Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Hycklerivisa’

Så här semestrigt borde livet egentligen alltid vara. Men man kan nog vid närmare eftertanke inte i evighet bekymmerslöst släntra runt i en dräglig temperatur och sakna egentliga mål och när som helst slå sig ner på en uteservering och få sig något kallt, gott och billigt till livs. Man skulle tröttna. Det är åtminstone vad jag tror. Men en tid går det alldeles förskräckligt utmärkt. Faktiskt så utmärkt att jag inte riktigt tror på vad jag nyss skrev. Först tror man en sak och sedan tror man en annan sak; det går fort att ändra sig ibland. Det går ibland även fort att förflytta sig såväl i geografin som i sinnesstämningen.

Denna tjugosjunde vecka under det femtionde året inleddes med en fortsatt vistelse i Portugal, men precis som jag lovade förra veckan så lovar jag nu att återkomma till detta land och denna vistelse i en särskild och fristående betraktelse. Det kan så att säga bli för många rätter på smörgåsbordet annars. Den nämnda semesterresan avpassades nämligen så att jag skulle hinna hem till ett evenemang som jag inte ville missa: en konsert med det för ett enda tillfälle återuppståndna Uppsalabandet Big fish. I min ålder tycker man om nostalgikickar. I min ålder uppskattar man även egokickar. Denna konsert utlovade båda delarna.

IMGP8224 (2)

Den gamla loggan lever än.

Big fish. De är en del av mitt liv. Jag följde dem från de första stapplande stegen. Jag videofilmade deras allra första (?) spelning med hjälp av en hyrd otymplig videokamera. Kanske finns filmen kvar någonstans i ett hemligt Big fish-arkiv i ett numera fullständigt omöjligt videoformat. Jag såg otaliga konserter med dem på ungdomsgårdar, talangtävlingar och liknande. Jag tog oskarpa fotografier av dem. Och emellanåt stack jag till dem texter som jag hade skrivit, med förhoppningen om att de skulle sätta musik till dem. Och det gjorde de med den äran. Där kommer naturligtvis egokicken in. Det var alltid en härlig känsla att höra de egna orden framföras från scenen och en alldeles särskild kick när de dessutom hamnade på skivor. En stunds berömmelse, lite i skymundan. Åtminstone i det egna huvudet. Två gånger fick jag dessutom äran att stå på scenen med dem. En gång på basklarinett i en låt som jag inte minns titeln på. Det spelar ingen roll, jag hördes ändå inte. En gång på sång och munspel i en ganska speciell tolkning av Bob Dylans Meet Me in the Morning på hans 50-årsdag. Det var förmodligen ett helt obegripligt framträdande för ungdomsgårdspubliken.

Men 20 år senare har alltså Big fish lyckats fylla Katalin i Uppsala, en lokal som rymmer sisådär 500 personer. Jag måste erkänna att jag blev överraskad. Jag måste erkänna att själva händelsen tycktes vara större än jag kunde ana. Var kom alla de här människorna ifrån? Hur kan man efter tjugo års tystnad locka en så stor publik? Förmodligen förstod jag helt enkelt aldrig att Big fish hade en stor publik när det begav sig. Jag menar inget nedsättande med det – det bara blir så ibland. Man förstår inte. Och när man står där i publiken i en ängslig skinnjacka bredvid människor som man inte har träffat på många år och bredvid människor som är helt okända, och redan i inledningen får höra en av sina egna texter från scenen och inser att åtminstone ett par hundra människor sjunger med för full hals, ja då infinner sig en obeskrivlig känsla av välbehag och stolthet. Hela texten kan de. Och då är det ändå ingen ”sommartider hej hej och sandaler av plast”-text, utan något långt mer komplext, om jag nu får säga det själv. Förunderligt är det. De har förvisso ingen aning om vad texterna egentligen betyder, de har ingen aning om tillblivelseprocessen, vad som ligger bakom. De vet inte att den eller den texten är kraftigt influerad av Cornelis Vreeswijk eller Folk och Rackare eller Steeleye Span eller en bok av Foucault. Men det spelar ingen roll. Publiken gör sin egen tolkning och det är så det ska vara.

hopkin024 (3)

Akustisk spelning någonstans för länge sedan.

Det är tight, tungt, välavvägt. Imponerande proffsigt. Och på sätt och vis obegripligt. Det känns nämligen som om de tjugo år som har gått inte alls har gått. Det är som om ett väloljat maskineri bara har stått och malt på i två decennier. Inte en tillstymmelse till rost. Publiken får vad den vill ha. Jag får till min glädje höra Ballad om natten, David Gieses i mitt tycke finaste text. Mitt namn nämns från scenen, jag blir presenterad som textförfattare till flera av de låtar som framförs. Jag spricker nästan av stolthet och glädje och blir faktiskt en aning rörd, men lokalens dunkel döljer det effektivt. Jag håller mig gärna ute i periferin, men det är skamlöst roligt att få ett offentligt erkännande. Efteråt kommer två människor fram och tar i hand och säger ”bra jobbat” respektive ”kul”. Jag har aldrig sett dem förr. Även andra som jag inte trodde kände till min existens, men som jag själv har koll på, kommer fram och hälsar. Det är lite som en klassåterträff, men utan obehag, utan pinsamheter. Det här var suveränt bra på alla plan. Det här kommer jag att minnas, och det tackar jag för. Det har varit en bra vecka.

*************************

Hycklerivisa live på Katalin.

Läs gärna även den tidigare texten om en Big fish-text.

Och varför inte också läsa recensionen i UNT?

 

Read Full Post »

Av något skäl är det mycket länge sedan jag brydde mig om att lyssna på Cornelis Vreeswijk. Det blir så där, åtminstone för mig. Jag kan nästan älska sönder en artist eller en skiva – för att sedan inte lyssna igen på många år. Men i morse vaknade jag med en textrad i huvudet och plockade fram skivan där den återfinns. Raden lyder: ”Vad blåser det för vind idag? Det ger jag välan fan i!” Sången heter ”Rörande vindriktning” (fast mina ögon vill gärna läsa det som ”vindrickning”) och LP:n heter ”I elfte timmen”. Det var Cornelis näst sista skiva, och även om han hävdade att titeln inte hade med honom själv att göra så var den ju tvivelsutan passande, kanske rentav profetisk. Ett år senare var han död. Det är en ganska egendomlig skiva som innehåller äldre Cornelis-låtar i moderna kläder. Ett försök att nå en yngre publik? Inte om man ska tro Cornelis egen förklaring: ”Jag tycker att det är kul att arbeta med dom här 80-talspojkarna, bara. Inget annat. Dom är fina. Som all ungdom.”

Jag vet dock inte om det nya, moderna kompet tillför så mycket. I dag låter det bara väldigt mycket 80-tal. Möjligen är det därför som jag fastnade för den enda nya låten på skivan, den tidigare nämnda ”Rörande vindriktning”. Texten är typiskt vreeswijksk, melodin fullständigt självklar. Jag minns att den satt fast i hjärnan i flera dagar, en sådan där melodi som vägrar att försvinna. Vad gör man då? Tja, jag slog mig ned och skrev en egen text till melodin. Så här blev den:

Man bugar sig som ett ärkefån
för den som sägs ha makten
Min hjärna är en metronom
som ständigt håller takten
Då frihet är en ömklig sak
som ingen lever för
Då vistas jag under annat tak
och gör det tills jag dör
 
Min tid är knapp, men min lust är stor
Jag kunde inte stanna
Bland uniformer och blanka skor
alla likadana
I sömnlösheten är ingen glad
men vem vill ständigt sova?
För syndens skull står man glatt på rad,
jo, det vill jag lova!
 
Jag skickar vykort från Reeperbahn
och önskar alla lycka
Jag skickar vykort till själve Fan:
Sluta upp att hyckla
Ty vad du säger och vad du gör
i livets smutsiga fålla
är knappast samma sak
när du hör till Sodom och Gomorra

Texten gav jag till mina vänner i musikkapellet Big fish. De la till en refräng, musiksatte texten och gav 1993 ut den med titeln ”Hycklerivisa” på en EP som heter ”Dans mot tiden”.

Det var först en tid senare som jag insåg att låten har en undertitel på LP:n (men inte på CD:n, som jag har): ”Hommage till Jan Johansson”. Vad betyder det? Kanske helt enkelt att det var en hyllning till jazzpianisten som dog i en bilolycka 1968. Det kom att dröja ännu ett antal år innan jag snubblade över den skillingtrycksliknande 1700-talstexten ”Sinclairsvisan” i en sångbok. När jag av ren nyfikenhet spelade melodin så förstod jag plötsligt att Cornelis inte alls låg bakom melodin till ”Rörande vindriktning”. Det var den gamla ”Sinclairsvisan” rakt av –  och det krävdes ingen större ansträngning för att konstatera att den hade spelats in av Jan Johansson. Cirkeln sluten? Nja, inte riktigt.

Ytterligare några år senare såg jag den franska filmen ”All världens morgnar” (”Tous  les matins du monde”) som utspelar sig i slutet av 1600-talet och handlar om de två gambisterna Monsieur Sainte-Colombe och Marin Marais (som båda har funnits i verkligheten). Och ta mig sjutton; dök inte melodin till ”Rörande vindriktning”/”Sinclairsvisan” upp även där! Nu hade den titeln ”Folie d’Espagne”. Det visar sig att det här är en mycket gammal melodi, eller kanske snarare ett tema, som av allt att döma härrör från den iberiska halvön. Det finns nedteckningar av den från 1500-talet, men förmodligen är temat ännu äldre. Det har sedan använts av kompositörer som Lully, Corelli, Scarlatti, Vivaldi, Bach, Händel och Beethoven. Det påstås också att cirka hälften (!) av alla gamla svenska folkmelodier är baserade på ”La Folia”, som den också kallas.

Så kan alltså en renässansmelodi från Sydeuropa genom ett antal mellanlandningar resultera i en tung och långhårig rocklåt på 1990-talet. Det är ganska fascinerande – tycker åtminstone jag.

Read Full Post »