Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tyskland’

2014-07-09 18.17.57Det händer att man får en fråga som gör att man tvingas rannsaka sig själv. Emellanåt är frågan obehaglig, ibland närmast ett nöje att försöka besvara. Den här gången gällde frågan varför mitt besök vid Ludvig II:s ”sagoslott” Neuschwanstein i Tyskland gjorde mig besviken. Hur kan man bli besviken på något så grandiost? Och då måste jag ju börja fundera över det här med min fäbless för gamla slott. Var kommer det intresset ifrån? Och vad är det som gör slott så intressanta? Ett enkelt och snabbt svar kanske kunde vara att jag aldrig har lämnat den där tiden i barndomen då prinsar och prinsessor och kungar och drottningar och grevar och baroner befolkade sagoböckerna. En tid då slott var magiska och ouppnåeliga byggnader där allt kan hända. Men det ska nog gå att klämma fram ett lite mer vuxet svar också.

Att intresset är gammalt råder det dock inget tvivel om. Jag minns till exempel att jag i fjärde eller femte klass försökte övertyga min lärare att ett lämpligt mål för en klassresa kunde vara Hagaparken med Gustav III:s paviljong och Drottningholms slott. Tji fick jag. Hon gick inte på det, och det kanske var lika bra. Jag fick nöja mig med att titta på slottsbilder i diverse biblioteksböcker. Hur som helst så kopplade jag nog också ihop slotten med historiska händelser och personer. Slotten blev scenen där olika personer hade gått omkring, tänkt och på olika sätt agerat. Tänk att i verkligheten få se den sal där drottning Kristina abdikerade eller den fängelsehåla där Erik XIV tog livet av några ur familjen Sture, för att nu ta ett par exempel från Uppsala slott. Historien är full av dessa fascinerande och hemska händelser. Och tänk att många av platserna där både stora och små saker inträffade finns kvar i mer eller mindre oförändrat skick!

Ett kanske något mer vuxet förhållande till slott grundades när jag läste konst- och arkitekturhistoria på Uppsala Universitet. Då blev det intressant att analysera slottens utseende genom tiderna och hitta olika stilelement som utvecklades eller återanvändes. Funktionsmässighet, planlösning och liknande saker blev en ny dimension. Ett slott är ju inte bara en fasad eller en scen för historiska händelser. Hur kombinerade man till exempel försvarsändamål med representationsändamål? Hur kombinerades godsförvaltning med socialt liv? Hur ordnade man det där med hygien (ett ack så intressant kapitel)? Hur transporterades maten från köket till matsalen? Hur såg livet ut bakom kulisserna? Det finns så oerhört många aspekter av ett levande slott.

Därför försitter jag sällan chansen att besöka slott och – om möjligt – gå med på visningar. Ofta är den information man får ganska likartad, åtminstone då det gäller allmängiltiga saker, men emellanåt dyker det upp ”ny” information som fungerar som en historisk pusselbit – saker som kan leda till en aha-upplevelse eller ge upprinnelse till en sambandsteori. ”Tänk om det är så att…?” ”Jaha, det är naturligtvis därför som…” Och även om man bara får se ett slott från utsidan så kan man alltid fundera över varför det ser ut som det gör och om det finns gemensamma stildrag – och därmed samband – med andra slott. Det finns alltid något som faller på plats.

Karlstejn (2)

Att sedan få förmånen att själv arbeta på ett slott var förstås ytterligare en etapp i mitt personliga slottsnörderi. Tänk att nästan dagligen få gå omkring i en vacker och spännande miljö och lägga märke till detaljer och verkligen sätta sig in i hur livet måste ha tett sig och fungerat på just den här specifika platsen. Tänk att få nöta på samma knarrande parkettgolv som den ena eller andra historiska personen har nött på. Man får en direktkontakt med historien som är oerhört fascinerande. Det kanske kan låta väldigt flummigt, men jag är en av de där människorna som vill mena att de som har levt på en plats liksom sätter sig i väggarna. De lämnar något slags spår. Och om de spåren på ett eller annat sätt har sopats bort – eller aldrig har kommit på plats – så blir hela byggnaden själlös.

Och där har vi nog problemet med slottet Neuschwanstein. Det är ett magnifikt slott med ett helt fantastiskt läge, men byggherren Ludvig II av Bayern fick bara bo i sin skapelse i knappt två år innan han arresterades och avled under oklara omständigheter. Bara fjorton av trehundrasextio rum hann inredas. Sju veckor efter kungens död öppnades slottet för allmänheten. Med andra ord så uppstod det egentligen aldrig något liv i slottet – åtminstone inte den typ av liv som det var avsett för – och därför känns det bara som en perfekt kuliss för en pjäs som aldrig spelades. Det är ju på sitt sätt passande, eftersom slottet i någon mening byggdes för att vara just en kuliss. Men själva livet fattas likväl, och jag vill mena att livet är en oerhört viktig ingrediens för att göra ett slott riktigt välsmakande.

Alltså: Slott är för mig en form av allkonstverk som innefattar själva arkitekturen, fast inredning, möbler, funktion, park, annan kringmiljö, historia – och inte minst människor. Ett slott som står helt tomt och övergivet kan förvisso också vara otroligt fascinerande och verkligen tilltala fantasin. Men det måste finnas människoöden förknippade med det, annars är det inte särskilt roligt. Tycker jag. Andra kan och får förstås tycka annorlunda.

**********************************************************************************

Ingen har väl egentligen bett mig om det, men här är en liten lista på slott som jag har besökt och som jag gillar av olika anledningar:
Skokloster – för att det ger en makalös bild av framför allt 1600-talets slottsliv.
Chambord – för storslagenheten och det fantastiska taklandskapet.
Gripsholm – för den fantastiska blandningen av olika epoker från 1500-talet och framåt.
Weikersheim – för 1600-talskänslan och den enorma festsalen.
Chenonceau – för den sagolika utformningen med ett galleri över floden Cher.
Ulriksdal – för att det närmast var mitt andra hem under tio års tid.
Lejondal – för att det är en underbart knasig byggnad, typisk för det sena 1800-talet.
Tjolöholm – en ambitiös anläggning från en tid då nya slottsbyggen börjar bli otänkbara.
Vittskövle – för att slott med vallgravar är något alldeles speciellt!
Haus Havixbeck – bara för att det är så otroligt vackert.

Ett tidigare blogginlägg med koppling till ovanstående:
https://elbrundino.com/2013/01/13/spoken-finns-inte/

 

Annonser

Read Full Post »

Det händer ibland att jag ensamreser. Det har sina fördelar. Till exempel att man kan göra precis vad man vill (förvisso inom lagens gränser) och att man får gott om utrymme för tankar, även om mycket av tankeutrymmet går åt till att fatta beslut och att försöka hålla reda på var man befinner sig. Jag vill påstå att det är en del av reseupplevelsen att emellanåt gå vilse, men det är utan tvivel bra om man vet åtminstone ungefär var man befinner sig någonstans. Ensamresandet har dock även nackdelar. Exempelvis att hela upplevelsebördan så att säga ligger på en själv.

IMGP0578 (2)I bästa fall uppnår man den effekten att man lär sig saker om sig själv. Man märker bland annat att ens agerande av nödvändighet blir lite mer självsäkert. Ett typexempel är ankomsten till en helt obekant storstad, då det gäller att se ut som om man har varit där hundra gånger tidigare, eller kanske till och med som om man är bosatt där sedan åtminstone tio år tillbaka. Snabba och diskreta blickar på skyltar för att hitta rätt. Inga dröjande och tvekande steg. Ty annars faller man lätt offer för alla de bondfångare och ligister som helt säkert befinner sig på järnvägsstationen för att plundra arma turister på allt vad de äger och har. Jag tror att jag lyckas rätt bra med det där. Men i själva verket är det säkert extremt tydligt för var och en som eventuellt lägger märke till mig att jag är ny i staden. Det är så oerhört lätt att lura sig själv.

Nåväl. Den här gången for jag till Stuttgart i Tyskland. Kanske ett något udda val, med tanke på att det väl inte är världens roligaste stad, men det är en bra bas för utflykter i den relativa närmiljön. Där finns det nämligen mycket fint att titta på. Således: Ett hotell och ett gäng tågbiljetter så är man rustad för en veckas upptäcktsfärder. Så här i efterhand ångrar jag dock något att jag inte i stället valde att bo i olika städer. I varje nästan outhärdligt pittoresk tysk småstad råkade jag hitta någon form av härbärge som skulle ha varit trevligt att bo på. ”Där ska jag bo nästa gång jag kommer hit” är en tanke som envist dyker upp, trots att det nog är ganska osannolikt att jag kommer dit en nästa gång. Å andra sidan äger det en viss trevlighet att bo på ett och samma lilla hotell i en vecka och på så sätt i det närmaste bli ett inventarium. Man får ett stambord i frukostmatsalen. Frukostvärdinnan behöver inte fråga om man vill ha te eller kaffe. Hon vet.

Det gäller förvisso att hitta precis rätt hotell när man inte bara ska bo där en natt. Det ska uppfylla vissa krav och hålla en rimlig prisnivå. Att välja helt rätt hotell är, vill jag påstå, en konst. Det här låg ett litet stycke utanför stadskärnan, vilket medförde att det var lugnt och tyst. Det gick till och med att ha fönstret öppet på natten för att få en dräglig rumstemperatur utan att störas av förbiilande och tutande bilar. Dock måste jag erkänna att jag inte väntade mig att grannarna i huset tvärs över gården från hotellet skulle få för sig att ägna den ljumma lördagskvällen åt att äta middag och dricka lite för mycket alkohol utomhus. Det föreföll vara en tämligen normal utomhusmiddag ackompanjerad av ett tämligen normalt middagssamtal. Men vad vet jag? Samtalet fördes på klingande tyska, ett språk som jag inte behärskar, och jag vet därför inte vad som avhandlades. Det enda jag snappade upp var ett några gånger upprepat citat som framfördes på engelska: ”I have a dream…”

När det var dags för farbror att sussa hade samtalet där nere på gården nått en något högre volym, förmodligen i samma takt som innehållet i buteljerna minskade. Men det var inte värre än att jag förmodligen inte skulle ha något problem med att sova. Jag har tack och lov sällan det. Nu kan jag inte riktigt säga hur lång tid det dröjde, men plötsligt vaknade jag av att det var ett förfärligt liv nere på gården. Medlemmarna i den lilla gruppen hade nu uppenbarligen nått det berusningsstadium då man tvunget måste älta politik eller något annat som gör att man måste gapa och skrika i munnen på varandra. Själv är jag inte riktigt van vid dylika scener och valde därför att se det hela som ett pittoreskt tyskt beteende i stället för att bli upprörd. Om jag bara stängde fönstret så skulle jag nog kunna sova, men jag tänkte samtidigt tanken: Nog vore det väl roligt om någon ringde polisen?

Jag somnade om – och vaknade ånyo, men nu av ljudet av sirener. Genom en springa mellan mina hotellrumsdraperier betraktade jag hur en hel parad av poliser, minst tio stycken, taktfast marscherade in på gården. Det hela erinrade om när hela den franska poliskåren kommer för att gripa Ville Vessla i någon Ture Sventon-bok. Det mest absurda är att de ätande och drickande grannarna som genom ett trollslag blev bästa vänner igen. Polisen var där i högst tjugo sekunder innan de marscherade ut igen. Jag visste väl att jag hade valt rätt hotell! Oväntade upplevelser är bra upplevelser så länge man inte lider alltför mycket av dem. Och om jag inte hade valt just det här hotellet så hade jag inte heller funnit mig bo granne med världens största grismuseum, Das Schweinemuseum. Men det var faktiskt en ren slump, även om många vägrar att tro det.

(Nu har jag kanske i alltför många stycken ägnat mig åt något som närmast är att betrakta som en parentes, men ibland kan parenteser vara berättigade – även om min svensklärare på gymnasiet inte ansåg det.)

Men som sagt: Ensamresande är bra på så sätt att man själv helt och hållet kan bestämma vad man vill göra. Och när man köper dagsbiljetter som gör att man kan åka hur mycket tåg man vill (visserligen bara tämligen långsamma lokal- och regiontåg) så gäller det ju att utnyttja dem. Därför kan man mycket väl få för sig att när dagens huvudmål är avklarade sätta sig på ett tåg och åka till en ort bara för att dess namn är vackert, roligt eller intressant. Tyvärr visar det sig ganska ofta att det bara är just namnet som är vackert, roligt eller intressant. Men visst vill man väl åka och titta hur det ser ut i Osterburken? Eller Ingelfingen? Eller Mössingen? Eller Pfullingen? Och nog måste det väl vara synnerligen roligt att besöka Bad Boll? Ett bra tips kan dock vara att hålla sig till orter som på kartan är markerade som besonders sehenswert, det vill säga alldeles extra i synnerhet sevärda. Men till och med då kan man bli besviken. Vill man till exempel verkligen besöka ”det berömda” fingerborgsmuseet i Creglingen?20170729_125435

Om jag nu ska lyfta fram ett annat problem med ensamresande så får det bli det här med intagande av middag. I Sverige är det ju närmast suspekt att gå ut på restaurang och äta middag ensam. Och samma känsla infinner sig i Tyskland, men märkligt nog bara när det är dåligt väder. När solen skiner är det ytterst lätt att slå sig ner på en uteservering, det är ytterst lätt att få serveringspersonalens uppmärksamhet och allt flyter på som i en tysk dröm. Det känns inte konstigt alls att äta ensam. Men så fort vädret blir sämre och det inte går att sitta ute, ja då stängs dörrarna till alla restauranger och man måste bemöda sig med att gå och öppna dem och kanske bli överraskad av det som finns innanför. Kanske är lokalen befolkad av monster som stirrar sig blinda på dig när du som fullständig främling träder in i deras restaurang, i deras sfär. Kanske står en stor tysk matrona precis innanför dörren och säger ett uppfordrande ”Ja?” så att det klirrar i de tjugotvå ölsejdlar som hon håller i sina labbar. Det kan man inte veta. Och då har vi det här med insikten om det egna agerandet igen. Det blir plötsligt riktigt, riktigt jobbigt att på egen hand öppna den där dörren och träda in och eventuellt bli betittad och tilltalad och ifrågasatt. Det krävs omänskliga krafter för att göra det. Ja, det är till och med nästan så att man övertygar sig själv om att man egentligen ändå inte är hungrig och så sätter man sig på tåget till nästa stad i förhoppning om att solen kanske skiner och uteserveringarna är öppna där. Trots att världens största regnområde täcker hela Tyskland. Det slutar med en på järnvägsstationen inköpt baguette och ett glas vatten på hotellrummet. Löjligt? Javisst.

20170721_150214

Som ensamresenär måste man också förlita sig på sig själv och ta hela ansvaret för begångna misstag. Som när man på väg till den lilla staden Weikersheim kliver av vid stationen och upptäcker att man i stället befinner sig i en liten by som heter Markelsheim. Dåliga högtalare på tåget i kombination med bristande uppmärksamhet möjliggör dylika fadäser. En timmes väntan till nästa tåg? Eller sex kilometers promenad i duggregnet? Man får, som det heter, gilla läget och gå på upptäcktsfärd i en by som säkert äger sin charm när solen skiner. Det luktar gödsel och där finns en bäck. Och ett litet torg. Och en liten farbror som jag möter på väg från stationen och som jag sedan möter igen på väg till stationen. Kanske har han varit där och tittat på ett tåg som åkt förbi. Jag är på sätt och vis glad att jag har varit i Markelsheim.

Som ensamresande får man dessutom tid att bekräfta sina fördomar, men också att krossa vissa av dem. Eller skaffa sig nya. Jag kunde till exempel konstatera att tyskar som åker tåg älskar att ha med sig plastbyttor innehållande mat som de sitter och slevar i sig. Jag vet inte riktigt vad det är med tyskar och plastbyttor och mat. Tyskar tycker också – fortfarande – att tokiga mobiltelefonsignaler är riktigt lajbans. Jag har också upptäckt att min bild av tyskar som effektiva, regelföljande och ordentliga människor inte håller. Sällan har jag åhört så högljudda och skräniga barn som på tyska lokaltåg. Några av dem fann dessutom ett oförskämt nöje i att härma min lågmälda och utsökta gestik.

Jag slogs även av det tyska folkets markanta ovilja att ens försöka kommunicera på engelska, trots att det är uppenbart att de besitter förmågan. Kanske handlar det om dåligt självförtroende. Kanske handlar det om stolthet. Och hur är det egentligen med den berömda tyska effektiviteten? Jo vars. Det mesta fungerar ju väl – vilket möjligen är skälet till att jag uppskattar att resa i Tyskland – men tågen är ofta försenade och vissa dagar kunde jag åka tåg en hel dag, på flera olika linjer, utan att en enda gång behöva visa min biljett! Va? När man betalar en god slant för en biljett så vill man väl ändå visa upp den någon gång emellanåt?

IMGP0611 (2)Nu kanske slöläsaren tycker att jag har urartat och använder mina reflektioner över ensamresandets vedermödor som en ursäkt för att exotisera ett grannland och dess befolkning. Slöläsaren kanske också tycker att jag för fram orättvisa fördomar, som är just fördomar. Och allt det där kan ju slöläsaren ha rätt i. Men för mig är Tyskland faktiskt fortfarande ganska exotiskt och därtill vackert. Därför kommer jag envist att återvända dit, ensam eller i något som med god vilja kan kallas en minimal grupp, och titta på saker. Och det där med fördomarna? Tja, det är ju alltid roligt att generalisera. Men egentligen gillar jag tyskar. Så länge de inte är för högljudda. Och oförskämda. Och äter medhavd mat ur plastbyttor. Förstås.

Read Full Post »

Bord duka dig – Confidencebordet i Europa

Confidencematsalen, Ulriksdals slottsteater.

Confidencematsalen, Ulriksdals slottsteater

Nyfikenheten väcks

Under mina år som museilärare på Ulriksdals slott under 1990-talet kom jag att stifta bekantskap med slottsteatern Confidencen, som ligger i slottsparken och som naturligtvis är nära förknippad med slottet. Teatern har fått sitt namn av den så kallade confidencematsal som på 1700-talet fanns i omedelbar anslutning till själva teatersalongen. Jag kände förstås till att en sådan matsal även fanns i en paviljong vid Kina slott i Drottningholms slottspark, men det var först för någon månad sedan som jag fick möjlighet att titta närmare på den senare. Det var även helt nyligen som jag såg ett TV-program om de slott som Ludvig II av Bayern lät uppföra under 1800-talets sista hälft, och insåg då att även slottet Herrenchiemsee var utrustat med en dylik matsal. Hur många fanns det egentligen? Hur spridd var idén och var kom den ifrån? Jag blev nyfiken och bestämde mig för att ta reda på mera om det i grunden märkliga fenomen som i Sverige benämns confidencebord eller confidencematsalar.

Ett 1700-talsproblem

Om man tänker sig att man var en mäktig man eller kvinna under 1700-talet, kanske en högt uppsatt adelsman eller till och med kung eller drottning. Då hade man väl inget att klaga på? Nej, kanske inte, möjligen bortsett från att det förmodligen var svårt att få någon form av privatliv. Själva livsstilen med en stor mängd ständigt närvarande betjänter och andra former av uppassare gjorde att man sällan var ensam. Skvaller och ren ryktesspridning uppfattades förmodligen både som något kittlande och något högst besvärande. Och då talar jag inte bara om skvaller på ett rent personligt plan, utan även på ett politiskt plan. Det senare kunde vara direkt farligt. Om man ville föra ett förtroligt samtal på tu man hand (eller mellan ett fåtal personer) så fick man kanske bereda sig på omaket att ta en promenad ute i parken och noga se till så att man inte gick för nära vegetationen. Den kunde ju ha öron. Eller också fick man dra sig tillbaka till ett enskilt rum och stänga dörrarna, men då kunde man nog förvänta sig att det noterades och att dörrarna också genast fick öron. Var det ett inbillat problem? Faktiskt inte. Det finns det belägg för från det svenska hovet. (1)

Confidencebordet – ett magiskt bord

Hissanordningen i Confidencen vid Kina slott

Hissanordningen i Confidencen vid Kina slott

Men 1700-talets människor var uppfinningsrika och kom på en lösning: En matsal där det inte behövdes någon uppassning! Matbordet dukades i en separat lokal, ofta i källarplanet i anslutning till köket. I taket fanns en skjutbar lucka som gjorde att en del av matsalsgolvet i våningen ovanför öppnade sig – och så hissades det dukade bordet upp till matsalen. Små klockor fästade vid själva hissanordningen signalerade att bordet var på väg upp. Det hela var en lösning som var både enkel och komplicerad på samma gång – och egentligen oerhört typisk för 1700-talet. (Jag har i mitt sökande även stött på uppgiften att det fanns bord som i stället kom ner i matsalen genom ett hål i taket, men dels har jag inte funnit något faktiskt exempel på det, dels verkar det vara en synnerligen opraktisk lösning.) Men var kom då idén till detta magiska bord ifrån? Det är inte helt klarlagt. Ett envist påstående gör gällande att det rör sig om en fransk uppfinning, kanske för att vi tycker att hela fenomenet passar in så otroligt väl i  det högt utvecklade hovceremonielet i Frankrike på Ludvig XIV:s tid. Men då ska man komma ihåg att Kung Sol var en vän av publika ceremonier. Folk bjöds in för att se på både när kungen åt och när han steg upp ur sängen på morgonen. Det här med förtroliga måltider låg helt enkelt inte för honom, det ingick liksom inte i hans koncept. Påståendet om att det skulle vara en fransk uppfinning kan också, åtminstone i Sverige, ha att göra med att vi här använder ett franskt begrepp för den här anordningen; table de confidence (”förtrolighetsbord”). Andra källor påstår i stället att hela idén kom från det tysktalande området, men det kanske snarast har att göra med att det har funnits ett relativt stort antal bord inom det nuvarande Tysklands gränser. Det var helt enkelt populärt där.

En dansk uppfinning?

Arkitekt Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme i Danmark påpekar dock för mig att det finns de som menar att det hissbara bordet i själva verket kan vara en dansk uppfinning! Och dessutom något äldre än man gärna inbillar sig. (2) I en intressant artikel i Rosenborg Studier (Köpenhamn 2000) antyder konsthistorikern Mogens Bencard att så kan vara fallet. Och i en utställningskatalog från 2010 redogör han närmare för sin teori kring detta. (3) Redan 1694 inrättades ett hissbart bord i den jaktbyggnad, Hubertushuset, som invigdes i Jaegersborg Dyrehave norr om Köpenhamn. Genom, förvisso ospecificerade, utbetalningar till det tekniska snillet Ole Rømer (1644-1710) sluter sig Bencard till att Rømer mycket väl kan vara bordets uppfinnare. Till saken hör att det är helt klarlagt att Rømer även konstruerade flera farende stole, alltså ett slags hisstolar. Med dem kunde kung Kristian V (1646-1699), som på äldre dagar hade svårt att gå, ta sig mellan våningarna i slotten. En sådan finns bevarad i Frederiksborgs slott.

Rosenborg i Köpenhamn Foto: © Lars Rune Larsson

Rosenborg i Köpenhamn
Foto: © Lars Rune Larsson

Ett närmast oproportionerligt antal hissbara bord inrättades i eller i anslutning till danska kungliga slott precis i slutet av 1600-talet och under 1700-talets första hälft. Det kanske i sig inte kan ses som ett regelrätt bevis för att uppfinningen är dansk, men koncentrationen – och den tidiga förekomsten – övertygar åtminstone mig. Det är också avslöjande att tsar Peter den store (1672-1721) av Ryssland besökte Köpenhamn 1716 – och fyra år senare lät bygga en paviljong med ett hissbart bord (och en dubbelsitsig hiss som påminner om Rømers farende stole!) i Peterhof utanför Sankt Petersburg.

Mogens Bencard pekar dock på några äldre förekomster av ”magiska bord” på 1600-talet, men då har det handlat om rena underhållningskonstruktioner av temporär karaktär och inte alls den typ av bord som jag här intresserar mig för. Något som liknade ett confidencebord ska dock ha funnits i Maison de Chantemesle i Essonne söder om Paris. Det beskrevs av den i Paris boende diplomaten Daniel Cronström i ett brev till Nicodemus Tessin d.y. Det tycks inte som om Cronström själv såg bordet, men han beskriver det som att både bordet och middagsgästerna hissades upp från en våning till en annan. När bordet byggdes är oklart, men det måste vara före 1701, då brevet är daterat. Även den konstruktionen bör nog i alla händelser sorteras in i underhållningskategorin. Dock, beroende på hur pass känd den var i samtiden, så kan den vara en bidragande orsak till att det hissbara bordet har setts som en fransk uppfinning. (4)

Hur kom confidencebordet till Sverige?

Confidence 028a

Confidencen vid Kina slott

Märkligt nog är vi bortskämda med två konstruktioner av det här slaget i lilla Sverige. Den ena är en rekonstruktion från slutet av 1900-talet, eftersom anläggningen någon gång har rivits. Den andra är i princip orörd från 1760-talet. Den förstnämnda inrättades vid Ulriksdals slottsteater och invigdes på hösten 1754. (5) Den andra finns i en fristående paviljong vid Kina slott och inreddes 1763. (6) Båda anläggningarna är intimt förknippade med drottning Lovisa Ulrika (1720-1782), bördig från Preussen. Det är en viktig detalj i hela historien. Ritningen till de svenska anläggningarna (det är högst troligt att båda vara likadana) fick drottningen av sin yngre bror August Wilhelm (7). Han bodde på slottet Oranienburg, ca 35 kilometer från Berlin, där det av allt att döma inte fanns något confidencebord. Men han var förstås väl bekant med stadsslotten i Berlin och Potsdam, som båda var utrustade med dylika matsalar. Detsamma gällde naturligtvis systern, eftersom de båda tyska borden fanns på plats redan innan hon lämnade Preussen för Sverige 1744.

Hissanordningen till Ulriksdals confidencebord

Hissanordningen till Ulriksdals confidencebord

Anläggningen i Berlin var en gåva från August den starke (1670-1733). (8) Den inrättades 1728 och tycks ha haft ett ganska stort och avancerat bord. Anläggningen i Potsdam var mer modest och det är mycket möjligt att det var ritningen till det bordet som Lovisa Ulrika fick i sina händer. De båda svenska anläggningarna är nämligen ganska blygsamma i relation till de som finns i exempelvis Ryssland och som är av en betydligt mer avancerad typ. Det kan också vara så att den ritning som låg till grund för de svenska borden närmast var en typritning. De svenska exemplen består av relativt små, enkla träbord. Sex personer får plats runt dem. (9) Borden behövde inte vara särskilt märkvärdiga eftersom de alltid var försedda med dukar, glas och porslin när de var upphissade och kunde ses av de kungliga. Runtom fanns fyra ”servanter” – ett slags cylindriska hyllor som också gick att sänka ner i källaren. På dem kunde man exempelvis placera glas och buteljer, eller möjligen hissa upp nya rätter som man då själv fick placera på huvudbordet.

En mer avancerad bordstyp

En av servanterna i Ulriksdals confidencematsal

En av servanterna i Ulriksdals confidencematsal

De ryska borden (liksom några av de danska – och åtminstone vissa av de tyska) är betydligt mer avancerade och konstruerade på ett annat sätt. De är större och kan sägas bestå av två huvuddelar; en yttre ram som är stationär och en mittdel, själva bordsytan, som är hissbar. Man kunde alltså sitta tryggt vid ramen och vänta på att mittdelen skulle hissas upp, utan att riskera att trilla ner i något hål. I de två svenska matsalarna fick man antagligen stå invid väggarna och vänta på att golvet skulle öppna sig och bordet dyka upp innan man kunde sätta sig. Eller också väntade man i angränsande rum (eller utanför paviljongen vid Kina slott) tills man hörde klockorna förkunna att bordet var på väg upp. Men då riskerade man förstås att missa det magiska uppdykandet.

Det är dock inte riktigt sant att hela ramen var stationär på de avancerade borden. Vid respektive kuvert fanns nämligen ett ungefär tallriksstort hål uttaget – och varje sådant hål var försett med en alldeles egen hisskonstruktion, en postiljon. Varje postiljon täcktes av en griffeltavla. På den kunde respektive gäst skriva exakt vad han eller hon ville ha att äta. Därefter ringde man i en liten klocka som fanns vid bordskanten. Det var signalen till personalen i våningen under att postiljonen och beställningen kunde skickas ner. Och efter en stund kom den önskade rätten uppdykande! Man får nog alltså betrakta dessa märkliga bord även som underhållning.

Residensslottet i Dresden Foto: © Charlotta Jarnvall

Residensslottet i Dresden
Foto: © Charlotta Jarnvall

Ett liknande bord fanns i August den starkes residensslott i Dresden. Av beskrivningen att döma så var det ännu lite annorlunda konstruerat. Det verkar nämligen som om det fanns två bordshalvor, vilket innebar att man kunde duka och fylla på ett nytt bord medan det första avåts i våningen ovanför. Även här fanns möjlighet att skicka ner beställningar på griffeltavlor via postiljoner. Vid ett tillfälle gick samtalet vid bordet väldigt trögt, varpå August den starke skickade ner en beställning på ”stora deviser”, ett slags konfekt. I dessa deviser fanns papper inbakade och på dem stod lustiga verser präntade. Hovnarren Schmeidel råkade befinna sig nere i det så kallade serveringsgemaket när beställningen kom – och lät sig hissas upp! När han överraskande dök upp på bordet sa han: ”Ers Majestät krävde att få deviser av största sort. Här är ett smakprov. Större deviser hittar Ni nog inte i brådrasket.” (10)

Ludvig II av Bayern

Hissanordningen på Schloss Linderhof i Bayern. © Bayerische Schlösserverwaltung www.schloesser.bayern.de

1700-talets högreståndspersoner använde alltså det magiska bordet åtminstone delvis för att kunna föra förtroliga samtal med varandra, vare sig det handlade om politik, skvaller eller kanske amorösa ting. Ludvig II av Bayern (1845-1886) använde det däremot för att kunna inta sina måltider i total ensamhet. Han var helt enkelt inte särskilt road av att behöva umgås med folk. De gånger han var tvungen att ha middagsgäster såg han oftast till att det placerades ett stort blomsterarrangemang mellan honom och gästerna så att de inte såg varandra. Dessutom åt han mycket snabbt, för att måltiden snabbt skulle ta slut. Ofta hann inte middagsgästerna få i sig mer än någon tugga av varje rätt. Han åt med andra ord helst ensam, och kunde han dessutom slippa betjäningen så var det ju alldeles utmärkt. Dock dukade man i allmänhet för fler än en person. Han tyckte nämligen om att föra imaginära samtal med två av sina idoler och namnar, Ludvig XIV och Ludvig XV av Frankrike. Ibland var deras lika imaginära mätresser också inbjudna. (11) Ludvig II ägnade sig med andra ord åt ett slags variant av den bekanta ”Grevinnan och betjänten”-sketchen. Det är svårt att inte se det närmast teatrala uppdykandet av ett dukat bord ur golvet som en del av denna föreställning. Kungen lät inrätta confidencebord både på det grandiosa slottet Herrenchiemsee (som aldrig blev färdiginrett) och det lilla kompakta men fascinerande och mycket besöksvärda Schloss Linderhof. Själva maskineriet på Linderhof visas inte under de guidade turerna, men väl matsalen där bordet dök upp. Bilden ovan visar dock hissanordningen. Det är inte alls förvånande att Ludvig II bestämde sig för att han skulle ha confidencebord i sina slott. De passar mycket väl in i kungens omvittnade sagovärld. Möjligen är det något överraskande att han inte inrättade något bord på slottet Neuschwanstein – där finns däremot en mathiss från köket till matsalen som är belägen tre våningar högre upp.

Schloss Linderhof i Bayern

Schloss Linderhof i Bayern

Olika namn – samma princip

Enligt den lokala traditionen blev Ludvig II inspirerad till borden av sagan ”Bord, duka dig” i bröderna Grimms sagosamling. Alltså kallas borden för Tischlein-deck-dich. (12)  Men själva idén var alltså på intet sätt ny på Ludvigs tid. Det verkar snarare som om borden på tyskt språkområde gick under benämningen Maschinentafel eller Confidenztafel. Det är en ganska intressant uppgift, eftersom det är det namnet som tycks ligga till grund för det franska namn, table de confidence som har använts för de två svenska anläggningarna. I Frankrike synes i stället borden ha benämnts table machiné eller table volante (flygande bord). Det senare är dock ett problematiskt namn eftersom det lika gärna kan syfta på vanliga, flyttbara småbord. Och dessutom är namnet på ett trolleritrick. Samtidigt använder Lovisa Ulrika i ett brev till sin bror Fredrik den Store av Preussen den franska formen table de confidence. (13) För att öka begreppsförvirringen ytterligare så har borden i Danmark oftast gått under benämningen eremitageborde, eftersom de ofta inrättades i den typ av lusthus som kallades eremitage. Och självklart har de två bord som jag har kunnat spåra i Italien ytterligare andra namn. Det ena benämns tavola matematica, förmodligen för att det är tekniskt avancerat. Det andra kallas tavola muta, alltså ”tyst bord”. Det kan jämföras med det engelska ordet för mathiss – dumb-waiter. Alltså en ”tyst servitör”. Och vad kallas det enda bordet i Tjeckien? Jo, kouzelného stolku, magiskt bord. Jag har också bara kunnat lokalisera ett österrikiskt bord – och det kanske har den mest intressanta benämningen av alla: table de conspiration. Konspirationsbord! Bristen på terminologisk enhetlighet gör att det är svårt att söka efter platser som har eller har haft inrättningar av det här slaget.

Placering

Confidencen vid Kina slott

Confidencen vid Kina slott

De flesta bord verkar ha varit placerade i paviljonger och lusthus av olika slag, varav många bär det fullt logiska namnet eremitage (jfr. ordet eremit). Det var naturligtvis det idealiska eftersom det då inte fanns några angränsande rum där spioner med stora öron kunde lura. Confidencepaviljongen vid Kina slott är ett bra exempel. Själva matsalsvåningen ligger högt över marken – utom på en sida, som nås via en ramp som man bör ha haft god uppsikt över. Vid Fredensborgs slott i Danmark fanns ett bord i ett eremitage som var placerat en liten bit ut i sjön, vid änden av en brygga. Eremitaget vid Peterhof i Ryssland kringgärdades av en vallgrav och nåddes via en vindbrygga. Dessutom gick den enda vägen upp till matsalen via den ”stolhiss” som jag nämnde tidigare. Man var alltså helt isolerad därinne. Men i juli 1797 när tsar Paul I var på väg upp i hissen så fastnade den tyvärr mellan våningarna. Hissen revs och man satte in en trappa i stället. (14)

Petit Trianon i Versailles - som aldrig fick de två planerade borden.

Petit Trianon, där de två planerade borden aldrig kom till utförande. Foto: © Lars Rune Larsson

Andra confidencematsalar har i stället legat inne i slottens mer privata våningar. De tidigare nämnda slotten i Potsdam och Berlin kan tjäna som exempel. Där kan man undra om borden hade någon egentlig praktisk betydelse. Kanske var de snarare något som man visade upp för förvånade gäster, som ett slags moderna underverk. Men det finns också en tredje variant, även om jag bara har hittat ett exempel på det. Och då är jag tillbaka där jag började: Confidencen i Ulriksdal. Den är alltså placerad i ett rum i omedelbar anslutning till teatersalongen. Och på sätt och vis är det den mest kongeniala placeringen, med tanke på att det magiskt uppdykande bordet hade en teatralisk aspekt också. Matsalen här blev som en förlängning av teatersalongen med sina kulisser, falluckor och andra scenkonstruktioner.

Confidencebord på 1900-talet?

Jag var fullständigt övertygad om att Ludvig II av Bayern var den siste som använde sig av confidencebord. Men till min stora förvåning hittade jag plötsligt en uppgift om en anläggning från 1960-talet! Och ännu mer förvånad blev jag när jag insåg att den finns här i Sverige! På Torö utanför Nynäshamn uppfördes 1969 en säregen villa som i folkmun bär det lustiga namnet Villa Fjolle. Den ritades av arkitekten Staffan Berglund och byggherre var den danske affärsmannen och resebyråmagnaten Simon Spies. Huset i sig är minst sagt speciellt, men det som tilldrog sig mitt intresse är matbordet som alltså går att hissa upp från bottenvåningen till övervåningen. Hissystemet är förstås elektriskt, men annars är skillnaden mot de ”klassiska” confidenceborden främst att även sittgruppen runt bordet följer med. Låter det bekant? Ja, själva konceptet är alltså detsamma som för den anläggning som ska ha funnits i Maison de Chantemesle och som Daniel Cronström skrev till Nicodemus Tessin om 1701. Bordet tycks ha varit Simon Spies idé, inte arkitektens, men var fick han idén ifrån? Här är det lockande att fundera i banor kring nationalitet. Spies var ju dansk! Kände han till det stora antal confidencebord som fanns i Danmark på 1700-talet? Det kan han förstås ha gjort. Men det finns en helt annan förklaring som Mikael Askergren presenterar i en mycket läsvärd artikel om villan: Simon Spies har troligen hämtat idén från James Bond-parodin Casino Royale från 1967! (15) Därmed kan man inte riktigt räkna detta bord som ett ”äkta” confidencebord – men principen är densamma, och roligt är det. Jag har för skojs skull tagit med bordet i min lista över vilka bord jag hittat.

Spridning i Europa

Schloss Belvedere i Weimar.

Schloss Belvedere i Weimar. Foto: © Magnus Hernander

I mitt sökande efter confidencebord har jag haft ambitionen att hitta så många som möjligt. Jag har därför tagit kontakt med personer och institutioner i de länder i Europa där det borde kunna finnas anläggningar av den här typen. I Storbritannien och Irland kände de inte till några alls. I Spanien och Portugal verkar det inte heller finnas några bord. (16) Jag hade väntat mig att åtminstone hitta något exemplar i Spanien. Det dröjde länge innan jag hittade några bord i Italien och Österrike – och när jag väl gjorde det så förvånade det mig att det inte tycks finnas fler. Inom de nuvarande gränserna för Belgien och Nederländerna verkar det inte ha funnits några alls. Man borde absolut kunna tänka sig att modet spreds även till Ungern, men inte heller där har jag lyckats hitta något bord. I Lettland finns det två stora slottsanläggningar, Rundale och Jelgava, som är byggda vid helt rätt tid för att kunna ha varit utrustade med confidencebord. Men jag har inte kunnat belägga någon förekomst där. Arkitekten bakom båda slotten, Bartolomeo Rastrelli, var dessutom verksam i Petersburg med omnejd där ju förekomsten av bord var rik.

Schönhaus vid Schloss Altenburg i Thüringen. Troligen platsen för ett confidencebord.

Schönhaus vid Schloss Altenburg i Thüringen. Troligen platsen för ett confidencebord.

Nu kan man förvisso vara ganska nöjd med ett fyrtiotal säkra confidencebord – det är långt fler än jag kunde föreställa mig. Nedan följer en lista över vilka confidencebord jag har hittat i Europa. De flesta existerar inte längre, ett fåtal finns kvar och några är återskapade. Listan ger en ganska tydlig bild av var koncentrationen har varit störst och väcker naturligtvis vissa frågor. Det vore till exempel intressant att ta reda på hur idén spreds genom Europa. Vilka ”släktskap” visar de ganska olikartade borden upp sinsemellan? Finns det någon rimlig förklaring till att inga bord tycks ha funnits på Brittiska öarna respektive på Iberiska halvön? Finns det möjligen några confidencer utanför Europa? Och hur kommer det sig att Château de Lunéville i östra Frankrike fick ett confidencebord så tidigt som 1705? Men de frågorna kanske någon annan kan ta itu med. Mitt syfte har primärt varit att sammanställa en lista över kända bord. Troligen är den inte fullständig (den kan till och med vara delvis felaktig!) och jag välkomnar därför kompletterande information från läsaren. Det vore roligt att kunna sammanställa den fullständiga listan över nuvarande och forna confidencebord.

 

Danmark: (17)

Dyrehaven, Hubertushuset
(1694. Ett jakthus, därav namnet Hubertushuset som anges i Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930.)

Rosenborg slott, Det röda lusthuset
(Slutet av 1600-talet. Kallas även Det blåa lusthuset eller Eremitaget. Här fanns även en farende stole.)

Rosenborg slott, Lysthuset med de 4 Knapper
(Confidencebordet i detta lusthus nämns inte av Bencard. Däremot står det omnämnt i Salmonsens Konversationsleksikon under uppslagsordet Eremitageborde. Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme bekräftar att ett confidencebord har funnits där.)

Frederiksbergs slott
(1703. Bordet fanns kvar till minst 1721.)

”Kungens gård bakom Börsen” 
(Det här bordet nämns i Salmonsens Konversationslexikon och dess tillkomst anges till 1704.
Mogens Bencard talar om ett hus som förvärvades av Fredrik IV för hans officiella mätress räkning.
Det rör sig rimligtvis om samma hus, även om Bencard anger att ombyggnaden skedde 1709-10
och att bordet också måste ha tillkommit först då.)

Frederiksborgs slott, Sparepenge
(Eftersom det fanns en farende stole även i parkpaviljongen Sparepenge så daterar Bencard bordet till 1690-talet. Detta eftersom stolarna inrättades för Kristian V, som avled 1699.)

Köpenhamns slott, välvt rum invid drottningens sängkammare 
(ca 1710 enligt Bencard. Slottet revs 1731.)

Köpenhamns slott, Eremitagerummet
(1720-talet.)

Fredensborg slott, Drottningens förmak
(1724.)

Fredensborg slott, Eremitaget
(1722. Byggnaden låg på en brygganläggning och kallades också Metarhuset.
På en akvarell av A.E. Willarst från 1727 syns fiskare både på bryggan och i vattnet.
Målningen finns avbildad i Rosenborg Studier, s. 249.)

Köpenhamn, Charlottenborg
(1730-talet.)

Dyrehaven, Eremitageslottet 
(Slottet uppfördes 1734-1736 och försågs med ett confidencebord 1736,
men det tycks ha fungerat dåligt eftersom ett nytt konstruerades redan två år senare.
Bordet hade plats för 12 personer.)

Christiansborg slot
(1739. Här fanns av allt att döma Danmarks största och mest avancerade bord.
med plats för 20 personer. Bordet revs senast 1770. Slottet brann ner 1794.)

 

Frankrike:

Essonne, Maison de Chantemesle (18)
(Senast 1701.)

Lunéville, Château de Lunéville  (19)
(1705. Bordet återskapades ”virtuellt” 2015.)

Meudon, Château de Bellevue (20)
(1750-talet?)

Choisy-le-Roi, Château de Choisy (21)
(1756. Bordet konstruerades av Guérin de Montpellier. Slottet revs 1839.)

Versailles, Petit Trianon (22)
(Två bord började byggas av Antoine-Joseph Loriot. Arbetet avbröts 1772.)

Paris, Louvren (23)
(Ett bord nämns i dagboksanteckningar 1769, men troligen avses en modell.)

Versailles, Les Petits Appartements (24)
(Obekräftat. På Versailles fanns dock en ”hisstol” som konstruerades på order av Ludvig XV för Madame de Châteauroux så att hon lätt skulle kunna ta sig till sina rum på tredje våningen. Hissen användes även senare av Madame de Pompadour.)

 

Italien:

Palermo, Casina/Palazzino Cinese (25)
(Cirka 1800. Maskineriet och bordet finns kvar. Bordet kallas tavola matematica
och påminner mycket om det som finns i Český Krumlov.)

Portici, Palazzo Reale di Portici, Casino della Tavola Muta (26)
(1775. Bordet fanns i en oval sal i ett torn i parken.
Bordet gick under benämningen tavola muta.
Om jag förstått saken rätt så är tornet rivet.)

 

Polen: (27)

Warszawa, Kungliga slottet
(ca 1715. August den Starke lät inrätta bordet.
Slottet jämnades med marken under andra världskriget, men är nu återuppbyggt.)

Warszawa, Saxiska palatset
(1710-talet. Även här låg August den starke bakom bordet.
Palatset sprängdes i luften under andra världskriget.) 

 

Ryssland: (28)

Peterhof, Stora palatset 
(1700-talet. Oklart när.)

Peterhof, Eremitaget
(1721-1725. Maskineriet förstördes under andra världskriget, men rekonstruerades 2009.
Bordet hade plats för 14 personer.)

Sankt Petersburg, familjen Sjuvalovs palats
(1730-talet.)

Sankt Petersburg, A. P. Bestuzjev-Rjumins herrgård 
(1740-50-talet. Gården låg på Kamenny-ön, men är försvunnen sedan länge.)

Tsarskoje Selo, Eremitaget
(1750-talet. Maskineriet delvis bevarat, delvis rekonstruerat. 18 kuvert.)

Sankt Petersburg, Vinterpalatset 
(1700-talet. Möjligen åsyftas bordet i posten nedan. Möjligen är det två skilda bord.)

Sankt Petersburg, Lilla eremitaget
(1760-talets slut.)

Oranienbaum, Peter III:s palats, Eremitaget 
(1760-talet. Eremitaget är rivet.)

Kuskovo, familjen Sjeremetevs lantegendom, Eremitaget 
(1767. I paviljongen fanns också en personhiss, förmodligen liknande den som fanns i Eremitaget vid Peterhof.
De ryska borden är koncentrerade kring Sankt Petersburg – men den här egendomen ligger utanför Moskva.)

Sankt Petersburg, familjen Sjeremetevs palats
(1770-talet. Möjligen är det posten ovan som avses.)

 

Sverige:

Ulriksdal, Slottsteatern Confidencen (29)
(1754. Maskineriet rekonstruerades 1994-1997.)

Drottningholm, paviljongen Confidencen vid Kina slott (30)
(1763. Fungerande originalmaskineri.)

Torö, ”Villa Fjolle”/”Villa Spies” (31)
(1969. Bordet finns fortfarande kvar.)

 

Tjeckien:

Český Krumlov, Villa Bellaria (32)
(1746. Bordet finns i ett större hus i slottsparken i denna pärla till stad.
Maskineriet fungerar fortfarande.)

Tyskland:

Dresden, Residensslottet (33)
(1721. Konstruerat av Andreas Gärtner. Bordet hade bara plats för fyra personer, men förutsatt att beskrivningen av två bordshalvor stämmer så bör man i nödfall ha kunnat sitta åtta personer kring bordet.)

Dresden, Schloss Pillnitz (34)
(1720-talet. Bordet tycks dock inte ha kommit till utförande, möjligen p.g.a. svåra grundvattenförhållanden.)

Berlin, stadsslottet (35)
(1728. Slottet bombat under andra världskriget och rivet.)

Altenburg, Schönhaus (36)
(1730-talet. Lusthuset revs 1955 efter en tids förfall. Bordet obekräftat.)

Weimar, Belvedere (37)
(1730-talet. Bordet ska ha funnits kvar så sent som 1933. Bordet obekräftat.)

Festung Königstein, Friedrichsburg (38)
(1731. Paviljongen drabbades av ett blixtnedslag 1744.
Bordet och hissanordningen rekonstruerades 1999.)

Potsdam, stadsslottet (39)
(1745. Slottet bombades under andra världskriget och revs. Här finns ett foto på bordet.
Ett lustigt sammanträffande är att rummet med confidencebordet pryddes av ett porträtt av Lovisa Ulrika.)

Berlin, Kadettenhaus Neubau (40)
(1770-talet.)

Schloss Linderhof  (41)
(1870-80-talet. Maskineriet finns kvar, men är blockerat av säkerhetsskäl.)

Herrenchiemsee, Neues Schloss (42)
(1880-talet. Maskineriet finns kvar, men är blockerat.)

 

Österrike

Schönbrunn, det runda kinesiska kabinettet (43)
(1743. Försvunnet senast 1753.)

Och till slut…

Confidenceanläggningen vid Kina slott har som tidigare nämnts funnits kvar ända sedan den inrättades på 1760-talet och kan beskådas än i dag. Men den har nog tidvis fallit i glömska eller åtminstone inte varit känd för någon större krets människor. Den 5 augusti 1857 bör hovmannen Fritz von Dardel ha blivit något förvånad vid ett besök vid Drottningholm och Kina slott. I sina Minnen skriver han så här:

Våra vagnar stannade vid Kina, detta utsökt vackra sommarpalats, där vi infördes i en af de fyra paviljonger, som omgifva hufvudbyggnaden. Alla satte sig nu i en ring midt på golfvet liksom för att utföra sittlekar. Sedan prins Oscar därefter klappat tre gånger i händerna, öppnade sig golfvet, lämnande plats för ett sakta uppstigande, rikt försedt middagsbord. Vi började genast angripa detsamma, serverande oss själfva under den gladaste stämning. (44)

Man kan åtminstone ana ett visst mått av förtjusning över det magiska bordet – och faktum är att det är en uppfinning som i vår högteknologiska tid fortfarande fascinerar. Ett sådant bord borde alla ha hemma.

 


 

Noter:

(1) Se t.ex. Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(2) Mejl från Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.

(3) ”Eremitage-borde i Köbenhavn og Dresden” i Tro, styrke, kaerlighed: Danmark og Sachsen – aegteskaber, politiske og kulturelle forbindelser, s. 287-288.

(4) Uppgifterna om de danska borden är till stor del hämtade ur Mogens Bencards utmärkta artikel ”Notes on the table in late 17th and early 18th century Denmark” i Rosenborg Studier (Köpenhamn, 2000).

(5) Se Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(6) Detta enligt Bencard i Rosenborg Studier. I boken om Kina slott i serien De Kungliga slotten (Stockholm 2002) anges att Confidencepaviljongen troligen stod färdig senast 1762.

(7) Se Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(8) Se t.ex. Rosenborg Studier.

(9) Enligt Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv rymmer borden 8-10 personer. Men i Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991 (Stockholm 1991) anges sex personer, vilket förefaller mer rimligt. Det kan jämföras med bilder som visar det dukade bordet vid Kina slott i boken om Kina slott i serien De Kungliga slotten. 

(10) Uppgifterna hämtade från Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)

(11) Uppgifterna är hämtade från Schloss Linderhofs hemsida och från den guidade turen vid mitt besök på Linderhof 2013.

(12) Enligt bland annat Schloss Herrenchiemsees hemsida. Jag noterar att den här benämningen i dag tenderar att användas när man talar om confidencebord i allmänhet, men den användes knappast före Ludvig II:s tid.

(13) Se Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(14) Se t.ex. den här hemsidan: Eremitaget vid Peterhof

(15) ”Villa Spies”, www.askergren.com/spies (1996 + 2008)

(16) Ska sanningen fram så har ingen av de personer eller institutioner jag har kontaktat svarat. Sökningar på alla upptänkliga ord har dock inte gett något som helst resultat.

(17) Listan över de danska borden är sammanställd från Mogens Bencards tidigare nämnda artikel i Rosenborg Studier, dock med kompletterande information från Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930 och från Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.

(18) Detta enligt Bencard i Rosenborg Studier.

(19) Enligt pressmaterialet Tous à Table! angående utställning på Château de Lunéville 2015
och en artikel i L’est Républican.

(20) Uppgiften om att Château Bellevue hade ett confidencebord ska finnas i noterna till Rodolphe el-Khourys översättning av Jean-François de Bastides novell La Petite Maison från 1753 (The Little House: An Architectural Seduction (Princeton Architectural Press, 1996)). Jag har inte kunnat verifiera bordets existens.

(21) Se t.ex. Rosenborg Studier.

(22) Se Da Vinha & Masson Versailles: Histoire, Dictionnaire et Anthologie (2015) under uppslagsordet ”Tables Volantes”.

(23) Uppgiften finns i Mémoires secrets de Bachaumont de 1762 à 1787, volume 2 för 31 maj 1769. Man får veta att bordet är ämnat för Petit Trianon vid Versailles, så det är inte fråga om ett permanent bord för Louvren.

(24) Uppgiften förekommer i Mogens Bencards essä om danska bord i Rosenborg Studier. Han har fått informationen från Béatrix Saule på Versailles, vilket torde borga för att uppgiften stämmer. Jag har dock inte sett någon referens till detta någon annanstans. Angående stolen, se t.ex. materialet till utställningen Sciences et Curiosités à la Cour de Versailles från 2011.

(25) Se t.ex. den här webbplatsen: Storia della Palazzina Cinese

(26) Uppgiften finns bl.a. i den här PDF:en.

(27) Uppgiften om de polska borden är hämtad ur Rosenborg Studier.

(28) När det gäller de ryska borden är informationen lite oklar. Mogens Bencard nämner familjen Sjeremetevs palats i Sankt Petersburg, men troligare är att det är deras lantegendom Kuskovo som avses. Där fanns det bevisligen ett bord, vilket framgår av bl.a. den här webbplatsen. Det är förvisso ingen omöjlighet att familjen hade ett confidencebord även i Sankt Petersburg-palatset, även om jag inte har kunnat verifiera det. Bencard nämner också familjen Sjuvalovs palats i Sankt Petersburg, men inte heller det bordets existens har jag kunnat verifiera. Nino B. Vakhania vid Peterhof nämner i sitt mejl till mig inte Sjuvalovs palats, men däremot ett annat palats, nämligen A. P. Bestuzjev-Rjumins herrgård på Kamenny-ön i Sankt Petersburg.

(29) Se t.ex. Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991.

(30) Se t.ex. Kina slott i bokverket De Kungliga slotten.

(31) www.askergren.com/spies

(32) Se t.ex den här webbplatsen: Summer-house Bellarie

(33) Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)

(34) Uppgiften om grundvattenförhållandena finns i Maureen Cassidy-Geigers essä ”Meissen Porcelain for Sophie Dorothea of Prussia and the Exchange of Visits between the Kings of Poland and Prussia in 1728” i Metropolitan Museum Journal 37 (2002), not 44 på s. 165. Uli Kretzschmar vid Schlösserland Sachsen bekräftar att det länge har ryktats om ett bord i Pillnitz, men att man trots ett intensivt sökande inte kunnat finna något som helst spår av det.

(35) Se t.ex. Friedrich Nicolai Beschreibung der königlichen Residenzstädte Berlin und Potsdam, volym 2, 1779.

(36) Uppgiften om ett confidencebord i Schönhaus finns i Herzogthum Sachsen-Altenburg (Jena, 1895). Jag har inte kunnat få uppgiften bekräftad, men byggnadens utformning skvallrar om att uppgiften mycket väl kan stämma. Jämför med bilden av Confidencepaviljongen vid Kina slott.

(37) Uppgiften finns i Bencards essä i Rosenborg Studier.

(38) Se t.ex. den här webbplatsen: Friedrichsburg

(39) Se t.ex. Gustav Berthold Volz Friedrich der Große im Spiegel seiner Zeit: Jugend und Schlesische Kriege bis 1756, 1901.

(40) Det här kan möjligen snarare handla om en mer ordinär mathiss, men termen maschinentafel används när matsalen i huset beskrivs i Handbuch für Reisende in Deutschland, J.D.F. Neigebaur, 1843.

(41) Se Schloss Linderhofs officiella webbplats. 

(42) Se Schloss Herrenchiemsees officiella webbplats.

(43) Dr Elfriede Iby meddelar per mejl att hon länge var benägen att tro att det s.k. ”konspirationsbordet” vid Schönbrunn var en myt. Men när man restaurerade rummet under det kabinett där bordet skulle ha funnits så hittade man plötsligt spår av det. 

(44) Fritz von Dardel, Minnen 1833-1861 (Stockholm 1911) s. 137.


Tack och bock

Ett antal personer har varit mig behjälplig på olika sätt i det här projektet. Jag vill särskilt tacka Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme i Danmark som utförligt svarat på mina frågor och skickat mig material. Följande personer har också vänligen stått till tjänst på olika sätt: Karin Andersson (tidigare på RAÄ), Ulla-Britt de Marchi, Lars Ljungström (1:e intendent vid Kungl. Husgerådskammaren), Mårten Forslund (Confidencen), Dr Franz Nagel vid Stiftung Thüringer Schlösser und Gärten, Dr Samuel Wittwer vid Stiftung Preußische Schlösser und Gärten, Uli Kretzschmar vid Schlösserland Sachsen, Dr Uwe Gerd Schatz vid Bayerische Schlösserverwaltung, Dr Artur Badach vid Warszawas slott, Gill Ackling vid Historic England, Robert Guihen vid OPW i Irland, Luca Pes vid Bayerische Verwaltung der staatlichen Schlösser, Gärten und Seen, Anne Dittrich vid Staatlichen Kunstsammlungen Dresden, Dr Elfriede Iby vid Schloß Schönbrunn Kultur- und Betriebsges, Dr Friederike Drinkuth vid Staatliche Schlösser und Gärten Mecklenburg-Vorpommern, Andrea Kintzlová vid Infocentrum Český Krumlov, Nino B Vakhania vid Peterhof State Museum-Reserve, Lars Rune Larsson, Charlotta och Christopher Jarnvall, Magnus Hernander och Pontus Lindblad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »