Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Suecia antiqua et hodierna’

Hässelby_Suecian1
Ett av de finaste slotten eller herresätena som finns avbildade i Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna är i mitt tycke Hässelby säteri. I det stora planschverket från 1716 skrivs namnet Hesselby, men även stavningen Hessleby förekommer i äldre dokument.  Faktum är att det finns två Hässelby i verket – båda belägna i Uppland och båda lustigt nog troligen ritade av samma arkitekt. Det ena Hässelby är fullt igenkännbart än i dag, det andra finns inte kvar. Det är just den mindre kända gården som jag har tänkt fördjupa mig lite i, nämligen den som ligger i Tuna socken, nordost om Uppsala.

Gården som sådan är känd sedan medeltiden och har bland annat tillhört Uppsala stift. Men herrgården som finns med i Suecia antiqua et hodierna uppfördes antagligen i slutet av 1630-talet eller början av 1640-talet. Den anses nämligen vara ritad av Simon de la Vallée, som avled 1642 efter att ha blivit omkullriden och slagen i huvudet av Erik Karlsson Oxenstierna, ett kusinbarn till rikskanslern Axel Oxenstierna. Hässelby kan för all del ha uppförts efter arkitektens död, men grundat på de stilmässiga dragen är det ett rimligt antagande att herrgården byggdes omkring 1640. Det är kanske inte nödvändigt att leta efter ett mer exakt årtal. Vem byggherren var finns det egentligen ingen klar uppgift om, men när man följer ägarlängden så vill åtminstone jag hävda att det inte råder något tvivel om vem som bekostade bygget.

Ägarförhållandena vid den här tiden är både osäkra och en aning röriga, och jag tänker därför inte gå in på dem i detalj, men under större delen av 1500-talet och fram till 1630-talet ägdes Hässelby av olika medlemmar av (eller nära släktingar till) familjen Cruus (Kruus, Krus, Kruse). Enligt uppgift ska dock gården under en kortare period ha dragits in till kronan på grund av att en av ägarna, Anna Eriksdotter Cruus, följde med prinsessan Anna till Polen och därmed ansågs ha förverkat sin rätt att äga Hässelby.

Hästen

Hästen

1634 bytte en mäktig herre till sig godset, nämligen amiralen och riksrådet Klas Fleming (1592-1644). Det är högst rimligt att han var byggherren till det Hässelby som vi ser i Suecia-verket, dels för att tidpunkten stämmer, dels för att han hade den ekonomi och den samhällsposition som krävdes för att bygga en herrgård av den här digniteten. En alternativ byggherre skulle möjligen kunna vara sonen Lars Claesson Fleming (1621-1699), men i så fall var han mycket ung när han anlitade Simon de la Vallée, så det håller jag för mindre troligt.

Lars Fleming ägde dock bevisligen Hässelby 1650, och det vet vi av en inte särskilt trevlig anledning. Han anklagades nämligen vid Svea Hovrätt för att ha tvingat några av sina bönder på Hässelby att utföra skjutstjänst när de hade som allra mest arbete med skörden. De hade rätt att köpa sig fria från pålagan, men när de ville göra det blev de kastade i fängelse och deras söner plus ytterligare en man sattes på trähästen med tyngder på benen. (Trähästen var ett tortyr- eller straffredskap i form av en bom eller liknande med en skarp, uppåtriktad kant – se bild.) När modern till en av männen kom för att vädja för sin son blev hon misshandlad av Fleming för att hon brukat ”en skamlös mun”. Han ska även ha lurat bönder att skriva på ett hårdare dagsverkskontrakt än han hade rätt till – genom att supa dem fulla. Godsägaren straffades, men inte särskilt hårt.

Hässelby_Suecian2

Men tillbaka till herrgårdsanläggningen. Den var ganska säregen, på så sätt att den inte var byggd så som vi är vana att se herrgårdar och slott från den här tiden. De brukar bestå av en huvudbyggnad och två utskjutande eller friliggande flyglar – ibland bara av en huvudbyggnad. Men här rör det sig om ett dubbelhus, två likadana längor som är sammanbundna med en portal. Det är svårt att veta varför man valde den lösningen, men det finns franska ”mönsterböcker” från slutet av 1500-talet där liknande hus presenteras. Där handlar det dock ofta om att dubbelhusen, som då ligger längre från varandra, länkas samman med en låg byggnadskropp – inte bara en portal. Hässelby är lite som en provinsiell variant av idén, med sina relativt små, ganska tätt liggande huskroppar. Det är högst troligt att de la Vallée kände till mönsterböckerna (han var trots allt fransman) och lät sig inspireras av dem.

Hässelby Verneuil

Château de Verneuil, 1560-talet.

Ska man då betrakta Hässelby som en unik herrgård i Sverige? Nej, något liknande fanns faktiskt vid Säby säteri i Aspö socken i Södermanland. Även där var de två husen sammanbundna med en portal. På 1830-talet valde man dock att bygga ihop husen, vilket gör dagens Säby till ett ovanligt långsträckt hus med hela 17 fönsteraxlar. Man får anta att det gjordes av praktiska skäl. Det måste ha varit besvärligt att röra sig mellan de båda herrgårdshalvorna, i synnerhet vintertid.

Hässelby_Säby

Ytterligare en anläggning som är byggd enligt ungefär samma princip är Ekolsunds slott. Även här var det tänkt att två separata huvudbyggnader – fast av mycket större format – skulle sammanlänkas av en portbyggnad. Men så blev det inte. Först på 1700-talet uppfördes två, låga bågformade byggnader som med lite god vilja kan sägas förena tvillingbyggnaderna. Men det skedde på slottets ”baksida”, inte som en entréportal från parksidan. Det intressanta är att Simon de la Vallée var engagerad som arkitekt vid bygget av Ekolsund, och det anses som troligt att han även ritade Säby. Det finns alltså fog för att påstå att dubbelherrgårdar var lite av hans signum, även om det bara finns tre exempel.

Här kan tilläggas att det finns andra exempel på herrgårdar och slott som består av två byggnader utan huvudbyggnad, men då handlar det om anläggningar som har haft eller har varit tänkta att ha en huvudbyggnad. Några exempel är Fållnäs och Fiholm (båda i Södermanland) och Målhammar (i Västmanland). Av en ren tillfällighet är de två sistnämnda också ritade av Simon de la Vallée.Det är som vanligt svårt att veta hur pass sanningsenliga Suecia-bilderna av Hässelby är. Själva herrgården ser ganska trovärdig ut i både storlek och form. Men kom den ganska avancerade parken, med skulpturer och fontän, till utförande? Faktum är att det till och med är tre olika parkavdelningar: två formella med klippta häckar och broderiparterrer, och en som troligen består av fruktträd. Storleken är inte orimlig, men kanske var parken inte fullt så påkostad som den ser ut att vara. Och existerade verkligen de två byggnaderna (orangerier?) som symmetriskt speglar herrgården på andra sidan parken? Kanske, kanske inte. Men jag hoppas att de gjorde det, för de bidrar till hela anläggningens näpna och väl sammanhållna karaktär.

Jag har redan avslöjat att Hässelby inte finns längre – i alla fall inte så som vi ser säteriet i Suecia antiqua et hodierna. Vad som egentligen hände med dubbelhuset har jag inte lyckats ta reda på. Kanske blev det helt enkelt uttjänt eller ansågs omodernt och revs. Kanske brann det ner. Eldsvådor hörde inte till ovanligheterna. Jag vet inte heller när dubbelhuset försvann. Men i början av 1800-talet uppfördes i alla fall en ny huvudbyggnad, som fortfarande finns kvar. Det är inget större fel på den, men man kan väl åtminstone kanske drista sig att påstå att den är mindre arkitekturhistoriskt intressant än föregångaren. Det finns dock en äldre flygel kvar, visserligen ”bara” från 1700-talet, men ändå. Den andra förstördes tyvärr i en brand 1845, vilket gör att gårdsbilden i dag liksom haltar en aning.

Hässelby karta 1842

Karta från 1842 med dubbelhuset inritat i rött.

En märklighet i sammanhanget är att bilderna i Suecia-verket visar Hässelby mot öster (bilden där man ser dubbelhuset framifrån) och mot söder (bilden där man ser parken från sidan). Men i dag vetter huvudbyggnadens framsida mot väster. När man byggde nytt i början av 1800-talet valde man alltså att inte bygga på den gamla herrgårdens plats, utan snarare där (de eventuella) orangeribyggnaderna en gång låg. På så vis har man vänt hela gården och orienterat den västerut. En karta från 1842 avslöjar att så är fallet. Jag har ritat in dubbelhusets ungefärliga läge i rött på kartan. Som synes fanns ännu 1842 en stor parkanläggning på egendomen. Den formella parken tycks till och med ha utökats genom att man har tagit bort fruktträden som syns på Suecia-bilden. Förekomsten av en park på ”rätt” plats 1842 talar i alla fall för att det faktiskt fanns en park även på 1600-talet.

Hässelby_gård,_Uppsala,_mars_2019b

Foto: Holger Ellgaard / CC BY-SA https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0

I dag är det tyvärr inte mycket som minner om det gamla Hässelby. Allt är förändrat och det är väldigt svårt att tro att det en gång har funnits en så elegant och säregen herrgård här. Det hade varit roligt om åtminstone ett av Simon de la Vallées dubbelhus kunde ha fått vara kvar. Man får väl helt enkelt nöja sig med att drömma sig tillbaka till det som har varit med hjälp av bilderna i Suecia antiqua et hodierna.

 

 

 

Read Full Post »

Sjöholm - kopparstickFör många herrans år sedan satt jag på en föreläsning i arkitekturhistoria på Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala och drog efter andan. På salens projektionsduk visades ett foto föreställande ett brinnande hus. Det kunde ha varit vilket hus som helst, men det här var ett slott. Som alltså brann. Det är illa nog när ett hus brinner, men det gör lite extra ont när det är fråga om en så ståtlig byggnad som ett slott. Ett stycke arkitekturhistoria går bokstavligen upp i rök. ”Sådant händer” kanske den fatalistiskt lagda säger. Blixten råkade väl slå ner där. Skorstensstocken hade väl sprickor. Men så var det inte i det här fallet. Slottet föll offer för en anlagd brand och den som anlade branden var ägaren själv och ägaren själv hade tillstånd av myndigheterna att anlägga denna brand. Får man göra så? Hur som helst: Den där bilden etsade sig fast i hjärnan, men tyvärr försvann slottets namn ur minnet – till i dag.

Sjöholm är beläget på en udde vid sjön Näsnaren nära Katrineholm i Södermanland. Udden var tidigare en holme, vilket väl förklarar egendomens namn. Den första kända ägaren hette Johan Arendsson Ulv. Han var lagman och riksråd i början av 1500-talet och fick vara med om en del dramatiska och tragiska händelser. Hans hustru och fyra barn dog då danskarna 1517 brände ner Stegeholms slott, där Arendsson vid det tillfället råkade vara hövitsman. Själv sattes han i fängelse i Danmark, men tilläts återvända till Sverige och sätesgården Sjöholm 1520. Någon form av boningshus måste Arendsson naturligtvis ha haft, men mig veterligen finns det inga spår av något sådant i dag.

Sjöholm-lansidanSjöholm finns dock med i Erik Dahlbergs planschverk Suecia antiqua et hodierna, men då är det fråga om ett ganska ståtligt 1600-talsslott. Vem som lät uppföra det förefaller vara något oklart, men byggherre var förmodligen antingen Göran Fleming (1628-1667) eller Jakob Johan Hastfer (1647-1695). Bilden i Suecian visar en anläggning som på sätt och vis är typisk för tiden med sin gårdsplan och sina närmast paviljongartade flyglar. Men själva slottets utformning är lite ovanlig. Det är fråga om en italienskinspirerad tvåvåningsbyggnad som flankeras av två åttkantiga torn med höga tornhuvar. Huvudbyggnaden och tornen kopplas ihop av två korta gallerier. Eller är i själva verket utrymmet mellan tornen och huvudbyggnaden två öppna gårdar? Om man tittar närmare på den ena Suecia-bilden så ser det faktiskt ut så.

Sjöholm-sjösidanSom vanligt då det gäller Suecia antiqua et hodierna så gör man klokt i att ställa sig lite tvivlande till bildernas sanningshalt. Ett exempel: På en karta från 1686 är bara ett torn markerat. Det andra kanske aldrig kom till utförande? Det är ju väl känt att Erik Dahlberg i samråd med godsägarna emellanåt avbildade slotten så som de var tänkta att så småningom bli men inte alltid blev. Och det som ser ut som ett präktigt italienskinspirerat palats i sten tycks faktiskt i själva verket ha varit uppfört i trä.

Uppgifterna går isär angående när träslottet revs. Enligt vissa källor skedde det redan 1780, enligt andra stod slottet kvar till 1850-talet. De två flyglarna som man kan se i synnerhet på den ena Suecia-bilden fanns dock kvar ännu i mitten av 1800-talet. Efter en förfallsperiod i början av 1800-talet iståndsattes godset och såldes på 1850-talet till överkammarherre Adam Lewenhaupt, som var född på godset Claestorp i närheten. Det kan mycket väl vara skälet till att han köpte just Sjöholm. Det var så att säga nästan hemma för honom. Men de två kvarstående 1700-talsflyglarna dög nog inte åt honom, även om han använde den ena som bostad till en början. Alltså började han så gott som genast smida planer på att uppföra ett nytt slott där han inte bara skulle kunna bo, utan även förvara sina omfattande samlingar av bland annat konst, stenyxor och historiska dokument. Av någon anledning kom man fram till att det nya slottet inte skulle ligga på platsen för det gamla. Man valde alltså att riva den gamla västra flygeln och placerade det nya slottet på dess plats. Den östra flygeln behölls. På så sätt försvann alltså symmetrin i den gamla anläggningen.

Sjöholm - vykortDet råder viss osäkerhet kring vem som egentligen ritade det nya Sjöholm. Flera källor anger att det var Fredrik Wilhelm Scholander, en arkitekt som Lewenhaupt kände personligen genom sin tjänstgöring vid hovet. Scholander var flitigt använd av Karl XV, bland annat vid inredningar av Kungliga slottet och Ulriksdal. Men det tycks som om arkitekten möjligen bara gjorde några skisser, som sedan Lewenhaupt personligen färdigställde. Det påstås att Lewenhaupt var mycket förtjust i Rosenborgs slott i Köpenhamn och att det fick styra utseendet på det nya slottet. I sin läsvärda bok Drömmen om renässansen (Nordiska museets handlingar 93, 1979) framkastar Bo Grandien teorin att man ville försöka ansluta till det gamla slottets utformning, även om det inte handlade om något slaviskt kopierande. Två flankerande torn blev det – och nog påminner tornhuvarna väldigt starkt om tornhuvarna på Suecia-bilderna? Men det är ungefär där likheterna slutar. Nej, det finns en likhet till. Även det nya slottet byggdes i trä – men ger illusion av att vara byggt av tegel. Ödesdigert!

Sjöholm - artikelÅter till det där fotografiet som föreställer ett brinnande slott. Vad var det egentligen som hände 1969? Jo, den dåvarande ägaren, grevinnan Cecilia Lewenhaupt, ansåg sig inte ha råd att underhålla slottet. Och dessutom frös hon. Det gick inte att få upp temperaturen till mer än 16 grader i det oisolerade och dragiga träslottet. Således bad hon myndigheterna om tillstånd att bränna ner hela rasket, inklusive den kvarstående 1600-talsflygeln. Detta trots att hon blivit erbjuden en miljon för slottet. Får man göra så? Då fick man uppenbarligen det. En dragig 1800-talskåk ansågs väl inte ha något större kulturhistoriskt värde. På platsen finns i dag en villaliknande historia som säkert är bekväm och varm och faktiskt ganska snygg. Men något slott är det ju inte. Och enligt Bo Grandien i tidigare nämnda bok ångrar man sig nu på Sjöholm.

Jag avslutar med ett citat av grevinnan Cecilia Lewenhaupt:

”Tänk-på-att-arna är de värsta. Tänk på att kulturhistoriska värden går förlorade säger dom. Tänk på att slottet ser så vackert ut från vägen. Tänk på att, tänk på att. De har börjat tänka nu där jag har tänkt färdigt för ett år sedan.”

Visst blir man lite arg när man läser det? Fast det är förstås inte roligt att frysa.

 

Read Full Post »