Förmodligen har jag redan tidigare ondgjort mig över fånerier som går ut på att göra Stockholm (eller vilken annan svensk stad som helst) till New York (eller vilken amerikansk storstad som helst). Vid Globen vill man ha en motsvarighet till Meatpacking district i New York, på Södermalm vill man göra om ett tidigare järnvägsspår till ”Stockholms motsvarighet till Chicagos High Line”, man vill anlägga en ”Stockholms Central Park” på Årstafältet – och den så kallade ”Guldbron” vid Slussen har på ett fullständigt ologiskt och okunnigt sätt kallats ”Stockholms Golden Gate”. (Golden Gate är namnet på sundet i Kalifornien som den rödorange Golden Gate Bridge sträcker sig över. Varken sundet eller bron bär minsta spår av guldfärg – eller ”guldish”, som en företrädare för Stockholms stad beskrivit färgen som. Bron lär också vara världens självmordstätaste plats, ett faktum som kanske inte är lika attraktivt att släpa fram i samband med ”Guldbron”.) Men det är förstås viktigt att hitresta amerikaner känner sig hemma i Stockholm. Och Sverige är som bekant, trots allt, USA:s 51 stat.
Det hela är en sjuka. Visst. Vi har väl i någorlunda modern tid alltid sneglat på andra i stället för att göra något eget. Det funkar inte att bygga långhus med öppna eldstäder och hål i taket i för evigt. Man har glott på Rom, Paris, Venedig, London, ja, kanske till och med Sankt Petersburg och kopierat eller nästan-kopierat koncept och arkitektur därifrån. Men de senaste hundra åren eller så har det varit USA som dominerat. Jag påstår nu inte att influenser från USA skulle vara dåliga. Det är inte det jag vill säga. Jag tycker bara att det som sker, detta stor- och enögda kopierande, är en smula löjligt. Det var naturligtvis lika löjligt när Gustav III på sin tid importerade både arkitektur och namn (Tivoli, Albano, Frescati, Montebello) från Italien. Vore det inte långt mer intressant att hämta inspiration på lite olika håll i världen?
Men kanske är det värsta ändå trenden att uppkalla vissa kvarter eller områden efter mönster av SoHo i New York (var annars?). SoHo står här för South of Houston (Street). En stackars människa som hade varit på besök i New York kom hem till Stockholm i slutet av 1990-talet och fann att det inte fanns något bra namn på kvarteren söder om Folkungagatan på Södermalm – och myntade därför begreppet SoFo, alltså South of Folkungagatan. Det är lätt att se det som ett inflytande från den så kallade ironiska generationen, men det är många som tar namnet på fullt allvar. Ja, faktum är att det till och med är registrerat som varumärke!
Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att SoFo nog är det enda namnet i den här genren som har fått riktigt fäste. Men nog sjutton har det gjorts försök att lansera det motsvarande begreppet NoFo – och säkert ett antal andra i samma stil. Man skulle kunna tänka sig att döpa om Gamla stan till NoSo (North of Southermalm) och Vasastan till NoNo (North of Northmalm). Kvarteren kring Jakobsgatan blir NoJa respektiva SoJa. Och i dag upptäckte jag till min stora häpnad en lokalpatriotisk affisch där man har gjort ett patetiskt försök att översätta det gamla och väl inarbetade begreppet ”Söder om Söder” till… SoSo. Det ska antagligen utläsas ”South of”… ja, vadå? Förmodligen South of Souther – en otroligt konstig konstruktion. Eller kanske Southermalm? Ett ord som jag ovan skrev som ett skämt kanske här har blivit blodigt allvar? Eller ska SoSo ses som ironi? Det är i alla händelser att betrakta som ett ytterst dåligt begrepp i marknadsföringssammanhang, med tanke på att ”so-so” på engelska betyder ungefär ”sådär”, ”hyfsat bra” eller ”någorlunda okej”. Alltså: Årsta – ett okej ställe att bo på – men inte mer än så. Och varför är affischen på engelska? För att alla turister som hänger i Årsta ska känna sig välkomna eller kunna köpa med sig en souvenir på ett begripligt språk? Så många frågor. Gör om, gör rätt.
Posts Tagged ‘London’
Vi måste tänka på turisterna
Posted in Arkitektur, Översättning, Italien, Namn, Språk, Stockholm, USA, tagged Albano, Årsta, Årstafältet, Central Park, Chicago, Frescati, Gamla stan, Globen, Golden Gate, Gustav III, High LIne, Jakobsgatan, London, Meatpacking District, Montebello, New York, Paris, Rom, Sankt Petersburg, Södermalm, Slussen, SoFo, SoHo, SoSo, South of Houston Street, Stockholms Golden Gate, Tivoli, Vasastan, Venedig on 2 januari 2021| 1 Comment »
I dag för 30 år sedan – Paul McCartney och jag
Posted in Allmänt, Beatles, England, Musik, Resor, tagged Bob Geldof, Emily Charrette, James McCartney, Linda McCartney, Live Aid, London, Mary Beavan, McCartney Productions Limited, McCartney Songwriter, MPL, Paul McCartney, Pete Townshend, Soho Square, Stella McCartney on 24 juli 2015| Leave a Comment »
Någon gång, företrädesvis i tonåren, snöar man in på något, något som upptar väldigt mycket av ens tid och liksom tar över hela ens existens. Man tycker att det är det viktigaste som finns – och man ser det nästan som sin stora mission att också övertyga andra människor att det är så. Jag har nog klargjort sedan tidigare vilken min stora tonårspassion var: The Beatles. Så här 35 år senare kan jag godmodigt skaka på huvudet och skrocka åt det där. Inte så att jag tycker att jag hade fel, men jag har numera ett något lugnare förhållande till den där gamla gruppen. De är liksom inte meningen med livet längre. Men då, då fanns det knappt någon högre lycka än att få tag på något som inte fanns utgivet legalt på skiva, någon tidigt tagning där man hörde fyra handklapp i stället för tre. Eller något liknande. Och den Stora Drömmen, ja, det var ju att faktiskt träffa någon av de tidigare Beatles-medlemmarna.
I juli 1985 befann jag mig i England ett par veckor, delvis för att träffa min amerikanska brevvän Emily som bodde i London hela den sommaren, delvis helt enkelt för att komma hemifrån ett litet tag. Jag var en späd 19-åring med en fäbless för det engelska språket och såg nog England som mitt eget Shangri-La. Ja, och så var det ju The Beatles hemland. Emily och hennes bästa vän Mary var också inbitna Beatles-fans, men medan jag föredrog John Lennon så var de helt galna i Paul McCartney. Faktiskt så galna att jag misstänker att hela deras syfte med att bo i London den där sommaren var att försöka träffa herr McCartney. Min avundsjuka gick nog inte att dölja när de berättade för mig att de någon vecka tidigare faktiskt hade lyckats – utanför Pauls kontor vid Soho Square. Mary hade till och med fått foten överkörd av hans bil! Stort! Lyckligtvis klarade sig den arma foten bra. De hade även lyckats hitta till den skola där den då sjuårige James McCartney gick – och stått och lurpassat när pappa Paul kom för att hämta honom på eftermiddagen. ”Not here, girls!” hade han skrikit med visst eftertryck. Där gick tydligen gränsen. Hans båda stalkers blev en aning olyckliga av händelsen. (Jag törs knappt nämna att Emily och Mary utan dubier tidigare hade tagit sig in på McCartneys tomt i London, något som nog inte är alldeles lagligt.)
Jag måste erkänna att jag inte riktigt minns kronologin, men vår lilla trio gav sig vid någon tidpunkt av till Liverpool (om det har jag skrivit tidigare) och någon dag gjorde vi ett försök att ”råka” träffa Paul McCartney genom att ta tåget till Rye i Sussex och sedan promenera till den lilla hålan Peasmarsh. Mary och Emily hade nämligen upptäckt att det just den dagen var någon form av byfest i den lilla hålan, och det kunde faktiskt tänka sig att familjen McCartney dök upp där eftersom de hade ett hus i närheten. Det var tillräckligt för att vi skulle chansa. När jag nu tittar på kartan så inser jag att det var fem kilometer till Peasmarsh. Och rimligtvis lika långt tillbaka. Och det var en mycket varm dag. Men är man fanatisk så går man gärna en mil för att kanske ”råka” träffa Paul McCartney. Min förvåning blev ganska stor när flickorna plötsligt blev alldeles till sig och viskande pekade i en viss riktning. Och faktiskt, ett tiotal meter därifrån stod Linda McCartney och två av barnen, Stella och James, inbegripna i samtal med någon bybo. Men ingen familjefader syntes till. Visst, det var väl kul att se några ur klanen – men så våldsamt imponerande var det ju inte. Frågan är för övrigt vad pappa Paul skulle ha tyckt om han återigen hade upptäckt de båda amerikanskorna i vad man får kalla en ”familjesituation”. Så det var nog lika bra att han inte visade sig.
Nej, det bästa vore nog att sätta in stöten vid McCartneys kontor i centrala London, där han liksom befinner sig i sin offentliga roll. Så vi gled förbi där någon gång ibland för att kolla läget. Och en dag, 25 juli, upptäckte vi en smärre folksamling utanför på trottoaren. De som var mer erfarna än jag visste att det var ett gott tecken. Det brukade innebära att någon hade sett McCartney komma till kontoret – eller att hans bil med registreringsskylten 900 MPL (McCartney Productions Limited) hade synts till eller till och med stod parkerad någonstans i närheten. Och då var det allvar. I alla fall tillräckligt mycket allvar för att man skulle överväga att hänga kvar där i några timmar, vilket vi gjorde. Dock insåg jag att jag inte hade något som Paul kunde signera, om han nu skulle dyka upp och om han nu skulle ta sig tid att skriva autografer. Så jag tog en fullkomligt livsfarlig chans och kilade iväg till en bokhandel som låg på Oxford Street, kanske 200 meter bort, och köpte något Beatles-relaterat. Det var bara att hoppas att karln inte fick för sig att ge sig av medan jag var borta.
Men folksamlingen, kanske ett 25-tal personer, stod kvar. Vissa på trottoaren utanför kontoret, vissa på andra sidan gatan för att ha bättre uppsikt över byggnaden. Vi väntade och väntade och väntade. Dagen var varm, vi hade inget att äta och nästan inget att dricka. Men ingen vågade ge sig av för att proviantera. Ju längre tiden led, desto större var ju risken (eller chansen) att Paul skulle komma ut. Men när man är ung och oförstörd så klarar man sig utan mat överraskande länge – i alla fall om man är hängiven sitt mål. Efter flera timmar började saker och ting liksom röra på sig, utan att något specifikt egentligen hände. Det var som om folk började känna på sig att det var dags. Plötsligt kom en Mercedes med registreringsnummer 900 MPL körande och stannade precis utanför kontorsbyggnaden.
Bottenvåningen på Soho Square 1 har en i princip helglasad fasad mot gatan. Man ser alltså allt som finns därinne; en receptionsdisk, en trappa som leder ner från första våningen… Någon – företrädesvis på andra sidan gatan – måste ha sett Paul McCartney komma ner för den där trappan. Jag minns bara att han plötsligt stod innanför glasdörren och verkade vara på väg ut. Hustrun Linda dröjde kvar lite vid receptionsdisken. Så stod han där, iklädd en rosa skjorta med uppkavlade ärmar och en kavaj slängd över axeln. Han hann väl i princip säga ”hello everybody” innan han överfölls av framsträckta pennor och föremål att signera. Någonstans i tumultet drabbades jag av förundran över att han var så vänlig och tog sig tid, men jag antar att ett proffs vet att man måste behandla sina fans väl, att det inte duger att snäsa åt dem, säga ”no pictures, no autographs” och kasta sig in i den väntande bilen. Under tiden stod Linda, som nu också kommit ut, vid bilen och väntade. Jag hann notera att hon log åt uppståndelsen, som om hon efter drygt 15 år fortfarande inte riktigt hade blivit van.
Jag blev också förvånad över att alla andra som väntat tillsammans med mig var så solidariska. När de hade fått sin autograf så drog de sig tillbaka lite så att andra kunde få chansen. Jag väntade på svenskt vis på min tur, ställde mig i periferin av den cirkel som omringade honom och slussades liksom långsamt närmare. Så här 30 år efteråt kan jag inte minnas att jag sa något annat än ”could you sign this, please?” och sträckte fram min bok och en silverfärgad penna som jag köpt någon dag tidigare. Och visst tog han emot boken och visst skrev han och visst blev jag överlycklig. Säg den tonåring som inte blir överlycklig av att träffa en av sina idoler.
Efteråt, när Paul och Linda klivit in i bilen och försvunnit, jämförde Emily, Mary och jag våra upplevelser och autografer. Mina händer ville inte riktigt sluta darra, jag kände mig trött av både anspänningen och matbrist. Vi gick för att fira den stora händelsen – förmodligen med varsin öl på någon närbelägen pub – och för att försöka lugna ner oss. Ärligt talat var det nog mest jag som behövde lugnas ner, de andra hade ju redan en viss vana vid den här typen av möten. Emily hade haft sinnesnärvaro nog att byta några ord med Paul. Jag låter den korta konversationen vara lite kryptisk så länge och lovar att återkomma till den i ett snart förestående blogginlägg.
Emily: ”Pete Townshend sa att du höll på att tappa Bob Geldof på Live Aid.”
Paul: ”Nej, nej. Det var Pete som höll på att tappa Bob.”
Ett trivialt och mycket kort samtal, men jag är säker på att Emily vårdar minnet av det ömt. Jag inbillar mig att vi då tyckte att vi liksom hade fått veta något som ingen annan visste.
Det där korta mötet med Paul McCartney var så oerhört viktigt för mig då – och i ganska många år framåt. Jag tycker fortfarande att det var väldigt häftigt, men det är inte förrän i mogen ålder som jag har insett att hundratusentals människor har träffat honom och bytt några ord med honom. Så det gör ju inte mig unik på något vis. Men det viktiga är väl egentligen att jag själv fick en kick av det, inte att andra på något sätt skulle se mig som speciell för att jag råkade vara på rätt plats vid rätt tillfälle den där dagen för 30 år sedan. Händelsen var dock så speciell i min hjärna att jag såg till att befinna mig i London i juli året därpå för att kunna gå till Soho Square och minnas. Och ta mig sjuttsingen, på dagen ett år senare inträffade samma sak igen! Paul McCartney var där för att fira ettårsjubileum tillsammans med mig.
Scenariot var ungefär likadant som förra gången, och inte heller den här gången hade jag något som Paul kunde signera. Jag fick slinka iväg till den där bokhandeln igen och snabbt som ögat skaffa en bok. Det hade ju varit mest logiskt att skaffa en LP-skiva, men böcker är lättare att transportera utan att skada dem. Jag hittade en nyutkommen bok med titeln ”McCartney Songwriter” som fick duga. När Paul sent omsider kom ut till den väntande bilen lyckades jag ganska omgående nästla mig fram och sträcka fram bok och penna. Jag bad honom om en autograf och tillade ”det där är en bra bild på dig”, syftande på bokomslaget. Paul gav ifrån sig ett irriterat ”hm!”, men signerade snällt boken. Jag begrep inte riktigt vad det där ”hm!” betydde. Först någon dag senare läste jag någonstans att McCartney hatade den där boken! Kanske är det därför som hans autograf är helt värdelös på boken, som ett slags straff. Inte för att han skrev slarvigt, utan för att han i stället för att använda min framsträckta silverpenna skrev med en blå filtpenna på ett ganska mörkt bokomslag. Den jäkla autografen syns knappt! Dessutom lyckades färgen smeta ut sig på ett olyckligt och konstigt sätt…
Så kan det gå. Men två McCartney-möten inom loppet av ett år! Det var inte alls illa för en besatt 19-åring och återigen hade jag något att berätta om när jag återvände hem till Sverige – om nu någon skulle orka lyssna. Fast det var faktiskt inte slutfacit. Två dagar senare släntrade jag förbi Soho Square igen – bara utifall att – och träffade Paul en tredje gång. Den här gången brydde jag mig inte ens om att be om en autograf, utan tog bara några bilder med min billiga kamera. Det är märkligt så fort man vänjer sig vid att umgås med kändisar.