Det händer att man får en fråga som gör att man tvingas rannsaka sig själv. Emellanåt är frågan obehaglig, ibland närmast ett nöje att försöka besvara. Den här gången gällde frågan varför mitt besök vid Ludvig II:s ”sagoslott” Neuschwanstein i Tyskland gjorde mig besviken. Hur kan man bli besviken på något så grandiost? Och då måste jag ju börja fundera över det här med min fäbless för gamla slott. Var kommer det intresset ifrån? Och vad är det som gör slott så intressanta? Ett enkelt och snabbt svar kanske kunde vara att jag aldrig har lämnat den där tiden i barndomen då prinsar och prinsessor och kungar och drottningar och grevar och baroner befolkade sagoböckerna. En tid då slott var magiska och ouppnåeliga byggnader där allt kan hända. Men det ska nog gå att klämma fram ett lite mer vuxet svar också.
Att intresset är gammalt råder det dock inget tvivel om. Jag minns till exempel att jag i fjärde eller femte klass försökte övertyga min lärare att ett lämpligt mål för en klassresa kunde vara Hagaparken med Gustav III:s paviljong och Drottningholms slott. Tji fick jag. Hon gick inte på det, och det kanske var lika bra. Jag fick nöja mig med att titta på slottsbilder i diverse biblioteksböcker. Hur som helst så kopplade jag nog också ihop slotten med historiska händelser och personer. Slotten blev scenen där olika personer hade gått omkring, tänkt och på olika sätt agerat. Tänk att i verkligheten få se den sal där drottning Kristina abdikerade eller den fängelsehåla där Erik XIV tog livet av några ur familjen Sture, för att nu ta ett par exempel från Uppsala slott. Historien är full av dessa fascinerande och hemska händelser. Och tänk att många av platserna där både stora och små saker inträffade finns kvar i mer eller mindre oförändrat skick!
Ett kanske något mer vuxet förhållande till slott grundades när jag läste konst- och arkitekturhistoria på Uppsala Universitet. Då blev det intressant att analysera slottens utseende genom tiderna och hitta olika stilelement som utvecklades eller återanvändes. Funktionsmässighet, planlösning och liknande saker blev en ny dimension. Ett slott är ju inte bara en fasad eller en scen för historiska händelser. Hur kombinerade man till exempel försvarsändamål med representationsändamål? Hur kombinerades godsförvaltning med socialt liv? Hur ordnade man det där med hygien (ett ack så intressant kapitel)? Hur transporterades maten från köket till matsalen? Hur såg livet ut bakom kulisserna? Det finns så oerhört många aspekter av ett levande slott.
Därför försitter jag sällan chansen att besöka slott och – om möjligt – gå med på visningar. Ofta är den information man får ganska likartad, åtminstone då det gäller allmängiltiga saker, men emellanåt dyker det upp ”ny” information som fungerar som en historisk pusselbit – saker som kan leda till en aha-upplevelse eller ge upprinnelse till en sambandsteori. ”Tänk om det är så att…?” ”Jaha, det är naturligtvis därför som…” Och även om man bara får se ett slott från utsidan så kan man alltid fundera över varför det ser ut som det gör och om det finns gemensamma stildrag – och därmed samband – med andra slott. Det finns alltid något som faller på plats.
Att sedan få förmånen att själv arbeta på ett slott var förstås ytterligare en etapp i mitt personliga slottsnörderi. Tänk att nästan dagligen få gå omkring i en vacker och spännande miljö och lägga märke till detaljer och verkligen sätta sig in i hur livet måste ha tett sig och fungerat på just den här specifika platsen. Tänk att få nöta på samma knarrande parkettgolv som den ena eller andra historiska personen har nött på. Man får en direktkontakt med historien som är oerhört fascinerande. Det kanske kan låta väldigt flummigt, men jag är en av de där människorna som vill mena att de som har levt på en plats liksom sätter sig i väggarna. De lämnar något slags spår. Och om de spåren på ett eller annat sätt har sopats bort – eller aldrig har kommit på plats – så blir hela byggnaden själlös.
Och där har vi nog problemet med slottet Neuschwanstein. Det är ett magnifikt slott med ett helt fantastiskt läge, men byggherren Ludvig II av Bayern fick bara bo i sin skapelse i knappt två år innan han arresterades och avled under oklara omständigheter. Bara fjorton av trehundrasextio rum hann inredas. Sju veckor efter kungens död öppnades slottet för allmänheten. Med andra ord så uppstod det egentligen aldrig något liv i slottet – åtminstone inte den typ av liv som det var avsett för – och därför känns det bara som en perfekt kuliss för en pjäs som aldrig spelades. Det är ju på sitt sätt passande, eftersom slottet i någon mening byggdes för att vara just en kuliss. Men själva livet fattas likväl, och jag vill mena att livet är en oerhört viktig ingrediens för att göra ett slott riktigt välsmakande.
Alltså: Slott är för mig en form av allkonstverk som innefattar själva arkitekturen, fast inredning, möbler, funktion, park, annan kringmiljö, historia – och inte minst människor. Ett slott som står helt tomt och övergivet kan förvisso också vara otroligt fascinerande och verkligen tilltala fantasin. Men det måste finnas människoöden förknippade med det, annars är det inte särskilt roligt. Tycker jag. Andra kan och får förstås tycka annorlunda.
**********************************************************************************
Ingen har väl egentligen bett mig om det, men här är en liten lista på slott som jag har besökt och som jag gillar av olika anledningar:
Skokloster – för att det ger en makalös bild av framför allt 1600-talets slottsliv.
Chambord – för storslagenheten och det fantastiska taklandskapet.
Gripsholm – för den fantastiska blandningen av olika epoker från 1500-talet och framåt.
Weikersheim – för 1600-talskänslan och den enorma festsalen.
Chenonceau – för den sagolika utformningen med ett galleri över floden Cher.
Ulriksdal – för att det närmast var mitt andra hem under tio års tid.
Lejondal – för att det är en underbart knasig byggnad, typisk för det sena 1800-talet.
Tjolöholm – en ambitiös anläggning från en tid då nya slottsbyggen börjar bli otänkbara.
Vittskövle – för att slott med vallgravar är något alldeles speciellt!
Haus Havixbeck – bara för att det är så otroligt vackert.
Ett tidigare blogginlägg med koppling till ovanstående:
https://elbrundino.com/2013/01/13/spoken-finns-inte/
I bästa fall uppnår man den effekten att man lär sig saker om sig själv. Man märker bland annat att ens agerande av nödvändighet blir lite mer självsäkert. Ett typexempel är ankomsten till en helt obekant storstad, då det gäller att se ut som om man har varit där hundra gånger tidigare, eller kanske till och med som om man är bosatt där sedan åtminstone tio år tillbaka. Snabba och diskreta blickar på skyltar för att hitta rätt. Inga dröjande och tvekande steg. Ty annars faller man lätt offer för alla de bondfångare och ligister som helt säkert befinner sig på järnvägsstationen för att plundra arma turister på allt vad de äger och har. Jag tror att jag lyckas rätt bra med det där. Men i själva verket är det säkert extremt tydligt för var och en som eventuellt lägger märke till mig att jag är ny i staden. Det är så oerhört lätt att lura sig själv.
Nu kanske slöläsaren tycker att jag har urartat och använder mina reflektioner över ensamresandets vedermödor som en ursäkt för att exotisera ett grannland och dess befolkning. Slöläsaren kanske också tycker att jag för fram orättvisa fördomar, som är just fördomar. Och allt det där kan ju slöläsaren ha rätt i. Men för mig är Tyskland faktiskt fortfarande ganska exotiskt och därtill vackert. Därför kommer jag envist att återvända dit, ensam eller i något som med god vilja kan kallas en minimal grupp, och titta på saker. Och det där med fördomarna? Tja, det är ju alltid roligt att generalisera. Men egentligen gillar jag tyskar. Så länge de inte är för högljudda. Och oförskämda. Och äter medhavd mat ur plastbyttor. Förstås.
elbrundino 