Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Japan’

Jag återvänder till föregående ämne. En amerikansk artist har nu tillsammans med två andra personer fått en villkorlig dom för att de har misshandlat en fjärde person på en gata i Stockholm i juni. Jag tänker fortfarande inte lägga mig i skuldfrågan – sådant har vi domstolar till – och domstolen menade att de är skyldiga. Jag är fortfarande mest bekymrad över de egendomliga attityder som tycks finnas i Sverige, men också uppenbarligen i USA. Det senare förvånar mig i och för sig inte särskilt mycket.

Tillåt mig att upprepa något av vad jag dristade mig att skriva förra gången: I flera olika sammanhang hörde jag människor uttrycka att det var pinsamt att polisen grep artisten i fråga. Det var ännu pinsammare att han blev häktad och åtalad. Ja, Sverige gjordes ”till åtlöje” internationellt genom gripandet. Jag begrep inte den åsikten då och jag begriper den inte nu. Är det någonsin pinsamt att polisen utreder ett misshandelsfall?

Vidare innebar tydligen gripandet och häktningen slutet på artistens karriär. För ingen vill väl lyssna på en artist som har kommit i klammeri med rättvisan? Eller menades kanske att ett eventuellt fängelsestraff på max sex månader skulle göra att artisten fullständigt glömdes bort? All uppmärksamhet pekar snarare på det motsatta; att folk som aldrig har hört talas om honom och som aldrig skulle ha gjort det nu vet precis vem han är. Ingen PR-kupp i världen hade kunnat vara mer lyckad än ett misshandelsåtal.

Det var också rysligt synd om ”grabben” (han är 30 år), eftersom han nu tvingades ställa in en hel radda planerade konserter som tydligen skulle ha inbringat motsvarande 16 miljoner kronor. För det första har jag lite svårt att tycka synd om någon som kan tjäna 16 miljoner kronor på några veckor. För det andra går det säkert att arrangera nya konserter. (Ja, man kanske kunde ha låtit honom fortsätta sin turné, men nu ansågs det att det förelåg en flyktrisk och där får man ånyo förlita sig på den professionella bedömningen, inte på något löst amatörtyckande.)

Så hördes röster som menade att åtalet mot artisten, och en eventuell fängelsedom, skulle innebära dödsstöten för utländska artisters besök i Sverige. Ingen utländsk artist skulle nu ”våga” turnera i Sverige. Va? Det kan möjligen vara den konstigaste åsikten av alla i hela den här soppan. Det man förmodligen har missat att förstå då är att artisten i fråga inte greps och åtalades för att han är artist. Det är inte straffbart att vara artist i Sverige, i alla fall inte vad jag vet. Han greps för att han var misstänkt för misshandel. Om exempelvis en byggnadsarbetare från Polen blir misstänkt för misshandel i Sverige så innebär inte det att andra byggnadsarbetare behöver vara rädda för att komma hit. Eller är det kanske jag som har missförstått alltihop? Det kanske har varit allmänt känt bland utländska artister att det är helt oproblematiskt att misshandla folk i Sverige, och att det nu plötsligt inte är acceptabelt längre? Åh nej! Ett privilegium har tagits ifrån dem! Är det därför de nu inte vågar besöka Sverige längre?

Och så har vi då det här med de amerikanska reaktionerna. Några polare till artisten lovar högtidligt att aldrig sätta sina fötter i Sverige. Kanye West och nån Kardashian-människa finner det helt absurt att deras kompis artisten skulle kunna vara skyldig till misshandel och beslutar att rädda honom från det elaka Sverige genom att ringa och prata med president Trump. Denne har förmodligen aldrig hört talas om artisten. Men han ser förstås en möjlighet att skaffa sig billiga politiska poäng och ringer i sin tur till den ”mycket begåvade” statsminister Löfven, som försöker förklara, uppenbarligen för tämligen imbecilla öron, att politiker i Sverige inte kan lägga sig i domstolarnas arbete. Trump blir ”mycket besviken” och har nog ytterst svårt att förstå att saker och ting fungerar annorlunda här än i världens bästa land, USA.

När så artisten släpps ur häktet och tillåts åka hem till USA så är president Trump bästis med både honom, Kanye West och Kardashian-människan i säkert ett par dagar. Därtill träder ett antal människor fram, inklusive de ovan nämnda, och hävdar att det var tack vare deras påtryckningar som artisten släpptes. Det är ju inte den enda lögnen i den här historien. Det framfördes som bekant ett antal sköna lögner om livet på Kronobergshäktet också, utsagor som senare dementerades av artisten själv. Det ska han faktiskt ha en eloge för.

Nu undrar jag lite stillsamt vilket beteende som var mest pinsamt? Det som den svenska polisen och det svenska rättsväsendet ägnade sig åt? Eller det som artistens kompisar och president Trump sysslade med? Till skillnad från artistkollegerna som lovat att aldrig komma till Sverige lovar artisten att han absolut kommer att återvända till Sverige för att ge konserter. Det tyder i alla fall på något slags mognad och kanske en insikt om att man faktiskt inte blir häktad i Sverige bara för att man är artist, vilket alltså många andra tycks tro.

P.S. I januari 1980 greps Paul McCartney i den japanska tullen sedan man hittat marijuana i hans bagage. Han hade köpt grejerna i New York och tyckte att de var ”för bra för att spola ner i toaletten” och tog därför risken, trots vetskapen om Japans mycket hårda antidrog-policy. Han riskerade att dömas till sju års fängelse. Efter nio dagar i häkte släpptes han och utvisades. De elva planerade konserterna, som skulle ha gett inkomster på cirka en miljon pund, fick ställas in. McCartney erkände att smugglingsförsöket var något av det dummaste han gjort, och så var det bra med det. Det har gått ganska bra för honom även efter häktesvistelsen.

Annonser

Read Full Post »

Veckan är den fyrtionionde och veckodagen är söndag. På nytt har naturen beslutat att klä sig själv i vitt. Klävitt-klävitt-klävitt, som det heter att kattugglan säger på ornitologens språk. Åtminstone på ornitologsvenska. På exempelvis ornitologtyska förmodar jag att lätet beskrivs på ett annat sätt. Kattugglan har förmodligen dock föga att säga till om då det gäller vädrets fluktuationer, varken den här eller någon annan vinter. Mina nyinköpta GoreTex-skor förefaller dock vara både täta och någorlunda varma, vilket gör att jag tryggt kan angripa nästan vilket väder som helst. Dock är färgen på dem ljusbrun på gränsen till beige, vilket gör mig lite orolig att jag gör ett för glatt intryck med dem på. Att dessa skodon i sin nära-beigehet sticker ut för mycket i ett både faktiskt och mentalt landskap som går helt och hållet i svartvitt. Jag väljer att tro att det är en vanesak, och det är ändå ingen som lägger märke till mig och mina futtiga skor.

Förra veckan klagade jag över en viss händelselöshet. Den här veckan har utmärkt sig på samma sätt. Det mest glädjande har förmodligen varit att tre synnerligen andefattiga arbetsprojekt har tagit slut och en form av inbromsningssträcka inför julen har inletts. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där en ung man med stolthet kungör att han är ”en riktig mansslukerska”. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där dottern till en känd golfstjärna åker på konsertturné tillsammans med två danserskor som båda har varit barnflickor hos familjen. Det gläder mig att slippa texta en komediserie som enbart skådespelarna själva kan tycka är underhållande. Man kan tycka att jag därmed gläder mig över fel saker, det vill säga att något tar slut. Men så kan det vara ibland. Jag har i mina värsta stunder den här veckan undrat om jag kanske skulle kunna efterträda den elake TV-kritikern Johan Croneman som går i pension om fyra år. Jag har nämligen mycket ont att säga om TV. Och samtidigt är det, som bekant, dumt att bita den hand som föder en.

Det är svårt att värja sig från televisionen, även på söndagar då jag försöker låta bli att arbeta. Söndagarna brukar åtminstone delvis ägnas åt en promenad till något kafé där DN:s söndagskorsord ska avverkas. Man måste hålla ordhjärnan igång även på söndagar. Just denna söndag i vecka fyrtionio gick färden till en förort med det poetiska namnet Midsommarkransen och ett där beläget kafé som drivs av ett äldre par. När jag säger att det är ett äldre par så menar jag att de är äldre än vad jag är, men inte nödvändigtvis gamla. I dag fylldes lokalen av förförisk våffeldoft och i högtalarna satt Julio Iglesias och spelade. Det var egendomligt nog en befrielse, emedan man så här års väntar sig att få höra Last Christmas och Do They Know It’s Christmas och Jingle Bells och Feliz Navidad tills man tror att man heter något annat än vad man heter. Men icke. Här härskade Julio och han framförde häpnadsväckande nog inte ens julmusik.

Den relativa friden varade dock inte länge, ty plötsligt inträdde en röst på kaféet, en röst som jag igenkände som en känd tidigare idrottsman som även har deltagit i och vunnit TV-programmet Let’s Dance. Denne man, ty en man är det fråga om, förkunnade glatt för vem som än ville höra på (lokalen är liten) att han var nyss hemkommen från Florida där han varit på besök hos en känd svensk familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa. På plats hos denna kända familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa var också en känd svensk författare som utan omsvep beskrev sig själv som ”författarnas Zlatan”. Vi med stora öron fick även veta att den kände idrottsmannen, den golfspelande kände fadern i familjen och den kände författaren hade tävlat i bänkpress i familjens gym. Och att den sistnämnde hade pratat oupphörligt 90 procent av tiden. Och att familjens döttrar hade meddelat den kände författaren att de inte fattade ett ord av vad han sa. Men trots detta var han enligt den före detta idrottsmannen ”en skön typ”. Personligen vet jag inte vad en ”skön typ” är, men jag tror att det är något positivt. Där satt jag i alla fall med min grekiska sallad, min kopp kaffe och mina stora öron och tänkte: ”Detta är alltså vad jag kommer att få texta i vår.” Ty det var uppenbart att idrottsmannen är en av deltagarna i vårens upplaga av Parneviks i TV3. Man är inte befriad från sitt arbete ens på ett oansenligt kafé i Midsommarkransen. Ständigt tränger sig televisionen in i livet, på de mest obarmhärtiga sätt.

Men ibland bryter mänskligheten igenom den polerade och glättiga TV-ytan. Ibland finns det ögonblick som berör mitt i det där flödet av bilder och ord som inte fastnar. Jag tänker här på Patti Smiths framförande av A Hard Rain’s A-Gonna Fall vid Nobelprisutdelningen i Konserthuset i Stockholm. Tänk att inför den svenska kungafamiljen och några hundra högtidsklädda andra höjdare komma av sig. Tänk att inför detta auditorium av dignitärer rakt och ärligt erkänna sig vara väldigt nervös. Det är ett ögonblick som är så vackert och skört att det knappt går att beskriva. Det krävs ett stort mod för att göra något sådant och jag inbillar mig att exempelvis ”författarnas Zlatan” inte skulle klara det. Och ändå förkunnar Dagens Nyheter: ”Tabben vändes till succé.” Något högst mänskligt, som grav nervositet inför sammanhanget och uppgiften, förringas till en ”tabbe”. Jag vill påstå att det är symptomatiskt för vårt samhälle, där allt ska vara en polerad och skinande yta utan tuggmotstånd. Man får inte misslyckas. Men det är precis vad man får, annars kommer vi ingen vart. Och därmed återkommer jag till det som har varit något av ett tema här på sistone: Perfektion är tråkigt. Tesen kanske inte fungerar så väl för exempelvis en hjärnkirurg. Men i väldigt många andra fall hävdar jag med bestämdhet att det som är mänskligt måste ges utrymme. Det sköra och skeva måste få komma fram. Annars blir livet alldeles förskräckligt tråkigt.

********************

(För den som så vill: Ett filmklipp från Japan 1994 där Bob Dylan själv framför A Hard Rain’s A-Gonna Fall tillsammans med en symfoniorkester.)

Read Full Post »