Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Närke’

Högsjö-Gård-2

Högsjö gård. Vykort.

Ungefär halvvägs mellan Vingåker och Brevens bruk i Södermanland ligger Högsjön. Vid den västra stranden ligger Högsjö, en gård med anor från 1300-talet. Huvudbyggnaden uppfördes på 1730-talet, då släkten Rålamb ägde gården, men byggdes om och till av Frans Gustaf von Aken i början av 1860-talet. Högsjös historia är säkert nog så intressant, men det jag tänkte skriva några ord om är något annat. Vi ska bege oss tvärs över sjön till den östra stranden. Där hittar man nämligen resterna av en spännande byggnad och minnet av en kanske lite speciell kvinna med nära anknytning till Högsjö gård.

märta

Märta von Aken (1859-1935)

Den nyss nämnde Frans Gustaf von Aken (1824-1863) ärvde Högsjö efter sin far 1848. Han var gift med Ebba, född Lagerqvist (1828-1889). De hade två döttrar, Sigrid (född 1852) och Märta (född 1859). Strax efter ombyggnaden av Högsjö avled Frans Gustaf bara 39 år gammal på resa i södra Frankrike. Gården ärvdes av båda döttrarna, men när den då 19-åriga Sigrid 1871 gifte sig med baron Axel von Mecklenburg löste hon ut sin syster från gården. Högsjö ägs fortfarande av ätten von Mecklenburg. Men hur gick det då för den yngsta dottern, Märta? Hon slogs sig ner tillsammans med sin mamma i en våning på Blasieholmen i Stockholm, men köpte sig två egendomar för eget bruk: Mörby gård nära Odensbacken i Närke – och ett landområde vid Högsjöns östra strand, Lilla Sjögetorp.

Vid Lilla Sjögetorp lät hon uppföra en villa nere vid strandkanten, men det verkar som om hon inte var riktigt nöjd med det. Hon hade uppenbarligen ganska gott om pengar och bestämde sig för att bygga ett alldeles eget drömslott! Det skulle ligga på en höjd så att hon fick god utsikt över både sjön och barndomshemmet Högsjö gård. Enligt ett flertal källor anlitade hon en av dåtidens stora arkitekter, Isak Gustaf Clason, för uppdraget. Jag blev lite förvånad när jag hörde talas om det. Eftersom jag har haft anledning att specialstudera Clason så borde jag ha hört talas om projektet Lilla Sjögetorp. Men det hade jag inte. I en artikel från 1996 anger dock journalisten Harald Ottosson att slottet i själva verket ritades av arkitekten Bror Almquist (1864-1940), mest känd som kyrkoarkitekt. Sammanblandningen är dock lätt att förstå eftersom Almquist var anställd på Clasons arkitektkontor fram till tiden för Lilla Sjögetorps tillkomst, men också för att det färdiga slottet erinrar ganska mycket om några av Clasons egna projekt. Här kan nämnas Lejondal i Uppland, Hjularöd i Skåne och Ulvaklev i  Västmanland.

Sjögetorp21895 lämnade Märta von Aken våningen i Stockholm och bör väl då ha bosatt sig i villan på Lilla Sjögetorp i väntan på att slottet skulle bli inflyttningsklart, vilket det blev 1897. Vissa källor menar att slottet var en kopia av en borg vid Rhen, men den uppgiften kan man nog ta med en nypa salt. Visserligen hade det i viss mån karaktär av medeltidsborg, men Lilla Sjögetorp var i det avseendet inte unikt i det sena 1800-talet och någon specifik förlaga kan knappast utpekas. Därtill finns det klara renässansdrag i arkitekturen. Men det gör förstås inte byggnaden mindre ståtlig.

Slottet innehöll ett tjugotal rum, plus en källarvåning som delvis var utsprängd ur klippan. Interiören var påkostad. Golven var belagda med ekparkett och vissa rum hade ekpaneler. Mest påkostad tycks Stora salongen ha varit, vilket ju är förståeligt. Där fanns en stor öppen spis i marmor och kalksten. Utanför salongen fanns en stor terrass som fungerade som en förlängning av rummet – särskilt som salongens fönster gick från golv till tak. Men det kanske intressantaste med interiören är att den pryddes av stuckdetaljer och dörröverstycken som kom från Gustav III:s 1892 rivna operahus i Stockholm.

Sjögetorp3

Lilla Sjögetorp

Märta von Aken tycks ha varit en lite speciell person, i alla fall om man ska tro på de uppgifter som finns om henne. Det påstås till exempel att hon lät uppföra sitt slott på den plats där hon fick sin första kyss – av en ståtlig löjtnant. Andra menar att hon ville ha ett slott där hon kunde invänta en furstlig friare, som dessvärre aldrig kom. De foton som finns av henne visar en vacker kvinna som inte borde ha saknat friare, men kanske var det ingen som riktigt dög? Det är förstås svårt att säga, och det kanske inte heller har så stor betydelse. Till en början ska hon ha haft ganska många bjudningar på Lilla Sjögetorp, och därtill ganska gott om tjänstefolk. Men hennes entusiasm för sällskapslivet avtog gradvis och hon tycks ha levt ett alltmer stillsamt liv med allt färre människor omkring sig, måhända för att hon led av ganska svår bacillskräck. Hon avled 1935 efter att ha drabbats av ett slaganfall och begravdes vid Högsjö gårdskapell.

Vad hände då med slottet? Efter Märtas död stod det kvar intakt, men oanvänt. Under andra världskriget hyrdes Lilla Sjögetorp av Nationalmuseum. Då plockades de värdefullaste inventarierna bort eftersom det lite undanskymda och tomma slottet var tänkt att användas som evakueringsplats för statliga konstverk om kriget skulle nå Sverige. Så blev det ju aldrig, och slottet fortsatte att stå oanvänt. Ett visst naturligt förfall var förstås oundvikligt, men det påskyndades av ett flertal inbrott med vandalism som följd. 19 april 1961 rapporterar Svenska Dagbladet om en omfattande förödelse då ”innerdörrar har brutits upp, fönsterluckor slitits bort från sina platser och slängts på golvet tillsammans med papper och gamla fotografier som rivits ur sina ramar på slottets väggar”. Och vidare: ”I biblioteket, som tidigare motstått inkräktare, har böcker och tidningar spritts ut över golvet.”

Sjögetorp i lågorTill slut tycks ägarna, familjen von Mecklenburg, inte ha sett någon annan råd än att utplåna Märta von Akens slott från jordens yta. Den tidigare nämnde Harald Ottosson fick en dag i mars 1975 ett tips om att något skulle hända vid Lilla Sjögetorp. Han tog med sig en fotograf och fick bevittna hur man hällde ut dieselolja på parkettgolven och sedan tände på. Brandkåren var förvarnad, men allmänheten hölls okunnig om vad som skulle ske. Antagligen för att undvika protester. Det som återstod efter branden raserades med hjälp av en grävskopa. Så lätt försvinner en egensinnig kvinnas dröm.

***
Uppgifter hämtade bland annat från Harald Ottossons artikel ”Lilla Sjögetorp” i Sörmlandsbygden 1997.

Annonser

Read Full Post »

Erik Struvskägg. Smaka lite på detta ytterst sägenomspunna namn och tänk sedan efter: Hur ofta refererar vi inte till honom utan att närmare tänka på vem han var? Vad vet vi egentligen om honom? Vad är sanning och vad är myt? Den sista frågan kan upplevas som provocerande; det är naturligtvis frestande att tro att allt är sanning, men ibland måste man ta tjuren vid hornen och döda sina allra käraste älsklingar. Låt mig i det följande försöka få lite rätsida på ämnet genom att gräva i såväl kända som okända eller åtminstone kontroversiella källor.

Struvskägg2

En av mycket få bilder som antas föreställa Erik Struvskägg

Om vi till att börja med försöker sätta in Erik Struvskägg i sitt historiska sammanhang så har det närmast oreflekterat hävdats att han var son till Struve Eriksson – och att man alltså följt gamla ärevördiga och tidstypiska patronymiska namngivningsprinciper, om än med en viss modifiering. (Själva namnet tänker jag dock återkomma till senare.) Man har därför, trots att födelseår för Struvskägg är okänt, antagit att han föddes omkring 1370. Det är nämligen känt att den förmodade fadern föddes 1348 och avled genom ett olyckligt fall från ett dryckeskärl redan 1372. Nu vill dock nya rön baserade på dendrokronologi placera Struvskäggs födelse något senare, nämligen omkring 1380. Det innebär av naturliga skäl att han inte alls var son till Struve Eriksson. Han ska i stället ha framavlats av den i Östergötland kände hövits- och renässansmannen Hillebard Ättling och dennes hustru Almveig. Kanske måste vi alltså vänja oss vid ca 1380 som födelseår. Dödsåret är ju sedan tidigare fastställt till 1434, vilket innebär att han kan ha träffat Engelbrekt, och det är ju lika spännande så. Det finns alls ingen anledning att rucka på det.

Själva namnets ursprung har ju som bekant stötts och blötts genom århundradena. Universalgeniet Johannes Bureus i Uppsala publicerade en avvikande teori redan 1598 i verket Sumlen är uthi ähro åtskillighe collectaneer. Där avvisar han den då gängse uppfattningen att Struvskägg är ett modifierat patronymikon och pekar i stället på en lokal tradition som hävdar att namnet kommer av det fornsvenska ordet stöf , alltså ”stoff” eller ”damm” (jfr danskans och norskans støv), och syftar på att Erik Struvskägg sällan eller aldrig dammade det yviga skägget. Kanske ansågs denna historia inte särskilt smickrande och kanske är det just därför som Bureus teori inte fick något riktigt fäste. Man har i stället mestadels fortsatt att betrakta namnet som ett patronymikon.

Men på 1820-talet började Erik Gustaf Geijer intressera sig för saken och menade att man genom en beklaglig felläsning i mitten av 1400-talet förvanskat skruv till struv. Namnet skulle alltså egentligen vara Skruvskägg, vilket antingen kunde vara en referens till orten Skruv i Småland (bland annat känd för sitt glasbruk) eller möjligen en mer prosaisk referens till att Eriks skägg var vridet på ett avvikande sätt, kanske genom en genetisk defekt. Nu vill man ju gärna säga att vi med hjälp av modern digitalteknik har kommit ett steg närmare den absoluta sanningen. Men i stället är det ett sensationellt fynd av en tidigare okänd analog handskrift i en jordkällare strax utanför Kränkeboda i Jämtland som tycks erbjuda oss lösningen. Skriften har ännu inte daterats, men mycket tyder på att den härrör från 1400-talets första fjärdedel – alltså från Struvskäggs egen tid. Det rör sig om ett slags krönika som troligen är identisk med den mytiska Skrikarekrönikan, så kallad för att den traderades muntligt genom flera hundra år genom ”skrikare”. Dessa stod på byarnas allmänningar och skrek från generation till generation. Och det riktigt häpnadsväckande är att Erik Struvskägg nämns i denna skrift, inte bara i förbi- utan faktiskt tämligen ingående. Här framkommer sensationellt nog att struv-ledet i namnet faktiskt kommer av struva, alltså det flottyrkokta, spröda bakverket med samma namn. Så här lyder den rimmade versen som beskriver hur Erik Struvskägg fick sitt namn (i något moderniserad språkdräkt):

När det dracks jul skulle struvor nu bakas
Struvornas bak kunde icke försakas
Nu Erik han föll, doppa skägget i smeten
Tokigt det blev för den struvsugne geten
Trynet nu fullt av grädde, mjöl och ägg
Alltsedan dess är hans namn Erik Struvskägg

Erik Struvskägg röker en pipa som den ogine Fotrad Fröbjörnsson försöker skära av

Erik Struvskägg röker en pipa som den ogine Fotrad Fröbjörnsson försöker skära av

I denna handskrift finner vi för övrigt belägg för att historien om Struvskägg som skaparen av Örebros (tidigare) stadsvapen är alldeles sann, något som tidigare har disputerats. Historien är förstås allmänt bekant, men här är den ändå i korthet: Vid ett besök i Örebro ska Erik Struvskägg ha åhört ett animerat gräl kring hur Örebros stadsvapen borde se ut. Man var inte alls överens. Struvskägg tröttnade efter ett tag på osämjan, drog resolut ner byxorna och satte sig i en snödriva. Varpå han sa: ”Där har ni ert stadsvapen!” Och så blev det.

Ännu en historia som bekräftas i krönikan, trots att den låter osannolik, är den om Eriks första hustru. Jag åsyftar förstås Hafsa Mostersson (säkerligen ett misstag i folkbokföringen) som var bördig från Keflavik på Island. Hon synes ha varit en duglig kvinna (eller fruentimber som man sa då) och likväl blev hon som bekant efter en tid förskjuten av maken. Orsaken? Ja, enligt myten skulle hon ha begått det klassiska misstaget att baka vaniljbullar på arbetstid. Osannolikt? Ja, eftersom vanilj var helt okänt i Europa före Columbus. Kanske är det just på grund av detta som historien har betraktats som en myt. Men se vad som står i Skrikarekrönikan:

När det dracks jul skulle bullar nu bakas
Bullarnas bak kunde icke försakas
Nu Hafsa hon skördade saffran ur mossan
Men gjorde det på sin arbetstid, tossan!
Bullarna blev goda med saffran och gluten
Men vad hjälpte det, hon blev ju förskjuten

Själva historien är således sann, men det var alltså saffransbullar och inte vaniljbullar som var orsaken. Det gör förstås inte det hela mindre tragiskt. Än mer tragiskt är kanske att Erik Struvskäggs andra hustru, den minst lika dugliga Fastlög Halldisdotter (bördig från Kusböle), gick exakt samma öde till mötes – fast den här gången gällde det mjöd:

När det dracks jul skulle mjödet nu bryggas
Fastlög hon ville nu smaken skull’ tryggas
Samlade nu därför honung och malt
Men gjorde det på arbetstid utan dalt
Mjödet blev gott, som en hård smäll på truten
Men vad hjälpte det, hon blev ju förskjuten

Den så kallade Struvskäggsstenen utanför Bjättlunda

Den så kallade Struvskäggstenen utanför Bjättlunda

Det står helt klart att Erik Struvskägg inte hade mycket till övers för den som inte kunde skilja på arbete och fritid. Efter två hustrur tycks han ha gett upp. Det finns åtminstone inga tecken på att han skulle ha ingått fler äktenskap. Påståendet att han skulle ha avverkat närmare 17 fruar torde alltså vara en ren myt. Inte heller finns det några som helst belägg för att han skulle ha namngivit Kungens kurva söder om Stockholm. Det faller på sin egen orimlighet, dels på grund av att Struvskägg inte var kung, dels för att kurvan på hans tid var en raksträcka. Däremot förefaller historien  om den så kallade Struvskäggsstenen utanför Bjättlunda i Närke vara alldeles sann. Erik Struvskägg bar alltid med sig denna sten ifall han skulle anfallas av jättar. Det förefaller rimligt, enär det dels är känt att han led av en närmast övermänsklig styrka och dels att jättar var mycket vanliga på hans tid. Vi kan dock avfärda en annan historia om Erik Struvskägg som en ren myt, nämligen den att han skulle ha uppfunnit pendlarmuggen.

Read Full Post »