Jag har ingen lust att skriva det här. Inte egentligen. Jag är rädd att framstå som tjatig, negativ och på gränsen till rättshaverist. Men jag känner att jag måste. Kanske gör jag det mest för min egen skull – det är valfritt att läsa. Men. På måndag kväll, 25 april 2016, väntas Stockholms kommunfullmäktige rösta ja till ett uppförande av ett Nobelcentrum på Blasieholmen i Stockholm. Och därmed rösta nej till bevarandet av ett vackert hus från 1870-talet. Inte hela kommunfullmäktige. Moderaterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet väntas göra det. Det är ett egendomligt projekt de tänker rösta ja till. Varför? Helt enkelt för att det är väldigt hårt kritiserat.
Måndag 18 april publicerade Dagens Nyheter ett debattinlägg från Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten. Det är en märklig artikel där han går till angrepp mot dem som säger ett blankt nej till uppförandet av ett Nobelcentrum på Blasieholmen. Hans huvudpunkt tycks vara att nejsägarna har så disparata skäl till att säga nej, att själva nejet är det enda som förenar dem. Det är ett väldigt egendomligt resonemang. Han tycks alltså mena att det i alla sammanhang bara ska finnas ett enda giltigt skäl till att säga nej till något. Svart eller vitt. I själva verket är väl disparata skäl ett tydligt tecken på att det finns många skäl till att säga nej? Detta otäcka, otäcka nej.
Vidare hävdar han att ”nej” är världens enklaste ord. Tyvärr inte. Det är nämligen inte så att den som säger nej, åtminstone i det här fallet, gör det helt oreflekterat och med ryggmärgen. Det kräver eftertanke att säga nej. Det kräver ett noga övervägande av för och emot. Jag vill därför hävda att ”ja” är en precis lika självklar kandidat i tävlingen om världens enklaste ord. Men det här är tyvärr ett väldigt vanligt grepp i frågor av det här slaget. Nejsägare är utvecklingsfientliga människor som ingenting begriper. Men jasägare, det är fina människor. Låt mig då påpeka att de som säger nej till något samtidigt säger ja till något annat. På samma sätt säger jasägare nej till något annat. Så lätt är det att vrida på ett fullständigt tomt argument.
Heikensten går vidare med att anklaga motståndarsidan för att sprida icke sanningsenliga bilder på den aktuella byggnaden. Det är ju en intressant synpunkt, med tanke på att de officiella bilder som Nobelstiftelsen sprider inte heller är sanningsenliga. ”Reklambilder” kallas de, och det är tydligen inte så viktigt att sådana stämmer överens med verkligheten. Enligt vd:n för Nobelhuset AB, Susanne Lindh, spelar det ingen som helst roll eftersom det inte är de bilderna som våra politiker utgår från när de säger ja (eller nej) till projektet. Jaså? Vem är det då man vill lura med sina förskönade bilder? Allmänheten? Jag tror inte att allmänheten uppskattar att bli lurad. Jag talar här inte om förekomsten av en absurt stor ”supermåne” på bilderna, eller att man ser en stjärnhimmel som på grund av allt ljus i Stockholm aldrig är synlig. Det är förvisso töntiga detaljer som inte borde få förekomma i sådana här sammanhang. Här handlar det i stället om medvetet förvridna perspektiv som får byggnaden att se mindre ut än den är.
Nobelstiftelsen och Heikensten är bekymrad över att debatten om husets utformning har kommit i vägen för husets innehåll. Han målar upp en bild av vilken oerhört fantastisk verksamhet som är tänkt att bedrivas där. Vilken otrolig attraktionskraft detta Nobelcentrum kommer att få. Det egendomliga i sammanhanget är dock att ingen betvivlar detta. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det är nog svårt att hitta människor som är emot ett Nobelcentrum per se. Det är svårt att hitta människor som är någon form av anti-Nobelpris-aktivister. Kanske är det också det som Stockholms stad syftar på när de hävdar att majoriteten av remissyttrandena är positiva till projektet, alltså att folk inte har särskilt mycket att invända mot ett Nobelcentrum. Men det är inte det saken handlar om. Verksamheten kan vara hur fantastisk som helst men den rättfärdigar inte ett okänsligt ingrepp i stadsbilden med ett överstort, uppmärksamhetskrävande hus i en känslig miljö. Det är där skon klämmer. Men förespråkarna tycks anse att ett upphöjt och ädelt innehåll och syfte förlåter allt. Det gör det inte. Detsamma gäller för övrigt ett tänkt besökarantal på si och så många hundra tusen per år. Programverksamheten och besökarantalet gör liksom inte huset vackrare eller mer välanpassat till sin omgivning.
Nobelstiftelsen tycks ha stora problem med att presentera vettiga skäl till att detta Nobelcentrum måste ligga precis just här på Blasieholmen. Det verkar som om det måste ligga där ”för att kunna locka till spontanbesök”. Innebär det att huset inte skulle få några besökare om det låg någon annanstans? Knappast. Om nu Nobelpriset har ”en närmast fabulös dragningskraft” (för att citera Heikensten själv) och om nu programverksamheten är så fantastisk, så tror jag nog att även en annan, mer perifer placering skulle fungera ypperligt. 2015 hade Naturhistoriska riksmuseet 531 637 besökare. Det ligger inte på Blasieholmen. Det ligger 16 minuter med tunnelbana från T-centralen. Jag tänker inte gå in vidare på skälen till att det vore långt vettigare att placera ett Nobelcentrum på en annan plats. Jag nöjer mig bara med att konstatera att skälen till en placering på Blasieholmen är mer än lovligt tunna.
Så långt Lars Heikensten och Nobelstiftelsen. Jag tycker att det kan vara intressant att se vad arkitekten, David Chipperfield, har att säga om projektet. Vid något tidigare tillfälle har jag lyft fram följande citat: ”Att komma till någon annans stad och rita en byggnad är egentligen fruktansvärt arrogant.” Det är i sig ett intressant uttalande. Tydligen är det dock inte tillräckligt arrogant för att låta bli. Är man stjärnarkitekt så är man. Men intressantare är kanske följande: ”Jag är intresserad av att förstärka och bekräfta det som finns.” Gör han det i det här projektet? Jag dristar mig att besvara frågan med ett rungande nej. Genom sin utformning stjäl snarare Nobelcentret all uppmärksamhet. Han varken förstärker eller bekräftar. Han krossar. Det hindrar dock inte förespråkarna från att mena att Chipperfield faktiskt är jättejättekänd för sin förmåga att anpassa sig till den befintliga miljön och därför måste ju även det här projektet per definition vara anpassat till den befintliga miljön. Eller?
I den artikel som citaten är hämtade ur (Svenska Dagbladet 5 januari 2014) hävdas också att: ”Någon högröstad ikonbyggnad handlar det inte om.” Orden är möjligen inte hans egna, men så står det. Även om Chipperfield själv hävdar att han inte vet hur man gör en ikonbyggnad så är det svårt att hålla med om att byggnaden inte är ”högröstad”. Vidare i samma artikel: ”För att försvara sin plats i stadsbilden måste [byggnaden] dessutom ha ett innehåll som känns angeläget för stockholmarna.” Jaha. Det tycks alltså som om även arkitekten menar att innehållet ska rättfärdiga ett brutalt ingrepp i stadsbilden eftersom det är så oerhört ädelt och upphöjt. Fast det där med brutalt ingrepp i stadsbilden är förstås mina egna ord.
Chipperfield är uppenbarligen ingen blygsam herre. Han tycker till exempel inte att de befintliga byggnaderna på Blasieholmen är något att ha (Tullhuset har ”inget högt arkitektoniskt värde”) – och därför kan det rivas – eftersom hans egen byggnad kommer att tillföra så oerhört mycket mer. Vid ett möte med Stockholms byggnadsförening hävdade han att byggnaden ska bli Stockholms viktigaste rum och att: ”Ni kommer att få en enorm internationell respekt med detta hus!” Vi tar ett till citat: ”Om människor är övertygade om att byggnaden blir något som berör deras liv, så tror jag inte höjden spelar så stor roll.” Mitt liv kommer den här byggnaden bara att beröra negativt.
Jag tror att såväl Nobelstiftelsen som arkitekten kraftigt överskattar genomsnittssvenskens intresse och respekt för Nobelpriset. Det är inte så upphöjt och ädelt och fantastiskt i våra sinnen att det rättfärdigar en förfulning av Stockholm, rivandet av en vacker 150-årig byggnad och destruktion av en plats som har potential att bli något helt annat, något som såväl stockholmare som besökare har betydligt större nytta av. Det här riskerar att bli ett av de där avskydda nytillskotten i stadsbilden, och den känslan riskerar att spilla över på det ädla och upphöjda tänkta innehållet. Se där, ytterligare ett skäl till att ge huset en annan, ödmjukare placering, och en annan, ödmjukare framtoning. Vi gillar ödmjukhet i det här landet. Generellt. Men kanske framför allt ödmjuka politiker som använder sitt sunda förnuft och lyssnar på såväl experter som allmänheten. Men det är väl att hoppas på för mycket.
elbrundino 