Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Chenonceau’

IMGP9695 (2)I den mån vi i dagligt tal pratar om Louvren i Paris så syftar vi nog på konstmuseet Louvren. Stället där till exempel Leonardo da Vincis Mona Lisa finns att beskåda. Vi tenderar att glömma att det från början är ett kungligt slott, och ännu längre tillbaka i tiden en borganläggning. Byggnadshistorien är ganska komplicerad, inte minst för att den har påverkats starkt av de politiska skeendena i Paris och Frankrike. Men faktiskt även av de enskilda monarkernas idéer och kanske till och med känsloyttringar.
Louvren började uppföras omkring 1190, samtidigt som man byggde en mur runt Paris. Ibland kan man läsa att muren uppfördes som ett skydd mot vikingarna, vilket naturligtvis är ganska galet. Staden angreps visserligen av vikingar flera gånger på 800-talet, men 1190 är förstås ett alltför sent årtal för att tala om vikingar. Louvren byggdes i direkt anslutning till muren som en del av Paris försvar. Det var en ganska liten, vallgravsomsluten anläggning på omkring 70×80 meter. Inne på borggården stod ett drygt 30 meter högt torn som enligt vissa källor mätte 18 meter i diameter. Andra källor uppger en diameter på 15 meter. Tornet hade en egen vallgrav, som dock inte var vattenfylld. Tanken var naturligtvis att man skulle kunna dra sig tillbaka till den bastanta byggnaden om alla andra försvarsinsatser misslyckades. Det ligger nära till hands att jämföra med det så kallade kärntornet i Stockholms slott som var cirka fem meter lägre, men hade ungefär samma diameter.

Med tiden förlorade borgen sitt syfte. Staden växte och nya försvarsanläggningar anlades längre ut från centrum. Bebyggelsen kröp närmare inpå Louvrens murar, eller kanske snarare dess vallgrav, så att borgen på ett mer utpräglat sätt blev en del av staden. Dessutom blev den ganska meningslös som borg betraktad. Möjligen kunde tornet fortfarande ses som en tillflyktsort i yttersta nödläge, och lokalerna kunde även användas som fängelse. Men när fästningen Bastiljen började uppföras i slutet av 1300-talet så flyttade fängelsefunktionen över dit och Louvrens existensberättigande blev ännu mindre.
©Photo. R.M.N. / R.-G. OjédaDet roliga med det medeltida Louvren är att man vet ganska väl hur anläggningen såg ut. Den finns nämligen avbildad av en av bröderna Limbourg i den illuminerade tideboken Les Très Riches Heures du Duc de Berry en bit in på 1400-talet. Slottet får där illustrera månaden oktober. I förgrunden ser man några jordbrukande herrar, sedan floden Seine, stadsmuren och därpå Louvren. Men kan man lita på avbildningen? Ja, med utgångspunkt från att de andra slottsbilderna i tideboken är ganska verklighetstroget avbildade (slotten Saumur och Vincennes står kvar än i dag!) så får man anta att Louvren verkligen såg ut så här.

Vad gör man då med en borganläggning som har tjänat ut sin roll och mest står och är omodern? Någon gång på 1350-talet började man göra borgen mer beboelig, det vill säga mer bekväm. Ett bibliotek inrättades också. Man rev inte särskilt mycket, utan byggde snarare nytt innanför och i direkt anslutning till murarna. Bland annat uppfördes en elegant spiraltrappa som inrymdes i ett trapphus som stack ut från fasaden. I det skicket stod Louvren en bit in på 1500-talet, då Frans I fick för sig att bygga om alltihop i renässansstil. För att kunna göra det beslöt han att det stora tornet skulle rivas, vilket skedde 1527. Det finns uppgifter om att parisarna inte blev så glada eftersom de såg tornet som lite av en symbol för Paris, och dessutom lär tornet ha varit ovanligt vackert. Konsthistorikern Ian Dunlop har påpekat att det brukliga var att faktiskt spara de medeltida tornen när man byggde om andra slott. Två exempel är slotten Chenonceau och Villandry i Loiredalen. Detta trots att tornen i egenskap av befästningar knappast behövdes längre. Fast man kunde ju aldrig så noga veta…?
Louvren 1550Men trots att det medeltida tornet revs så var det problematiskt att bygga om Louvren. I och med att stadsbebyggelsen hade trängt sig på så var det helt enkelt svårt att åstadkomma något särskilt monumentalt, åtminstone storleksmässigt. Man var begränsad till ett visst utrymme. Men genom att riva delar av det medeltida slottet kunde man ändå åstadkomma ett någorlunda presentabelt renässanspalats, även om det under vissa stadier måste ha sett lite lustigt ut. Arbetet gick väldigt långsamt och avbröts periodvis. Katarina av Medici var till exempel mer intresserad av att bygga ett eget slott, Tuilerierna, en bit bort från Louvren, på mark som då fortfarande faktiskt låg utanför Paris stadsgräns. Det hindrade henne inte från att planera att förena de två slotten via en mycket lång byggnad som skulle löpa längs med floden. Planen var att använda den gamla stadsmuren som grund för det långa galleriet, men Katarina kom inte så långt med planerna.
Louvre Henri IVDet blev i stället Henrik IV som fick bygga vidare på Katarinas planer. Han tänkte sig att man skulle riva de återstående medeltida delarna av Louvren för att på så sätt kunna utöka den centrala borggården rejält. Den skulle bli fyra gånger så stor. Och så skulle det 500 meter långa (!) galleriet mellan Louvren och Tuilerierna uppföras. Därtill skulle utrymmet mellan de båda slotten fyllas ut med ytterligare två borggårdar och en parkanläggning. För att kunna göra det krävdes att man exproprierade marken, som till stora delar redan var bebyggd. Det tog tid och mordet på kungen 1610 gjorde att han inte hann fullfölja planerna. I mitten av 1610-talet bestod palatset därför fortfarande av två medeltida flyglar och två renässansflyglar.

Först 1660 revs de sista delarna av det medeltida Louvren, på order av Ludvig XIV, och arbetet med att bygga om palatset till i stort sett det vi ser i dag kunde så småningom slutföras. Men det är, som det heter, en annan historia. Här ville jag mest fästa uppmärksamheten på medeltidsfästningen. Finns det inga spår av den? Jo, det finns faktiskt några rester att beskåda i Louvrens källare. Men för att få en bild av den gamla borgen så får man förlita sig främst på bilden i Les Très Riches Heures du Duc de Berry.Louvren Cour Carrée

Annonser

Read Full Post »

2014-07-09 18.17.57Det händer att man får en fråga som gör att man tvingas rannsaka sig själv. Emellanåt är frågan obehaglig, ibland närmast ett nöje att försöka besvara. Den här gången gällde frågan varför mitt besök vid Ludvig II:s ”sagoslott” Neuschwanstein i Tyskland gjorde mig besviken. Hur kan man bli besviken på något så grandiost? Och då måste jag ju börja fundera över det här med min fäbless för gamla slott. Var kommer det intresset ifrån? Och vad är det som gör slott så intressanta? Ett enkelt och snabbt svar kanske kunde vara att jag aldrig har lämnat den där tiden i barndomen då prinsar och prinsessor och kungar och drottningar och grevar och baroner befolkade sagoböckerna. En tid då slott var magiska och ouppnåeliga byggnader där allt kan hända. Men det ska nog gå att klämma fram ett lite mer vuxet svar också.

Att intresset är gammalt råder det dock inget tvivel om. Jag minns till exempel att jag i fjärde eller femte klass försökte övertyga min lärare att ett lämpligt mål för en klassresa kunde vara Hagaparken med Gustav III:s paviljong och Drottningholms slott. Tji fick jag. Hon gick inte på det, och det kanske var lika bra. Jag fick nöja mig med att titta på slottsbilder i diverse biblioteksböcker. Hur som helst så kopplade jag nog också ihop slotten med historiska händelser och personer. Slotten blev scenen där olika personer hade gått omkring, tänkt och på olika sätt agerat. Tänk att i verkligheten få se den sal där drottning Kristina abdikerade eller den fängelsehåla där Erik XIV tog livet av några ur familjen Sture, för att nu ta ett par exempel från Uppsala slott. Historien är full av dessa fascinerande och hemska händelser. Och tänk att många av platserna där både stora och små saker inträffade finns kvar i mer eller mindre oförändrat skick!

Ett kanske något mer vuxet förhållande till slott grundades när jag läste konst- och arkitekturhistoria på Uppsala Universitet. Då blev det intressant att analysera slottens utseende genom tiderna och hitta olika stilelement som utvecklades eller återanvändes. Funktionsmässighet, planlösning och liknande saker blev en ny dimension. Ett slott är ju inte bara en fasad eller en scen för historiska händelser. Hur kombinerade man till exempel försvarsändamål med representationsändamål? Hur kombinerades godsförvaltning med socialt liv? Hur ordnade man det där med hygien (ett ack så intressant kapitel)? Hur transporterades maten från köket till matsalen? Hur såg livet ut bakom kulisserna? Det finns så oerhört många aspekter av ett levande slott.

Därför försitter jag sällan chansen att besöka slott och – om möjligt – gå med på visningar. Ofta är den information man får ganska likartad, åtminstone då det gäller allmängiltiga saker, men emellanåt dyker det upp ”ny” information som fungerar som en historisk pusselbit – saker som kan leda till en aha-upplevelse eller ge upprinnelse till en sambandsteori. ”Tänk om det är så att…?” ”Jaha, det är naturligtvis därför som…” Och även om man bara får se ett slott från utsidan så kan man alltid fundera över varför det ser ut som det gör och om det finns gemensamma stildrag – och därmed samband – med andra slott. Det finns alltid något som faller på plats.

Karlstejn (2)

Att sedan få förmånen att själv arbeta på ett slott var förstås ytterligare en etapp i mitt personliga slottsnörderi. Tänk att nästan dagligen få gå omkring i en vacker och spännande miljö och lägga märke till detaljer och verkligen sätta sig in i hur livet måste ha tett sig och fungerat på just den här specifika platsen. Tänk att få nöta på samma knarrande parkettgolv som den ena eller andra historiska personen har nött på. Man får en direktkontakt med historien som är oerhört fascinerande. Det kanske kan låta väldigt flummigt, men jag är en av de där människorna som vill mena att de som har levt på en plats liksom sätter sig i väggarna. De lämnar något slags spår. Och om de spåren på ett eller annat sätt har sopats bort – eller aldrig har kommit på plats – så blir hela byggnaden själlös.

Och där har vi nog problemet med slottet Neuschwanstein. Det är ett magnifikt slott med ett helt fantastiskt läge, men byggherren Ludvig II av Bayern fick bara bo i sin skapelse i knappt två år innan han arresterades och avled under oklara omständigheter. Bara fjorton av trehundrasextio rum hann inredas. Sju veckor efter kungens död öppnades slottet för allmänheten. Med andra ord så uppstod det egentligen aldrig något liv i slottet – åtminstone inte den typ av liv som det var avsett för – och därför känns det bara som en perfekt kuliss för en pjäs som aldrig spelades. Det är ju på sitt sätt passande, eftersom slottet i någon mening byggdes för att vara just en kuliss. Men själva livet fattas likväl, och jag vill mena att livet är en oerhört viktig ingrediens för att göra ett slott riktigt välsmakande.

Alltså: Slott är för mig en form av allkonstverk som innefattar själva arkitekturen, fast inredning, möbler, funktion, park, annan kringmiljö, historia – och inte minst människor. Ett slott som står helt tomt och övergivet kan förvisso också vara otroligt fascinerande och verkligen tilltala fantasin. Men det måste finnas människoöden förknippade med det, annars är det inte särskilt roligt. Tycker jag. Andra kan och får förstås tycka annorlunda.

**********************************************************************************

Ingen har väl egentligen bett mig om det, men här är en liten lista på slott som jag har besökt och som jag gillar av olika anledningar:
Skokloster – för att det ger en makalös bild av framför allt 1600-talets slottsliv.
Chambord – för storslagenheten och det fantastiska taklandskapet.
Gripsholm – för den fantastiska blandningen av olika epoker från 1500-talet och framåt.
Weikersheim – för 1600-talskänslan och den enorma festsalen.
Chenonceau – för den sagolika utformningen med ett galleri över floden Cher.
Ulriksdal – för att det närmast var mitt andra hem under tio års tid.
Lejondal – för att det är en underbart knasig byggnad, typisk för det sena 1800-talet.
Tjolöholm – en ambitiös anläggning från en tid då nya slottsbyggen börjar bli otänkbara.
Vittskövle – för att slott med vallgravar är något alldeles speciellt!
Haus Havixbeck – bara för att det är så otroligt vackert.

Ett tidigare blogginlägg med koppling till ovanstående:
https://elbrundino.com/2013/01/13/spoken-finns-inte/

 

Read Full Post »