Arkitekten Helgo Zettervall (1831-1907) ritade förslag till åtminstone tre om- eller nybyggnationer av slott eller herrgårdar i Skåne som aldrig förverkligades. Man kan undra varför. Tyckte herresätenas ägare att det blev för dyrt eller för storslaget eller kanske till och med för konstigt? Det första är nog det mest sannolika alternativet, för det råder inget tvivel om att hans stort upplagda planer skulle ha kostat en hel del att realisera. Det är ju lite tråkigt, inte bara för arkitekten som lagt ner en massa möda på förslagen, utan även för oss som gillar slott och gick miste om några ganska spektakulära skapelser. Å andra sidan kan man utifrån de bevarade ritningarna fantisera kring hur det kunde ha blivit. Och det kan vara nog så roligt.
I Arkdes arkiv i Stockholm finns sju ritningar och planer som visar Zettervalls förslag till nytt slott på egendomen Kronovall i östra Skåne. Ritningarna är daterade 1877 och på ett närmast familjärt sätt signerade ”Helgo Z”. Den herrgård som då stod på platsen var uppförd på 1740-talet och av allt att döma något av en ”standardherrgård”, om jag törs uttrycka det så: en rektangulär tvåvåningsbyggnad utan några särskilt utmärkande drag. Godset ägdes då av den unga Alexandra Anna Maria Hamilton (1854-1933). Hon bör ha haft ganska gott om pengar med tanke på att hon beställde ritningar till ett hus som skulle bli rejält mycket större än det befintliga. Tanken var att den gamla huvudbyggnaden skulle jämnas med marken och lämna plats åt en helt ny skapelse. Ändå har Zettervall av allt att döma ritat in 1740-talsherrgårdens läge på situationsplanen. Det finns en streckad markering som är svår att tolka på något annat vis. Den avslöjar i så fall att det nya slottet (för nu måste man tala om ett slott) var tänkt att täcka en cirka tre gånger så stor yta som den gamla byggnaden.
Planen är asymmetrisk och har en ”utspridd” karaktär, ungefär som om man har börjat med en huskropp och sedan med tiden lagt till nya huskroppar allt eftersom behov av mera utrymme har uppstått. Så är det naturligtvis inte. I stället är planen ett gott exempel på en typ av engelskinspirerade planlösningar som börjar bli moderna vid den här tiden. (De kan däremot mycket väl ha sitt ursprung i att man i äldre tid just har byggt ut hus när behov har uppstått.) Några exempel på svenska herresäten med den här typen av planlösningar är Adelsnäs i Östergötland och Engsholm i Södermanland (båda på 1910-talet), och – kanske mest utpräglat – Tjolöholm vid sekelskiftet 1900. Det innebär att Zettervall här är ganska tidigt ute.
Men trots asymmetrin går det lätt att hitta ett system i planen. Det finns en central del som inrymmer vestibul, matsal, ett stort rum betecknat ”hall”, och inte minst ett slags svit bestående av tre rum som bär benämningen ”grefvens rum”. Men här inryms även ett serveringsrum med mathiss, och ett rum som tycks ha beteckningen ”för kocken”. Den så kallade hallen är lite förbryllande. I jämförbara hus från tiden hade man gärna en engelsk great hall, alltså något helt annat än det vi brukar kalla hall. Oftast var det ett stort men ändå ombonat rum där man kunde samlas framför en stor eldstad för samvaro, kanske innan man trädde in i matsalen för att äta. Svenska varianter finns till exempel på Tjolöholm och Lejondal. Men i Zettervalls slottsförslag verkar hallen mera vara ett stort och imponerande förbindelserum med tjusiga takvalv. En annan beteckning som väcker frågor är ”grefvens rum”, med tanke på att Alexandra Hamilton vid den här tiden var ogift. Men hon kanske helt enkelt planerade för framtiden?
På ömse sidor om den centrala byggnadsdelen löper två flyglar ut – men åt olika håll, en åt söder och en åt norr, och de är dessutom olika långa. Den ena flygeln inrymmer ett biljardrum och tre eller möjligen fyra ”bättre gästrum”. Gästrummen är ordnade längs ena sidan av en korridor, men rummen har även förbindelse med varandra. De var alltså förmodligen tänkta att kunna användas som en svit också. Den andra flygeln är kanske den intressantaste delen av slottet. Den innehåller salong, skrivrum och bibliotek i fil – och på andra sidan en längsgående korridor ligger en långsmal vinterträdgård. Hela flygeln avslutas med en delvis inglasad paviljong som även den bär beteckningen vinterträdgård.
Det finns även en planritning som visar hur övervåningen var tänkt att se ut, men den finns tyvärr inte tillgänglig på nätet. Men enligt uppgift skulle övervåningen rymma ytterligare fem gästrum och ett antal rum som saknar beteckning. ”Grefvens rum” på bottenvåningen har en sovalkov markerad, men slottet måste ju ha varit tänkt för mer än en bofast invånare. Det är därför rimligt att anta att övervåningen även skulle ha fler sovrum för ägarfamiljen, kanske också en barnkammare för framtida behov. Möjligen var även personalens rum tänkta att ligga här – även om det nog var vanligare att de placerades på vinden.
Någon planritning över källaren tycks inte finnas bevarad, och inte heller över någon vindsvåning. Det enda man kan säga om källaren är väl att köket troligen var tänkt att ligga där. Det som betecknas som ”rum för kocken” på planritningen är för litet för att vara ett kök – och dessutom skvallrar mathissen i serveringsrummet om att köket låg en trappa ner. Det kanske kan låta dystert att ha köket i källarvåningen, men om man tittar på fasadritningarna så upptäcker man att hela slottet faktiskt är upphöjt på en sockel med ganska stora fönster. Det gör att man kan tänka sig att det fanns åtminstone uppehållsrum för personalen i källaren – kanske till och med bostadsrum.
Över till fasadritningarna. Det finns tyvärr ingen ritning som visar västsidan. Med tanke på ambitionsnivån för de övriga ritningarna så kan man nog utgå från att en sådan ritning har funnits, men har förkommit på ett eller annat sätt. I bästa fall finns den i privat ägo någonstans. Men de övriga fasaderna talar sitt tydliga språk. Det är verkligen en spektakulär byggnad som Zettervall presenterar. Han har inte hållit tillbaka fantasin, utan dragit på med torn, gavlar, kreneleringar, paviljonger och absider. Det är härligt, men samtidigt nästan lite för mycket. Och ska man vara lite kritisk och lite elak så är det nästan på gränsen till institution över det hela. Det skulle kunna vara ett museum, en universitetsbyggnad, ett bibliotek eller ett rådhus. Och kanske är huvudfasaden, den södra, en aning rörig med alla sina olika element.
Varför blev det inget av förslaget? Jag tror inte att det är klarlagt. Det gamla Kronovall fick stå kvar till 1890-talets mitt, då det byggdes om efter Isak Gustaf Clasons ritningar och fick ett helt annat utseende. Det blev förvisso en vacker byggnad i fransk barockstil, men personligen tycker jag, trots min milda kritik ovan, att det skulle ha varit roligt om Zettervalls förslag verkligen hade kommit till utförande. Kanske hade slottet då påmint om Drachenburg i Tyskland, uppfört 1882-1884. Fast större!
Drachenburg i Tyskland, från början av 1880-talet.
(Den som vill läsa mer om Zettervalls projekt till Kronovall kan leta upp boken Helgo Zettervalls arkitektur av Anders Bodin, Carlssons Bokförlag 2017.)
1895 lämnade Märta von Aken våningen i Stockholm och bör väl då ha bosatt sig i villan på Lilla Sjögetorp i väntan på att slottet skulle bli inflyttningsklart, vilket det blev 1897. Vissa källor menar att slottet var en kopia av en borg vid Rhen, men den uppgiften kan man nog ta med en nypa salt. Visserligen hade det i viss mån karaktär av medeltidsborg, men Lilla Sjögetorp var i det avseendet inte unikt i det sena 1800-talet och någon specifik förlaga kan knappast utpekas. Därtill finns det klara renässansdrag i arkitekturen. Men det gör förstås inte byggnaden mindre ståtlig.
Till slut tycks ägarna, familjen von Mecklenburg, inte ha sett någon annan råd än att utplåna Märta von Akens slott från jordens yta. Den tidigare nämnde Harald Ottosson fick en dag i mars 1975 ett tips om att något skulle hända vid Lilla Sjögetorp. Han tog med sig en fotograf och fick bevittna hur man hällde ut dieselolja på parkettgolven och sedan tände på. Brandkåren var förvarnad, men allmänheten hölls okunnig om vad som skulle ske. Antagligen för att undvika protester. Det som återstod efter branden raserades med hjälp av en grävskopa. Så lätt försvinner en egensinnig kvinnas dröm.
Det händer att man får en fråga som gör att man tvingas rannsaka sig själv. Emellanåt är frågan obehaglig, ibland närmast ett nöje att försöka besvara. Den här gången gällde frågan varför mitt besök vid Ludvig II:s ”sagoslott” Neuschwanstein i Tyskland gjorde mig besviken. Hur kan man bli besviken på något så grandiost? Och då måste jag ju börja fundera över det här med min fäbless för gamla slott. Var kommer det intresset ifrån? Och vad är det som gör slott så intressanta? Ett enkelt och snabbt svar kanske kunde vara att jag aldrig har lämnat den där tiden i barndomen då prinsar och prinsessor och kungar och drottningar och grevar och baroner befolkade sagoböckerna. En tid då slott var magiska och ouppnåeliga byggnader där allt kan hända. Men det ska nog gå att klämma fram ett lite mer vuxet svar också.
elbrundino 