Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘TV’

Häromkvällen bevistade jag en föreläsning. Den handlade bland annat om släkten Piper och vid ett tillfälle under föreläsningens gång så ljöd ett pipande alarm av något slag exakt samtidigt som föreläsaren sa ”Piper”. Det var ju ett lustigt sammanträffande. Ibland inträffar sådant och ibland benämner man det synkronicitet. Wikipedia definierar begreppet som ”ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”. Just det här exemplet var väl kanske inte särskilt anmärkningsvärt. Om släkten hade hetat exempelvis Andersson så hade man ju överhuvudtaget inte reagerat. Och ett pipande alarm är vardagsmat under precis vilken föreläsning eller större sammankomst som helst.

Jag har nog upplevt fler händelser av det där slaget, men det hör nästan till att det som för ögonblicket upplevs som smått häpnadsväckande mycket snart glöms bort. Det är trots allt bara tillfälligheter, hur märkliga de än kan tyckas vara. Alltså minns jag bara ytterligare fyra händelser, och de är så löjligt omärkvärdiga att det märkvärdigaste med dem är att jag inte har glömt bort dem.

1. Jag satt och åt frukost i mitt dåvarande lilla kök på Årstavägen, och hade samtidigt radion på. Just som blicken fastnade på en annons för en konsert med Ola Salo i den nu avsomnade gruppen The Ark så började en låt med The Ark strömma ut ur radions lilla högtalare.
2. Jag befann mig på hemväg i en tunnelbanevagn och kom av någon anledning att tänka på en ganska så usel film som jag nyligen hade översatt. I denna film medverkade skådespelaren Gunilla Röör och samtidigt som jag filosoferade över hennes rollprestation öppnades dörrarna vid Slussen och Gunilla Röör satte sig på sättet snett emot mig.
3. Jag och en kollega gick in för att ta ut pengar i en bankomat som befann sig i ingången till en Ica-butik på Södermalm. Kvällstidningarnas löpsedlar hade av något skäl stora skandalrubriker om Marcus Birro. Kollegan skulle just till att säga något dräpande sarkastiskt om Birro när densamme plötsligt kom ut från Ica och ställde sig bakom mig i bankomatkön.
4. Vid ett besök på den polska restaurangen Mormors kök på Sibyllegatan i Stockholm fick jag plötsligt en känsla av att filmregissören Roy Andersson skulle dyka upp. Och det dröjde inte många minuter förrän han gjorde det. Nu har han sin ateljé på Sibyllegatan, vilket jag visste, men det finns ju fler restauranger att besöka.

Den första händelsen ovan fick mig att fråga folk om de hade egna exempel på synkronicitet. Och det hade de. I alla fall några. Jag väljer här ett som jag tyckte var både anmärkningsvärt och lite fint: Sagesmannen befann sig på en fiskebåt i Finnmark och skådade in mot kusten. Han insåg att han tittade rakt mot Kiruna där han begravt sin farmor något år tidigare. Radion stod på och plötsligt spelades samma tre psalmer som hade spelats på farmoderns begravning. Och dessutom i precis samma ordning.

Men så finns det också händelser som är någon sorts blandning av synkronicitet och…kanske telepati? Det har gått nästan 25 år sedan följande inträffade, men jag förstår det fortfarande inte: Jag gick Kulturvetarlinjen i Uppsala och hade en kurskamrat som var lite av en särling. Han hade lite flottigt och stripigt hår, luktade ständigt av ingrodd cigarettrök och klädde sig helst i svart. Av något skäl berättade han för mig att han var ”hippoman”, vilket även Mozart hade varit. (Hippoman? Har det med hästar att göra? Så småningom förstod jag att det var hypoman han menade, alltså en person som ”lider” av hypomani.) I föreläsningssalen visade sig hypomanin på så sätt att han alltid plockade upp allting som han hade i fickorna och radade upp dem prydligt på bordet framför sig. Ett par paket franska cigaretter, tändare, pennor etcetera. Sedan kunde han sitta och plocka med sakerna och sortera dem på olika sätt medan han lyssnade. Om jag minns rätt så antecknade han aldrig någonting.

Jag minns inte vad föreläsningen vid det här tillfället handlade om, men plötsligt och helt utan anledning bytte föreläsaren spår och frågade om någon hade sett dokumentären på TV föregående kväll. Den hade handlat om utredningen av mordet på Olof Palme och det fanns ingen som helst koppling till föreläsningens ämne. Man fick nästan känslan av att föreläsaren liksom hade tagit emot en signal till hjärnan som beordrat honom att börja prata om en i sammanhanget irrelevant dokumentär på TV. Som om inte det var absurt nog så tog hypomanen, som för tillfället satt bredvid mig, till orda och började förklara att han satt inne med information om mordet och att han samma eftermiddag skulle åka till Stockholm och träffa en av utredarna i Palmegruppen.

Han kunde förstås ha hittat på allting i ögonblicket. Fabulerat. Men det egendomliga är att han och föreläsaren började prata med varandra som om de var på exakt samma våglängd och med ett slags självklarhet visste vissa saker – medan resten av gruppen satt som levande frågetecken och inte begrep ett dyft. Det var minst sagt surrealistiskt. Och det egendomligaste av allt var att hypomanen sedan tog fram ett förseglat brev som han gick fram och gav till föreläsaren. ”Om något skulle hända mig så finns det information där” sa han. Okej. Han kunde ha förberett det där brevet för att ge till någon, inte nödvändigtvis till föreläsaren – men så ledde händelseutvecklingen till att det var hos honom brevet hamnade. Jag vet inte vad som stod i det. Jag vet inte vad som hände i Stockholm. Händelsen berördes inte med ett ord efteråt. Det var lite som om den faktiskt aldrig hade ägt rum. Men det gjorde den, och jag kan inte låta bli att fundera över den ibland. Märkligt. I sanning märkligt.

Annonser

Read Full Post »

En gång för länge sedan var jag ganska stolt över att vara undertextare. Det smällde ganska högt att få se sitt namn i TV-rutan eller på biografduken i tre sekunder då och då. Det gick visserligen knappt att leva på den lön jag fick, men det bekymrade mig faktiskt inte jättemycket eftersom jag var övertygad om att jag snart skulle vara så driven att pengarna skulle räcka till något annat än falukorv och makaroner åtminstone en dag i veckan. Det vanliga inom den här branschen är nämligen ett ackordsbaserat arvode – man får en viss summa pengar per översatt minut TV-program eller film. Alltså: Ju snabbare man är, desto mera lön. Det här är naturligtvis problematiskt eftersom noggrannhet inte alls lönar sig. Och således blir kvaliteten lidande. Det är ju lite lustigt, med tanke på att undertexter påstås vara Sveriges mest lästa texter (möjligen efter de små essäerna på mjölkpaketen) och att så fruktansvärt många människor hittar så fruktansvärt många fel i dem.

Följden av dessa dåliga villkor är att undertextaryrket blir ett typiskt ”genomgångsyrke” som man sysslar med ett litet tag tills man inser att det inte går att leva någorlunda drägligt på det. Det gör att det faktiskt är ganska ont om erfarna, drivna undertextare – sådana som inte begår onödiga fel och vet en hel del om vilka språkliga fällor man kan trilla i. Men vad gör det? Det kryllar ju av unga arbetslösa ungdomar som är ”bra på engelska” och har sett alla TV-serier som finns – och som tycker att det här är ett ascoolt jobb. Problemet är bara att många känner sig kallade, men relativt få har vad som krävs för att utföra ett bra arbete. Man kan nämligen vara hur bra som helst på engelska eller något annat språk, men om man inte dessutom är bra på svenska så har man tyvärr inte i yrket att göra. Det kanske kan förefalla vara hårda ord, men de är smärtsamt sanna.

De undertextare som biter sig fast i yrket länge – förhoppningsvis av kärlek till språket – blir desillusionerade, för att inte säga bittra, över att förhållandena inte blir bättre utan snarare hela tiden sämre. Jag har inga siffror att tillgå, men arvodet för undertextning har sjunkit med flera tiotals procent de senaste 12 åren. Låter det vettigt? Inte särskilt, va. Men vad i all världen beror nu det på? Jo, saken är den att TV-kanalerna anser att översättning är ett ”nödvändigt ont” som de helst inte vill betala för. Översättning och text-tv-textning av en stor mängd TV-program kostar naturligtvis mycket pengar, det kommer man inte ifrån. Men eftersom de kommersiella kanalerna är vinstdrivande företag så vill de förstås maximera sin vinst – och då måste de ”onödiga” kostnaderna minskas. Följden blir att översättningsbolagen spelas ut mot varandra och får lämna in de mest prispressade offerter de någonsin kan. Vilket i sin tur innebär att arvodena till undertextarna – längst ner i näringskedjan – måste sänkas för att bolagen alls ska kunna överleva. Då står undertextarna inför valet att antingen acceptera ett sämre arvode eller se sig om efter ett annat jobb. Översättningsbolagen kan därmed ta in nya hugade (oftast unga) förmågor som inte har en aning om vad ett rimligt arvode är – och lära upp dem på en kvart. Mer tid än så krävs inte, för det här jobbet kan nämligen en någorlunda begåvad 14-åring utföra. Eller varför inte en apa? Så där håller det på i en form av ”nedåtgående spiral”, som min gamla lärare i historia kallade liknande situationer. Yrkets status, om man nu bryr sig om sådant, sjunker sakta men säkert och med den också yrkesstoltheten och kvaliteten.

För att göra översättning billigare har vissa översättningsbolag på senare tid börjat använda så kallade EMT-filer. Undertextning innebär inte bara översättning, utan också att man tidkodar texterna – det vill säga att man bestämmer när textremsan ska komma in i bild och när den ska tas ut. Men genom att skicka TV-programmen till speciella tidkodare i låglöneländer så ”slipper” översättarna den delen av arbetet – och behöver därför inte ha lika hutlöst mycket betalt. De behöver ju bara ägna sig åt själva översättningen och möjligen småredigera tidkoderna lite här och där. Problemet är bara att man måste redigera ganska ordentligt för att resultatet ska bli snyggt och tillfredsställande. I vissa fall skulle det inte alls förvåna mig om man får mindre betalt för mer arbete på grund av detta genialiska förfarande. Men… vänta nu. Borde man inte kunna göra översättare fullständigt överflödiga genom att maskinöversätta TV-programmen?! Jag menar, översättningarna kan ju ändå inte bli sämre än vad de är nu. Lugn, lugn. Naturligtvis är de maskinöversatta TV-programmen på väg. I nuläget duger visserligen texterna enbart som ett slags pervers underhållning – för roliga är de. Men datorerna kommer gradvis att ”lära sig” hur idiom och liknande ska översättas. Och då behöver texterna bara korrekturläsas – kanske av högstadieelever som vill ha lite extrajobb? För det kommer inte att finnas särskilt många kvalificerade och erfarna undertextare som har lust att utföra den sysslan. Ursäkta, men det är ungefär som att degradera en mästerkock till att laga Dafgårds djupfrysta färdigrätter i en mikrovågsugn.

En annan fiffig och extremt billig lösning – som redan används av vissa DVD-utgivande företag – är att använda sig av de lustiga människor som har den underliga driften att sitta hemma på nätterna och ”hobbyöversätta” TV-serier och filmer och sedan lägga ut texterna på Internet. De utför ju arbetet helt gratis och vem som helst kan hämta hem de där texterna. Sedan är det en smal sak att lägga in dem på filmer och sälja dem med mycket bättre förtjänst än om man hade använt sig av en professionell översättare. Problemet är bara det att texterna för det mesta är riktigt usla – med några få undantag. En vacker dag ska jag titta igenom min box med första säsongen av serien ”The Tudors” och anteckna alla idiotier som förekommer i textremsorna och som förvandlar denna dramaserie till en komedi. Idiotier av ”översättare” med namn som Robban, Tussan och The Killer. Några efternamn har de tydligen inte. Väldigt seriöst.

Allt det här leder sammantaget till att undertexterna blir sämre och sämre. De som har kompetensen och erfarenheten trängs ut på grund av allt lägre löner, orsakade av att TV-kanalerna inte är intresserade av att betala för kvalitet. Då breder också en farlig attityd ut sig hos översättningsbolagen, nämligen: ”De får vad de betalar för – lägg inte ner någon onödig tid på att göra ett bra jobb.” Språket blir alltså sämre och det finns inte ekonomiskt utrymme för korrekturläsning – och vad skit som helst går ut i sändning. Förutom själva TV-programmen, då. Man bör komma ihåg att många människors språk faktiskt formas av det som de läser på textremsorna. Många invandrare lär sig svenska tack vare text-tv-textning. Många förbättrar sin engelska genom att se översättningen samtidigt som de hör originalspråket. Det brukar plockas fram till en förklaring till att vi svenskar är så pass bra på engelska som vi är. Om kvaliteten på översättningarna sjunker så havererar tyvärr hela den här skutan.

Men det här är ju för all del en attityd som är på frammarsch i hela samhället. Ingenting får kosta något, i synnerhet inget som har med kultur att göra. Översättare ska leva på luft eller helst inte finnas. Och handen på hjärnan, vem behöver översättningar? Alla är ju så fantastiskt bra på engelska numera och det är ju bara ett försvinnande fåtal som ens bryr sig om att ha översättningen påslagen när de tittar på film hemma. Den dåliga översättningen stör ju bara upplevelsen. Översättare är dessutom kanske den enda yrkesgruppen i världen som inte behöver – eller ska – göra ett bra jobb, i alla fall inte om det blir dyrare då. Det är faktiskt inte helt ovanligt att kunder ringer och frågar om de kan få en text billigare om översättaren ”bara översätter lite slarvigt”. Man vill gärna svara: ”Hurså? Vi översätter ju alltid lite slarvigt. Ser du aldrig på TV, människa?”

Så. Nu är jag klar. Men inte mindre bekymrad.

Read Full Post »