Erik Struvskägg. Smaka lite på detta ytterst sägenomspunna namn och tänk sedan efter: Hur ofta refererar vi inte till honom utan att närmare tänka på vem han var? Vad vet vi egentligen om honom? Vad är sanning och vad är myt? Den sista frågan kan upplevas som provocerande; det är naturligtvis frestande att tro att allt är sanning, men ibland måste man ta tjuren vid hornen och döda sina allra käraste älsklingar. Låt mig i det följande försöka få lite rätsida på ämnet genom att gräva i såväl kända som okända eller åtminstone kontroversiella källor.
En av mycket få bilder som antas föreställa Erik Struvskägg
Om vi till att börja med försöker sätta in Erik Struvskägg i sitt historiska sammanhang så har det närmast oreflekterat hävdats att han var son till Struve Eriksson – och att man alltså följt gamla ärevördiga och tidstypiska patronymiska namngivningsprinciper, om än med en viss modifiering. (Själva namnet tänker jag dock återkomma till senare.) Man har därför, trots att födelseår för Struvskägg är okänt, antagit att han föddes omkring 1370. Det är nämligen känt att den förmodade fadern föddes 1348 och avled genom ett olyckligt fall från ett dryckeskärl redan 1372. Nu vill dock nya rön baserade på dendrokronologi placera Struvskäggs födelse något senare, nämligen omkring 1380. Det innebär av naturliga skäl att han inte alls var son till Struve Eriksson. Han ska i stället ha framavlats av den i Östergötland kände hövits- och renässansmannen Hillebard Ättling och dennes hustru Almveig. Kanske måste vi alltså vänja oss vid ca 1380 som födelseår. Dödsåret är ju sedan tidigare fastställt till 1434, vilket innebär att han kan ha träffat Engelbrekt, och det är ju lika spännande så. Det finns alls ingen anledning att rucka på det.
Själva namnets ursprung har ju som bekant stötts och blötts genom århundradena. Universalgeniet Johannes Bureus i Uppsala publicerade en avvikande teori redan 1598 i verket Sumlen är uthi ähro åtskillighe collectaneer. Där avvisar han den då gängse uppfattningen att Struvskägg är ett modifierat patronymikon och pekar i stället på en lokal tradition som hävdar att namnet kommer av det fornsvenska ordet stöf , alltså ”stoff” eller ”damm” (jfr danskans och norskans støv), och syftar på att Erik Struvskägg sällan eller aldrig dammade det yviga skägget. Kanske ansågs denna historia inte särskilt smickrande och kanske är det just därför som Bureus teori inte fick något riktigt fäste. Man har i stället mestadels fortsatt att betrakta namnet som ett patronymikon.
Men på 1820-talet började Erik Gustaf Geijer intressera sig för saken och menade att man genom en beklaglig felläsning i mitten av 1400-talet förvanskat skruv till struv. Namnet skulle alltså egentligen vara Skruvskägg, vilket antingen kunde vara en referens till orten Skruv i Småland (bland annat känd för sitt glasbruk) eller möjligen en mer prosaisk referens till att Eriks skägg var vridet på ett avvikande sätt, kanske genom en genetisk defekt. Nu vill man ju gärna säga att vi med hjälp av modern digitalteknik har kommit ett steg närmare den absoluta sanningen. Men i stället är det ett sensationellt fynd av en tidigare okänd analog handskrift i en jordkällare strax utanför Kränkeboda i Jämtland som tycks erbjuda oss lösningen. Skriften har ännu inte daterats, men mycket tyder på att den härrör från 1400-talets första fjärdedel – alltså från Struvskäggs egen tid. Det rör sig om ett slags krönika som troligen är identisk med den mytiska Skrikarekrönikan, så kallad för att den traderades muntligt genom flera hundra år genom ”skrikare”. Dessa stod på byarnas allmänningar och skrek från generation till generation. Och det riktigt häpnadsväckande är att Erik Struvskägg nämns i denna skrift, inte bara i förbi- utan faktiskt tämligen ingående. Här framkommer sensationellt nog att struv-ledet i namnet faktiskt kommer av struva, alltså det flottyrkokta, spröda bakverket med samma namn. Så här lyder den rimmade versen som beskriver hur Erik Struvskägg fick sitt namn (i något moderniserad språkdräkt):
När det dracks jul skulle struvor nu bakas
Struvornas bak kunde icke försakas
Nu Erik han föll, doppa skägget i smeten
Tokigt det blev för den struvsugne geten
Trynet nu fullt av grädde, mjöl och ägg
Alltsedan dess är hans namn Erik Struvskägg
Erik Struvskägg röker en pipa som den ogine Fotrad Fröbjörnsson försöker skära av
I denna handskrift finner vi för övrigt belägg för att historien om Struvskägg som skaparen av Örebros (tidigare) stadsvapen är alldeles sann, något som tidigare har disputerats. Historien är förstås allmänt bekant, men här är den ändå i korthet: Vid ett besök i Örebro ska Erik Struvskägg ha åhört ett animerat gräl kring hur Örebros stadsvapen borde se ut. Man var inte alls överens. Struvskägg tröttnade efter ett tag på osämjan, drog resolut ner byxorna och satte sig i en snödriva. Varpå han sa: ”Där har ni ert stadsvapen!” Och så blev det.
Ännu en historia som bekräftas i krönikan, trots att den låter osannolik, är den om Eriks första hustru. Jag åsyftar förstås Hafsa Mostersson (säkerligen ett misstag i folkbokföringen) som var bördig från Keflavik på Island. Hon synes ha varit en duglig kvinna (eller fruentimber som man sa då) och likväl blev hon som bekant efter en tid förskjuten av maken. Orsaken? Ja, enligt myten skulle hon ha begått det klassiska misstaget att baka vaniljbullar på arbetstid. Osannolikt? Ja, eftersom vanilj var helt okänt i Europa före Columbus. Kanske är det just på grund av detta som historien har betraktats som en myt. Men se vad som står i Skrikarekrönikan:
När det dracks jul skulle bullar nu bakas
Bullarnas bak kunde icke försakas
Nu Hafsa hon skördade saffran ur mossan
Men gjorde det på sin arbetstid, tossan!
Bullarna blev goda med saffran och gluten
Men vad hjälpte det, hon blev ju förskjuten
Själva historien är således sann, men det var alltså saffransbullar och inte vaniljbullar som var orsaken. Det gör förstås inte det hela mindre tragiskt. Än mer tragiskt är kanske att Erik Struvskäggs andra hustru, den minst lika dugliga Fastlög Halldisdotter (bördig från Kusböle), gick exakt samma öde till mötes – fast den här gången gällde det mjöd:
När det dracks jul skulle mjödet nu bryggas
Fastlög hon ville nu smaken skull’ tryggas
Samlade nu därför honung och malt
Men gjorde det på arbetstid utan dalt
Mjödet blev gott, som en hård smäll på truten
Men vad hjälpte det, hon blev ju förskjuten
Den så kallade Struvskäggstenen utanför Bjättlunda
Det står helt klart att Erik Struvskägg inte hade mycket till övers för den som inte kunde skilja på arbete och fritid. Efter två hustrur tycks han ha gett upp. Det finns åtminstone inga tecken på att han skulle ha ingått fler äktenskap. Påståendet att han skulle ha avverkat närmare 17 fruar torde alltså vara en ren myt. Inte heller finns det några som helst belägg för att han skulle ha namngivit Kungens kurva söder om Stockholm. Det faller på sin egen orimlighet, dels på grund av att Struvskägg inte var kung, dels för att kurvan på hans tid var en raksträcka. Däremot förefaller historien om den så kallade Struvskäggsstenen utanför Bjättlunda i Närke vara alldeles sann. Erik Struvskägg bar alltid med sig denna sten ifall han skulle anfallas av jättar. Det förefaller rimligt, enär det dels är känt att han led av en närmast övermänsklig styrka och dels att jättar var mycket vanliga på hans tid. Vi kan dock avfärda en annan historia om Erik Struvskägg som en ren myt, nämligen den att han skulle ha uppfunnit pendlarmuggen.
Read Full Post »
elbrundino 