Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Gävle’

Det är förmodligen ett välkänt faktum för de flesta att frisersalonger tenderar att skoja till sina namn. Listan kan göras riktigt lång, men här är några tämligen oförargliga exempel: Hair och Nu, Sax & Fön, Bel Hair, Love is in the Hair, Cut the Crap, Hairmony, Agaton Sax, Håriskåpet, samt Helena Klipper Till. Namnet på frisersalongen Rätt Vågat är kanske inte särskilt vågat, men det finns frisörer som går någon millimeter över gränsen. Till exempel: Hårhuset. Hårnästet. Tjörns Hår. (De två första är möjligen oavsiktligt vågade, det sista nästan helt säkert.)

Men man kan sannerligen undra varför just frisörer tenderar att vara så humoristiska. För hur ofta ser man andra branscher skoja till det med sina namn? Visst finns det andra lustifikationer när det gäller företagsnamn, men det verkar inte gälla några särskilda verksamhetsområden. Utanför Kungsbacka finns ett företag som heter Schakta i Backarna. Vad de sysslar med förstår man ju. Först Claes Transport är också ett självförklarande namn. Lika som Bär är ju ett ganska skojigt namn på en flyttfirma, i synnerhet som den grundades av ett tvillingpar. Man kan faktiskt möjligen ana en frisörtendens inom just transportbranschen, ty här hittar man även BudfadernSamma inspirationskälla hittar vi hos företaget Ljudfadern. Både Hundbiten och Café Sumpen är väl att betrakta som halvroliga namn – och man förstår vad de sysslar med. Detsamma gäller Harry Kuvert i Malmö. I Malmö lär även keramikverkstaden Lerendrejeri en gång ha funnits. Och så har vi Zoolefteå i Sollefteå. En riktig klassiker för oss ordlekare är Ordbruk och Bokstavsskötsel AB i Västervik. Och jag är ganska förtjust i undertextarkollegan Kalles företagsnamn Ordlystnad. Ett mer oklart namn, men ändå ganska fyndigt, är Brända Bocken (i Gävle, förstås). Det visar sig vara en restaurang.

Jo, restauranger och andra näringsställen har möjligen också en tendens att skoja till det lite, men det är ändå ingen riktigt genomgående trend. Café Nyfiket och Café & Le är väl lite skojiga namn? Döden i grytan kan man döpa sin restaurang till om man vågar. Och det finns ett par fyndiga namn på thairestauranger, såsom Thaibreak och Timeout. Det senare namnet bör uttalas på skånska. Dels för att det först då blir roligt, dels för att restaurangen ligger i Malmö. Annars tenderar företagsnamn att vara ganska tråkiga. Om man återgår till frisörerna så kan man konstatera att vissa namn inte är särskilt upphetsande. Salong Janne till exempel. Eller Frisyrmakarna. En klar tendens när det gäller både tobakshandlare och enklare näringsställen är att helt enkelt ta gatuadressen som firmanamn. Ibland både med gata och nummer, ibland bara med numret. Tolvans tobak. Eller haket på Ringvägen 91 i Stockholm som helt enkelt heter 91:an. Det senare hade kanske fungerat om det hade varit en butik som säljer begagnade serietidningar.

Sedan har vi ju de här märkliga namnen, de som verkligen får en att undra. Under en period gick jag dagligen förbi ett ställe på Karlbergsvägen i Stockholm där en skylt förkunnade att Bill & Bobs vänner höll till. Det väcker ju frågor. Men det visade sig vara en organisation för anonyma drogmissbrukare. I lokalen bredvid huserade förövrigt Hundgrottan, vilket också var ett intressant namn – men på ett annat sätt. När jag flyttade till Årsta och vandrade omkring för att bekanta mig med omgivningen så gick jag ibland förbi ett ställe på Skulptörsvägen, nära Globen. Och det är egentligen minnet av det stället som fick mig att skriva det här: Det rörde sig om en restaurang av det enklare slaget som stolt bar namnet Restaurang Skalpören. Skalpören? Låter det inte lite…otäckt? I synnerhet som namn på en restaurang? I min fantasi målade jag upp en bild av att innehavaren inför öppningen ringde till en skyltfirma och beställde en skylt. På en möjligen knastrig telefonlinje uttalade innehavaren på kanske lite grötig svenska att hen ville ha en skylt med texten Restaurang Skulptören (efter vägens namn, då). Och när skylten väl anlände så stod det Skalpören. En felhörning, alltså. Och då rycker restaurangägaren på axlarna och tänker att krogen väl får heta Skalpören. Det blir ju så jobbigt att reklamera skylten och ha sig. Jag bestämde mig för att det här var förklaringen till det märkliga namnet.

Nu gjorde jag nyss lite sökningar på det berömda internet, och fann då ett vittnesmål från en som faktiskt hade vågat besöka denna krog. Det visade sig att väggarna var prydda av vildavästernmotiv och att innehaverskan var mycket intresserad av cowboyer och indianer och dylikt. Vi som är uppväxta med våra Lucky Luke-seriealbum vet förstås att ett av apachernas favoritnöjen var att skalpera vitingar. Och därmed skulle alltså restaurangens namn vara förklarat. Visst är det tråkigt när man målar upp en intressant bild, som ibland involverar en fast åsikt att folk är dumma i huvudet, och denna bild sedan kastas omkull? Eller är det egentligen så att det där intresset för cowboyer och indianer är en efterkonstruktion? Kanske fann innehaverskan det nödvändigt att skapa ett vildavästerntema för att slippa stå där med skammen över att namnet blev fel? Jag väljer självklart att tro på det senare.

Annonser

Read Full Post »

Så sitter jag där igen på ett av Kulturhusets kaféer, högst upp på takterrassen med en kopp kaffe och en bok. Boken är mest ett alibi. Mina parabolliknande tjuvlyssnaröron är förstås på helspänn. Men det är antingen för sent på dagen eller för varmt, för det är knappt några människor alls på plats. Det är på sätt och vis tur, för då kan jag kapa åt mig ett av de tre bord som för tillfället befinner sig i skugga. Bordet intill är för ögonblicket ledigt, men det dröjer inte särskilt länge förrän ett par i sextioårsåldern hittar dit. Jag vill inte stirra på dem, ty jag har trots allt någon sorts skam i kroppen, men jag noterar att mannen har en flaska öl i näven och kvinnan ett glas vitt vin.

Jag måste erkänna att jag först inte lyssnar särskilt noga på dem heller, jag sitter i andra tankar. Men kvinnan är i alla fall den som håller låda, medan mannen mest sitter och hummar. Då och då avbryter han dock för att med viss bestämdhet uttrycka sin mening. Han verkar så där inget-trams-saklig som män i den åldern ofta är. En sån där som inte förstår att rutiga shorts och rutig skjorta inte är någon bra kombination. Hon är mera vitt-vin-i-värmen-på-terrassen-slirig. Talar lite släpigt, som en söderkis.

Men så händer det. Mannen går in för att uppsöka en toalett och kvinnan blir tydligen genast sällskapssjuk. Nej, hon ger sig lyckligtvis inte på mig, som ändock sitter närmast. Kanske tycker hon att jag ser för osocial ut. Hon lägger i stället märke till att ett par i kanske trettioårsåldern kommer ut på terrassen. De har två ganska små barn med sig, en tjej och en kille. Det är uppenbart att de inte vill sitta i den ganska obarmhärtigt gassande solen och är nära att gå in igen. ”Hallåååå!” ropar kvinnan. Familjen förstår inte att det är de som anropas. ”Hallååå! Ni kan sitta hääär. Vi ska strax gååå.” Mannen i familjen kommer fram. ”Ska ni strax gå? Jättebra, vi vill gärna sitta i skuggan.” ”Ja, vi ska strax gååå. Min man är på toaletten, sen ska vi gååå.”

Den lille sonen i familjen, iklädd blågul fotbollströja, åbäkar sig en aning och kutar runt mellan borden. ”Oj, vilken energiiii” säger kvinnan beundrande. ”Jo, han är sån. Men ibland kan han sitta väldigt stilla och tyst också” meddelar pappan på pappors vis. ”Ja, jag har jobbat många år på daaagis, så jag tycker om såna där” säger hon med en nick mot pojken. ”Såna där?” tänker jag. Och sen tänker jag: ”Det är tur att jag inte är en sån som blir upprörd när folk säger dagis i stället för förskola.” För vem orkar bli upprörd i den här värmen?

Kvinnan förefaller mycket nöjd med att ha fått någon att prata med. Resten av familjen har gått in för att se vad som finns att äta. Pojken och pappan dröjer sig kvar medan kvinnan förhör sig om pojkens namn. Hon tycks bli lite förvånad när han kungör att han heter David, lite som om hon förväntar sig att han ska heta Muhammed eller Tamir. Gossen är nämligen mörkhyad. ”Själv heter jag Ann-Katarin. Men de kallar mig Anki.” Gossen tittar på henne och säger: ”Jag vet.” Sedan fäster han uppmärksamheten på Ann-Katarins askfat. ”Ja, jag röker” säger hon. ”Det är dumt av mig. Det är dumt att röka.” Gossen tittar på henne igen och säger: ”Jag vet.” David är uppenbarligen en kunnig gosse.

Nå. Pappan frågar så om han kan ställa familjens kasse vid bordet medan han och David också går in och beställer mat. Jodå, det går bra. Kvinnan tänker sitta kvar tills mannen kommer tillbaka från toaletten – och då är säkert den lilla familjen tillbaka. Tystnaden lägrar sig över bordet bredvid mitt för några minuter. Jag kommer på mig själv med att undra om Ann-Katarin tycker att det är lite jobbigt att vara tyst. Elakt, jag vet, men sån är jag.

Så kommer pappan ut på terrassen igen. Ensam. Han stegar fram och lyfter upp den kvarlämnade kassen och meddelar att familjen tänker uppsöka ett annat näringsställe. Ann-Katarin verkar nästan befinna sig i chocktillstånd över beskedet. ”Vaaa?” säger hon. Och precis innan pappan ska försvinna in i husets innanmäte så ropar hon: ”Hallååå! Är ni turister eller?” ”Nej, vi bor här i stan.” ”Jahaaa, för vi är turister. Från Gääävle.” Så fick hon det sagt. För att vara artig tar pappan några kliv tillbaka och upplyser Ann-Katarin om att det finns mycket att se i Stockholm. ”Åk till Globen” föreslår han. ”Man kan åka upp utanpå och få en fantastisk utsikt över hela stan.” Gävlekvinnan låter mycket skeptisk när hon säger: ”Gloooben? Vad då? Jag har redan varit i Globen en gång. Vet du vad jag såååg?” Pappan är nu precis på väg att lämna terrassen igen. ”Vet du vad jag såååg?!” Det vet inte pappan. ”Phil Collins!” Pappan ser ut som om han inte riktigt vet vart han ska ta vägen, men säger ett käckt ”hej då” innan han försvinner.

Strax därefter kommer Ann-Katarins man tillbaka från toaletten. Han har tydligen tagit omvägen kring baren också, för han har en ny ölflaska med sig. Han hinner knappt sätta sig förrän hustrun på ett lite gnälligt men ändå upprymt sätt börjar redogöra i detalj för precis allt spännande som hänt sedan han gick på toaletten. Det är väldigt uppenbart att hon är lite stött över att familjen gick därifrån. ”Jag sa ju till dem att vi strax skulle gå och då kunde de ta vårt bord.” 40 minuter senare satt paret fortfarande kvar. Medan jag gick med min kaffebricka till diskvagnen slog det mig att ”strax” antagligen betyder helt skilda saker i Stockholm och i Gävle.

 

Read Full Post »