Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Feliz Navidad’

Om det nu inte hade varit så att George Michael avled förra året så skulle jag här och nu kunna skriva att han aldrig någonsin behöver lyfta ett finger mer för att förtjäna sin brödföda. Royalty-intäkterna för Last Christmas försörjer med lätthet minst en lyxlirande person i minst ett år. Det är nämligen sannerligen inte lätt att undvika den låten så här års. Man får till och med ibland känslan av att inget annat spelas på radion, i varuhus, på restauranger och kaféer. Om och om och om igen. Man frågar sig varför. Är den bra? Ja, kanske de första tio gångerna man överhuvudtaget hörde den. (Eller såg den, ty den ackompanjerades av en snöig och förljugen video med vackra människor.) Men någonstans på de många uppspelningarnas väg förvandlas även en bra låt – om den nu är det – till en ljudkuliss. Och i rättvisans namn gäller det inte bara Last Christmas.

Det finns gott om jullåtar som går åtminstone mig på nerverna. En riktigt avskyvärd historia är Feliz Navidad av och med José Feliciano. Ett under av tjatighet som är helt renons på julkänsla. När man hör den får man snarare känslan av att befinna sig vid en poolkant på Hawaii. Och visst, man firar väl jul även på Hawaii, men då kan man väl ändå åtminstone kräva något mer av texten än ett evigt upprepande av budskapet ”God jul, god jul, god jul, god jul, god jul och ett gott nytt år, jag vill önska dig en god jul från djupet av mitt hjärta, god jul, god jul, god jul, god jul, god jul och ett gott nytt år” etcetera? ”Nu ska vi ha en redig grillfest och käka glass och ta ett dopp i poolen” vore en lämpligare text. Men kongenialitet text/musik är kanske inte José Felicianos starka sida? Själv hävdar han att jul-LP:n som låten ingår på är världens bästa. Det är tydligen självförtroende som är hans paradgren.

Apropå tjatighet så måste jag även dra fram ett exempel som kanske kommer som något av en överraskning. Alltså med tanke på att jag är jag. Paul McCartney har skrivit en myckenhet väldigt bra låtar i sitt liv, men Wonderful Christmas Time är inte en av dem. Jo, en gång i tiden tyckte jag nog att den var åtminstone skaplig – men det var nog mest för att det var Paul McCartney, liksom. I dag står jag inte ut med att höra den. Tjatig. Fånig. Alldeles för lång. Men det är ju roligt för honom att den drar in cirka 400 000 dollar varje år.

Vad är då problemet med den här typen av jullåtar? Jag vill ju hävda att de inte skrivs för att man plötsligt känner en längtan efter det eller för att man vill uttrycka något, utan just för att de innebär en chans att stadigt dra in stålar år efter år efter år. En ”vanlig” låt spelas i bästa fall på radion i några veckor innan den glöms bort och dör. En klämmig jullåt kan, om man har tur, dammas av och spelas sönder under en hel månad varje år och generera många sköna slantar. De flesta artister är förmodligen alltid ute efter att skriva storsäljande hits, så i viss mening är väl allt låtskrivande spekulativt. Men jag vill hävda att det gäller jullåtar i synnerhet. Och det finns liksom ett färdigt recept, som oftast inkluderar bjällerklang och något om snö. Men de där plattorna som verkligen bjuder på en ärligt menad julkänsla är ganska lätträknade.

Tänk om alla ett år bestämde sig för att absolut inte spela Last Christmas, Happy Xmas (War is Over), Feliz Navidad, Tänd ett ljus, Wonderful Christmas Time, Do They Know It’s Christmas, All I Want For Christmas Is You etcetera. Det finns ju så extremt mycket julmusik som praktiskt taget aldrig spelas som då kunde få chansen. Skulle vi inte alla må lite bättre då? Visst, McCartney skulle gå miste om 400 000 dollar, Mariah Carey 400 000 pund och George Michael (om han inte vore död) 300 000 pund. Men de har nog råd med sin risgrynsgröt ändå. Nu skulle det säkerligen ändå inte hjälpa särskilt mycket, eftersom sju andra låtar skulle spelas om och om och om igen i varuhus, på restauranger och kaféer. För av någon anledning är variation ingenting som står särskilt högt i kurs i vår värld, och absolut inte under tiden före jul. Det är gamla invanda hjulspår som gäller, hur tjatigt det än blir.

Här är förresten en annan låt jag avskyr, vem som än sjunger den: Jingle Bell Rock.

Stäng av radion ett tag och lyssna på tystnaden.
Adjö!

 

Annonser

Read Full Post »

Veckan är den fyrtionionde och veckodagen är söndag. På nytt har naturen beslutat att klä sig själv i vitt. Klävitt-klävitt-klävitt, som det heter att kattugglan säger på ornitologens språk. Åtminstone på ornitologsvenska. På exempelvis ornitologtyska förmodar jag att lätet beskrivs på ett annat sätt. Kattugglan har förmodligen dock föga att säga till om då det gäller vädrets fluktuationer, varken den här eller någon annan vinter. Mina nyinköpta GoreTex-skor förefaller dock vara både täta och någorlunda varma, vilket gör att jag tryggt kan angripa nästan vilket väder som helst. Dock är färgen på dem ljusbrun på gränsen till beige, vilket gör mig lite orolig att jag gör ett för glatt intryck med dem på. Att dessa skodon i sin nära-beigehet sticker ut för mycket i ett både faktiskt och mentalt landskap som går helt och hållet i svartvitt. Jag väljer att tro att det är en vanesak, och det är ändå ingen som lägger märke till mig och mina futtiga skor.

Förra veckan klagade jag över en viss händelselöshet. Den här veckan har utmärkt sig på samma sätt. Det mest glädjande har förmodligen varit att tre synnerligen andefattiga arbetsprojekt har tagit slut och en form av inbromsningssträcka inför julen har inletts. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där en ung man med stolthet kungör att han är ”en riktig mansslukerska”. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där dottern till en känd golfstjärna åker på konsertturné tillsammans med två danserskor som båda har varit barnflickor hos familjen. Det gläder mig att slippa texta en komediserie som enbart skådespelarna själva kan tycka är underhållande. Man kan tycka att jag därmed gläder mig över fel saker, det vill säga att något tar slut. Men så kan det vara ibland. Jag har i mina värsta stunder den här veckan undrat om jag kanske skulle kunna efterträda den elake TV-kritikern Johan Croneman som går i pension om fyra år. Jag har nämligen mycket ont att säga om TV. Och samtidigt är det, som bekant, dumt att bita den hand som föder en.

Det är svårt att värja sig från televisionen, även på söndagar då jag försöker låta bli att arbeta. Söndagarna brukar åtminstone delvis ägnas åt en promenad till något kafé där DN:s söndagskorsord ska avverkas. Man måste hålla ordhjärnan igång även på söndagar. Just denna söndag i vecka fyrtionio gick färden till en förort med det poetiska namnet Midsommarkransen och ett där beläget kafé som drivs av ett äldre par. När jag säger att det är ett äldre par så menar jag att de är äldre än vad jag är, men inte nödvändigtvis gamla. I dag fylldes lokalen av förförisk våffeldoft och i högtalarna satt Julio Iglesias och spelade. Det var egendomligt nog en befrielse, emedan man så här års väntar sig att få höra Last Christmas och Do They Know It’s Christmas och Jingle Bells och Feliz Navidad tills man tror att man heter något annat än vad man heter. Men icke. Här härskade Julio och han framförde häpnadsväckande nog inte ens julmusik.

Den relativa friden varade dock inte länge, ty plötsligt inträdde en röst på kaféet, en röst som jag igenkände som en känd tidigare idrottsman som även har deltagit i och vunnit TV-programmet Let’s Dance. Denne man, ty en man är det fråga om, förkunnade glatt för vem som än ville höra på (lokalen är liten) att han var nyss hemkommen från Florida där han varit på besök hos en känd svensk familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa. På plats hos denna kända familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa var också en känd svensk författare som utan omsvep beskrev sig själv som ”författarnas Zlatan”. Vi med stora öron fick även veta att den kände idrottsmannen, den golfspelande kände fadern i familjen och den kände författaren hade tävlat i bänkpress i familjens gym. Och att den sistnämnde hade pratat oupphörligt 90 procent av tiden. Och att familjens döttrar hade meddelat den kände författaren att de inte fattade ett ord av vad han sa. Men trots detta var han enligt den före detta idrottsmannen ”en skön typ”. Personligen vet jag inte vad en ”skön typ” är, men jag tror att det är något positivt. Där satt jag i alla fall med min grekiska sallad, min kopp kaffe och mina stora öron och tänkte: ”Detta är alltså vad jag kommer att få texta i vår.” Ty det var uppenbart att idrottsmannen är en av deltagarna i vårens upplaga av Parneviks i TV3. Man är inte befriad från sitt arbete ens på ett oansenligt kafé i Midsommarkransen. Ständigt tränger sig televisionen in i livet, på de mest obarmhärtiga sätt.

Men ibland bryter mänskligheten igenom den polerade och glättiga TV-ytan. Ibland finns det ögonblick som berör mitt i det där flödet av bilder och ord som inte fastnar. Jag tänker här på Patti Smiths framförande av A Hard Rain’s A-Gonna Fall vid Nobelprisutdelningen i Konserthuset i Stockholm. Tänk att inför den svenska kungafamiljen och några hundra högtidsklädda andra höjdare komma av sig. Tänk att inför detta auditorium av dignitärer rakt och ärligt erkänna sig vara väldigt nervös. Det är ett ögonblick som är så vackert och skört att det knappt går att beskriva. Det krävs ett stort mod för att göra något sådant och jag inbillar mig att exempelvis ”författarnas Zlatan” inte skulle klara det. Och ändå förkunnar Dagens Nyheter: ”Tabben vändes till succé.” Något högst mänskligt, som grav nervositet inför sammanhanget och uppgiften, förringas till en ”tabbe”. Jag vill påstå att det är symptomatiskt för vårt samhälle, där allt ska vara en polerad och skinande yta utan tuggmotstånd. Man får inte misslyckas. Men det är precis vad man får, annars kommer vi ingen vart. Och därmed återkommer jag till det som har varit något av ett tema här på sistone: Perfektion är tråkigt. Tesen kanske inte fungerar så väl för exempelvis en hjärnkirurg. Men i väldigt många andra fall hävdar jag med bestämdhet att det som är mänskligt måste ges utrymme. Det sköra och skeva måste få komma fram. Annars blir livet alldeles förskräckligt tråkigt.

********************

(För den som så vill: Ett filmklipp från Japan 1994 där Bob Dylan själv framför A Hard Rain’s A-Gonna Fall tillsammans med en symfoniorkester.)

Read Full Post »

Detta har i sanning varit en odramatisk vecka. Någon har påstått att ”inga nyheter är goda nyheter” och jag är benägen att hålla med, alldeles oavsett vem som har sagt det. Om det nu överhuvudtaget är någon som har sagt det. Det händer ju ibland att man inbillar sig att man har hört något klokt och minnesvärt som man i själva verket själv har hittat på. Fast det betraktas förmodligen som förmätet att säga en sådan sak och därför föredrar jag att tro att någon annan står för detta citat. Men vad gör man när livet saknar dramatik? Är det så fel? Alls icke. Men om man har föresatt sig att skriva en liten veckobetraktelse i ett helt år så är det betydligt lättare om något dramatiskt inträffar. Alltså får man sänka dramatiknivån. Sålunda:

I tisdags tappade jag nästan en knapp i min relativt nyinköpta rock. Rocken hade nedsatt pris när jag köpte den, och kanske berodde prisnedsättningen på att knappen var lite illa fäst? Man måste vara misstänksam när någon vill sälja en stilig rock relativt billigt, även om denne någon är en välkänd butikskedja med gott renommé. Kanske var den där knappen inte ämnad att alls knäppas? Det kan helt enkelt vara jag som har gjort fel för att jag inte begriper bättre. Den nedersta knappen på en väst ska ju av princip inte knäppas – och kanske rådde samma förhållande här? (Varför då ha en nedersta knapp, kan man undra, men jag har kommit fram till att en annan knapp skulle vara den nedersta om den nedersta inte fanns. I värsta fall skulle till och med den översta knappen vara den nedersta – och då har man plötsligt problem på allvar.) En tappad knapp är hur som helst inte att leka med, utom möjligen för den som råkar hitta den. Om nu den personen är lättroad. Jag lyckades dock på något sätt med knapp nöd rädda denna knapp i nöd. Så det är ett avslutat kapitel. Alla kan andas ut. Dock:

I onsdags gav min säkert tjugoåriga sjuarmade adventsljusstake i plast plötsligt upp andan och vägrade lysa upp mitt vardagsrum med sitt milda elektriska sken. Förmodligen har efter så många år någon transistor eller processor eller hårddisk eller mackapär helt enkelt tänkt att nu får det faktiskt vara nog! Och jag är inte arg för det. Lång och trogen tjänst har den gjort. For jag således till det Stora Varuhuset för att inköpa en ny sjuarmad adventsljusstake, fast nu helst i trä. Det var nu 50 procents rabatt på dylika ting – om det hade funnits några. Men det var tomt. ”Säsongsvara” skulle förmodligen personalen ha sagt om jag hade frågat. ”Du kan inte komma hit andra advent och förvänta dig att det ska finnas sjuarmade adventsljusstakar att köpa.” Och om jag hade kommit med invändningar så skulle de förmodligen ha kallat på Stora Varuhusvakten och fått mig utslängd. Komma här och vilja köpa saker off season, liksom. Nu är det stjärngossestrutar, pepparkaksgubbedräkter och luciakronor som gäller, gubbe lilla.

Gick jag således ett kvarter längre bort till ett annat varuhus som heter som ett förnamn och ett efternamn. Efter mycket letande i butikslabyrinten fann jag till slut något som påminde om vad jag sökte. Men det var en anskrämlig och illa sammanfogad historia som dessutom bara hade fem armar. Det duger inte. Här jobbar vi med sju armar eller inga armar alls. De fick därmed ingenting sälja och jag hoppas att jag vid mitt tomhänta utpasserande genom kassan fnyste så högt att de förstod vari deras misslyckande bestod. Och att de skämdes. Men Mammons lakejer skäms tyvärr alldeles för sällan. Tomhänt kom jag hem. Vardagsrumsfönstret lyser fortfarande mörkt. Nu återstår bara fackhandeln, vilket jag borde ha förstått från början. Man ska inte ägna sig åt genvägsförsök i varuhusmiljö – då blir man bara gruvligt besviken. Den gamla efter lång och trogen tjänst avsomnade plastljusstaken kom från en gammal hederlig järnhandel i Uppsala, och se så länge den höll. I denna järnhandel kunde man för övrigt köpa en sjuarmad adventsljusstake även till midsommar om man så önskade. ”Fråga och vi skola framtrolla” skulle personalen ha kunnat säga om personalen hade varit pretentiös. Den sortens butiker finns inte längre.

Nå. Vi har nu inträtt i den tid på året då man ingenstans kan inträda utan att översköljas av julens sånger. Jag möttes i morse av den förskräckliga nyheten att Hasse ”Kvinnaböske” Andersson har spelat in en egen version av Feliz Navidad, en av de värsta julsånger som finns. Eftersom jag alltid försöker analysera varför jag tycker illa om något så har jag kommit fram till följande: 1. Det finns inte ett spår av julstämning i vare sig melodi eller arrangemang. Den är dessutom outsägligt tjatig. Ja, den är något så ovanligt som en sång som består av två olika refränger och inga verser. 2. Texten är så simpel att den borde förbjudas. (God jul, god jul, god jul och gott nytt år. God jul, god jul, god jul och gott nytt år. Jag vill önska er en god jul, jag vill önska er en god jul, jag vill önska er en god jul från djupet av mitt hjärta. God jul, god jul, god jul och gott nytt år. God jul, god jul, god jul och gott nytt år. Jag vill önska er en god jul, jag vill önska er en god jul, jag vill önska er en god jul från djupet av mitt hjärta. God jul, god jul, god jul och gott nytt år. God jul, god jul, god jul och gott nytt år. Jag vill önska er en god jul, jag vill önska er en god jul, jag vill önska er en god jul från djupet av mitt hjärta.) Till min förskräckelse läser jag att Feliz Navidad är en av de populäraste julsångerna i USA, tillsammans med bland annat Jingle Bell Rock (som jag kuriöst nog också avskyr). Detta får mig att undra om det är mig eller amerikanerna det är fel på. Denna sång har alltså den skånska countrystjärnan Hasse Andersson fått för sig att spela in – och det är för mig obegripligt.

Frågan är dock om jag inte hellre skulle utsätta mig för tre koncentrerade minuter Feliz Navidad än att sitta i någon timme på ett café på Södermalm i Stockholm, där man på bottenvåningen spelar soulklassiker med exempelvis Marvin Gaye och på övervåningen spelar lågmäld julmusik framförd på sopransaxofon. När man för sjätte gången hör Stilla natt i någon sorts lättjazzarrangemang för människor som inte tycker om jazz så vill man liksom inte vara med längre. Den sallad man inmundigar smakar inte längre gott. Kaffet blir plötsligt blaskigt. Man är redo att gå ner och köpa en alltför dyr lussekatt att stoppa i öronen. Ett citat ur Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton dyker upp i huvudet: ”Ur radioapparaten strömmade julsånger. Ur TV-apparaten strömmade andra julsånger. Alla var snälla och goda ända in i själen.” Snällheten och godheten känns dock avlägsen. Här behövs en monumental tystnad. Så snälla, stäng av. Ransonera. Det är – hör och häpna – ändå ingen som lyssnar.

Read Full Post »