Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Transsylvanien’

Vissa människor tror att allting alltid löser sig. I vissa avseenden är jag en sådan människa – i andra avseenden inte. Jag ogillar till exempel starkt att vara stadd på resa och inte ha logi ordnad. Det är inte roligt när klockan blir allt mer medan skyltarna som signalerar härbärge för natten helt saknas. Utsikten att få tillbringa natten i en bil parkerad på en liten väg ute i skogen tilltalar mig helt enkelt inte. Å andra sidan måste man kanske leva lite farligt ibland och försöka tränga bort den inneboende trygghetsnarkomanen – inte minst om man vill ha sig en och annan överraskning.

I Transsylvanien är man bortskämd. Det finns gott om logi för resande. Minsta lilla by tycks ha en diversehandel, en bar, ett café, en regummeringsverkstad, en eller flera minimala matbutiker – och minst en pensiune där man kan få sova och äta frukost för en billig penning. Ibland kan man till och med få sig en härlig middag serverad. I avkroken Cârța finns till exempel det här stället, Moara de Piatra, där den tysktalande förestånderskan trollade fram en god soppa, lokaltillverkad plommonsnaps, öl – och grillspett. I städerna finns det förstås hotell också. Men så fort man kommer till södra Rumänien, Valakiet, så blir plötsligt turistlogi en bristvara. Antagligen beror det på att den delen av landet nästan helt saknar sevärdheter. Regummeringsverkstäder – ja. Pensiune – nej. Man kan med andra ord få åka ganska långt för att hitta någonstans att sova, åtminstone om man helst undviker fallfärdiga och fula hotell från kommunisttiden.

Den blivande poolen.

Planen efter att ganska sent på dagen ha korsat gränsen från Bulgarien var att hitta logi på vägen till Bukarest. Eftersom man ogärna vill ge sig in i den stadens trafik så gäller det att inte åka för nära. En skylt som förkunnade ”Rum från 39 euro” kändes därför som en hoppfull signal. Den pekade in på en avtagsväg, men det stod inte hur långt det var till hotellet. By efter by passerades utan att något hotell syntes till. Efter fyra mils bilkörning på mörka vägar där hundar, cyklister, hästkärror, fotgängare och andra djur plötsligt dök upp i vägkanten syntes så skylten i den bortre änden av byn Greaca: Domeniul Seniorilor *****. Ett femstjärnigt hotell! Frågorna hopade sig. Vad betydde det rövarspråksartade namnet? Var det ett lyxhotell för åldringar? Och varför hade någon fått för sig att bygga ett vräkigt, femstjärnigt seniorhotell i en otillgänglig och tråkig by i Valakiet? Alltihop kändes mycket egendomligt, nästan spöklikt. Det blev inte bättre av att det inte syntes till några människor någonstans. Däremot hördes glad dansmusik från obestämt håll. Det var lätt att föreställa sig en salong full med åldringar som i alldeles för långsamt tempo stapplade runt till musiken.

Vi gick runt byggnaden och hittade ingången till receptionen. När vi öppnade glasdörren tittade tre huvuden förvånat upp bakom disken; två unga tjejer, den ena i en glittrig T-tröja och den andra i något slags uniformsjacka. Och så en ung kille i T-tröja och jeans. De såg inte riktigt ut att höra hemma i receptionen på ett femstjärnigt hotell, men man kan inte vara så petig när man är i desperat behov av logi. Hade de ett rum för natten? Jodå. Vad skulle det kosta? 45 euro. Och det var inklusive frukost. Kunde vi äta middag i deras restaurang? Naturligtvis, det var bara att gå in och sätta sig. Men först skulle rummet visas – och det var verkligen inget fel på det. Fräscht, rymligt, lyxig känsla, luftkonditionering, Finlandsbåts-muzak från dolda högtalare…

När vi kom ner till receptionen igen – efter ungefär två minuter – så hade plötsligt köket stängt och det gick inte längre att äta middag i restaurangen. Det var dessutom helt omöjligt att ens få några smörgåsar. Köket var tydligen alldeles oerhört stängt. Den lilla byn hade ingen restaurang och eftersom klockan var nästan 22.00 så skulle byns lilla matbutik dessutom stänga när som helst. Receptionisten i den glittriga tröjan föreslog att den unge mannen i jeans och T-shirt skulle följa med oss i bilen och visa oss till butiken, och möjligen förmå handlaren att öppna för oss om han hade hunnit stänga. På väg till bilen förstod vi varifrån musiken kom. En äldre och kanske överdrivet glad farbror hade parkerat sin bil vid hotellet och spelade musik på bilradion. Han bodde antagligen i den trista byn och ville ha lite liv och rörelse omkring sig.

Butiken var fortfarande öppen. Vi hittade en bit salami, yoghurt, tomatsås och ett par öl. Den unge hotellmannen passade också på att fylla på sitt lager av öl. Denna festmåltid intogs på lånade tallrikar och med lånade bestick på det tjusiga hotellrummet. Under tiden passade vi på att kolla upp hotellet på Internet. Det visade sig vara nästan nyöppnat, i december 2011. De hade inte hunnit få en enda recension på någon enda hotellsajt. Vi kom också fram till att hotellet hade 15 rum och en svit, men för ögonblicket troligen bara två gäster. Den där spöklika känslan återkom.

En tämligen ödslig matsal.

Frukost klockan åtta. I receptionen satt hon i den glittriga T-tröjan och lekte med sin lilla dotter. I lobbyns soffa och på bordet låg det fullt av leksaker. Från den tomma men eleganta terrassen hade man utsikt över fälten som, med avbrott för en skogsremsa, sträckte sig ända ner till Donau. Arbetare var i full färd med att färdigställa poolområdet. ”Färdigt om två veckor.” I den fullständigt öde matsalen stod kvinnan i uniformsjacka och låtsades arbeta. Ingen frukost var framdukad, men hon visade att det bara var att sätta sig där det passade – och så kom hon till bordet med frukostmenyer med tydligt angivna priser. Men ingick inte frukosten i rumspriset? Jodå, det var bara att beställa. Kaffe, apelsinjuice, honung, marmelad, bröd, grönsaker och omelett. Några grönsaker dök aldrig upp, men det gjorde inte särskilt mycket – man blev mätt ändå.

Dags att checka ut och betala. Då förklarade hon med den glittriga T-tröjan att kaffet och den goda färskpressade apelsinjuicen tyvärr inte ingick i frukosten. Nej, vem kunde väl föreställa sig att någon vill ha kaffe och apelsinjuice till frukost? Nå, det var väl ingen fara med det. Enligt menyn kostade juicen motsvarande 12 kronor per glas och kaffet 14 kronor per kopp. Men på vägen från matsalen till receptionen hade tydligen juicepriset höjts med 100 %. Kanske är det praxis i Rumänien, vad vet jag? Den ingående frukosten betingade nu alltså ett pris på nära 80 kronor. Högst intressant.

Ett femstjärnigt hotell har förstås intressanta kabel-TV-kanaler.

Det ska hur som helst bli intressant att följa det här märkliga hotellets öde. Det har helt klart potential: Man kan hyra fyrhjulingar där, man kan kanske någon gång i framtiden bada i dess pool… Och en vacker dag kanske detta femstjärniga hotell till och med kan erbjuda en macka efter klockan 22.00. De säger sig faktiskt redan nu ha rumsservice. Så kom ihåg var ni hörde namnet Domeniul Seniorilor första gången – och passa på att gilla dem på Facebook!

P.S. Ja, så var det det här med namnet. Jag blir inte riktigt klok på det, men domeniul betyder ”fält”. Det är logiskt med tanke på läget. Och seniorilor betyder förvisso ”seniorer” eller ”äldre”. Men det är nog snarare fälten som är äldre, inte de gäster som en gång kanske eventuellt möjligen hittar hit. D.S.

Read Full Post »

Borgen i Bran

Låt mig nu krossa en myt. På något sätt har åtminstone jag fått för mig att borgen i byn Bran ligger på en hög bergstopp och att det var här Vlad Ţepeş, även känd som Dracula, bodde. Det är nog inte så konstigt eftersom borgen flitigt marknadsförs som Draculas slott. Det gäller ju att locka turister, bevars. Sanningen är att Bran har extremt lite med Vlad Ţepeş att göra.  Borgen byggdes i början av 1200-talet av Tyska orden och existerade alltså på Ţepeş tid. Enligt vissa teorier kan han möjligen ha angripit Bran en gång – eller har möjligen suttit fängslad här ett par dagar, men det är högst osäkert. Så varför har det här blivit Draculas slott? Inte ens i Bram Stokers klassiker Dracula från 1897 bor den gode blodsugaren här. Det visar sig att Stoker troligen inte ens kände till borgen i Bran. Det troliga är väl helt enkelt att borgen är sinnebilden för hur en transsylvansk borg ser ut och därmed också hur Draculas slott ska se ut.

Nå, borgen ligger visserligen på en klippa, men den är inte särskilt hög, och den skyddas inte av några majestätiska berg utan närmast av skogsklädda höjder. Förmodligen kommer Bran mer till sin rätt en fullmånenatt, om det nu är den kusliga känslan man är ute efter. En stekhet och solig sommardag i juli framstår borgen mera som en egenartad sommarstuga av lite större snitt. Inredningen härrör från 1920-talet och framåt då slottet var kungligt residens. Ärligt talat är interiören inte särskilt sevärd, men det är lite kul att gå i alla konstiga halvtrappor och försöka klura ut hur planlösningen hänger ihop. Det smärtar lite att säga det, men behållningen med borgen i Bran är egentligen den pittoreska och fantasieggande exteriören. Geschäftet som pågår utanför slottsområdet klarar man sig ganska bra utan.

Den befästa kyrkan i Prejmer

Då är det faktiskt roligare att besöka ställen som betydligt färre turister än så länge tycks hitta till. I Transsylvanien finns omkring 150 befästa kyrkor från medeltiden. En handfull av dem är världsarvslistade av UNESCO. Egentligen är kyrkorna som sådana ganska ordinära, men de är omgivna av bastanta, höga ringmurar. Ibland till och med dubbla ringmurar. Ofta har de dessutom ett eller flera bevakningstorn, vilket gör att de på håll mer liknar fästningar än kyrkor. En av världsarvskyrkorna ligger i den än så länge fridfulla byn Prejmer. Här är ringmuren tjock och bländande vit. Men det är inte en solid mur med sten rakt igenom. På insidan – mot kyrkan – finns cirka 250 små rum inrymda, ett för varje bondefamilj i omgivningen. Trappor och gångar av trä gör att man kan nå de olika rummen. På murens motsatta sida – mot byn – finns en lång försvarsgång med skyttegluggar varvade med… dass.

Böndernas ”tillflyktsceller” i Prejmers befästa kyrka

De här kyrkorna (ursprungligen fanns det runt 300 stycken) uppfördes av sachsare och då måste man förstås fråga sig vad sachsare hade i Transsylvanien att göra. Jo, de ungerska kungarna lät tyska kolonister slå sig ner i det här området. De lyckades bygga upp välmående samhällen och för att freda sig mot angrepp av tatarer och osmaner valde de att bygga de här befästningarna. Här kunde de alltså både skydda sin kyrka, sig själva och sin egendom.

Rumänien är uppenbarligen vattenmelonens förlovade land. På vissa sträckor längs europavägarna – och i snart sagt varje by som vägarna passerar genom – står det folk och säljer vattenmeloner. Priset ligger på cirka tre kronor per kilo. I Prejmer begick jag min vattenmelonköpardebut. Det var lite otäckt, eftersom den vattenmelonsäljande farbrorn inte kunde ett ord engelska och min rumänska är en aning svag. Men vi samtalade glatt på varsitt språk och jag tror nog att han var fullständigt ärlig när han tog åtta av de tjugo lei som jag höll fram. Det motsvarar cirka sexton kronor – en rimlig summa för en melon som alltså bör ha vägt drygt fem kilo. Fast det verkade som om han tyckte att jag var konstig som bara ville köpa en melon. Vad ska man med bara en melon till? Va?

Byn Viscri

Efter en melonätarpaus tillsammans med traktens alla flugor bar det av till byn Viscri som ligger tämligen isolerad mitt ute i ingenstans. Förmodligen skulle ingen utom byborna själva komma på idén att åka dit – om det inte vore så att även den befästa kyrkan i Viscri är världsarv. Men genom sitt isolerade läge är även själva byn intressant att besöka, eftersom den fortfarande ser ut som en typisk sachsisk-transsylvansk by såg ut på 1700-talet. Gäss, kalkoner, höns och hundar spankulerar omkring fritt på de illa underhållna vägarna och folk sitter på bänkar utanför sina hus och tittar nyfiket på de tokiga turister som hittar dit. Många sitter och stickar för att ha något att sälja. En glad hund följde oss på hela vår promenad från bilen upp till kyrkan, runt kyrkan och sedan tillbaka igen. Jag har nämnt de rumänska hundarna tidigare, men tar det igen: Det kryllar av hundar i Rumänien och man vet aldrig riktigt vilka som är herrelösa och vilka som faktiskt tillhör någon. Man räknar i alla fall med att det finns tiotusentals lösdrivande hundar – bara i Bukarest lär det finnas 40 000! De utgör ett stort problem, inte minst i trafiken eftersom de har en tendens att uppehålla sig i vägkanten och plötsligt får för sig att springa ut i vägbanan. Ihjälkörda hundar är en alltför vanlig syn. Den som vill bidra till att förbättra situationen kan ta en titt här: Hundhjälpen

Read Full Post »