Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lejondal’

Kronovall2

Arkitekten Helgo Zettervall (1831-1907) ritade förslag till åtminstone tre om- eller nybyggnationer av slott eller herrgårdar i Skåne som aldrig förverkligades. Man kan undra varför. Tyckte herresätenas ägare att det blev för dyrt eller för storslaget eller kanske till och med för konstigt? Det första är nog det mest sannolika alternativet, för det råder inget tvivel om att hans stort upplagda planer skulle ha kostat en hel del att realisera. Det är ju lite tråkigt, inte bara för arkitekten som lagt ner en massa möda på förslagen, utan även för oss som gillar slott och gick miste om några ganska spektakulära skapelser. Å andra sidan kan man utifrån de bevarade ritningarna fantisera kring hur det kunde ha blivit. Och det kan vara nog så roligt.
ARKM.1965-63-088
I Arkdes arkiv i Stockholm finns sju ritningar och planer som visar Zettervalls förslag till nytt slott på egendomen Kronovall i östra Skåne. Ritningarna är daterade 1877 och på ett närmast familjärt sätt signerade ”Helgo Z”. Den herrgård som då stod på platsen var uppförd på 1740-talet och av allt att döma något av en ”standardherrgård”, om jag törs uttrycka det så: en rektangulär tvåvåningsbyggnad utan några särskilt utmärkande drag. Godset ägdes då av den unga Alexandra Anna Maria Hamilton (1854-1933). Hon bör ha haft ganska gott om pengar med tanke på att hon beställde ritningar till ett hus som skulle bli rejält mycket större än det befintliga. Tanken var att den gamla huvudbyggnaden skulle jämnas med marken och lämna plats åt en helt ny skapelse. Ändå har Zettervall av allt att döma ritat in 1740-talsherrgårdens läge på situationsplanen. Det finns en streckad markering som är svår att tolka på något annat vis. Den avslöjar i så fall att det nya slottet (för nu måste man tala om ett slott) var tänkt att täcka en cirka tre gånger så stor yta som den gamla byggnaden.
ARKM.1965-63-091
Planen är asymmetrisk och har en ”utspridd” karaktär, ungefär som om man har börjat med en huskropp och sedan med tiden lagt till nya huskroppar allt eftersom behov av mera utrymme har uppstått. Så är det naturligtvis inte. I stället är planen ett gott exempel på en typ av engelskinspirerade planlösningar som börjar bli moderna vid den här tiden. (De kan däremot mycket väl ha sitt ursprung i att man i äldre tid just har byggt ut hus när behov har uppstått.) Några exempel på svenska herresäten med den här typen av planlösningar är Adelsnäs i Östergötland och Engsholm i Södermanland (båda på 1910-talet), och – kanske mest utpräglat – Tjolöholm vid sekelskiftet 1900. Det innebär att Zettervall här är ganska tidigt ute.

Men trots asymmetrin går det lätt att hitta ett system i planen. Det finns en central del som inrymmer vestibul, matsal, ett stort rum betecknat ”hall”, och inte minst ett slags svit bestående av tre rum som bär benämningen ”grefvens rum”. Men här inryms även ett serveringsrum med mathiss, och ett rum som tycks ha beteckningen ”för kocken”. Den så kallade hallen är lite förbryllande. I jämförbara hus från tiden hade man gärna en engelsk great hall, alltså något helt annat än det vi brukar kalla hall. Oftast var det ett stort men ändå ombonat rum där man kunde samlas framför en stor eldstad för samvaro, kanske innan man trädde in i matsalen för att äta. Svenska varianter finns till exempel på Tjolöholm och Lejondal. Men i Zettervalls slottsförslag verkar hallen mera vara ett stort och imponerande förbindelserum med tjusiga takvalv. En annan beteckning som väcker frågor är ”grefvens rum”, med tanke på att Alexandra Hamilton vid den här tiden var ogift. Men hon kanske helt enkelt planerade för framtiden?
ARKM.1965-63-089-03
På ömse sidor om den centrala byggnadsdelen löper två flyglar ut – men åt olika håll, en åt söder och en åt norr, och de är dessutom olika långa. Den ena flygeln inrymmer ett biljardrum och tre eller möjligen fyra ”bättre gästrum”. Gästrummen är ordnade längs ena sidan av en korridor, men rummen har även förbindelse med varandra. De var alltså förmodligen tänkta att kunna användas som en svit också. Den andra flygeln är kanske den intressantaste delen av slottet. Den innehåller salong, skrivrum och bibliotek i fil – och på andra sidan en längsgående korridor ligger en långsmal vinterträdgård. Hela flygeln avslutas med en delvis inglasad paviljong som även den bär beteckningen vinterträdgård.

Det finns även en planritning som visar hur övervåningen var tänkt att se ut, men den finns tyvärr inte tillgänglig på nätet. Men enligt uppgift skulle övervåningen rymma ytterligare fem gästrum och ett antal rum som saknar beteckning. ”Grefvens rum” på bottenvåningen har en sovalkov markerad, men slottet måste ju ha varit tänkt för mer än en bofast invånare. Det är därför rimligt att anta att övervåningen även skulle ha fler sovrum för ägarfamiljen, kanske också en barnkammare för framtida behov. Möjligen var även personalens rum tänkta att ligga här – även om det nog var vanligare att de placerades på vinden.

Någon planritning över källaren tycks inte finnas bevarad, och inte heller över någon vindsvåning. Det enda man kan säga om källaren är väl att köket troligen var tänkt att ligga där. Det som betecknas som ”rum för kocken” på planritningen är för litet för att vara ett kök – och dessutom skvallrar mathissen i serveringsrummet om att köket låg en trappa ner. Det kanske kan låta dystert att ha köket i källarvåningen, men om man tittar på fasadritningarna så upptäcker man att hela slottet faktiskt är upphöjt på en sockel med ganska stora fönster. Det gör att man kan tänka sig att det fanns åtminstone uppehållsrum för personalen i källaren – kanske till och med bostadsrum.
ARKM.1965-63-089-02
Över till fasadritningarna. Det finns tyvärr ingen ritning som visar västsidan. Med tanke på ambitionsnivån för de övriga ritningarna så kan man nog utgå från att en sådan ritning har funnits, men har förkommit på ett eller annat sätt. I bästa fall finns den i privat ägo någonstans. Men de övriga fasaderna talar sitt tydliga språk. Det är verkligen en spektakulär byggnad som Zettervall presenterar. Han har inte hållit tillbaka fantasin, utan dragit på med torn, gavlar, kreneleringar, paviljonger och absider. Det är härligt, men samtidigt nästan lite för mycket. Och ska man vara lite kritisk och lite elak så är det nästan på gränsen till institution över det hela. Det skulle kunna vara ett museum, en universitetsbyggnad, ett bibliotek eller ett rådhus. Och kanske är huvudfasaden, den södra, en aning rörig med alla sina olika element.

Varför blev det inget av förslaget? Jag tror inte att det är klarlagt. Det gamla Kronovall fick stå kvar till 1890-talets mitt, då det byggdes om efter Isak Gustaf Clasons ritningar och fick ett helt annat utseende. Det blev förvisso en vacker byggnad i fransk barockstil, men personligen tycker jag, trots min milda kritik ovan, att det skulle ha varit roligt om Zettervalls förslag verkligen hade kommit till utförande. Kanske hade slottet då påmint om Drachenburg i Tyskland, uppfört 1882-1884. Fast större!

Drachenburg

Drachenburg i Tyskland, från början av 1880-talet.

(Den som vill läsa mer om Zettervalls projekt till Kronovall kan leta upp boken Helgo Zettervalls arkitektur av Anders Bodin, Carlssons Bokförlag 2017.)

 

Annonser

Read Full Post »

Högsjö-Gård-2

Högsjö gård. Vykort.

Ungefär halvvägs mellan Vingåker och Brevens bruk i Södermanland ligger Högsjön. Vid den västra stranden ligger Högsjö, en gård med anor från 1300-talet. Huvudbyggnaden uppfördes på 1730-talet, då släkten Rålamb ägde gården, men byggdes om och till av Frans Gustaf von Aken i början av 1860-talet. Högsjös historia är säkert nog så intressant, men det jag tänkte skriva några ord om är något annat. Vi ska bege oss tvärs över sjön till den östra stranden. Där hittar man nämligen resterna av en spännande byggnad och minnet av en kanske lite speciell kvinna med nära anknytning till Högsjö gård.

märta

Märta von Aken (1859-1935)

Den nyss nämnde Frans Gustaf von Aken (1824-1863) ärvde Högsjö efter sin far 1848. Han var gift med Ebba, född Lagerqvist (1828-1889). De hade två döttrar, Sigrid (född 1852) och Märta (född 1859). Strax efter ombyggnaden av Högsjö avled Frans Gustaf bara 39 år gammal på resa i södra Frankrike. Gården ärvdes av båda döttrarna, men när den då 19-åriga Sigrid 1871 gifte sig med baron Axel von Mecklenburg löste hon ut sin syster från gården. Högsjö ägs fortfarande av ätten von Mecklenburg. Men hur gick det då för den yngsta dottern, Märta? Hon slogs sig ner tillsammans med sin mamma i en våning på Blasieholmen i Stockholm, men köpte sig två egendomar för eget bruk: Mörby gård nära Odensbacken i Närke – och ett landområde vid Högsjöns östra strand, Lilla Sjögetorp.

Vid Lilla Sjögetorp lät hon uppföra en villa nere vid strandkanten, men det verkar som om hon inte var riktigt nöjd med det. Hon hade uppenbarligen ganska gott om pengar och bestämde sig för att bygga ett alldeles eget drömslott! Det skulle ligga på en höjd så att hon fick god utsikt över både sjön och barndomshemmet Högsjö gård. Enligt ett flertal källor anlitade hon en av dåtidens stora arkitekter, Isak Gustaf Clason, för uppdraget. Jag blev lite förvånad när jag hörde talas om det. Eftersom jag har haft anledning att specialstudera Clason så borde jag ha hört talas om projektet Lilla Sjögetorp. Men det hade jag inte. I en artikel från 1996 anger dock journalisten Harald Ottosson att slottet i själva verket ritades av arkitekten Bror Almquist (1864-1940), mest känd som kyrkoarkitekt. Sammanblandningen är dock lätt att förstå eftersom Almquist var anställd på Clasons arkitektkontor fram till tiden för Lilla Sjögetorps tillkomst, men också för att det färdiga slottet erinrar ganska mycket om några av Clasons egna projekt. Här kan nämnas Lejondal i Uppland, Hjularöd i Skåne och Ulvaklev i  Västmanland.

Sjögetorp21895 lämnade Märta von Aken våningen i Stockholm och bör väl då ha bosatt sig i villan på Lilla Sjögetorp i väntan på att slottet skulle bli inflyttningsklart, vilket det blev 1897. Vissa källor menar att slottet var en kopia av en borg vid Rhen, men den uppgiften kan man nog ta med en nypa salt. Visserligen hade det i viss mån karaktär av medeltidsborg, men Lilla Sjögetorp var i det avseendet inte unikt i det sena 1800-talet och någon specifik förlaga kan knappast utpekas. Därtill finns det klara renässansdrag i arkitekturen. Men det gör förstås inte byggnaden mindre ståtlig.

Slottet innehöll ett tjugotal rum, plus en källarvåning som delvis var utsprängd ur klippan. Interiören var påkostad. Golven var belagda med ekparkett och vissa rum hade ekpaneler. Mest påkostad tycks Stora salongen ha varit, vilket ju är förståeligt. Där fanns en stor öppen spis i marmor och kalksten. Utanför salongen fanns en stor terrass som fungerade som en förlängning av rummet – särskilt som salongens fönster gick från golv till tak. Men det kanske intressantaste med interiören är att den pryddes av stuckdetaljer och dörröverstycken som kom från Gustav III:s 1892 rivna operahus i Stockholm.

Sjögetorp3

Lilla Sjögetorp

Märta von Aken tycks ha varit en lite speciell person, i alla fall om man ska tro på de uppgifter som finns om henne. Det påstås till exempel att hon lät uppföra sitt slott på den plats där hon fick sin första kyss – av en ståtlig löjtnant. Andra menar att hon ville ha ett slott där hon kunde invänta en furstlig friare, som dessvärre aldrig kom. De foton som finns av henne visar en vacker kvinna som inte borde ha saknat friare, men kanske var det ingen som riktigt dög? Det är förstås svårt att säga, och det kanske inte heller har så stor betydelse. Till en början ska hon ha haft ganska många bjudningar på Lilla Sjögetorp, och därtill ganska gott om tjänstefolk. Men hennes entusiasm för sällskapslivet avtog gradvis och hon tycks ha levt ett alltmer stillsamt liv med allt färre människor omkring sig, måhända för att hon led av ganska svår bacillskräck. Hon avled 1935 efter att ha drabbats av ett slaganfall och begravdes vid Högsjö gårdskapell.

Vad hände då med slottet? Efter Märtas död stod det kvar intakt, men oanvänt. Under andra världskriget hyrdes Lilla Sjögetorp av Nationalmuseum. Då plockades de värdefullaste inventarierna bort eftersom det lite undanskymda och tomma slottet var tänkt att användas som evakueringsplats för statliga konstverk om kriget skulle nå Sverige. Så blev det ju aldrig, och slottet fortsatte att stå oanvänt. Ett visst naturligt förfall var förstås oundvikligt, men det påskyndades av ett flertal inbrott med vandalism som följd. 19 april 1961 rapporterar Svenska Dagbladet om en omfattande förödelse då ”innerdörrar har brutits upp, fönsterluckor slitits bort från sina platser och slängts på golvet tillsammans med papper och gamla fotografier som rivits ur sina ramar på slottets väggar”. Och vidare: ”I biblioteket, som tidigare motstått inkräktare, har böcker och tidningar spritts ut över golvet.”

Sjögetorp i lågorTill slut tycks ägarna, familjen von Mecklenburg, inte ha sett någon annan råd än att utplåna Märta von Akens slott från jordens yta. Den tidigare nämnde Harald Ottosson fick en dag i mars 1975 ett tips om att något skulle hända vid Lilla Sjögetorp. Han tog med sig en fotograf och fick bevittna hur man hällde ut dieselolja på parkettgolven och sedan tände på. Brandkåren var förvarnad, men allmänheten hölls okunnig om vad som skulle ske. Antagligen för att undvika protester. Det som återstod efter branden raserades med hjälp av en grävskopa. Så lätt försvinner en egensinnig kvinnas dröm.

***
Uppgifter hämtade bland annat från Harald Ottossons artikel ”Lilla Sjögetorp” i Sörmlandsbygden 1997.

Read Full Post »

2014-07-09 18.17.57Det händer att man får en fråga som gör att man tvingas rannsaka sig själv. Emellanåt är frågan obehaglig, ibland närmast ett nöje att försöka besvara. Den här gången gällde frågan varför mitt besök vid Ludvig II:s ”sagoslott” Neuschwanstein i Tyskland gjorde mig besviken. Hur kan man bli besviken på något så grandiost? Och då måste jag ju börja fundera över det här med min fäbless för gamla slott. Var kommer det intresset ifrån? Och vad är det som gör slott så intressanta? Ett enkelt och snabbt svar kanske kunde vara att jag aldrig har lämnat den där tiden i barndomen då prinsar och prinsessor och kungar och drottningar och grevar och baroner befolkade sagoböckerna. En tid då slott var magiska och ouppnåeliga byggnader där allt kan hända. Men det ska nog gå att klämma fram ett lite mer vuxet svar också.

Att intresset är gammalt råder det dock inget tvivel om. Jag minns till exempel att jag i fjärde eller femte klass försökte övertyga min lärare att ett lämpligt mål för en klassresa kunde vara Hagaparken med Gustav III:s paviljong och Drottningholms slott. Tji fick jag. Hon gick inte på det, och det kanske var lika bra. Jag fick nöja mig med att titta på slottsbilder i diverse biblioteksböcker. Hur som helst så kopplade jag nog också ihop slotten med historiska händelser och personer. Slotten blev scenen där olika personer hade gått omkring, tänkt och på olika sätt agerat. Tänk att i verkligheten få se den sal där drottning Kristina abdikerade eller den fängelsehåla där Erik XIV tog livet av några ur familjen Sture, för att nu ta ett par exempel från Uppsala slott. Historien är full av dessa fascinerande och hemska händelser. Och tänk att många av platserna där både stora och små saker inträffade finns kvar i mer eller mindre oförändrat skick!

Ett kanske något mer vuxet förhållande till slott grundades när jag läste konst- och arkitekturhistoria på Uppsala Universitet. Då blev det intressant att analysera slottens utseende genom tiderna och hitta olika stilelement som utvecklades eller återanvändes. Funktionsmässighet, planlösning och liknande saker blev en ny dimension. Ett slott är ju inte bara en fasad eller en scen för historiska händelser. Hur kombinerade man till exempel försvarsändamål med representationsändamål? Hur kombinerades godsförvaltning med socialt liv? Hur ordnade man det där med hygien (ett ack så intressant kapitel)? Hur transporterades maten från köket till matsalen? Hur såg livet ut bakom kulisserna? Det finns så oerhört många aspekter av ett levande slott.

Därför försitter jag sällan chansen att besöka slott och – om möjligt – gå med på visningar. Ofta är den information man får ganska likartad, åtminstone då det gäller allmängiltiga saker, men emellanåt dyker det upp ”ny” information som fungerar som en historisk pusselbit – saker som kan leda till en aha-upplevelse eller ge upprinnelse till en sambandsteori. ”Tänk om det är så att…?” ”Jaha, det är naturligtvis därför som…” Och även om man bara får se ett slott från utsidan så kan man alltid fundera över varför det ser ut som det gör och om det finns gemensamma stildrag – och därmed samband – med andra slott. Det finns alltid något som faller på plats.

Karlstejn (2)

Att sedan få förmånen att själv arbeta på ett slott var förstås ytterligare en etapp i mitt personliga slottsnörderi. Tänk att nästan dagligen få gå omkring i en vacker och spännande miljö och lägga märke till detaljer och verkligen sätta sig in i hur livet måste ha tett sig och fungerat på just den här specifika platsen. Tänk att få nöta på samma knarrande parkettgolv som den ena eller andra historiska personen har nött på. Man får en direktkontakt med historien som är oerhört fascinerande. Det kanske kan låta väldigt flummigt, men jag är en av de där människorna som vill mena att de som har levt på en plats liksom sätter sig i väggarna. De lämnar något slags spår. Och om de spåren på ett eller annat sätt har sopats bort – eller aldrig har kommit på plats – så blir hela byggnaden själlös.

Och där har vi nog problemet med slottet Neuschwanstein. Det är ett magnifikt slott med ett helt fantastiskt läge, men byggherren Ludvig II av Bayern fick bara bo i sin skapelse i knappt två år innan han arresterades och avled under oklara omständigheter. Bara fjorton av trehundrasextio rum hann inredas. Sju veckor efter kungens död öppnades slottet för allmänheten. Med andra ord så uppstod det egentligen aldrig något liv i slottet – åtminstone inte den typ av liv som det var avsett för – och därför känns det bara som en perfekt kuliss för en pjäs som aldrig spelades. Det är ju på sitt sätt passande, eftersom slottet i någon mening byggdes för att vara just en kuliss. Men själva livet fattas likväl, och jag vill mena att livet är en oerhört viktig ingrediens för att göra ett slott riktigt välsmakande.

Alltså: Slott är för mig en form av allkonstverk som innefattar själva arkitekturen, fast inredning, möbler, funktion, park, annan kringmiljö, historia – och inte minst människor. Ett slott som står helt tomt och övergivet kan förvisso också vara otroligt fascinerande och verkligen tilltala fantasin. Men det måste finnas människoöden förknippade med det, annars är det inte särskilt roligt. Tycker jag. Andra kan och får förstås tycka annorlunda.

**********************************************************************************

Ingen har väl egentligen bett mig om det, men här är en liten lista på slott som jag har besökt och som jag gillar av olika anledningar:
Skokloster – för att det ger en makalös bild av framför allt 1600-talets slottsliv.
Chambord – för storslagenheten och det fantastiska taklandskapet.
Gripsholm – för den fantastiska blandningen av olika epoker från 1500-talet och framåt.
Weikersheim – för 1600-talskänslan och den enorma festsalen.
Chenonceau – för den sagolika utformningen med ett galleri över floden Cher.
Ulriksdal – för att det närmast var mitt andra hem under tio års tid.
Lejondal – för att det är en underbart knasig byggnad, typisk för det sena 1800-talet.
Tjolöholm – en ambitiös anläggning från en tid då nya slottsbyggen börjar bli otänkbara.
Vittskövle – för att slott med vallgravar är något alldeles speciellt!
Haus Havixbeck – bara för att det är så otroligt vackert.

Ett tidigare blogginlägg med koppling till ovanstående:
https://elbrundino.com/2013/01/13/spoken-finns-inte/

 

Read Full Post »