Häromkvällen bevistade jag en föreläsning. Den handlade bland annat om släkten Piper och vid ett tillfälle under föreläsningens gång så ljöd ett pipande alarm av något slag exakt samtidigt som föreläsaren sa ”Piper”. Det var ju ett lustigt sammanträffande. Ibland inträffar sådant och ibland benämner man det synkronicitet. Wikipedia definierar begreppet som ”ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”. Just det här exemplet var väl kanske inte särskilt anmärkningsvärt. Om släkten hade hetat exempelvis Andersson så hade man ju överhuvudtaget inte reagerat. Och ett pipande alarm är vardagsmat under precis vilken föreläsning eller större sammankomst som helst.
Jag har nog upplevt fler händelser av det där slaget, men det hör nästan till att det som för ögonblicket upplevs som smått häpnadsväckande mycket snart glöms bort. Det är trots allt bara tillfälligheter, hur märkliga de än kan tyckas vara. Alltså minns jag bara ytterligare fyra händelser, och de är så löjligt omärkvärdiga att det märkvärdigaste med dem är att jag inte har glömt bort dem.
1. Jag satt och åt frukost i mitt dåvarande lilla kök på Årstavägen, och hade samtidigt radion på. Just som blicken fastnade på en annons för en konsert med Ola Salo i den nu avsomnade gruppen The Ark så började en låt med The Ark strömma ut ur radions lilla högtalare.
2. Jag befann mig på hemväg i en tunnelbanevagn och kom av någon anledning att tänka på en ganska så usel film som jag nyligen hade översatt. I denna film medverkade skådespelaren Gunilla Röör och samtidigt som jag filosoferade över hennes rollprestation öppnades dörrarna vid Slussen och Gunilla Röör satte sig på sättet snett emot mig.
3. Jag och en kollega gick in för att ta ut pengar i en bankomat som befann sig i ingången till en Ica-butik på Södermalm. Kvällstidningarnas löpsedlar hade av något skäl stora skandalrubriker om Marcus Birro. Kollegan skulle just till att säga något dräpande sarkastiskt om Birro när densamme plötsligt kom ut från Ica och ställde sig bakom mig i bankomatkön.
4. Vid ett besök på den polska restaurangen Mormors kök på Sibyllegatan i Stockholm fick jag plötsligt en känsla av att filmregissören Roy Andersson skulle dyka upp. Och det dröjde inte många minuter förrän han gjorde det. Nu har han sin ateljé på Sibyllegatan, vilket jag visste, men det finns ju fler restauranger att besöka.
Den första händelsen ovan fick mig att fråga folk om de hade egna exempel på synkronicitet. Och det hade de. I alla fall några. Jag väljer här ett som jag tyckte var både anmärkningsvärt och lite fint: Sagesmannen befann sig på en fiskebåt i Finnmark och skådade in mot kusten. Han insåg att han tittade rakt mot Kiruna där han begravt sin farmor något år tidigare. Radion stod på och plötsligt spelades samma tre psalmer som hade spelats på farmoderns begravning. Och dessutom i precis samma ordning.
Men så finns det också händelser som är någon sorts blandning av synkronicitet och…kanske telepati? Det har gått nästan 25 år sedan följande inträffade, men jag förstår det fortfarande inte: Jag gick Kulturvetarlinjen i Uppsala och hade en kurskamrat som var lite av en särling. Han hade lite flottigt och stripigt hår, luktade ständigt av ingrodd cigarettrök och klädde sig helst i svart. Av något skäl berättade han för mig att han var ”hippoman”, vilket även Mozart hade varit. (Hippoman? Har det med hästar att göra? Så småningom förstod jag att det var hypoman han menade, alltså en person som ”lider” av hypomani.) I föreläsningssalen visade sig hypomanin på så sätt att han alltid plockade upp allting som han hade i fickorna och radade upp dem prydligt på bordet framför sig. Ett par paket franska cigaretter, tändare, pennor etcetera. Sedan kunde han sitta och plocka med sakerna och sortera dem på olika sätt medan han lyssnade. Om jag minns rätt så antecknade han aldrig någonting.
Jag minns inte vad föreläsningen vid det här tillfället handlade om, men plötsligt och helt utan anledning bytte föreläsaren spår och frågade om någon hade sett dokumentären på TV föregående kväll. Den hade handlat om utredningen av mordet på Olof Palme och det fanns ingen som helst koppling till föreläsningens ämne. Man fick nästan känslan av att föreläsaren liksom hade tagit emot en signal till hjärnan som beordrat honom att börja prata om en i sammanhanget irrelevant dokumentär på TV. Som om inte det var absurt nog så tog hypomanen, som för tillfället satt bredvid mig, till orda och började förklara att han satt inne med information om mordet och att han samma eftermiddag skulle åka till Stockholm och träffa en av utredarna i Palmegruppen.
Han kunde förstås ha hittat på allting i ögonblicket. Fabulerat. Men det egendomliga är att han och föreläsaren började prata med varandra som om de var på exakt samma våglängd och med ett slags självklarhet visste vissa saker – medan resten av gruppen satt som levande frågetecken och inte begrep ett dyft. Det var minst sagt surrealistiskt. Och det egendomligaste av allt var att hypomanen sedan tog fram ett förseglat brev som han gick fram och gav till föreläsaren. ”Om något skulle hända mig så finns det information där” sa han. Okej. Han kunde ha förberett det där brevet för att ge till någon, inte nödvändigtvis till föreläsaren – men så ledde händelseutvecklingen till att det var hos honom brevet hamnade. Jag vet inte vad som stod i det. Jag vet inte vad som hände i Stockholm. Händelsen berördes inte med ett ord efteråt. Det var lite som om den faktiskt aldrig hade ägt rum. Men det gjorde den, och jag kan inte låta bli att fundera över den ibland. Märkligt. I sanning märkligt.
elbrundino 