Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tullhus’

Denna den elfte veckan under det femtionde året har varit en sorgens vecka. Nej, ingen som jag känner eller känner till har avlidit – vilket annars tycks ha varit något av ett tema i år. (Dock såg jag häromdagen en dödsannons som lakoniskt förkunnade ”Jag är död”. Noga räknat räcker det ju så.) Min sorg handlar i stället om ett hus från 1876 som vissa av Stockholms politiker har dömt till döden. Sådant är mitt förhållande till gamla hus. Ja, egentligen till gamla nästan vad som helst. Jag tillhör nämligen den där gruppen konstiga människor som vill mena att gamla ting är besjälade av alla dem som tillverkat och använt dem. Dumheter, säger någon. Och det är möjligt. Men jag tänker inte ändra mig på den punkten.

På Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala fanns det en man som föreläste om arkitektur och bebyggelsehistoria. Jag hade förvisso inte förmånen att lyssna på honom någon gång, men det påstods att han alltsomoftast brast i gråt när han berättade om rivna hus och miljöer. Han hade ett mycket känslomässigt förhållande till gamla hus. Jag gråter inte, men jag tycker att det är oerhört sorgligt när man på ett okänsligt sätt dömer hus till döden. I synnerhet när det inte alls är nödvändigt. Men vissa politiker har bestämt sig för att de ska skapa ett ”modernt Stockholm för den moderna stockholmaren”. Ett stålblankt Stockholm med wifi överallt. Då får 1800-talet maka på sig – och det ska ske genom rivning. Att flytta huset? ”Nej, tyvärr. Det finns ingen plats att ställa det på.” Sanningen är förstås att det är en markering gentemot de människor som med en fnysning kallas ”bevarare”. Här gäller det att visa vem som bestämmer.

Den här veckan har jag därför tillskrivit herr Stadsbyggnads- och Kulturborgarrådet Roger Mogert och låtit honom veta vad jag anser om ett dylikt beteende. Han har inte svarat. Jag väljer att tolka det som att han blev svarslös, trots att det i egentlig mening är jag som blev svarslös. Man ska dock inte tro att man ska få svar av politiker. Om man trots allt får det så är svaret fullständigt intetsägande, det har jag personlig erfarenhet av. Och det går ju ändå inte att påverka en politiker som har bestämt sig. Men vad ska man göra? Det känns ändå bättre att skriva och skicka en stilla protest än att inte reagera alls. Kanske för att i framtiden kunna säga: ”Se här – detta är beviset för att jag motsatte mig detta nidingsdåd.” Lite som en brundinsk brasklapp. Det var helt enkelt nödvändigt att göra det, ty den här staden tillhör trots allt oss alla – inte bara en handfull politiker och Nobelstiftelsen.

Det här är de tankar som har upptagit en stor del av denna vecka 11. Varför blir jag upprörd över att ett gammalt hus rivs? Det är ju trots allt bara en massa tegelstenar. För att någon har lagt ner möda på att rita det. För att någon har bränt de där tegelstenarna. För att någon har fraktat dem till platsen. För att någon har sammanfogat dem till en helhet. Tror jag. Antar jag. Huset har en historia och jag vill inte att en historia ska ta slut, jag vill inte att en historia ska utplånas. En gång i tiden höll jag en barnvisning på min dåvarande arbetsplats och förklarade bland annat att man inte fick sitta i eller ens vidröra en 1600-talsstol. De flesta barnen insåg att en nästan 400 år gammal stol är värdefull – och de frågade självklart hur många miljoner den var värd (suck) – men ett barn räckte upp handen och sa: ”Om den där stolen går sönder och man gör en ny stol, så tar det 400 år innan den stolen är lika gammal.” Ja, precis så. Ett barns klarsyn. En stol som har överlevt sedan 1600-talet förtjänar liksom respekt. Detsamma gäller ett hus från 1876.

Nå. Denna vecka elva tycktes dock inte bara vilja bjuda på sorg, utan även ilska. Det är känslor som ibland flyter ihop. Man kan tycka att följande händelse inte är något att bli upprörd över, men en händelse som får mig att vilja skälla ut någon är också en händelse som gör mig upprörd. Om det där nu blev begripligt:

Efter en utflykt i västerled kliver jag på tunnelbanan i Bredäng och hamnar mittemot en yngling vars ålder jag uppskattar till 23 år. Det är ingen sho-bro-hiphop-gangsta-yo-kille. Det är en lite spenslig typ med glasögon och tunt hår. Så varför vill jag skälla ut honom? Han talar i mobiltelefon. Jaha, men det gör ju alla människor. Ja, men det är samtalets innehåll som får mig att se rött – trots att jag ju bara hör den ena halvan av det. Ungefär så här:

”Jag kollade på en video med en skitgammal och vithårig gubbe, men fick stänga av för det var så sjukt dåligt. Han låg i nån säng och hade ett bandage över ögonen och knappar till ögon. Han sjöng så sjukt dåligt. Han måste vara minst 85 år. Man ska inte sjunga när man är 85 år. Jag fattar inte hur den kan ligga på topplistan. Nämen, kolla på den. Jag tror att den låg på tredje plats. Hittar du den? Jag kommer inte ihåg vad han hette. Vad hette han? Jaha. Har aldrig hört namnet. Hur känd då? Som Frank Sinatra, typ? 60-talet? Jaha, då är det out of my league. Precis som Simon & Garfunkel. Jag lyssnade på en av deras låtar och de fastnade inte alls för mig. Samma sak med opera. Det är ju bara ljud, liksom. Jaha, men då är det väl därför den där videon ligger så högt då, men nu kan han i alla fall inte sjunga. Då kan han lika gärna lägga av. Jag gillar ju lyrics, som du vet. Såna som betyder nånting. Musik med känslor.”

Jag ville lägga mig i samtalet gång på gång. Ynglingen talade om videon till låten Lazarus med David Bowie. En 69-årig cancersjuk människas farväl till livet. Kan det bli mer känslosamt och gripande än så? Hur kan man som musikintresserad överhuvudtaget aldrig ha hört talas om David Bowie? Hur kan man döma ut Simon & Garfunkel efter en låt? Och hur kan man, om man gillar ”musik med känslor”, betrakta opera som ”bara ljud”? Men en sak hade han ju rätt i. David Bowie kan inte sjunga nu. Ity han är död. Även det ville jag påtala. Men jag är rädd att jag bara fnyste till, skakade på huvudet och log hånfullt. Det tjänar nämligen inget till att skälla ut och undervisa. Ynglingar är som Stockholms politiker. Har de väl bestämt sig för något så är det det som gäller.

Nästa vecka ämnar jag vara glad och långt mer balanserad. Utsikten att äntligen få en långhelg gör nämligen underverk för humöret.

Annonser

Read Full Post »

Guldkuben tidigt på morgonen. Se ett sådant folkliv!

Guldkuben tidigt på morgonen. Se ett sådant folkliv!

I dag har jag varit på något som Stockholms stad kallar ”visionspromenad”. Syftet med den var att på plats visa medborgarna hur det planerade Nobel Center som (enligt hemsidan www.nobelcenter.se ”ska” byggas på Blasieholmen) kommer att se ut. Det var på alla sätt en intressant upplevelse, bland annat för att en del upprörda känslor kom till uttryck. Det kan inte vara särskilt lätt att representera Staden i ett sammanhang där de flesta som intresserar sig har en kritisk hållning. Då gäller det minsann att försöka bibehålla lugnet och fattningen.

Vad gäller då saken? Jo, man har fått för sig att det vore vettigt att Sverige och Stockholm har ett Nobelcentrum – en byggnad där bland annat ett museum (nu inrymt i Börshuset i Gamla stan), bibliotek, kontorslokaler för Nobelstiftelsen och ett stort auditorium där Nobelpriset delas ut ska inrymmas. Allt under ett tak, så att säga. Nobelpris-banketten är dock tänkt att även fortsättningsvis äga rum i Stockholms stadshus. Sammanlagt ska denna byggnad bli 26 000 kvadratmeter stor.

Tullhuset från 1876.

Tullhuset från 1876.

Idén om att bygga ett Nobelhus eller Nobelpalats är inte ny. I början av 1900-talet ritade den flitige Ferdinand Boberg en mycket fantasifull byggnad som var tänkt att ligga på Öster-malm, i det som i dag heter Nobelparken som en liten reminiscens om detta äventyr. Om projektet hade kommit till utförande så misstänker jag att det hade varit en av Stockholms så kallade märkesbyggnader i dag. Men Bobergs förslag ansågs alltför ”osvenskt” och det blev inget av med saken.

Behövs det ett Nobelcentrum? Den frågan skulle jag tveklöst svara ja på. Man kan invända och säga att det ju uppenbarligen har fungerat ganska bra ändå i drygt hundra år. Men det är klart att det vore bra för både Stockholm och Nobelpriset att få alla ”Nobelfunktionerna” samlade (utom banketten, då) i stället för att ha dem utspridda som läget är nu. Dock behöver de kanske inte vara samlade i en och samma byggnad. Man skulle i stället kunna tänka sig flera byggnader, placerade kring ett Nobeltorg. Jag tänker mig något i stil med Lincoln Center i New York. Bortsett från de rent praktiska fördelarna så vore det nog bra med en specifik byggnad som förknippas med Nobelpriset och inget annat, en form av symbolbyggnad.

Ett av hamnmagasinen. Bakgrundens hus kommer effektivt att skymmas av det eventuella Nobelcentret.

Ett av hamnmagasinen.
Bakgrundens hus kommer effektivt att skymmas av det eventuella Nobelcentret.

Applåderar jag då det föreliggande förslaget? Nej. Vilken överraskning, va? Jag har nämligen ett antal invändningar mot det. Om vi börjar med placeringen så är det alltså tänkt att ligga på Blasieholmen på ”en av de sista obebyggda tomterna i Stockholm”, som Stockholms stad skriver på sin hemsida. Problemet är att tomten inte alls är obebyggd – där finns ett fint tullhus från 1876 och två hamnmagasin från tidigt 1900-tal. Om man ska uppföra ett Nobelcentrum här så måste man alltså först se till så att tomten verkligen blir obebyggd. Man måste med andra ord antingen flytta de befintliga husen någon annanstans eller riva dem. Eftersom Stockholms stad tydligen saknar allt intresse av att bevara dem så är det uppenbarligen upp till någon hugad spekulant att flytta husen till en lämplig plats. Byggnaderna – och då i synnerhet hamnmagasinen – kanske inte ser mycket ut för världen, men de är kvarvarande representanter för den verksamhet som för inte alltför länge sedan bedrevs på Blasieholmen och därför intressanta. De bidrar till att ge en bild av Stockholm som sjöfartsstad.

Problem nummer två är den tänkta byggnadens utformning. I en tävling som anordnades av byggherren, alltså inte Stockholms Stad (däremot satt stadsarkitekten med i juryn), vann ett förslag av David Chipperfield och Christoph Felger. Det vinnande förslaget beskrivs på nobelcenter.se som en ”smäcker mässingsbyggnad”. Ibland undrar jag om jag har lärt mig fel innebörd av ord, och det här är ett sådant tillfälle. Jag kan för mitt liv inte begripa hur denna kartongliknande koloss kan betraktas som smäcker. Ånyo har man fastnat i en grundform med kubvolymer och platt tak, en form som tydligen anses vara ”elegant, tidlös och vacker”. Men kanske är fyrkantigheten tänkt att symbolisera Nobelstiftelsens sätt att tänka?

Det andra hamnmagasinet.

Det andra hamnmagasinet.

Fasaden är tänkt att bli mässingsskimrande, förmodligen för att erinra om färgen på den guldmedalj som tilldelas Nobelpristagarna, men förhoppningsvis också för att ansluta till de ockratoner som är vanliga i Stockholms fasader. Det är bra tänkt – om syftet är att få byggnaden att smälta in bättre i sin miljö. Men jag tror ärligt talat att glansen blir alldeles för iögonenfallande under soliga dagar och då blir effekten den rakt motsatta. Byggnaden kommer att sticka ut och göra sig märkvärdig och självgod på ett sätt som närmast kan beskrivas som vulgärt.

Något liknande gäller också storleken, och då tänker jag främst på höjden. Huset är planerat att bli tre meter högre än närmaste granne. Det kanske inte låter mycket, men det är fullt tillräckligt för att det ska förminska nu befintlig arkitektur på ett tråkigt sätt. Om man bara sänkte byggnaden en våning så skulle den smälta in mycket bättre och, faktiskt, ändå behålla sitt uttryck. Det förhåller sig också så att ju högre en byggnad är, desto större utrymme kräver den runt om för att den ska komma till sin rätt. Även ur den aspekten skulle byggnaden vinna på att bantas höjdmässigt. Den upptornande, alltför stora kubformen får mig närmast att tänka på Joakim von Ankas så kallade pengabinge. Och vi vet alla namnet på staden där den ligger.

Framför Nobelcentret ska det bli en park med så här fina och höga träd.

Framför Nobelcentret ska det bli en park med så här fina och höga träd.

Nobelcentret, i sin nuvarande utformning, är kort sagt för stort och utstickande för den tänkta platsen. Det ser ut som om någon har råkat släppa ner det med helikopter på helt fel plats. Varför måste det ligga just på Blasieholmen? Varför måste det ligga i centrala Stockholm? Andra förslag har varit på tapeten, men tydligen anser man att det är en poäng att alla byggnader som kan locka turister är centralt placerade. Det är möjligt, men min erfarenhet som turist är att man söker upp det som man är intresserad av – oavsett var det ligger. Här har man alltså chansen att placera ett potentiellt stort besöksmål (ja, jag tror att ett Nobelcenter lockar en hel del) på en något mer perifer plast i staden och på så sätt sprida turistgracerna. Vi talar ju ändå inte om några jätteavstånd som man måste förflytta sig på i Stockholm. Sanningen är ju att det absolut inte behövs ytterligare turistattraktioner i centrala Stockholm.

Den här nu ganska oinspirerande platsen skulle kunna bli ett fint torg.

Den här nu ganska oinspirerande platsen skulle kunna bli ett fint torg.

Vad skulle man då kunna göra av det hörn av Blasieholmen där Nobelcentret är tänkt att ligga? Det finns flera trevliga förslag. Man skulle till exempel kunna ha en fiskmarknad i ett av hamnmagasinen. Man kan förstås tänka sig caféer och restauranger. Om någon har missat propagandan så växer Stockholm – och det finns faktiskt behov av fler näringsställen. Alldeles säkert skulle det gå att skapa vad man från Stockholms stad brukar kalla för en ”mötesplats” i detta nu nedgångna och lite bortglömda hörn. Det finns potential för en fin torgbildning mellan de tre befintliga husen där man skulle kunna ha uteserveringar på sommaren. En plats blir som bekant vad man gör den till. Staden hävdar att man medvetet har sparat den här ”obebyggda” tomten till en ”publikdragande byggnad”. Men tänk om man i stället skulle ha modet att låta den här fläcken förbli oexploaterad?

Nå. Nu har du som bor i Stockholms kommun möjlighet att säga vad du tycker. Jag uppmanar var och en som alls bryr sig om saken att delta i samrådet. Läs mera här: Samråd för Nobel Center. Om man till äventyrs tycker att det är ett tjusigt förslag som absolut bör ligga just där så kan man förstås meddela det också. Spelar det någon roll? Kanske, kanske inte. Men vi har lagstadgad rätt att tycka till i just stadsbyggnadsfrågor – och då kan man gott göra det.

Read Full Post »