Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘opera’

Denna den elfte veckan under det femtionde året har varit en sorgens vecka. Nej, ingen som jag känner eller känner till har avlidit – vilket annars tycks ha varit något av ett tema i år. (Dock såg jag häromdagen en dödsannons som lakoniskt förkunnade ”Jag är död”. Noga räknat räcker det ju så.) Min sorg handlar i stället om ett hus från 1876 som vissa av Stockholms politiker har dömt till döden. Sådant är mitt förhållande till gamla hus. Ja, egentligen till gamla nästan vad som helst. Jag tillhör nämligen den där gruppen konstiga människor som vill mena att gamla ting är besjälade av alla dem som tillverkat och använt dem. Dumheter, säger någon. Och det är möjligt. Men jag tänker inte ändra mig på den punkten.

På Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala fanns det en man som föreläste om arkitektur och bebyggelsehistoria. Jag hade förvisso inte förmånen att lyssna på honom någon gång, men det påstods att han alltsomoftast brast i gråt när han berättade om rivna hus och miljöer. Han hade ett mycket känslomässigt förhållande till gamla hus. Jag gråter inte, men jag tycker att det är oerhört sorgligt när man på ett okänsligt sätt dömer hus till döden. I synnerhet när det inte alls är nödvändigt. Men vissa politiker har bestämt sig för att de ska skapa ett ”modernt Stockholm för den moderna stockholmaren”. Ett stålblankt Stockholm med wifi överallt. Då får 1800-talet maka på sig – och det ska ske genom rivning. Att flytta huset? ”Nej, tyvärr. Det finns ingen plats att ställa det på.” Sanningen är förstås att det är en markering gentemot de människor som med en fnysning kallas ”bevarare”. Här gäller det att visa vem som bestämmer.

Den här veckan har jag därför tillskrivit herr Stadsbyggnads- och Kulturborgarrådet Roger Mogert och låtit honom veta vad jag anser om ett dylikt beteende. Han har inte svarat. Jag väljer att tolka det som att han blev svarslös, trots att det i egentlig mening är jag som blev svarslös. Man ska dock inte tro att man ska få svar av politiker. Om man trots allt får det så är svaret fullständigt intetsägande, det har jag personlig erfarenhet av. Och det går ju ändå inte att påverka en politiker som har bestämt sig. Men vad ska man göra? Det känns ändå bättre att skriva och skicka en stilla protest än att inte reagera alls. Kanske för att i framtiden kunna säga: ”Se här – detta är beviset för att jag motsatte mig detta nidingsdåd.” Lite som en brundinsk brasklapp. Det var helt enkelt nödvändigt att göra det, ty den här staden tillhör trots allt oss alla – inte bara en handfull politiker och Nobelstiftelsen.

Det här är de tankar som har upptagit en stor del av denna vecka 11. Varför blir jag upprörd över att ett gammalt hus rivs? Det är ju trots allt bara en massa tegelstenar. För att någon har lagt ner möda på att rita det. För att någon har bränt de där tegelstenarna. För att någon har fraktat dem till platsen. För att någon har sammanfogat dem till en helhet. Tror jag. Antar jag. Huset har en historia och jag vill inte att en historia ska ta slut, jag vill inte att en historia ska utplånas. En gång i tiden höll jag en barnvisning på min dåvarande arbetsplats och förklarade bland annat att man inte fick sitta i eller ens vidröra en 1600-talsstol. De flesta barnen insåg att en nästan 400 år gammal stol är värdefull – och de frågade självklart hur många miljoner den var värd (suck) – men ett barn räckte upp handen och sa: ”Om den där stolen går sönder och man gör en ny stol, så tar det 400 år innan den stolen är lika gammal.” Ja, precis så. Ett barns klarsyn. En stol som har överlevt sedan 1600-talet förtjänar liksom respekt. Detsamma gäller ett hus från 1876.

Nå. Denna vecka elva tycktes dock inte bara vilja bjuda på sorg, utan även ilska. Det är känslor som ibland flyter ihop. Man kan tycka att följande händelse inte är något att bli upprörd över, men en händelse som får mig att vilja skälla ut någon är också en händelse som gör mig upprörd. Om det där nu blev begripligt:

Efter en utflykt i västerled kliver jag på tunnelbanan i Bredäng och hamnar mittemot en yngling vars ålder jag uppskattar till 23 år. Det är ingen sho-bro-hiphop-gangsta-yo-kille. Det är en lite spenslig typ med glasögon och tunt hår. Så varför vill jag skälla ut honom? Han talar i mobiltelefon. Jaha, men det gör ju alla människor. Ja, men det är samtalets innehåll som får mig att se rött – trots att jag ju bara hör den ena halvan av det. Ungefär så här:

”Jag kollade på en video med en skitgammal och vithårig gubbe, men fick stänga av för det var så sjukt dåligt. Han låg i nån säng och hade ett bandage över ögonen och knappar till ögon. Han sjöng så sjukt dåligt. Han måste vara minst 85 år. Man ska inte sjunga när man är 85 år. Jag fattar inte hur den kan ligga på topplistan. Nämen, kolla på den. Jag tror att den låg på tredje plats. Hittar du den? Jag kommer inte ihåg vad han hette. Vad hette han? Jaha. Har aldrig hört namnet. Hur känd då? Som Frank Sinatra, typ? 60-talet? Jaha, då är det out of my league. Precis som Simon & Garfunkel. Jag lyssnade på en av deras låtar och de fastnade inte alls för mig. Samma sak med opera. Det är ju bara ljud, liksom. Jaha, men då är det väl därför den där videon ligger så högt då, men nu kan han i alla fall inte sjunga. Då kan han lika gärna lägga av. Jag gillar ju lyrics, som du vet. Såna som betyder nånting. Musik med känslor.”

Jag ville lägga mig i samtalet gång på gång. Ynglingen talade om videon till låten Lazarus med David Bowie. En 69-årig cancersjuk människas farväl till livet. Kan det bli mer känslosamt och gripande än så? Hur kan man som musikintresserad överhuvudtaget aldrig ha hört talas om David Bowie? Hur kan man döma ut Simon & Garfunkel efter en låt? Och hur kan man, om man gillar ”musik med känslor”, betrakta opera som ”bara ljud”? Men en sak hade han ju rätt i. David Bowie kan inte sjunga nu. Ity han är död. Även det ville jag påtala. Men jag är rädd att jag bara fnyste till, skakade på huvudet och log hånfullt. Det tjänar nämligen inget till att skälla ut och undervisa. Ynglingar är som Stockholms politiker. Har de väl bestämt sig för något så är det det som gäller.

Nästa vecka ämnar jag vara glad och långt mer balanserad. Utsikten att äntligen få en långhelg gör nämligen underverk för humöret.

Read Full Post »

Svensk översättning

Svensk översättning

Fråga: Vad blir man när man blir tillfrågad om att översätta direktsändningar från Metropolitan Opera i New York? Svar: Lätt skräckslagen. Om man nu kan bli lätt skräckslagen. När man ställs inför något obekant och skrämmande så är det ju i allmänhet lätt att säga tvärt nej, men när det samtidigt finns något lockande i det så gör man ofta klokt i att åtminstone undersöka vad det innebär innan avslaget kommer. Eftersom jag är road av klassisk musik och opera, om än ingen finsmakare, så lät det ju spännande. Så vad handlade det om? Skulle jag bli tvungen att rimma och tänka på antal stavelser? Vad gör jag om de sjunger på exempelvis ryska, italienska, ungerska eller tyska? Och det här med direktsändning, innebär det att man måste sitta och simultanöversätta? Så många frågor. Nej, syftet med de här översättningarna visade sig främst vara att ge den svenska publiken en chans att hänga med i handlingen, så det fanns inga krav på att texten ska ”passa” till musiken – eller rimma. Och själva uppdraget utförs genom att ta vägen över en engelsk översättning, densamma som går ut till publiken på Metropolitan via textmaskin. Och texten får man i förväg så att man har gott om tid på sig att hitta rätt formuleringar. Törs man tacka ja då? Jodå, fast med viss bävan. Föreställningarna visas på digitala biografer runt om i Sverige inom konceptet ”Live på bio”. Det innebär att publiken kan vara ganska stor. Och folk som går och ser en operaföreställning, även om det sker på bio, är nog i allmänhet en kräsen och (för att nu vädra mina fördomar ytterligare) bildad publik. Ett uppdrag av den här arten känns därför lite mer kravfyllt och allvarligt än att exempelvis översätta ”Paradise Hotel” eller något annat i samma genre.

Rent praktiskt går det alltså till så att Metropolitan gör en engelsk översättning som jag får mig tillhanda cirka en månad innan det är dags för livesändningen. Texten är noggrant indelad och formaterad så att den följer en viss standard, vilket förstås är viktigt eftersom någon i New York i realtid ska kunna ”trycka fram” texten rad för rad på rätt plats i föreställningen. Min svenska översättning måste därför ha exakt lika många textrader som den engelska, och detsamma gäller naturligtvis för översättningarna till italienska, ryska, portugisiska, spanska etc som sänds ut i respektive land. Det är smått fascinerande att det fungerar – och att allt sker simultant på en massa olika platser i Europa.

Engelsk översättning

Engelsk översättning

Trots att allt är ganska välordnat och genomtänkt så finns det ett stort problem. Vi som normalt sett ägnar oss åt att översätta film eller TV-program är vana vid att se och höra vad det är vi översätter. Men när det gäller Metropolitan-operorna så finns det inget bildmaterial – vi har bara tillgång till själva texten. Man får alltså ibland gissa en aning och hoppas att det blir rätt. I texten kan det till exempel stå: ”You don’t have a sword? Here, take mine.” Alltså: ”Har du inget svärd? Här, ta mitt.” Men på engelska kan ”sword” referera till svärd, värja och kanske även sabel. Eftersom man inte ”ser” handlingen så är det svårt att veta vilket ord man ska välja. Den typen av problem dyker dock upp relativt sällan. Ett långt större problem är att veta vem som sjunger vad. Det är viktigare än man kanske tror, bland annat eftersom det har betydelse för hur rollfigurerna tilltalar varandra. Engelskan har ju den finessen att ”you” kan referera till både ”du”, ett kollektivt ”ni” och den där lite artigare formen av ”ni”-tilltal. Därför kan man plötsligt upptäcka att man har låtit någon tilltala en grupp med ”du” eller att en underdånig tjänare säger ”du” till självaste greven. Ganska lurigt – och kanske något som man som tittare reagerar på.

Hur undviker man då den snårskogen? Det finns två vägar. Man kan först leta upp operans libretto, som lyckligtvis oftast går att hitta på internet. Där framgår vanligtvis vem som sjunger vad till vem. Om librettot är på tyska, italienska, spanska eller franska så går det normalt sett ganska bra att navigera i det. Men om det är på ryska, ungerska eller polska så blir det genast lite svårare. Då får man kopiera in någon textrad på måfå i något dåligt översättningsprogram på internet, försöka få ett sammanhang och sedan leta upp motsvarande parti i den egna översättningen. Ganska tidsödande, men fullt möjligt. Sedan kan man försöka hitta någon filmad föreställning av den aktuella operan, helst med undertext på ett språk som man förstår, och titta på filmen för att hänga med i handlingen och därmed bättre begripa vem som sjunger vad. Lyckligtvis tar man sig sällan alltför stora friheter i olika uppsättningar, även om det händer att man stryker eller kastar om partier efter behag. Då kan det bli lite förvirrat.

Tyskt libretto.

Tyskt libretto

Men det är absolut ett roligt arbete. Det är en fröjd att för en gångs skull få vara lite poetisk och hitta formuleringar som låter vackra på svenska. Kantigheter och alltför moderna ord fungerar helt enkelt inte i opera. Och även om det inte finns några krav på det så tillåter jag mig själv att rimma emellanåt – förutsatt att de har bemödat sig att göra det i den engelska texten. Fast det visar sig ganska ofta att det är ett onödigt slit, eftersom rimmen sällan är särskilt tydliga rent musikaliskt. De liksom bara försvinner i biosalongen. Häromsistens, när jag översatte ”Glada änkan”, fick jag även för mig att lägga energi på att få tre av de mest kända sångerna att både rimma och ha rätt antal stavelser – det vill säga att göra dem fullt sångbara. Det var betydligt svårare än vad jag trodde, särskilt som det var viktigt att hålla sig nära den engelska översättningen också. Men det gick ändå till slut och resultatet blev nog ganska hyfsat. Frågan är dock om det är värt besväret.

Det visar sig nämligen att Metropolitan anlitar en granskare som jämför min översättning med den engelska – och glatt ändrar den om hen anser att den svenska texten glider i väg för långt från den engelska. En ganska absurd åtgärd, med tanke på att den engelska översättningen ofta i sin tur glider i väg ganska långt från librettot för att få till rim och liknande. Och i synnerhet med tanke på att den svenska biopubliken bara hör operan på originalspråket, inte på engelska. Det spelar alltså ingen roll att min översättning kanske ligger närmare originallibrettot – det är den engelska översättningen som betraktas som normen. Jag har inget emot att någon granskar min översättning, men tyvärr görs ibland ändringar av mycket genomtänkta och noggranna formuleringar. Ibland byts uttryck ut mot rena anglicismer, korrekt grammatik byts ut mot felaktig – och emellanåt ändrar man ordföljden men glömmer att ta bort ord som då blivit redundanta. Det är lite tråkigt eftersom man efter ett tag börjar betrakta en text som sin egen, som något man har satt sin prägel på. Ett av de mödosamma rimmen i en av de mest kända melodierna i ”Glada änkan” hade vid visningen massakrerats (och det till på köpet genom en mycket ful särskrivning), vilket ju gör att man tappar lusten för uppgiften en aning. Men samtidigt har jag alltmer kommit att acceptera de där ingreppen – det är Metropolitans show, inte min. Och det är som sagt ett av de absolut roligaste jobb jag har. I kväll ska jag gå och se livesändningen av ”Hoffmanns äventyr”. Det ska bli spännande att se om jag har lyckats göra några sköna misstag.

 

Read Full Post »