Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Spotify’

Jag hörde på radion att dagens ungdom springer till akuten om de får snuva eller bryter en nagel. Minsta fysiska krämpa betraktas som akut och måste korrigeras snabbt så att man inte tvingas slösa bort sin dyrbara tid på att vara sjuk. Det är förstås ett ganska egoistiskt beteende, som tydligen går under namnet McDonald’s-syndromet. Om man är hungrig sticker man bara till McDonald’s och äter sig mätt – och vips är det där besvärliga tillståndet över. Alla problem ska alltså åtgärdas snabbt, även om de är exceptionellt triviala. Det där är nog ganska typiskt för vår tid. Allt ska gå oerhört snabbt – behov ska helst tillfredsställas innan de har uppstått, vilket i många fall också är fullt möjligt tack vare den tekniska utvecklingen. Men är det bra? Risken är att man glömmer bort hur man gör när man väntar. Man missar något ganska trevligt som brukar (eller brukade) gå under benämningen ”spänd förväntan”, en känsla som gärna infann sig när man var liten och räknade dagarna till julafton. Men det här moderna beteendet är lite som att öppna julklapparna redan i november. Eller som att äta sockerkaka innan ingredienserna är ihoprörda. Eller kanske som att ta en helikopter upp till Kebnekajses topp, kliva ur i två minuter och sedan flyga ner igen. Ge mig det jag vill ha nu. Vem orkar anstränga sig?

Ta det här med musik, till exempel. När jag var ung var man tvungen att gå till en skivaffär för att få tag på ny – eller gammal – musik, om man nu inte nöjde sig med att lyssna på radio. Ett alternativ kunde vara att beställa skivor på postorder, med hjälp av kataloger. I båda fallen tvingades man vänta med att lyssna, antingen tills man kommit hem eller tills det var dags att gå och hämta ut skivorna på posten. Under tiden hann man bygga upp en förväntan – och jag måste säga att den definitivt var en del av nöjet. Det fanns något att se fram emot. Man kunde sitta på bussen och titta på omslaget, läsa texterna och kolla vilka som spelade på skivan innan man äntligen kunde lyssna på den. Och när man lyssnade så gjorde man det koncentrerat, gång på gång, därför att det var förenat med en viss kostnad och ett visst besvär att äga detta stycke musik.

I dag plockar man hem musik från Internet – helst gratis. Musiken finns lagrad på datorn. Via Spotify kan man leta upp en låt med en artist man aldrig hört talas om (vilket för all del är bra), lyssna en gång medan man skriver ett mejl, och sedan bestämma sig för att den inte var bra. Jag tror att musiken har blivit för lättillgänglig och därmed har förvandlats till muzak – något som man har på i bakgrunden bara för att det inte ska vara för tyst. McDonald’s-syndromet igen. Ett tillfälligt behov har snabbt tillfredsställts. Samma sak gäller för film. Man kan inte vänta tills en film har premiär på bio. Varför ska man göra det när man kan ladda ner den från Internet? Gärna i en oklippt version som någon mindre nogräknad regiassistent har stulit. Huvudsaken är att man får se filmen nu, för det är nu man vill se den. Inte sedan.

Vad blir resultatet? Jag tror, ärligt talat, att det leder till ett förytligande. Förmågan att koncentrera sig på något, vad som helst, hotar att försvinna eftersom informationsflödet och utbudet är så enormt. Alltför mycket pockar på vår uppmärksamhet och vi behöver inte kämpa för att få tillgång till något – allt är serverat. Vi behöver aldrig någonsin ha tråkigt. All tid för tänkande, läsande och funderande dödas effektivt med hjälp av spel, ett ständigt muzakflöde och surfande på Aftonbladets spännande hemsida. Vi behöver inte längre prata med varandra när vi går ut och äter middag på restaurang. Vi kan ju spela spel eller redigera bilder medan vi väntar på maten. Och helst även när vi äter. Ge oss underhållning! Genast! Vi orkar inte vänta – tålamod är inte vår grej. McDonald’s-syndromet är allestädes närvarande.

Ja, jag är en reaktionär och nostalgisk gammal stöt – och nu kom jag dessutom plötsligt att tänka på två mycket ofta citerade strofer ur Karin Boyes dikt ”I rörelse”. Två strofer som sammanfattar det hela ganska bra:

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd

Hon visste vad hon snackade om, gamla Karin.

Read Full Post »