fel”? Tja, min enkla teori är att man vill visa att man själv kan. Man vill visa att man är världsvan. Och det gäller ju inte bara på det språkliga området. Det kan gälla precis vad som helst som man är lite extra bevandrad i. Men just därför kanske man skulle kunna begära att åtminstone just de som sysslar med mat ska veta hur chèvre både uttalas och stavas. Själv är jag en reaktionär gammal gubbe som aldrig kommer att acceptera chevré.
Fast det allra viktigaste är ju att getost är både rasande gott och otroligt nyttigt.

 

Read Full Post »