Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dagens Nyheter’

Ibland är man, som det numera heter, lite sen på bollen. Det här är nämligen något som jag har varit på väg att skriva sedan den åttonde september 2017, då en artikel av Anton Säll publicerades i Dagens Nyheter. Säll frågar sig kort och gott: ”Varför har alla nya byggprojekt i Stockholm så konstiga namn?” Det är sannerligen ingen dum fråga, i synnerhet som jag själv har haft skäl att ställa den ett flertal gånger. Några av hans exempel är området The Brick vid Telefonplan i Hägersten, West Village Rissne i Sundbyberg och Bromma Boardwalk i Bromma. Tilläggas bör att det finns fler exempel. Låt oss ta en titt på de här namnen och byggprojekten.

The Brick är ”ett nytt mångfacetterat område” i ”en av Stockholms mest kreativa stadsdelar” där man vill skapa ”en levande boendemiljö för medvetna människor”. Allt enligt projektets hemsida. Tja… Vem vill skapa en död boendemiljö för medvetslösa människor? (Inom parentes sagt: Det är ofta det man ändå lyckas göra.) Här ges man minsann också tillfälle att vara med och forma framtidens boende. Det är förstås sympatiskt. Och för att kanske stänga ute människor som man inte vill ha i sitt nya område så kan man bidra med sina idéer under hashtaggen #cocreatedliving. Och vips har man created ett living som alla vill ha. Projektet illustreras förstås med de vanliga stereotypa solskensbilderna med inklippta och glada lekande barn. Och texter om bostäder med ”stark karaktär” och – ursäkta mig – ”den yttre exteriören”.

Hur har vi det med West Village Rissne, då? Här hittar jag inte lika mycket häpnadsväckande information, men det är tydligen ett område för ”den medvetna familjen” och husen är ”urbana”. Vad betyder det? Urbana hus? Urban betyder ”(stor)stadsmässig”, men även ”världsvan”. Det är dock ett ord som det har gått inflation i och det tycks användas lite hur som helst utan att någon riktigt kan definiera vad man menar med det. Ett modeord som slängs in för att det låter bra. Det lustiga är att husen och miljön i West Village Rissne inte ger ett särskilt stadsmässigt intryck, åtminstone inte när man tittar på projektbilderna.

Över till Bromma Boardwalk! Jag citerar från projektets hemsida:
”Festivalsommar i Göteborg, Malmös bästa falafelrulle eller bärs i Bryssel – från det höga hustaket på Bromma Boardwalk är det nära till allt och lätt att se långt, med blicken riktad ut i landet ända till kontinenten.” Det talas om närhet till Sundbybergs stadsliv, bubblande citypuls och nästa avgående flyg. ”Bubblande”? Och framför allt: ”Nästa avgående flyg”? Här har vi bostäderna för de sköna snubbarna som spontant glider ner till Bromma flygplats (förlåt, Bromma Stockholm Airport) och hoppar på ett plan när de får lust att sticka till Malmö och käka falafel. Bromma Boardwalk är, återigen enligt hemsidan, ”ett multiurbant boende för moderna människor som håller blicken högt”. Multiurbant boende, alltså. M-u-l-t-i-u-r-b-a-n-t. För människor som sätter näsan i vädret. Eller det kanske inte är samma sak som att hålla blicken högt?

I centrala Stockholm ligger sedan en tid tillbaka det nya citykvarteret Urban Escape. Det är ännu inte helt färdigbyggt. ”Taklandskapet” med sina ”destinationer” (?) är till exempel inte klart ännu. Men i detta Urban Escape hittar vi i alla fall bland annat två ”internationella livsstilshotell”, båda – förstås – med engelska namn. Det ena är för övrigt en ”urban oas”. Tvärs över gatan ligger ett tredje hotell – även det med engelskt namn. Stockholms stad har bidragit med en upprustning av det sedan 1960-talet svårt misshandlade Brunkebergstorg, som nu ger ”direktaccess” till Gallerian och de nya hotellen. Tänka sig – ett torg som ger ”direktaccess” till de byggnader som kantar det. Det måste vara fullständigt unikt och säkert jättejätteurbant. Men det där torget kan få ett eget blogginlägg någon gång, så jag väljer att inte gå vidare där. Däremot vill jag väcka frågan vad namnet Urban Escape egentligen betyder. Är det en flykt från allt det urbana som finns runtomkring? Eller är det tvärtom en urban tillflykt från alla de outhärdligt bonniga kvarteren runtomkring?

Det går att säga väldigt mycket om alla underbara floskler som sprids av fastighetsbolag, byggbolag, Stockholms stad och andra företag och organisationer. Men det jag egentligen ville komma åt var ju det här med namnen.  Varför har byggprojekten egentligen så konstiga namn? Anton Säll på Dagens Nyheter ställde frågan till en kvinna som ingår i en grupp som namnger projekt på det här sättet, och fick svaret att namnen ska tilltala den tilltänkta målgruppen, ”morgondagens urbaniter”. Och man använder engelska för att det ska kännas ”modernt och urbant eftersom målgruppen är så internationell”. Vanliga Svensson-människor göre sig icke besvär. Här vill man ha lite sköna, trendängsliga människor som åker till New York för att hämta inspiration minst tre gånger om året. Så att de sedan kan åka hem och vara härligt kreativa och kanske ställa till med spontana urbana gårdsfester med hemodlade alger, barbecue, granola och frozen yoghurt bars. Förlåt, men det är precis det intrycket man får.

Eller är det till och med så att man använder engelska namn för att locka till sig the real thing, det vill säga riktigt sköna individer som faktiskt har engelska som modersmål? Snacka om internationell miljö! Och då talar jag förstås inte om engelsmän, utan om amerikaner. Och då inte några bonnläppar från Kentucky, utan antingen newyorkare eller några snygga surfer dudes från Kalifornien. För naturligtvis söker sig utlänningar bara till bostadsområden som har internationella (engelska) namn, annars förstår de ju inte var de bor. Men skämt åsido: Skulle ett bostadsområde i exempelvis Paris utkanter kunna ges namnet Köttbullen för att locka till sig svenskar? Eller skulle man någonstans i Texas uppföra området Houstons Väsby som en service till potentiella svenska bosättare? Eller skulle man i Mexiko hitta på ett officiellt alternativt namn på Guadalajara för att originalnamnet är svårt för utlänningar att uttala? (Precis det har man gjort med Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. På engelska heter området Stockholm Royal Seaport. Ett fullständigt självklart namn.)

Låt oss ponera att man tar till engelska namn för att locka internationella framtida bostadsinnehavare, och inte bara internationellt inriktade vanliga svenskar. Låt oss sedan ponera att exempelvis en amerikan råkar passera skylten som kungör att bostadsområdet till höger om vägen heter West Village Rissne. Kommer han eller hon då att säga ”wow!”? Ja, kanske. Men det är nog inte ett beundrande wow, utan snarare ett ”hur sjutton tänkte de här?”-wow. Förmodligen åtföljs det också av en bekymrad huvudskakning och ett beslut att aldrig mer passera Sundbyberg.

Men av någon anledning är vi i Sverige fullständigt besatta av att vara ”moderna och urbana” och vi inbillar oss på något sätt att det bästa sättet att vara modern och urban på är att använda sig av engelska namn. Och liksom för 170 år sedan är det USA som hägrar på ett närmast sjukligt sätt. Vi blickar ständigt mot USA för att hitta de senaste trenderna. Och som någon skarp analytiker sa på TV häromdagen: ”Och vi vill så väldigt gärna bli uppmärksammade av USA.” Det är en märklig kärleksaffär. Jag inbillar mig att det är det som är förklaringen till alla de här konstiga namnen. Det moderna och urbana är det som kommer från USA och där talas engelska och således måste vi ha engelska namn. Varför heter den gigantiska gallerian i Solna Mall of Scandinavia? (Kanske för att det finns en gigantisk Mall of America i Minnesota? Och hur ska annars alla utländska turister hitta dit så att de kan shoppa ihjäl sig?) Varför kallar Stockholms Stad den nya bron vid Slussen för ”Slussens egen Golden Gate”? (En synnerligen egendomlig jämförelse, men antagligen syftar de på den orangeröda Golden Gate-bron i San Francisco.) Varför kallar NCC ett upprustningsprojekt i Fittja för Fittja People’s Palace? (Ett namn som för tankarna till något slags kinesiskt folkets hus, fast på engelska.) Varför heter ett bostadsprojekt på Gärdet i Stockholm 79&Park? (Gissningsvis syftar namnet på mötet mellan East 79th Street och Park Avenue på Manhattan. Projektet erbjuder för övrigt en ”urbant dynamisk” boendemiljö.)

Här är några frågor till: Kommer någon med stolthet att säga att hen bor i West Village Rissne? Eller Platform West (i Roslags Näsby, förlåt, Roseteam Nose Village)? Eller Kista Square Garden? Kommer den som bor i The Brick någonsin att säga att hen bor där? Min gissning är att stället kommer att kallas för Brickan – och att man ännu hellre bara säger att man bor vid Telefonplan. Och så en sista fråga: När ska folk genomskåda alla dessa floskler och fullständigt tomma begrepp så att byggföretag, kommuner och vem det än är som använder dem inser att det är dags att lägga av nu? För det är nog där det stora problemet ligger. Så länge folk tycker att ”multiurban” är ett ord som beskriver dem själva på pricken, och så länge folk köper något som beskrivs som ”hållbart” utan närmare analys, och så länge folk inte kräver en förklaring på vad det i dessa sammanhang frekvent använda ordet ”mötesplats” innebär så kommer det här tyvärr bara att fortsätta och bli löjligare och löjligare.

Annonser

Read Full Post »

BriéI dag uppmärksammade Språkrådet ett kåseri som publicerades i Dagens Nyheter för snart en månad sedan. I detta kåseri uttrycker skribenten Elin Peters sin irritation över att svenska folket i gemen går omkring och uttalar den franska getosten chèvre fel. Ja, det är inte bara uttalet som är fel, utan även stavningen. Många tenderar nämligen att slänga dit en akut accent över den sista bokstaven i stället. Chevré, alltså. ”Om en ost heter grevé så måste väl en annan ost i konsekvensens namn heta chevré? Och är det inte så att alla konstiga franska ord i själva verket ska ha en sådan där spetsig accent över sista e:et? Entré, gonorré, café, sömnapné, diarré. Jo, så är det bestämt. Och vänta nu… Det finns ju en till fransk ost! Brié! Visserligen har jag aldrig hört något uttala det så, men det är nog en specialregel som gör att den där sista bokstaven inte uttalas…” Ja, kanske är det så man tänker. Själv håller jag förstås med Elin Peters och delar hennes irritation. Jag har minsann läst franska och behärskar franska uttalsregler ganska bra, och då skaver det liksom i såväl öron som ögon när man noterar sådana tokigheter. Så är det ju.

Kan man då begära att kreti och pleti ska veta exakt hur man uttalar och skriver främmande ord, exempelvis namn på maträtter och livsmedel? Kanske inte. Men jag tycker nog att man kan begära att den som professionellt sysslar med mat och dryck ska kunna det. Jag hörde en gång en sommelier på en ganska fin restaurang berätta om Eau de vie och Sauternesviner. Men han uttalade det åjdöväj respektive såternäs. Han försökte liksom inte ens uttala det på ett någorlunda korrekt sätt. Och då tappade åtminstone jag förtroendet för hans eventuella yrkeskunnande. Snobbigt? Ja, kanske.

Å andra sidan. Nog är det väldigt lätt att sätta sig på sina höga hästar och anmärka på andras uttal. Handen på hjärnan: Hur många svenskar uttalar den ungerska korven kolbász på rätt sätt? Eller köttfärsrätten ćevapčići? Eller, för den delen, den östeuropeiska rödbetssoppan borsjtj? Och hur ska man kunna hålla reda på att ljudet som kommer efter pro- i prosciutto inte uttalas likadant som ljudet som kommer efter bru- i bruschetta? Nog är det också så att den som anmärker på den som uttalar gnocchi som det stavas (alltså gnocki eller varför inte gnottji? (prosit!)) i stället för med ett nj-ljud i början mycket väl i nästa mening kan berätta att hen har varit på Maljorca och ätit en jättegod paelja. Jag ska återkomma till det redan i nästnästa stycke.

Om man tittar på några maträtter som så att säga har varit med ett tag i Sverige så stöter man genast på vissa problem. Ett exempel är entrecôte, som stavas just så på franska, men som i Svenska Akademiens Ordlista stavas entrecote. Det uttalades åtminstone i min ungdom utan t på slutet, kanske av anständighetsskäl, men SAOL tycker hellre att man ska uttala det med t på slutet. Alltså närmare det franska uttalet. Ett annat exempel är ratatouille, som har fått behålla sin franska stavning oförändrad, men som enligt SAOL ska uttalas ratatoj. Och så har vi ju gammal hederlig pommes frites som på svenska mycket väl låter sig uttalas utan franskt skorrande r. (Men det är tydligen ändå för svårt eftersom många envisas med att utelämna det senare ordet och uttala det första ”póm-mès”. Jag ska inte låtsas att jag tycker att det är vackert.)

Så vart vill jag komma? Det är klart att det sker en språklig anpassning, inte minst med tiden. Hur var det till exempel med den där paeljan på Maljorca? Jo, när jag läste spanska på gymnasiet så hade jag en lärare som fullkomligt exploderade om man råkade säga paelja. För så uttalas det definitivt inte på spanska. Men om vi tar en titt i Svenska Akademiens Ordlista igen så finner man att den anser att ordet ska uttalas just paelja. Fullkomligt spanskvidrigt. Men det uttalet har liksom fastnat med tiden. Varför bryr man sig överhuvudtaget om att folk uttalar den här typen av ord ”fel”? Tja, min enkla teori är att man vill visa att man själv kan. Man vill visa att man är världsvan. Och det gäller ju inte bara på det språkliga området. Det kan gälla precis vad som helst som man är lite extra bevandrad i. Men just därför kanske man skulle kunna begära att åtminstone just de som sysslar med mat ska veta hur chèvre både uttalas och stavas. Själv är jag en reaktionär gammal gubbe som aldrig kommer att acceptera chevré.
Fast det allra viktigaste är ju att getost är både rasande gott och otroligt nyttigt.

 

Read Full Post »

Veckan är den fyrtionionde och veckodagen är söndag. På nytt har naturen beslutat att klä sig själv i vitt. Klävitt-klävitt-klävitt, som det heter att kattugglan säger på ornitologens språk. Åtminstone på ornitologsvenska. På exempelvis ornitologtyska förmodar jag att lätet beskrivs på ett annat sätt. Kattugglan har förmodligen dock föga att säga till om då det gäller vädrets fluktuationer, varken den här eller någon annan vinter. Mina nyinköpta GoreTex-skor förefaller dock vara både täta och någorlunda varma, vilket gör att jag tryggt kan angripa nästan vilket väder som helst. Dock är färgen på dem ljusbrun på gränsen till beige, vilket gör mig lite orolig att jag gör ett för glatt intryck med dem på. Att dessa skodon i sin nära-beigehet sticker ut för mycket i ett både faktiskt och mentalt landskap som går helt och hållet i svartvitt. Jag väljer att tro att det är en vanesak, och det är ändå ingen som lägger märke till mig och mina futtiga skor.

Förra veckan klagade jag över en viss händelselöshet. Den här veckan har utmärkt sig på samma sätt. Det mest glädjande har förmodligen varit att tre synnerligen andefattiga arbetsprojekt har tagit slut och en form av inbromsningssträcka inför julen har inletts. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där en ung man med stolthet kungör att han är ”en riktig mansslukerska”. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där dottern till en känd golfstjärna åker på konsertturné tillsammans med två danserskor som båda har varit barnflickor hos familjen. Det gläder mig att slippa texta en komediserie som enbart skådespelarna själva kan tycka är underhållande. Man kan tycka att jag därmed gläder mig över fel saker, det vill säga att något tar slut. Men så kan det vara ibland. Jag har i mina värsta stunder den här veckan undrat om jag kanske skulle kunna efterträda den elake TV-kritikern Johan Croneman som går i pension om fyra år. Jag har nämligen mycket ont att säga om TV. Och samtidigt är det, som bekant, dumt att bita den hand som föder en.

Det är svårt att värja sig från televisionen, även på söndagar då jag försöker låta bli att arbeta. Söndagarna brukar åtminstone delvis ägnas åt en promenad till något kafé där DN:s söndagskorsord ska avverkas. Man måste hålla ordhjärnan igång även på söndagar. Just denna söndag i vecka fyrtionio gick färden till en förort med det poetiska namnet Midsommarkransen och ett där beläget kafé som drivs av ett äldre par. När jag säger att det är ett äldre par så menar jag att de är äldre än vad jag är, men inte nödvändigtvis gamla. I dag fylldes lokalen av förförisk våffeldoft och i högtalarna satt Julio Iglesias och spelade. Det var egendomligt nog en befrielse, emedan man så här års väntar sig att få höra Last Christmas och Do They Know It’s Christmas och Jingle Bells och Feliz Navidad tills man tror att man heter något annat än vad man heter. Men icke. Här härskade Julio och han framförde häpnadsväckande nog inte ens julmusik.

Den relativa friden varade dock inte länge, ty plötsligt inträdde en röst på kaféet, en röst som jag igenkände som en känd tidigare idrottsman som även har deltagit i och vunnit TV-programmet Let’s Dance. Denne man, ty en man är det fråga om, förkunnade glatt för vem som än ville höra på (lokalen är liten) att han var nyss hemkommen från Florida där han varit på besök hos en känd svensk familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa. På plats hos denna kända familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa var också en känd svensk författare som utan omsvep beskrev sig själv som ”författarnas Zlatan”. Vi med stora öron fick även veta att den kände idrottsmannen, den golfspelande kände fadern i familjen och den kände författaren hade tävlat i bänkpress i familjens gym. Och att den sistnämnde hade pratat oupphörligt 90 procent av tiden. Och att familjens döttrar hade meddelat den kände författaren att de inte fattade ett ord av vad han sa. Men trots detta var han enligt den före detta idrottsmannen ”en skön typ”. Personligen vet jag inte vad en ”skön typ” är, men jag tror att det är något positivt. Där satt jag i alla fall med min grekiska sallad, min kopp kaffe och mina stora öron och tänkte: ”Detta är alltså vad jag kommer att få texta i vår.” Ty det var uppenbart att idrottsmannen är en av deltagarna i vårens upplaga av Parneviks i TV3. Man är inte befriad från sitt arbete ens på ett oansenligt kafé i Midsommarkransen. Ständigt tränger sig televisionen in i livet, på de mest obarmhärtiga sätt.

Men ibland bryter mänskligheten igenom den polerade och glättiga TV-ytan. Ibland finns det ögonblick som berör mitt i det där flödet av bilder och ord som inte fastnar. Jag tänker här på Patti Smiths framförande av A Hard Rain’s A-Gonna Fall vid Nobelprisutdelningen i Konserthuset i Stockholm. Tänk att inför den svenska kungafamiljen och några hundra högtidsklädda andra höjdare komma av sig. Tänk att inför detta auditorium av dignitärer rakt och ärligt erkänna sig vara väldigt nervös. Det är ett ögonblick som är så vackert och skört att det knappt går att beskriva. Det krävs ett stort mod för att göra något sådant och jag inbillar mig att exempelvis ”författarnas Zlatan” inte skulle klara det. Och ändå förkunnar Dagens Nyheter: ”Tabben vändes till succé.” Något högst mänskligt, som grav nervositet inför sammanhanget och uppgiften, förringas till en ”tabbe”. Jag vill påstå att det är symptomatiskt för vårt samhälle, där allt ska vara en polerad och skinande yta utan tuggmotstånd. Man får inte misslyckas. Men det är precis vad man får, annars kommer vi ingen vart. Och därmed återkommer jag till det som har varit något av ett tema här på sistone: Perfektion är tråkigt. Tesen kanske inte fungerar så väl för exempelvis en hjärnkirurg. Men i väldigt många andra fall hävdar jag med bestämdhet att det som är mänskligt måste ges utrymme. Det sköra och skeva måste få komma fram. Annars blir livet alldeles förskräckligt tråkigt.

********************

(För den som så vill: Ett filmklipp från Japan 1994 där Bob Dylan själv framför A Hard Rain’s A-Gonna Fall tillsammans med en symfoniorkester.)

Read Full Post »

Det är den andre oktober och solen lyser ännu som vore det i själva verket i medio av augusti. Den kyliga höstmorgonen som kräver åtminstone så kallade torgvantar på händerna, en snusnäsduk runt halsen och en keps på skulten har ännu inte infunnit sig. Detta trots att höstdagjämningen har passerats. Nu kanske man kan tro att det på något sätt förargar mig. Så är det inte. Nog för att jag när ett slags romantisk dröm om att få krypa upp i favoritfåtöljen framför den öppna spisens sprakande brasa, läsa en god bok och nicka instämmande med den klokskap jag läser. En dröm om att få höstmysa. Men höstnysa är det man mest får göra. Fåtöljen står tom i sitt hörn och glor invid den svängbara 60-talsteaklampan och utgör en form av…teoretisk idyll, en form av idyll som jag är övertygad om finns lite överallt. Eller kanske snarare ingenstans. Den där fåtöljen sitter jag aldrig i, jag har aldrig tyckt om den. Någon öppen spis har jag naturligtvis inte heller.

Det är väl knappast något nytt att den som har något att sälja målar upp en idyllisk bild av något som en potentiell kund kan tänkas vilja uppnå. Men det känns som om det är något som har intensifierats. Om du köper den här fåtöljen och en öppen spis så får du frid i sinnet. Om du köper en spahelg för en halv månadslön så kommer du att må bra i minst två dagar efteråt. Om du köper två månaders Netflix-abonnemang så kommer du att ha något att prata med kollegerna om vid lunchbordet i två månader. Lycka kan köpas för pengar: det här är vad du blir lycklig av just nu. Nej, inte pannkakor med sylt. Nej, inte entrecôte med pommes frites och bearnaisesås. Lycklig blir du om du går på restaurang Stalin 1953 och äter renhornsbökad nålfruktsmossa med puré av igelbäcksgrönling frotterad i handdukar av vänsterhandsspunnet lin från Järvsö. Lycklig blir du av att dricka kaffe som bryggts av bönor som handskördats av brasilianska sambadanserskor och sedan förts över Ekvatorn sju gånger.

Det kallas livsstil, förlåt lifestyle, och är väldigt, väldigt inne nu. Det går ut på att andra talar om för oss vad vi tycker om och blir lyckliga av. Vi kan få hela paket som det bara är att krypa in i – och njuta av. Och det är ju verkligen otroligt bra, eftersom de flesta av oss inte har en aning om vad vi mår bra av och längtar efter. Man kan prenumerera på tidskrifter, förlåt magasin, som bara handlar om dylikt. Det är utmärkt, för när man har tröttnat på en livsstil – eller när den helt enkelt har blivit omodern – så kan man byta. Och då ger ju de här magasinen nyttiga tips. Nu tror jag att jag är ironisk, men helt säker är jag inte. Det är svårt att veta hur mycket man omedvetet tar till sig av alla dessa livsstilstips, men jag vill gärna tro att just jag är så pass kritiskt inställd till det jag ser och läser att jag inte låter mig luras. Varje lördag indoktrineras jag till exempel av en bilaga till morgontidningen. Denna bilaga heter Perfect Guide (varför den har ett engelskt namn vet jag inte, men lifestyle blir väl alltid bättre på engelska) och har de senaste veckorna haft en reklamsida som förkunnar att man ska bejaka sin manlighet. Det gör man genom att köpa rätt sorts rakkniv, rätt sorts raktvål, rätt sorts rakborste, rätt sorts alunstift och rätt sorts…galgar i cederträ. Varsågod. Manlighet i ett nötskal.

Vad föranleder detta påhopp? Varför tjatar jag om lifestyle just denna vecka 39 i det femtionde året? Jo, jag gör det apropå en artikel i Dagens Nyheter, där Victor Barth-Kron gör mos av beskrivningen av inriktningen på ett nytt hotell i Stockholm. Det är ett utmärkt exempel på det slags lifestyle-fluff som allt fler ägnar sig åt, och då tänker jag kanske framför allt på språket. Det är nämligen symptomatiskt att språket i dessa sammanhang fylls av floskler som låter bra men som inte tål närmare granskning. Och det bekymmersamma är att folk i gemen inte verkar vara medvetna om hur tomma orden är, utan köper dem rakt av – just för att de låter bra. Man kan ösa på med positivt laddade ord och få det att låta som om man har sagt något som har substans, medan man i själva verket inte har sagt ett enda dugg. Förmågan att kritiskt granska fluffet förefaller vara mycket, mycket svag även på det här till synes ofarliga området. Och det blir bara värre och värre.

Detta är också veckan då Åhléns har haft en stor reklamkampanj där de tycker att man ska utmana ”klädmaktsordningen”. Wow! Häftigt! Äntligen slår någon på allvar ett slag för jämställdheten i en stort anlagd kampanj! Eller…är det i själva verket så att de vill kränga kläder? Vad kommer härnäst? Ska Ikea utmana ”sovrumsmöbelmaktsordningen”? Ska Ica utmana ”matmaktsordningen”? Kommersialism förklädd till påklistrat samhällsengagemang är fortfarande kommersialism. Man måste läsa, förstå och genomskåda orden och motiven. Men det är uppenbarligen för mycket begärt i dag då ingen längre tycks kunna läsa, och om man kan läsa så förstår man ändå inte vad man läser. Jag har varit med om det två gånger den här veckan. Jag skriver något – och någon gör ett tillägg som redan finns i min text. Eller frågar något som med extremt stor tydlighet redan står i texten. Det är därmed inte så konstigt att man går på fluffet. Men jag frågar mig ändå dagligen: Vad är det för fel på folk?

Fördumningen tycks breda ut sig. Eller också är det en illusion. Den har alltid funnits där, men den har blivit tydligare i och med internetifieringen. Nu kan alla ge uttryck för sin dumhet dygnet runt utan att skämmas. Det finns inga spärrar. Men jösses, så negativt det här blev då. Var är den där mysiga söndagslivsstilsglädjen som infinner sig när man har gått och sparkat i lövhögar i solskenet på Södermalm och druckit espresso macinadosatore e mano dell’operatore och ätit LCHF/HBTQ(r)-surdegsbröd med ekologiskt avocadocrunch? Ja, här är den i alla fall inte.

 

 

 

 

Read Full Post »

IMGP7770 (2)Jag har ingen lust att skriva det här. Inte egentligen. Jag är rädd att framstå som tjatig, negativ och på gränsen till rättshaverist. Men jag känner att jag måste. Kanske gör jag det mest för min egen skull – det är valfritt att läsa. Men. På måndag kväll, 25 april 2016, väntas Stockholms kommunfullmäktige rösta ja till ett uppförande av ett Nobelcentrum på Blasieholmen i Stockholm. Och därmed rösta nej till bevarandet av ett vackert hus från 1870-talet. Inte hela kommunfullmäktige. Moderaterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet väntas göra det. Det är ett egendomligt projekt de tänker rösta ja till. Varför? Helt enkelt för att det är väldigt hårt kritiserat.

Måndag 18 april publicerade Dagens Nyheter ett debattinlägg från Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten. Det är en märklig artikel där han går till angrepp mot dem som säger ett blankt nej till uppförandet av ett Nobelcentrum på Blasieholmen. Hans huvudpunkt tycks vara att nejsägarna har så disparata skäl till att säga nej, att själva nejet är det enda som förenar dem. Det är ett väldigt egendomligt resonemang. Han tycks alltså mena att det i alla sammanhang bara ska finnas ett enda giltigt skäl till att säga nej till något. Svart eller vitt. I själva verket är väl disparata skäl ett tydligt tecken på att det finns många skäl till att säga nej? Detta otäcka, otäcka nej.

Vidare hävdar han att ”nej” är världens enklaste ord. Tyvärr inte. Det är nämligen inte så att den som säger nej, åtminstone i det här fallet, gör det helt oreflekterat och med ryggmärgen. Det kräver eftertanke att säga nej. Det kräver ett noga övervägande av för och emot. Jag vill därför hävda att ”ja” är en precis lika självklar kandidat i tävlingen om världens enklaste ord. Men det här är tyvärr ett väldigt vanligt grepp i frågor av det här slaget. Nejsägare är utvecklingsfientliga människor som ingenting begriper. Men jasägare, det är fina människor. Låt mig då påpeka att de som säger nej till något samtidigt säger ja till något annat. På samma sätt säger jasägare nej till något annat. Så lätt är det att vrida på ett fullständigt tomt argument.

Heikensten går vidare med att anklaga motståndarsidan för att sprida icke sanningsenliga bilder på den aktuella byggnaden. Det är ju en intressant synpunkt, med tanke på att de officiella bilder som Nobelstiftelsen sprider inte heller är sanningsenliga. ”Reklambilder” kallas de, och det är tydligen inte så viktigt att sådana stämmer överens med verkligheten. Enligt vd:n för Nobelhuset AB, Susanne Lindh, spelar det ingen som helst roll eftersom det inte är de bilderna som våra politiker utgår från när de säger ja (eller nej) till projektet. Jaså? Vem är det då man vill lura med sina förskönade bilder? Allmänheten? Jag tror inte att allmänheten uppskattar att bli lurad. Jag talar här inte om förekomsten av en absurt stor ”supermåne” på bilderna, eller att man ser en stjärnhimmel som på grund av allt ljus i Stockholm aldrig är synlig. Det är förvisso töntiga detaljer som inte borde få förekomma i sådana här sammanhang. Här handlar det i stället om medvetet förvridna perspektiv som får byggnaden att se mindre ut än den är.

Nobelstiftelsen och Heikensten är bekymrad över att debatten om husets utformning har kommit i vägen för husets innehåll. Han målar upp en bild av vilken oerhört fantastisk verksamhet som är tänkt att bedrivas där. Vilken otrolig attraktionskraft detta Nobelcentrum kommer att få. Det egendomliga i sammanhanget är dock att ingen betvivlar detta. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det är nog svårt att hitta människor som är emot ett Nobelcentrum per se. Det är svårt att hitta människor som är någon form av anti-Nobelpris-aktivister. Kanske är det också det som Stockholms stad syftar på när de hävdar att majoriteten av remissyttrandena är positiva till projektet, alltså att folk inte har särskilt mycket att invända mot ett Nobelcentrum. Men det är inte det saken handlar om. Verksamheten kan vara hur fantastisk som helst men den rättfärdigar inte ett okänsligt ingrepp i stadsbilden med ett överstort, uppmärksamhetskrävande hus i en känslig miljö. Det är där skon klämmer. Men förespråkarna tycks anse att ett upphöjt och ädelt innehåll och syfte förlåter allt. Det gör det inte. Detsamma gäller för övrigt ett tänkt besökarantal på si och så många hundra tusen per år. Programverksamheten och besökarantalet gör liksom inte huset vackrare eller mer välanpassat till sin omgivning.

Nobelstiftelsen tycks ha stora problem med att presentera vettiga skäl till att detta Nobelcentrum måste ligga precis just här på Blasieholmen. Det verkar som om det måste ligga där ”för att kunna locka till spontanbesök”. Innebär det att huset inte skulle få några besökare om det låg någon annanstans? Knappast. Om nu Nobelpriset har ”en närmast fabulös dragningskraft” (för att citera Heikensten själv) och om nu programverksamheten är så fantastisk, så tror jag nog att även en annan, mer perifer placering skulle fungera ypperligt. 2015 hade Naturhistoriska riksmuseet 531 637 besökare. Det ligger inte på Blasieholmen. Det ligger 16 minuter med tunnelbana från T-centralen. Jag tänker inte gå in vidare på skälen till att det vore långt vettigare att placera ett Nobelcentrum på en annan plats. Jag nöjer mig bara med att konstatera att skälen till en placering på Blasieholmen är mer än lovligt tunna.

Så långt Lars Heikensten och Nobelstiftelsen. Jag tycker att det kan vara intressant att se vad arkitekten, David Chipperfield, har att säga om projektet. Vid något tidigare tillfälle har jag lyft fram följande citat: ”Att komma till någon annans stad och rita en byggnad är egentligen fruktansvärt arrogant.” Det är i sig ett intressant uttalande. Tydligen är det dock inte tillräckligt arrogant för att låta bli. Är man stjärnarkitekt så är man. Men intressantare är kanske följande: ”Jag är intresserad av att förstärka och bekräfta det som finns.” Gör han det i det här projektet? Jag dristar mig att besvara frågan med ett rungande nej. Genom sin utformning stjäl snarare Nobelcentret all uppmärksamhet. Han varken förstärker eller bekräftar. Han krossar. Det hindrar dock inte förespråkarna från att mena att Chipperfield faktiskt är jättejättekänd för sin förmåga att anpassa sig till den befintliga miljön och därför måste ju även det här projektet per definition vara anpassat till den befintliga miljön. Eller?

I den artikel som citaten är hämtade ur (Svenska Dagbladet 5 januari 2014) hävdas också att: ”Någon högröstad ikonbyggnad handlar det inte om.” Orden är möjligen inte hans egna, men så står det. Även om Chipperfield själv hävdar att han inte vet hur man gör en ikonbyggnad så är det svårt att hålla med om att byggnaden inte är ”högröstad”. Vidare i samma artikel: ”För att försvara sin plats i stadsbilden måste [byggnaden] dessutom ha ett innehåll som känns angeläget för stockholmarna.” Jaha. Det tycks alltså som om även arkitekten menar att innehållet ska rättfärdiga ett brutalt ingrepp i stadsbilden eftersom det är så oerhört ädelt och upphöjt. Fast det där med brutalt ingrepp i stadsbilden är förstås mina egna ord.

Chipperfield är uppenbarligen ingen blygsam herre. Han tycker till exempel inte att de befintliga byggnaderna på Blasieholmen är något att ha (Tullhuset har ”inget högt arkitektoniskt värde”) – och därför kan det rivas –  eftersom hans egen byggnad kommer att tillföra så oerhört mycket mer. Vid ett möte med Stockholms byggnadsförening hävdade han att byggnaden ska bli Stockholms viktigaste rum och att: ”Ni kommer att få en enorm internationell respekt med detta hus!” Vi tar ett till citat: ”Om människor är övertygade om att byggnaden blir något som berör deras liv, så tror jag inte höjden spelar så stor roll.” Mitt liv kommer den här byggnaden bara att beröra negativt.

Jag tror att såväl Nobelstiftelsen som arkitekten kraftigt överskattar genomsnittssvenskens intresse och respekt för Nobelpriset. Det är inte så upphöjt och ädelt och fantastiskt i våra sinnen att det rättfärdigar en förfulning av Stockholm, rivandet av en vacker 150-årig byggnad och destruktion av en plats som har potential att bli något helt annat, något som såväl stockholmare som besökare har betydligt större nytta av. Det här riskerar att bli ett av de där avskydda nytillskotten i stadsbilden, och den känslan riskerar att spilla över på det ädla och upphöjda tänkta innehållet. Se där, ytterligare ett skäl till att ge huset en annan, ödmjukare placering, och en annan, ödmjukare framtoning. Vi gillar ödmjukhet i det här landet. Generellt. Men kanske framför allt ödmjuka politiker som använder sitt sunda förnuft och lyssnar på såväl experter som allmänheten. Men det är väl att hoppas på för mycket.

 

Read Full Post »