Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘resereportage’

Hör ni, resereportage är väl en märklig genre? Jag gissar att de är tänkta att fungera som vägledning och inspiration för den reshågade, men får man inte känslan av att de mest är en dålig ursäkt för journalister att få resa till mer eller mindre spännande platser på någon annans bekostnad? Jo, det får man. Dessutom har de en tendens att vara gjorda enligt en stereotyp mall med utgångspunkt från vad en turist antas förvänta sig av en resa. De bästa resereportagen borde ju i stället vara de som faktiskt utgår från de egna upplevelserna. En gång i tiden fick jag översätta några reseprogram där reportageteamet av någon anledning alltid hamnade på bikinitävlingar, som av en ren händelse anordnades på alla resmål de besökte. Förmodligen för att man antog att alla turister närmast per automatik uppsöker bikinitävlingar. Otroligt intressant och informativt. Och program av typen ”Packat och klart” har en tendens att mest tala om på vilka platser i världen man kan ägna sig åt vindsurfning, klättra upp för livsfarliga klippväggar, hoppa bungyjump, simma i kapp med ozeloter och shoppa Gucci-skor billigt. Sådant som åtminstone jag är ganska måttligt intresserad av när jag är på resande fot.

Och i dagstidningarna har jag mer än en gång upptäckt en märklig sak. Egendomliga och uppenbara lögner är inpetade i reportagen, gissningsvis för att ge lite mustig lokalfärg. Som den där gången då någon på resa i Moseldalen påstod sig ha passerat en vinbonde som förnöjt gick bland vinstockarna med ett glas i handen och provsmakade årets skörd. Ursäkta? För att inte tala om reportaget i Svenska Dagbladet där fyra sardiska festande ungdomars avskedsord till journalisten var ett samfällt rop: ”Kom ihåg att vi är sarder, inte italienare!” Hur troligt var det, om man tänker efter? Hur kan någon med minsta lilla förnuft i behåll tro på liknande amsagor? Och framför allt – hur kan skribenten tro att någon ska tro på dem? Det är så dumt att det gör ont i hela kroppen när man läser det. Fast mest i hjärnan.

Och hur ofta råkar inte journalisterna komma i samspråk med någon gammal fiskare eller indianhövding eller före detta kannibal som har någon djup livsvisdom som måste citeras? Jag är skeptisk. Men ibland, ibland, råkar man faktiskt ut för små sammanstötningar med lokalbefolkningen – och ibland är dessa kollisioner till och med värda att minnas av en eller annan anledning. Jag kommer till exempel tydligt ihåg den lilla karlen i Marrakech som kom ut genom porten från en palatsträdgård just som vi tänkte gå in. Han förklarade att palatset nu stängde för lunch, men att han i stället skulle visa oss var gettot låg. Han brydde sig inte ens om att fråga om vi ville till gettot, men det var bara en promenad på ett par hundra meter så vi kunde väl vara snälla och följa med. Eftersom alla i Marocko ska ha en liten slant för varje liten tjänst så sträckte vi fram några dirham vid gettots ingång. Men den lilla karlen viftade bort sedeln – han skulle inte ha något.

Det var bara det att han inte gav sig. Han hasade glatt vidare och pekade ut någon tråkig balkong och andra ointressanta saker – och plötsligt stod vi utanför en liten butik som han mer eller mindre knuffade in oss i. Jaha. Så går det till i Marocko – och vips så har man köpt något som man inte behöver till ett lite för högt pris. Men det var ju inte över för det. Den hasande karlen stod och väntade utanför butiken och ledde oss vidare till en annan eländig butik som låg inne i en otäck gränd. Det hade förstås varit hur lätt som helst att när som helst bara smita ifrån honom, men så gör man ju av någon anledning inte. Den nya butiken, fylld av vattenpipor och prydnadselefanter och krukor kammade dock noll på försäljningsfronten och Hassan eller vad han nu kunde heta ledde oss tillbaka till den där palatsträdgårdens ingång. Och nu sträcktes naturligtvis den lilla handen fram och ville ha en slant för besväret. Men det är bara att inse att det är så det funkar. ”Nej, jag ska ingenting ha. Inga pengar för mig. Inga problem. Men nu ska jag ha några dirham.”

Av något skäl kändes det faktiskt bättre att ge en slant till den lille gossen som på lite stapplig engelska frågade om han fick visa oss runt i kvarteren kring det kungliga palatset i Marrakech. Det var en pigg och ivrig liten krabat som väl såg sin chans att tjäna några dirham och på något egendomligt sätt kändes det nästan lite tryggt att ha någon med sig i de lite skumma gränderna. Mycket till visning var det ju inte – och mycket att se fanns det inte heller – men han försökte i alla fall. Och innan vi skildes åt sträcktes den lilla handen obligatoriskt fram och han fick en sedel i näven. Tyvärr var han inte nöjd och började gnälla och stampa med fötterna i marken som en annan… barnunge. Och eftersom vi ogärna ville väcka onödig uppmärksamhet så fick han en sedel till. Han tjänade förmodligen en kvarts normal månadslön på de där stackars minuterna.

I den charmiga lilla världsarvsstaden Sighişoara i Rumänien inträffade en annan typ av möte. Och då talar jag inte om mötet med den stackars människa som utklädd till Dracula går omkring och försöker skrämma turister mitt på blanka dagen. Sighişoara är en stad som man förstår ganska snabbt, om man uttrycker det så, och de flesta restaurangerna ligger kring ett torg som omgärdas av rara hus i pastellfärger. Vi slog oss ned på  uteserveringen till Casa cu Cerb (”Huset med hjorten” eller något åt det hållet) och åt mycket goda fyllda köttbullar med rött ris i kvällningen. Det var ett bra ställe, men det stängde egendomligt tidigt. Medan vi satt och åt slog sig flera sällskap ned – men blev vänligt men bestämt bortkörda på grund av att det var stängt. När en äldre herre med en annan äldre herre i sällskap traskade fram och  på tyska frågade om han kunde låna askkoppen som stod på vårt bord så fann Pontus det för gott att säga att det visserligen gick bra, men att restaurangen nog var stängd. Det var som om mannen fnyste till – och så sa han: ”För mig är inga restauranger någonsin stängda. Jag är nämligen en stor politiker.” Så förklarade han att det hade många fördelar: Makt, pengar, många kvinnor… Och uppenbarligen att restaurangerna alltid är öppna.

Den mystiska mannen i Sighişoara (längst till höger närmast kameran).

Och se på sjutton. Personalen kom svassande och bugade för människan! Och när den beställda drycken inte var tillräckligt kall för herrns smak så kom genast mer välkylda flaskor ut. Rumänien ligger på 75:e plats (tillsammans med Kina) på korruptionsindex 2011. Var det verkligen möjligt att en politiker bemöttes på det där underdåniga viset på en stängd restaurang? Svaret kom efter en stund då mannen vände sig till oss igen och förkunnade att han bara skojade. Han var inte alls politiker. Men han brydde sig inte om att förklara vem han var. Tillhörde han kanske maffian? Eller ägde han helt enkelt restaurangen (vilket för all del inte behöver utesluta det där med maffian)? Det lär vi tyvärr aldrig få veta.

Vad vill jag egentligen säga med det här? Kanske inte så mycket mer än att det inte finns någon anledning att fabulera ihop mer eller mindre dramatiska möten med lokalbefolkningen och lägga icke trovärdiga repliker i deras munnar. De vardagliga mötena finns där i verkligheten – och ibland är de värda att minnas.

 

Read Full Post »