Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Grammisgalan’

Stockholm har blivit kallt. Inte vinterkallt, men höstkallt. Liksom förra veckan har jag huttrat något och dragit upp axlarna. Alla vet ju att man genom att dra upp axlarna dämpar kylan. Jag har plockat fram den mellantjocka halsduken och finner att jag glider in i klädbutiker och känner lite på tjocka tröjor, trots att jag vet att jag har ett antal där hemma som mycket väl kan användas i en säsong till. Och en säsong till efter den innevarande säsongen. Men jag känner också en form av stolthet när jag lämnar butiken tomhänt. Ännu en gång har jag segrat. Ännu en gång kan jag lägga mina pengar på onödigare saker, saker som dock kanske gör mig gladare än en lite för dyr ylletröja. Glädje kan ibland värma mer än ylle, men kanske inte i midvintertid. Då kan det hända att man ångrar sig. Dock har jag köpt en rock som jag kan gå omkring och känna mig pretentiös i. Den har redan ett hål i ena fickan, i vilket min gåspenna tenderar att trilla ner.

svanell

Adam Svanell i SvD sätter fingret på något symptomatiskt.

Det här är också veckan då alla plötsligt blev experter på litteratur och Svenska Akademiens arbete i och med kungörandet att Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur. Jag har förundrats över den kritik och den debatt som utbröt, och jag har redan berört ämnet separat. Men upprördheten tycks fortsätta och därför dristar jag mig att älta ämnet lite till. Nyttiga frågor har ställts, den viktigaste kanske: ”Vad är litteratur?” Fast möjligen i en annan form. Här är några frågor ur debatten – och mina försök till svar.

Fråga: Hur kan Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur? Han har väl inte skrivit några böcker? Svar: Han skrev den tämligen oläsbara boken Tarantula 1965-1966 (utgiven 1971) och en form av självbiografi 2004. Men det är inte dem han tilldelats pris för, utan texterna till de 500-600 sånger som han skrivit under sin karriär.

Fråga: Jaha, men sångtexter är väl inte litteratur?! Svar: Wikipedia definierar litteratur så här: Litteratur är en samlingsbeteckning för texter, både nedskrivna och muntliga, som uppfyller vissa estetiska kriterier.” En ganska koncis definition. Sångtexter kan alltså mycket väl vara litteratur, om man nu godkänner ovanstående definition, vilket Svenska Akademien uppenbarligen har gjort.

Fråga: Varför ger Svenska Akademien Nobelpriset till en person som redan är megakänd och superrik? Svar: Nobelpriset i litteratur är så vitt jag vet inget stipendium till okända, kämpande och fattiga författare. Skulle samma fråga ha ställts om exempelvis Joyce Carol Oates hade tilldelats priset? Det verkar som om många tror att priset måste gå till någon som ytterst få människor känner till, att det är Svenska Akademiens skyldighet att lyfta fram ett obskyrt författarskap. En författare i radion hävdade att det är roligare när man genom Nobelpriset får tillfälle att tränga in i någon ny bekantskaps författarskap. Och nämnde den tydligen tidigare fullständigt okända Doris Lessing som exempel (!). 

Fråga: Vadå? Ska bokhandlarna tvingas sälja skivor nu? Svar: Nobelpriset i litteratur är nog inte till för att bokhandlarna ska kunna kränga böcker. Eller skivor. Många har säkert som tradition att läsa något av årets nobelpristagare. I år får man i så fall bemöda sig med att skaffa en utgåva av hans samlade texter, köpa exempelvis en samlingsskiva (om man står ut med den förskräckliga, förskräckliga rösten) eller läsa på internet.

Fråga: ”Dylan har ju redan fått Polarpriset. Varför ska han nödvändigtvis ha Nobelpriset också?” Svar: Det är ju helt olika priser. Men man kanske inte kan verka inom olika konstnärliga fält samtidigt? Man kan svara med en motfråga också: Philip Roth har ju fått Pulitzerpriset. Varför ska han ha Nobelpriset också? En mer berättigad fråga är kanske varför Zlatan ska vinna priset Guldbollen varje år.

Fråga: Ska ABBA få Nobelpriset i litteratur nästa år då? Svar: Ja, om Svenska Akademien tycker att deras texter ”uppfyller vissa estetiska kriterier” så är det väl fullt möjligt, om än inte särskilt troligt. Det där får var och en tolka efter behag.

Fråga: Okej, sångtexter kan vara litteratur, men då finns det väl andra som skriver intressantare, roligare (!) eller bättre texter än Bob Dylan? Kanske någon ung hiphoppare som är mer relevant i dag? Svar: Svenska Akademien arbetar inte så. De tänker inte: ”I år ska vi minsann ge priset till någon musikartist som skriver texter med litterär kvalitet! Låt se, vilka har vi…?” Nobelpriset är inte en tävling i olika kategorier eller mellan olika genrer. Det är inte Grammisgalan. De belönar inte heller en författare för en enskild bok (så var det ibland förr!), utan för ett författarskap som har visat sig hålla hög kvalitet över tid, vilket torde vara förklaringen till att litteraturpristagarna är till åren komna.

Fråga: Bob Dylan? Vad har han gjort för freden? Svar: Ingen fråga är egentligen för dum, men den där var faktiskt det.

Men det är uppfriskande att det här väcker känslor. Litteratur ska väl i viss mån väcka känslor, även om det i det här fallet sker på en lite annorlunda nivå – där aversion nästan gränsande till hat tycks vara en ingrediens. Oavsett vad man tycker så måste man nog godta faktum. Bob Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur, och även om han inte skulle ta emot det så har han ändå tilldelats det. Det är inget beslut som går att överklaga och det kommer inte att tilldelas någon annan av de kanske fem namn som var på tapeten den här gången. Slutgnatat om det. Men den som vill läsa lite om hur urvalsprocessen går till kan ta en titt på Svenska Akademiens hemsida. Alltid lär man sig något nytt.

På tal om att väcka känslor så är det inte alltid man vet var känslor kommer ifrån. De kan vara helt irrationella, vilket möjligen är tjusningen med dem. I början av veckan såg jag en reprissändning av Wagners Tristan och Isolde på bio, från Metropolitan i New York. Svenska Nina Stemme (som förresten råkar bo i huset där jag arbetar) sjöng huvudrollen. Wagner är, ärligt talat, inte riktigt min musik. Den är grandios och drabbande men har en karaktär som jag inte riktigt är vän med – eller åtminstone är ovan vid. Men detta till trots var det som om något hände i mig, som om något byggdes upp utan att jag förstod det. För när Isoldes/Ninas röst hade tystnat för sista gången och innan orkestern hade nått slutackordet så kände jag plötsligt hur tårarna bara rann nerför kinderna. Och den utlösande faktorn tycktes vara att Isolde långsamt vred huvudet för att iaktta den döde Tristan. Den blicken, den fysiska rörelsen fick det att brista. Det var inte musiken som gjorde det. Eller? Var det i själva verket det? Jag kan inte låta bli att älska när det händer saker inom en som man inte riktigt kan förklara. När det irrationella tar över. Det är spännande.

Förra veckan lovade jag att jag den här veckan skulle vara snäll och skriva om just ingenting. Nu blev det inte så. Ibland händer det nästan för mycket – och ibland måste reaktionerna på detta på något sätt ut. En bra avslutning på en sådan vecka kan vara att på bio se en tysk två timmar och fyrtiotvå minuter lång film. En något lite barnförbjuden film som heter Min pappa Toni Erdmann. Det är ibland bra att få skratta så att man får ont i de där musklerna eller senorna eller vad det nu är som sitter i nacken. Det händer inte så ofta, men när det väl händer så vet man liksom att man verkligen har haft roligt. Gå och se den i oktobermörkret. Oktobermörkret blir faktiskt inte ljusare än så, trots att där finns mörkare bottnar också. Nästa vecka lovar jag för övrigt att vara snäll och skriva om just ingenting. Igen.

 

Ett citat. Här krävs ett citattillägg. När Alice Tegnér försynt undrade om hon möjligen fick ändra lite i Viktor Rydbergs dikt ”Betlehems stjärna” för att orden bättre skulle passa musiken sa han: ”Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom, förrän den sjunges.” Det är tänkvärt.

Annonser

Read Full Post »

Bernt3Den 28 eller 29 eller möjligen 30 juli 2002 befann jag mig av någon anledning i ett litet fiskeläge i Blekinge när mobiltelefonen ringde. Numera svarar jag aldrig i telefonen om numret är okänt, men då gjorde jag det. En människa från Sveriges Radio presenterade sig och jag trodde att jag äntligen hade blivit upptäckt och skulle bli kändis. Men han förklarade att han hade hittat min hemsida där jag skrev lite om en viss artist vid namn Bernt Staf. Och nu undrade han om jag möjligen hade en bild på Bernt, ity han just hade avlidit. Det var lite chockartad eftersom det inte alls borde ha varit dags för honom att gå bort. Men så är det ibland.

Jag vet att jag ofta hörde en av Bernts låtar på radion när jag var liten, den där om att ”du är så söt när man ser spetsen på din tunga”. Jag tyckte nog att texten var lite löjlig, men samtidigt satte sig både melodin och den lite säregna rösten som ett spett i min lilla hjärna. Ett antal år senare påmindes jag om den när jag hittade den i notboken ”60 visor från 60-talet” som jag måste ha lånat på biblioteket hundra gånger. Men mer än så var det inte. Ytterligare några år senare noterade jag att hans Grammis-belönade skiva När dimman lättar ofta fanns till salu i de butiker för begagnade skivor som jag flitigt frekventerade. Den rikliga förekomsten borde innebära att det inte var någon vidare platta. Tänkte jag.

En dag kom min dåvarande inneboende och vän Andreas hem efter att ha kompat en gammal trubadur på en visdag på Mosebacke Etablissemang i Stockholm. Han var smått lyrisk efter att ha bevittnat ett bejublat framträdande av en skön, smådragen typ i sliten, brun manchesterkostym. Vem kunde det ha varit? Jag brydde min hjärna och kom fram till att det kanske kunde ha varit Bernt Staf. Fråga mig inte varför. I väg kvistade jag i alla fall för att försöka hitta den där plattan som jag hade sett i så många skivbackar – och hittade den ganska nyutgiven på CD. Oj, så fel jag hade haft.

Den sommaren (1995? 1996? 1997?) lyssnade jag knappt på något annat än När dimman lättar. Jo, förresten, det fanns Bernt04en annan platta också. Den hette Bernt Staf’s bästa (sic). Vad var det så som var så förtvivlat speciellt? Egentligen ska man inte ge sig till att analysera för mycket, men i min ägo hade jag en tidigare ratad skiva som var så oerhört väl sammanhållen. En absolut enhet bestående av ett antal sånger som visserligen är avgränsade från varandra, men som ändå smälter ihop på ett fascinerande sätt. Den legendariske producenten Anders Burman hade alldeles säkert mycket stor betydelse för den aspekten av det hela, en total förståelse för hur sångerna skulle fogas ihop och i vilken ordning. Till det kommer de märkliga texterna, stundtals psykedeliskt obegripliga och öppna för tolkning. Vad sjunger han till exempel om i den småfunkiga Hovmästarsoppa? Eller i En nattdröm? Ja, säg det. I andra låtar är texterna i stället (skenbart?) enkla. Jag skrattar alltid till över den här textraden i Mitt livs novell: ”Det är skönt att komma bort ett tag, fastän du är en skaplig tjej”. Skaplig? Inte toppen, utan bara skaplig. Hyfsad, liksom. Fast för Bernt Staf kanske ”skaplig” betydde något annat. Men oavsett karaktär så är texterna alltid mycket poetiska. Ja, så ska vi förstås inte glömma rösten. Han hade en speciell röst, en som griper tag i en – och kanske är det en sådan där röst som vissa människor har svårt för. Han kunde vissla också.

Bernt01Kanske är det så att Bernts största framgångar var intimt förknippade med producenten Anders Burman. De två första skivorna gavs ut på Burmans legendariska skivbolag Metronome Records, de som även gav ut bl.a. Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Pugh Rogefeldt, Svante Thuresson, Lill Lindfors och Ola Magnell. Sedan fick Bernt för sig att göra ett slags temaskiva med titeln Valhall. I en dokumentärfilm om skivbolaget (eller om den handlade om Anders Burman?) berättar Burman lite om Bernt och säger med en gest mot huvudet: ”Bernt blev lite för stor.” Han menade uppenbarligen att hans ego växte lite för mycket. Burman trodde inte på plattan – och den gavs i stället ut på Silence Records. Somliga tycker att det är det bästa han någonsin gjorde – själv har jag aldrig lyckats komma in i den. Det fåtal skivor som gavs ut därefter är definitivt inte dåliga, men han nådde aldrig riktigt upp till de två första verkligt högklassiga skivorna När dimman lättar och Vingslag igen. 1996 gjorde han comeback med den fina Klockor, men den gjorde inte mycket väsen av sig. ”Ingen nödvändig comeback” skrev Upsala Nya Tidning i sin recension. Jag tyckte att det var elakt skrivet.

Bernt06Jag lyckades se Bernt live tre gånger. En gång var på Vattenfestivalen 1999 där han deltog i en hyllningskonsert till Metronome Records tillsammans med andra artister som legat på etiketten. Det var Turid, Svante Thuresson, Ola Magnell, Pugh Rogefeldt och Bernt. I extranumret, Cornelis Jag hade en gång en båt, anade man det där som Anders Burman måste ha åsyftat i dokumentären. Alla stod på scenen utom Bernt. Någon ropade på honom, men han promenerade inte ut förrän det var dags för ”hans” vers. Jag tror inte att det handlade om blyghet – utan om att han såg sig som stjärnan i gänget. Men jag kan ha fel. Människor som kände honom beskriver honom närmast som ödmjukheten personifierad. Men hur det än förhåller sig med det så spelar det ingen roll Han sjöng faktiskt skjortan av de andra. Efteråt smög jag fram till honom för att be om en autograf. Han stod där med en ölburk i handen och lät verkligen genuint förvånad när jag berättade hur bra hans framträdande var. Jag fick hålla i hans ölburk medan han lånade min rygg som underlag för autografen. Det kändes stort.

Kanske blandar jag ihop kronologin, men den sista gång jag såg honom var nog på scenen i Kungsträdgården. När det var dags för honom att spela var det ingen som hade sett till honom. Men så småningom dök han upp och förklarade att bussen från södra förorterna hade varit försenad. Han spelade tappert några låtar i blåsten. En ny sång baserad på Salman Rushdies Satansverserna framfördes. Den kändes lite halvfärdig och var så ny att han hade texten på papper på ett notställ. Bladen blåste ständigt ner. Någon bredvid mig väste; ”Någon kunde väl hålla i noterna! Det är ju synd om honom.” Och tyvärr blev det mitt sista minne av honom. Men – som man lite klichéartat brukar säga – musiken lever vidare.

Den som vill lyssna på Bernt Staf hittar några av hans skivor på Spotify. Klicka på länkarna i texten ovan. När dimman lättar är den verkliga klassikern. Vingslag är också väldigt fin – om inte annat ska man lyssna på den rasande Landsbygdens avfolkning med dess fantastiska strof ”Ta och sprid industrin längs en gratis järnväg! Miljöskadorna och hetsen ska stå er dyrt!” Fortfarande aktuell. Här dyker han upp i Stefan Sundströms låt Livet är liksom en fest och visslar och sjunger. Och på SVT:s Öppet arkiv finns en glad och synbarligen rörd Bernt som sjunger Familjelycka på Grammisgalan 1971.

(Porträttfotografierna ovan finns i min ägo, men jag vet tyvärr inte vem fotografen är. Meddela mig gärna om någon vet fotografens namn – eller om de bör tas bort av copyrightskäl.)

Read Full Post »