Bob Dylan 75 år i dag. Jaha. Jag minns när han fyllde 50 år. Då hade jag nyss fyllt 25. Nu är han således lika gammal som jag är nu. Dock är jag övertygad om att jag nu är yngre än han var då. Det blir så när man lever ett hårt liv och dricker för mycket alkohol. Nu syftar jag inte på mig själv. Jo, jag har alltså en fäbless för herr Dylan och den har hängt i länge nu. Många i min omgivning begriper det inte, men jag känner inget behov av att förklara mig. Man behöver inte förstå allting. Man behöver inte alltid bli förstådd. Det går liksom bra att tycka annorlunda.
Dylan har jag aldrig träffat. Jag har aldrig ens försökt. En gång tror jag att han vinkade till mig på väg från scenen till en väntande turnébuss i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Men det var ganska mörkt och det kan därför ha varit någon annan som vinkade. Kanske Tomas von Brömssen. Och det är ju inte alls säkert att vinkningen var ämnad att träffa just mig. Den kan för övrigt ha betytt ”försvinn härifrån”. Alla vinkningar är inte vänliga. Jag har också en gång stått på gästlistan till en av hans tråkiga konserter i Globen. Det kändes speciellt då, men särskilt speciellt var det ju inte. Det roligaste med det var att Peter LeMarc satt precis bakom mig. Eller om det möjligen var Plura Jonsson. Inte ens det minns jag.
Det blir så där när man har gått på ett nästan maniskt vis har gått på lite för många likartade konserter. Det flyter ihop. Men jag minns konserten på Ullevi 1984, inte för att den var anmärkningsvärt bra utan för att det var min första rockkonsert. Jag var 18 år och det var mycket folk och jag smugglade in min löjliga kamera genom att lägga den i en plastpåse som jag sköt in under ett stängsel. Någon kunde hitta den innan jag hämtade den, men ibland måste man ta risker. Och jag minns en konsert på Cirkus precis efter midsommar 1991. Herr artisten var inte nykter. Herr artisten vandrade runt både länge och väl längst bak på scenen i jakt på ett munspel, medan bandet om och om igen spelade introt till något som förmodligen var New Morning. När munspelet väl var hittat råkade det hamna uppochner i herr artistens mun. Perverst nog tyckte jag att det var en rolig och bra konsert. Det tycks ingen annan ha tyckt.
Men så där är det med Bob Dylan. Han gör konstiga saker ibland. Ibland gör han inte alls konstiga saker. Det lunkar liksom bara på. Men det är ju det konstiga som sticker ut, de tvära kasten. Plötsligt gör han en countryplatta. Plötsligt gör han en medvetet usel skiva för att bli av med övertolkande fans. Plötsligt blir han kristen. Plötsligt tolkar han Frank Sinatra. Plötsligt ger han ut en knasig julskiva. Det är inte konstigt att man förlorar hoppet. Men så kommer han igen och igen och igen. Det kommer små guldkorn insprängda bland de kanske lite mer ordinära sakerna – och det handlar ofta om texterna i de långa, episka (i ordets rätta bemärkelse) sångerna. Det är de låtarna jag tycker mest om. Låtarna som nästan blir hypnotiska mantran. Sad-Eyed Lady of the Lowlands (11.21), Idiot Wind (7.47), Desolation Row (11.24), Highlands (16.31), Joey (11.05), Ain’t Talkin’ (8.48), Brownsville Girl (11.05), Cross the Green Mountain (8.15)… Sånger där varje ord är utmejslat med exakthet och varje frasering noga uttänkt för att framhäva orden.
För det är klart att det främst är orden det handlar om. Man ska förvisso inte underskatta förmågan att emellanåt få till en vacker melodi, och nog kan till och med arrangemang och produktion bli intressanta. Men orden! De är kryptiska. De är vackra. De kan få en att skratta till. De är ibland till och med djupt gripande. Men de kan också vara simpla – eller kanske skenbart simpla. Detta enligt mig själv. Andra tycker naturligtvis annorlunda. Andra kanske tycker att mannen har en uttrycksfull röst eller att hans melodier är fenomenala. Andra återigen är kanske mest fascinerade av Bob Dylans något irrationella person, som detta att han nästan konstant väljer att ta med ”fel” låtar på sina skivor och därmed ratar sådant som förr eller senare hittar ut på andra vägar och visar sig vara fantastiskt. Det finns gott om exempel. Saknar han omdöme? Hur kunde han till exempel välja bort Blind Willie McTell från skivan Infidels 1983?
Människan är något av en gåta. Han går numera mest omkring och ser butter ut och när han någon gång ler så är det svårt att avgöra om det verkligen är ett leende eller bara en grimas som kommer till genom en olyckshändelse. Likväl säger de som känner honom att han är oerhört rolig privat. Men efter 54 års skivutgivning som har resulterat i 37 ”vanliga” skivor, 11 live-skivor och 12 arkivgrävande skivor så kanske man inte orkar le och dansa så mycket inför publiken? Men något driver honom ändå att gå vidare. Jag tror att han helt enkelt inte riktigt vet hur man kopplar av och går i pension. Hoppas att jag inte är sådan när jag är 75 år.
elbrundino 