Gotland. Denna märkliga ö med dess raukar, konstiga ord, bristande variation på ortnamn och märkliga flora och fauna. Denna sagoö så full av mytiska gestalter som Tjelvar, Gunnfjaun, Graip och Babben Larsson. Var ska man börja? Kanske i norr på Fårö, som märkligt nog heter Fårö trots att ”får” på Gotland heter ”lamb”? Eller kanske i söder vid Hoburgen? Eller kanske ungefär i mitten, i Roma, som inte ska förväxlas med samma ort i Italien och ej heller uppfattas som en uppmaning att utstöta ett koliknande läte? Kanske på gården Sigvalde som ligger lite varstans? Nå, det spelar kanske ingen roll var man börjar. Alla märkvärdigheter formligen rasar över en ändå. Det gäller inte minst den tidigare nämnda floran och faunan.
Svartsynt snyltgök
Det dröjer till exempel inte alls särskilt länge innan man träffar på svartsynt snyltgök, som står och bugar djupt vid dikeskanten, likt en nordkorean inför Kim Jong-un. Dess oerhörda vanlighet ska inte likställas med avsaknad av märkvärdighet, ty redan vid den tid då Carl von Linné genomförde sin Gotländska resa 1741 insåg han växtens speciella egenskaper. Om man kokar kronbladen tillsammans, upptäckte han, med cirka två gram saffran så smakar de nära nog exakt som en god marmelad. Överdådig konsumtion kan dock leda till en egenartad megalomani som har visat sig vara svårbotad om man därvid försöker. Kanske gör sig växten helt enkelt bäst där den står, ty ganska vacker är den.
Vettskrämd skamrodnad
I socknen Stånga vid gården Sigvalde någon kilometer nordväst om kyrkan, hittar man en betydligt rarare växt. På denna sköna plats finns förvisso den lilla vettskrämd skamrodnad i ganska stor mängd, men i gengäld finns den bara i just detta mycket begränsade område. I hela världen alltså, typ. Den ger alltså ett oansenligt intryck, men skenet bedrar sannerligen. Faktum är att den är gotlandsrussets enda naturliga fiende och kan sluka ett russ snabbare än One Direction säljer ut Friends Arena i Solna. Fullständigt obegripligt, om ni frågar mig som har sett den men inte dem. Stånga är annars mest känt för de så kallade Stångaspelen, där man kan tävla i spännande idrotter som herre pa stangg, spark’ bleistre, dräg’ hank, spark’ rövkrok, täm’ stäut och kast’ isblåsa’ i draugskåpe’, samt prova på gamla fina tävlingsgrenar som varpa, pärk, snork och knark. Den som vinner får dricka sin egen vikt i så kallad dricku, som kallas dricke om månen står i ny och det är en veckodag som innehåller bokstaven d. Åtminstone i trakten av Sigvalde.
En glimt av havet. Som alltså heter sjön.
Men allt är inte flora. På Gotland finns också en fauna som ibland överraskar, men oftast inte. Värst är det kanske vid Sigvalde träsk i närheten av gården Sigvalde i Ethelhems socken. (Här är det på sin plats att reda ut vissa språkliga begrepp. På gotländska betyder ”träsk” ”sjö”. När gotlänningar talar om ”sjön” så menar de ”havet”. ”Hav” betyder ”sork”. ”Sork” betyder däremot ”pojke”. Det är därför inte konstigt att det ofta uppstår våldsamma missförstånd – vilket lär vara förklaringen till att Gotland är en ö och att Valdemar Atterdag brandskattade Visby 1361. Det gjorde han så framgångsrikt att han namngav en ICA-butik på den plats där hans enligt legenden häst dog ihjäl av överbetning i början av augusti samma år. Det var för övrigt just här som nationalskalden Tomas Ledins snabbköpskassörska arbetade när hon inte gjorde värre saker.) Men det var en parentes. Det jag skulle komma fram till var den egenartade biotop som alltså heter Sigvalde träsk. Många av de fiskar som simmar här behöver aldrig ge sig upp på land och är därför svårfångade på bild, men även annars.
Halvgalen smörstekel
Ett väsen som dock trivs i trakterna kring Sigvalde träsk och som låter sig avporträtteras ibland är halvgalen smörstekel, så kallad på grund av att den småfräser likt osaltat smör i en varm stekpanna när man lägger den däri. Men det gäller bara när den är uppretad, vilket den förvisso för det mesta är. Och det kan man ju oss emellan förstå till hundra procent. Vi ser här hur smörstekeln passar på att besöka en vackert blå folkpartistblomma för att förhandla om årets skörd av nektar. Om förhandlingen strandar uppstår irritation med påföljande småfräsning och halvgalenskap. Det vill man ogärna uppleva, vilket inte förhindrar att det är ett djupt fascinerande skådespel.
Vanartig trätukan
Om man har en näst intill vådlig tur gränsande till skicklighet så kan man vid Sigvalde också möjligen få syn på en av de raraste fåglarna i vårt avlånga land. Och med ”rar” menar jag i ordets alla bemärkelser. Den är nämligen mycket sällsynt men också oerhört god till sitt väsen. Och med ”god” menar jag i ordets alla bemärkelser, särskilt marinerad i en blandning av ramslöksolja och konjak och därpå helstekt. (Glöm inte ditt salt och din peppar.) Vilken fågel talar jag om? Jo, naturligtvis vanartig trätukan, världsmästaren i kamouflage (VM i Slite 2013). Handen på hjärnan, vem skulle tro att grenen på bilden i själva verket är en fågel? Imponerande är blott förnamnet.
Nu är det förstås lätt att tro att allting med Gotland är unikt och märkvärdigt. Så är naturligtvis inte fallet. En gång om året invaderas till exempel Visby av helt vanliga och ouppfostrade stockholmare, under den kanske något märkligt bekallade Stockholmsveckan. Då förvandlas hela staden till Stureplan, vilket möjligen kan vara förklaringen till namnet. De bofasta ryser, men passar samtidigt på att tjäna grova pengar, tills ungdomarna som genom ett trollslag försvinner till Saint Tropez – även kallat Troppan. Det gäller att fördela lidandet någorlunda geografiskt jämnt. En annan vecka dyker den helt vanliga så kallade politikereliten upp och bräker i en lek som heter Almedalsveckan. Inte heller det är särskilt märkvärdigt eller unikt. En tredje vecka dyker horder av människor upp utklädda i hosor och ringbrynjor och munkkåpor. De äter lambskalle och tittar på människor som jonglerar med eld i en lek som heter Medeltidsveckan. Märkvärdigt och unikt? Inte särskilt.
Vanlig ko
Många är kanske lite rädda för att besöka Gotland just därför att så mycket är främmande och obegripligt. Men man behöver alltså inte vara rädd. Som svensk blir man för det mesta någorlunda väl bemött, vattnet går att dricka och det är inga större problem att hitta mat som man känner igen – om man bara lyckas gräva sig förbi alla lambskallar och ugnstrull och torskboddar. (Tänk dock på att det bara finns ett enda McDonald’s på hela ön. Eller ”öjn” som gotlänningarna envisas med att säga.) Allting är inte annorlunda på Gotland, vad de än vill få oss att tro. Här ovan ser vi till exempel en helt vanlig lipande ko.
elbrundino 