elbrundino

Denna den elfte veckan under det femtionde året har varit en sorgens vecka. Nej, ingen som jag känner eller känner till har avlidit – vilket annars tycks ha varit något av ett tema i år. (Dock såg jag häromdagen en dödsannons som lakoniskt förkunnade ”Jag är död”. Noga räknat räcker det ju så.) Min sorg handlar i stället om ett hus från 1876 som vissa av Stockholms politiker har dömt till döden. Sådant är mitt förhållande till gamla hus. Ja, egentligen till gamla nästan vad som helst. Jag tillhör nämligen den där gruppen konstiga människor som vill mena att gamla ting är besjälade av alla dem som tillverkat och använt dem. Dumheter, säger någon. Och det är möjligt. Men jag tänker inte ändra mig på den punkten.

På Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala fanns det en man som föreläste om arkitektur och bebyggelsehistoria. Jag hade förvisso inte förmånen att lyssna på honom någon gång, men det påstods att han alltsomoftast brast i gråt när han berättade om rivna hus och miljöer. Han hade ett mycket känslomässigt förhållande till gamla hus. Jag gråter inte, men jag tycker att det är oerhört sorgligt när man på ett okänsligt sätt dömer hus till döden. I synnerhet när det inte alls är nödvändigt. Men vissa politiker har bestämt sig för att de ska skapa ett ”modernt Stockholm för den moderna stockholmaren”. Ett stålblankt Stockholm med wifi överallt. Då får 1800-talet maka på sig – och det ska ske genom rivning. Att flytta huset? ”Nej, tyvärr. Det finns ingen plats att ställa det på.” Sanningen är förstås att det är en markering gentemot de människor som med en fnysning kallas ”bevarare”. Här gäller det att visa vem som bestämmer.

Den här veckan har jag därför tillskrivit herr Stadsbyggnads- och Kulturborgarrådet Roger Mogert och låtit honom veta vad jag anser om ett dylikt beteende. Han har inte svarat. Jag väljer att tolka det som att han blev svarslös, trots att det i egentlig mening är jag som blev svarslös. Man ska dock inte tro att man ska få svar av politiker. Om man trots allt får det så är svaret fullständigt intetsägande, det har jag personlig erfarenhet av. Och det går ju ändå inte att påverka en politiker som har bestämt sig. Men vad ska man göra? Det känns ändå bättre att skriva och skicka en stilla protest än att inte reagera alls. Kanske för att i framtiden kunna säga: ”Se här – detta är beviset för att jag motsatte mig detta nidingsdåd.” Lite som en brundinsk brasklapp. Det var helt enkelt nödvändigt att göra det, ty den här staden tillhör trots allt oss alla – inte bara en handfull politiker och Nobelstiftelsen.

Det här är de tankar som har upptagit en stor del av denna vecka 11. Varför blir jag upprörd över att ett gammalt hus rivs? Det är ju trots allt bara en massa tegelstenar. För att någon har lagt ner möda på att rita det. För att någon har bränt de där tegelstenarna. För att någon har fraktat dem till platsen. För att någon har sammanfogat dem till en helhet. Tror jag. Antar jag. Huset har en historia och jag vill inte att en historia ska ta slut, jag vill inte att en historia ska utplånas. En gång i tiden höll jag en barnvisning på min dåvarande arbetsplats och förklarade bland annat att man inte fick sitta i eller ens vidröra en 1600-talsstol. De flesta barnen insåg att en nästan 400 år gammal stol är värdefull – och de frågade självklart hur många miljoner den var värd (suck) – men ett barn räckte upp handen och sa: ”Om den där stolen går sönder och man gör en ny stol, så tar det 400 år innan den stolen är lika gammal.” Ja, precis så. Ett barns klarsyn. En stol som har överlevt sedan 1600-talet förtjänar liksom respekt. Detsamma gäller ett hus från 1876.

Nå. Denna vecka elva tycktes dock inte bara vilja bjuda på sorg, utan även ilska. Det är känslor som ibland flyter ihop. Man kan tycka att följande händelse inte är något att bli upprörd över, men en händelse som får mig att vilja skälla ut någon är också en händelse som gör mig upprörd. Om det där nu blev begripligt:

Efter en utflykt i västerled kliver jag på tunnelbanan i Bredäng och hamnar mittemot en yngling vars ålder jag uppskattar till 23 år. Det är ingen sho-bro-hiphop-gangsta-yo-kille. Det är en lite spenslig typ med glasögon och tunt hår. Så varför vill jag skälla ut honom? Han talar i mobiltelefon. Jaha, men det gör ju alla människor. Ja, men det är samtalets innehåll som får mig att se rött – trots att jag ju bara hör den ena halvan av det. Ungefär så här:

”Jag kollade på en video med en skitgammal och vithårig gubbe, men fick stänga av för det var så sjukt dåligt. Han låg i nån säng och hade ett bandage över ögonen och knappar till ögon. Han sjöng så sjukt dåligt. Han måste vara minst 85 år. Man ska inte sjunga när man är 85 år. Jag fattar inte hur den kan ligga på topplistan. Nämen, kolla på den. Jag tror att den låg på tredje plats. Hittar du den? Jag kommer inte ihåg vad han hette. Vad hette han? Jaha. Har aldrig hört namnet. Hur känd då? Som Frank Sinatra, typ? 60-talet? Jaha, då är det out of my league. Precis som Simon & Garfunkel. Jag lyssnade på en av deras låtar och de fastnade inte alls för mig. Samma sak med opera. Det är ju bara ljud, liksom. Jaha, men då är det väl därför den där videon ligger så högt då, men nu kan han i alla fall inte sjunga. Då kan han lika gärna lägga av. Jag gillar ju lyrics, som du vet. Såna som betyder nånting. Musik med känslor.”

Jag ville lägga mig i samtalet gång på gång. Ynglingen talade om videon till låten Lazarus med David Bowie. En 69-årig cancersjuk människas farväl till livet. Kan det bli mer känslosamt och gripande än så? Hur kan man som musikintresserad överhuvudtaget aldrig ha hört talas om David Bowie? Hur kan man döma ut Simon & Garfunkel efter en låt? Och hur kan man, om man gillar ”musik med känslor”, betrakta opera som ”bara ljud”? Men en sak hade han ju rätt i. David Bowie kan inte sjunga nu. Ity han är död. Även det ville jag påtala. Men jag är rädd att jag bara fnyste till, skakade på huvudet och log hånfullt. Det tjänar nämligen inget till att skälla ut och undervisa. Ynglingar är som Stockholms politiker. Har de väl bestämt sig för något så är det det som gäller.

Nästa vecka ämnar jag vara glad och långt mer balanserad. Utsikten att äntligen få en långhelg gör nämligen underverk för humöret.