Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Slas’

Bakom mig i signeringskön på Akademibokhandeln står två äldre, grånade herrar. De är nog uppskattningsvis tio år yngre än dagens signerande författare, som heter John Cleese. Jag tjuvlyssnar förstås på männen, eftersom det inte finns så mycket annat att göra vid dylika tillfällen, stunder då man bara står och väntar på ett visst klockslag då något ska hända. Ofta är de där kökonversationerna tämligen patetiska, i synnerhet om man väntar på att bli insläppt på en konsert. ”Du vet, jag såg ju dem på Konserthuset 1972. En helt fantastisk konsert.” ”Jaså, var du på den? Jag missade den, men jag såg dem på en pub på Österlånggatan 1969. Det var ju innan de slog igenom.” Man inser att det egentligen handlar om att bräcka varandra.

John Cleese, Stockholm, 5 december 2014

John Cleese, Stockholm, 5 december 2014

Men nu är det här ingen konsert, det är en boksignering. Det framgår dock mycket snart att gubbarna egentligen inte är där för att de gillar John Cleese. Jo, det är klart att de gör det. Men de är huvudsakligen där för att få en autograf av en känd person. Det spelar liksom ingen roll vem det är. De förklarar upprepade gånger på ett lite gaggigt vis för varandra att de minsann inte tänker köpa någon bok, utan hoppas att herr Cleese är villig att skriva sitt namn på en papperslapp. ”Jag kanske ska be honom att skriva autografen i pannan på mig? Vad heter panna på engelska?” ”Jag vet inte. ‘Pan’, kanske?”

Männen är alltså autografsamlare. I mitt stilla sinne blir jag lite överraskad, för jag trodde inte att sådana fanns längre. Jag trodde kanske att de dog ut någon gång kring 1970. Varför? Jag vet inte riktigt. Men för de här herrarna är det allvar. De börjar rabbla namn, mest på idrottsstjärnor. Börje Salming är tydligen lätt att få tag i – Björn Ferry är svårare. Men just i dag ryktas det om att Ferry ska komma till Sveriges Radio, och den ena gubben föreslår att de tillsammans ska pallra sig dit efter den här signeringen. Den andra gubben är tveksam. Det är ju fredag och bla-bla-bla… (Jag tolkar det som att han måste hinna till Systembolaget också.) Under de kanske trettio minuter som jag står där i kön fylls mitt huvud av alla dessa idrottsstjärnor de rapar upp och hur man får tag i deras autografer. Jag får också veta vilka fyra autografer den ene av gubbarna rankar högst. Den enda jag lägger på minnet är Towa Carson, kanske för att det var ett så egendomligt överraskande val. Wille Crafoord skriver som en kratta, men ritar snyggt. Viktig information. Herrarna upplyser också om att en annan samlare, Bengt S****, står mycket längre fram i kön – men ”resten är nog vanliga Svenssons”. Jaha. Autografsamlare är tydligen lite bättre, lite högre stående människor. Definitivt inga Svenssons.

Jag kommer på mig själv med att tycka att de är lite löjliga. Men så slår det mig att jag är precis lika löjlig själv. Ja, plötsligt går det upp för mig att jag har en ganska hyfsad mängd autografer själv därhemma. Och står jag inte just här och nu och väntar tålmodigt på att få ytterligare en? Skillnaden är kanske att jag inte är så intresserad av namnteckningar på papperslappar. Jag gillar signerade objekt. Skivor. Böcker. Och varför det? Tja, man får ju en mer omedelbar koppling till vem signaturen tillhör. En Umberto Eco-bok signerad av Umberto Eco är liksom mer intressant än en papperslapp med hans autograf. Man kan läsa och få utbyte av boken. Dessutom vet man att han har hållit i objektet, i det här fallet boken – och då uppstår någon märklig form av magi. I synnerhet om man som ägare av autografen hyser någon form av beundran för den som har skrivit den.

På senare tid har jag snöat in på böcker med dedikation eller enkel signering. Jag har upptäckt att det är en rolig och intressant, men ibland något kostsam hobby. Roligast är förstås att få en personlig dedikation och träffa författaren, men det är ganska skojigt annars också. Kanske i synnerhet när författaren har skrivit en dedikation till en annan känd person. Då vet man att de har stått i de personernas bibliotek – och lästs och tummats av dem. Jag har till exempel några böcker ur Per Anders Fogelströms kvarlåtenskap. Och några ur Lars Forssells. I det senare fallet kan jag låtsas att dedikationerna är skrivna till mig, eftersom vi delar samma förnamn. Väldigt praktiskt, men det kanske är att lura sig själv?

Lisa har fått en blomma av Pablo

Lisa har fått en blomma av Pablo

Ibland hittar man små gåtor också. Nyligen kom jag över en bok med dikter av nobelpristagaren Pablo Neruda i svensk tolkning av Sun Axelsson. Boken är tryckt 1961 och signerad av Neruda i Chile 1969. Hur gick det till? På något sätt har den färdats från Sverige till Chile och sedan tillbaka igen – för att hamna i min bokhylla. Kan namnet på dedikationsmottagaren, Lisa Mattsson, vara en ledtråd? Ja, jag tror det. Hon var ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet 1964-1981 och satt i riksdagen från 1959. Hon bör därför både ha haft anledning och möjlighet att besöka Chile 1969. Om det nu är den Lisa Mattsson som har ägt boken. Är signaturen äkta? Sådant är alltid svårt att veta, men en intressant detalj är att den är skriven med grön penna – och jag läser mig till att Pablo Neruda alltid skrev sina dikter för hand. Med grön penna.

Är det herr Reuterswärd?

Är det herr Reuterswärd?

Så sent som i dag hittade jag en bok av Stig Claesson dedicerad till Carl Fredrik. Något säger mig att det rör sig om konstnären Carl Fredrik Reuterswärd. De två var vänner och jag har sett andra Claesson-böcker med dedikation till Reuterswärd. Dock har de dedikationerna varit betydligt mer lekfulla och gamängaktiga, vilket möjligen skulle tala för att den karga inskriptionen är riktad till någon annan Carl Fredrik. Men så tänker jag ett varv till. Claesson har inte skrivit ”Stig Claesson”, vilket är det vanliga när han har signerat till ”vem som helst”. Han har skrivit ”SLAS”, vilket han oftast gjorde när han kände mottagaren. (Ibland skrev han ”Stig” eller ”Stickan” också.) Och det står inte ”från SLAS” utan ”from SLAS”. Och instoppat i boken, som bokmärke?, ligger en reklamlapp för hotellet Noga Hilton i Genève. Kanske pekar det då trots allt mot Reuterswärd, som i många år var bosatt i Lausanne i Schweiz.

Hur kände Birger Sjöberg yrkesinspektör Wieselgren?

Hur kände Birger Sjöberg yrkesinspektör Wieselgren?

Dedikationerna väcker frågor och sätter fantasin i rörelse. Vilken relation hade Birger Sjöberg till ”yrkesinspektören Wieselgren”? Varför har Cornelis Vreeswijk dedicerat en bok till ”skoldaghemmet i Tennsta”? Var han där och sjöng för dem? Vad gjorde Tomas Tranströmer hemma hos kompositören Ralph Lundsten 1986? (Boken är dedicerad till ”den gode värden”.) Kanske är det rent av så att den här gåtfullheten är värd mer än de personliga, men samtidigt opersonliga mötena öga mot öga med författare i bokhandeln?

Fick jag min John Cleese-bok signerad? Jodå. Han var brittiskt trevlig, yttrade några ord med ”stiff upper lip” och tog i hand. Jag vet inte riktigt hur det gick för gubbarna bakom mig, men jag hörde att den svenske bokförlagsrepresentanten som assisterade Cleese sa: ”Va? Vill du ha en autograf i pannan?”

Read Full Post »

”Omedelbart han såg kärringen beslöt han sig för att förgöra henne.
Varför visste han inte.”

En författare som inleder en bok på det sättet har åtminstone jag svårt att låta bli att älska. Citatet är hämtat ur Stig Claessons På palmblad och rosor från 1975.  Han har mer eller mindre alltid funnits i mitt liv, närmast som en naturlig ingrediens. När jag var liten visades ibland små filmer baserade på Stigs teckningar. Han ackompanjerade dem med sin egen karakteristiska, lite släpiga stockholmsröst. Det var långsamma betraktelser som kanske upplevdes som tråkiga och obegripliga av vissa – ja, det finns till och med de som anser att de var ångestframkallande. Men jag minns att jag tyckte om dem. Hans teckningar såg man även ganska ofta i diverse tidningar och under en period filmades några av hans böcker och sändes i TV. (Janne ”Loffe” Carlsson spelade en av huvudrollerna och han gör det mycket bra. Alla som avfärdar Janne Carlsson som en flamspelle får faktiskt tänka om. Och Allan Edwall i Vem älskar Yngve Frej? är oförliknelig, i synnerhet när han blir alltmer uppsluppen i vedboden under alkoholens inverkan.) Ja, det är inte helt galet att påstå att Stig Claesson faktiskt var en institution i svenskt kulturliv i sextio år – tills han plötsligt gick och dog i början av 2008.

En typisk Stig Claesson-katt

Stig Claesson var en extremt produktiv författare och konstnär. Det finns nästan 90 böcker av hans hand plus oräkneliga prosastycken som publicerades i ett stort antal tidningar och tidskrifter. Antalet konstnärliga alster går knappast ens att uppskatta. Det dyker ofta upp litografier på diverse auktioner – och ibland oljemålningar, pasteller och collage. Jag besökte själv hans ateljé i Stockholm 2005 och fann uppskattningsvis 100 oljemålningar i hyllorna. Det är självklart att en sådan enorm produktion inte kan hålla bästa klass rakt igenom. Ibland får man helt enkelt en känsla av att den gode Slas gick på tomgång och bara producerade för brödfödan. Då önskar man att någon hade hjälpt honom att sortera och säga: ”Det här är bra – det här är inte bra.” Det fanns sådana människor, till exempel hans sista gallerist, men jag föreställer mig att många kanske var lite rädda för Stig. Många har en bild av honom som en cool, humoristisk snubbe med keps – och det är naturligtvis lätt att en sådan bild växer fram när man skriver underfundiga små berättelser och betraktelser. Men han var en komplicerad natur som kunde vara svår att ha att göra med, särskilt på senare år. Det finns ett kapitel om Stig Claesson i Crister Enanders bok Relief – Författarporträtt från 1995. Enander redogör för sin intervju med Claesson, en intervju som inleds med att Stig säger: ”Vad fan vill du mig?” Kanske var han trött på att leva upp till den där mytbilden. Men det är ingen hemlighet att Stig hade alkoholproblem och även missbrukade andra substanser. Man anar en stingslighet som kan vara utmärkande för missbrukare och alkoholister. Nils Claessons läsvärda uppgörelse med fadern i form av boken Blåbärsmaskinen (2009) är en bitvis skakande men delvis också ömsint skildring. En annan läsvärd bok om Claesson är Niklas Rådströms Stig från 2011. Där får man bland annat veta varför Slas så ofta bar keps – även inomhus. Ja, till och med i bastun.

Men nu tillhör jag den skara människor som inte bryr sig så mycket om författares, konstnärers och musikers vandel. Den kan förvisso vara intressant om man vill analysera ett verk på ett djupare plan, men det finns liksom inget skäl att ägna sig åt moraliska fördömanden. Så varför tycker jag om Stig Claesson? Jag som är språkfascist borde ju ha en massa invändningar mot hans sätt att skriva. Han struntar till exempel ofta i att sätta ut frågetecken – helt enkelt för att han ansåg att allt som ser ut som frågor inte är frågor.

”Skicka hit dom skånska tjejerna” – Ett vykort från Stig Claesson.

Men man vänjer sig vid hans små egenheter och de blir till ett slags charmfaktor. Han skriver föredömligt korta och kärnfulla meningar, vilket gör att framställningen känns saklig och nonsensbefriad. Därmed inte sagt att det blir torrt. Formuleringarna är så genomtänkta och koncisa att det ofta uppstår en humor i själva uttryckssättet. Och nog sjutton är Stig Claessons böcker emellanåt humoristiska – ibland mycket roliga – men långt ifrån alltid. Ibland ser man hans böcker nästan per automatik insorterade i kategorin ”humor”, men då har man inte förstått särskilt mycket. Vissa böcker är inte ett dugg roliga, utan tvärtom allvarliga, arga eller vackra betraktelser över människor, livet och naturen. Därmed inte sagt att de inte kan innehålla underfundiga formuleringar som får en att skratta. Men kanske är Stig Claessons största förtjänst som författare att han berättar om ett Sverige och ett Europa som inte längre finns – eller som kanske bara är bortglömda för att vi stressade storstadsbor inte vet var vi ska leta eller inte begriper vad vi ser. Hans samlade verk är som ett mycket omfångsrikt porträtt av en tid och värld som är försvunnen, en tid då livet var både mycket enklare och mycket svårare. Och ändå förfaller det inte till någon orgie i nostalgi. Det är vackert, dråpligt och tankeväckande om vartannat. Ibland kan det vara lite malande och ofokuserat, och stilgreppet att upprepa en fras eller tes många gånger i samma bok kan emellanåt upplevas som lite tröttsamt. Men oftast fungerar det alldeles utmärkt. Det är helt enkelt Slas.

Ett axplock ur Stig Claessons produktion.

Ja, det där med namnet förresten… Slas står förstås för Stig cLASson, en ganska typisk tidningssignatur från en tid då skribenter gärna använde signaturer. Jämför med JOLO för Jan OLof Olsson. Det har hävdats att han aldrig använde det namnet själv, men det stämmer inte. Det är nog förvisso sant att han aldrig presenterade sig som Slas, men jag har både böcker med dedikation och signerade tavlor där det står Slas. På ett mer personligt plan var det dock Stig som gällde. Eller Stig John. Eller rent av Stickan.

Vad ska man då läsa ur Slas rika produktion? Ja, det är en smakfråga. Men här är några fina böcker med lite olika karaktär:
Supportern (1962)
På palmblad och rosor (1975)
En vandring i solen (1976)
Henrietta ska du också glömma (1977)
Medan tidvattnet vänder (1980)
Om vänskap funnes (1981)
Kärlek rostar inte (1988)
Eko av en vår (1996)
Sov du så diskar jag (2004)

God läsning!

P.S. För den som är road av kuriosa: 1974 medverkade Stig Claesson som textförfattare i Melodifestivalen. Musiken till Jag minns dig nog skrevs av Georg Riedel och framfördes av Göran Fristorp. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en fantastisk text, särskilt i ett schlagersammanhang och i synnerhet då den sista raden.

Read Full Post »