Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Julio Iglesias’

Om det nu inte hade varit så att George Michael avled förra året så skulle jag här och nu kunna skriva att han aldrig någonsin behöver lyfta ett finger mer för att förtjäna sin brödföda. Royalty-intäkterna för Last Christmas försörjer med lätthet minst en lyxlirande person i minst ett år. Det är nämligen sannerligen inte lätt att undvika den låten så här års. Man får till och med ibland känslan av att inget annat spelas på radion, i varuhus, på restauranger och kaféer. Om och om och om igen. Man frågar sig varför. Är den bra? Ja, kanske de första tio gångerna man överhuvudtaget hörde den. (Eller såg den, ty den ackompanjerades av en snöig och förljugen video med vackra människor.) Men någonstans på de många uppspelningarnas väg förvandlas även en bra låt – om den nu är det – till en ljudkuliss. Och i rättvisans namn gäller det inte bara Last Christmas.

Det finns gott om jullåtar som går åtminstone mig på nerverna. En riktigt avskyvärd historia är Feliz Navidad av och med José Feliciano. Ett under av tjatighet som är helt renons på julkänsla. När man hör den får man snarare känslan av att befinna sig vid en poolkant på Hawaii. Och visst, man firar väl jul även på Hawaii, men då kan man väl ändå åtminstone kräva något mer av texten än ett evigt upprepande av budskapet ”God jul, god jul, god jul, god jul, god jul och ett gott nytt år, jag vill önska dig en god jul från djupet av mitt hjärta, god jul, god jul, god jul, god jul, god jul och ett gott nytt år” etcetera? ”Nu ska vi ha en redig grillfest och käka glass och ta ett dopp i poolen” vore en lämpligare text. Men kongenialitet text/musik är kanske inte José Felicianos starka sida? Själv hävdar han att jul-LP:n som låten ingår på är världens bästa. Det är tydligen självförtroende som är hans paradgren.

Apropå tjatighet så måste jag även dra fram ett exempel som kanske kommer som något av en överraskning. Alltså med tanke på att jag är jag. Paul McCartney har skrivit en myckenhet väldigt bra låtar i sitt liv, men Wonderful Christmas Time är inte en av dem. Jo, en gång i tiden tyckte jag nog att den var åtminstone skaplig – men det var nog mest för att det var Paul McCartney, liksom. I dag står jag inte ut med att höra den. Tjatig. Fånig. Alldeles för lång. Men det är ju roligt för honom att den drar in cirka 400 000 dollar varje år.

Vad är då problemet med den här typen av jullåtar? Jag vill ju hävda att de inte skrivs för att man plötsligt känner en längtan efter det eller för att man vill uttrycka något, utan just för att de innebär en chans att stadigt dra in stålar år efter år efter år. En ”vanlig” låt spelas i bästa fall på radion i några veckor innan den glöms bort och dör. En klämmig jullåt kan, om man har tur, dammas av och spelas sönder under en hel månad varje år och generera många sköna slantar. De flesta artister är förmodligen alltid ute efter att skriva storsäljande hits, så i viss mening är väl allt låtskrivande spekulativt. Men jag vill hävda att det gäller jullåtar i synnerhet. Och det finns liksom ett färdigt recept, som oftast inkluderar bjällerklang och något om snö. Men de där plattorna som verkligen bjuder på en ärligt menad julkänsla är ganska lätträknade.

Tänk om alla ett år bestämde sig för att absolut inte spela Last Christmas, Happy Xmas (War is Over), Feliz Navidad, Tänd ett ljus, Wonderful Christmas Time, Do They Know It’s Christmas, All I Want For Christmas Is You etcetera. Det finns ju så extremt mycket julmusik som praktiskt taget aldrig spelas som då kunde få chansen. Skulle vi inte alla må lite bättre då? Visst, McCartney skulle gå miste om 400 000 dollar, Mariah Carey 400 000 pund och George Michael (om han inte vore död) 300 000 pund. Men de har nog råd med sin risgrynsgröt ändå. Nu skulle det säkerligen ändå inte hjälpa särskilt mycket, eftersom sju andra låtar skulle spelas om och om och om igen i varuhus, på restauranger och kaféer. För av någon anledning är variation ingenting som står särskilt högt i kurs i vår värld, och absolut inte under tiden före jul. Det är gamla invanda hjulspår som gäller, hur tjatigt det än blir.

Här är förresten en annan låt jag avskyr, vem som än sjunger den: Jingle Bell Rock.

Stäng av radion ett tag och lyssna på tystnaden.
Adjö!

 

Annonser

Read Full Post »

Veckan är den fyrtionionde och veckodagen är söndag. På nytt har naturen beslutat att klä sig själv i vitt. Klävitt-klävitt-klävitt, som det heter att kattugglan säger på ornitologens språk. Åtminstone på ornitologsvenska. På exempelvis ornitologtyska förmodar jag att lätet beskrivs på ett annat sätt. Kattugglan har förmodligen dock föga att säga till om då det gäller vädrets fluktuationer, varken den här eller någon annan vinter. Mina nyinköpta GoreTex-skor förefaller dock vara både täta och någorlunda varma, vilket gör att jag tryggt kan angripa nästan vilket väder som helst. Dock är färgen på dem ljusbrun på gränsen till beige, vilket gör mig lite orolig att jag gör ett för glatt intryck med dem på. Att dessa skodon i sin nära-beigehet sticker ut för mycket i ett både faktiskt och mentalt landskap som går helt och hållet i svartvitt. Jag väljer att tro att det är en vanesak, och det är ändå ingen som lägger märke till mig och mina futtiga skor.

Förra veckan klagade jag över en viss händelselöshet. Den här veckan har utmärkt sig på samma sätt. Det mest glädjande har förmodligen varit att tre synnerligen andefattiga arbetsprojekt har tagit slut och en form av inbromsningssträcka inför julen har inletts. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där en ung man med stolthet kungör att han är ”en riktig mansslukerska”. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där dottern till en känd golfstjärna åker på konsertturné tillsammans med två danserskor som båda har varit barnflickor hos familjen. Det gläder mig att slippa texta en komediserie som enbart skådespelarna själva kan tycka är underhållande. Man kan tycka att jag därmed gläder mig över fel saker, det vill säga att något tar slut. Men så kan det vara ibland. Jag har i mina värsta stunder den här veckan undrat om jag kanske skulle kunna efterträda den elake TV-kritikern Johan Croneman som går i pension om fyra år. Jag har nämligen mycket ont att säga om TV. Och samtidigt är det, som bekant, dumt att bita den hand som föder en.

Det är svårt att värja sig från televisionen, även på söndagar då jag försöker låta bli att arbeta. Söndagarna brukar åtminstone delvis ägnas åt en promenad till något kafé där DN:s söndagskorsord ska avverkas. Man måste hålla ordhjärnan igång även på söndagar. Just denna söndag i vecka fyrtionio gick färden till en förort med det poetiska namnet Midsommarkransen och ett där beläget kafé som drivs av ett äldre par. När jag säger att det är ett äldre par så menar jag att de är äldre än vad jag är, men inte nödvändigtvis gamla. I dag fylldes lokalen av förförisk våffeldoft och i högtalarna satt Julio Iglesias och spelade. Det var egendomligt nog en befrielse, emedan man så här års väntar sig att få höra Last Christmas och Do They Know It’s Christmas och Jingle Bells och Feliz Navidad tills man tror att man heter något annat än vad man heter. Men icke. Här härskade Julio och han framförde häpnadsväckande nog inte ens julmusik.

Den relativa friden varade dock inte länge, ty plötsligt inträdde en röst på kaféet, en röst som jag igenkände som en känd tidigare idrottsman som även har deltagit i och vunnit TV-programmet Let’s Dance. Denne man, ty en man är det fråga om, förkunnade glatt för vem som än ville höra på (lokalen är liten) att han var nyss hemkommen från Florida där han varit på besök hos en känd svensk familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa. På plats hos denna kända familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa var också en känd svensk författare som utan omsvep beskrev sig själv som ”författarnas Zlatan”. Vi med stora öron fick även veta att den kände idrottsmannen, den golfspelande kände fadern i familjen och den kände författaren hade tävlat i bänkpress i familjens gym. Och att den sistnämnde hade pratat oupphörligt 90 procent av tiden. Och att familjens döttrar hade meddelat den kände författaren att de inte fattade ett ord av vad han sa. Men trots detta var han enligt den före detta idrottsmannen ”en skön typ”. Personligen vet jag inte vad en ”skön typ” är, men jag tror att det är något positivt. Där satt jag i alla fall med min grekiska sallad, min kopp kaffe och mina stora öron och tänkte: ”Detta är alltså vad jag kommer att få texta i vår.” Ty det var uppenbart att idrottsmannen är en av deltagarna i vårens upplaga av Parneviks i TV3. Man är inte befriad från sitt arbete ens på ett oansenligt kafé i Midsommarkransen. Ständigt tränger sig televisionen in i livet, på de mest obarmhärtiga sätt.

Men ibland bryter mänskligheten igenom den polerade och glättiga TV-ytan. Ibland finns det ögonblick som berör mitt i det där flödet av bilder och ord som inte fastnar. Jag tänker här på Patti Smiths framförande av A Hard Rain’s A-Gonna Fall vid Nobelprisutdelningen i Konserthuset i Stockholm. Tänk att inför den svenska kungafamiljen och några hundra högtidsklädda andra höjdare komma av sig. Tänk att inför detta auditorium av dignitärer rakt och ärligt erkänna sig vara väldigt nervös. Det är ett ögonblick som är så vackert och skört att det knappt går att beskriva. Det krävs ett stort mod för att göra något sådant och jag inbillar mig att exempelvis ”författarnas Zlatan” inte skulle klara det. Och ändå förkunnar Dagens Nyheter: ”Tabben vändes till succé.” Något högst mänskligt, som grav nervositet inför sammanhanget och uppgiften, förringas till en ”tabbe”. Jag vill påstå att det är symptomatiskt för vårt samhälle, där allt ska vara en polerad och skinande yta utan tuggmotstånd. Man får inte misslyckas. Men det är precis vad man får, annars kommer vi ingen vart. Och därmed återkommer jag till det som har varit något av ett tema här på sistone: Perfektion är tråkigt. Tesen kanske inte fungerar så väl för exempelvis en hjärnkirurg. Men i väldigt många andra fall hävdar jag med bestämdhet att det som är mänskligt måste ges utrymme. Det sköra och skeva måste få komma fram. Annars blir livet alldeles förskräckligt tråkigt.

********************

(För den som så vill: Ett filmklipp från Japan 1994 där Bob Dylan själv framför A Hard Rain’s A-Gonna Fall tillsammans med en symfoniorkester.)

Read Full Post »