Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Twickenham’

Hadlow
Hadlow Castle innan lanterninen byggdes

I grevskapet Kent, inte så värst långt från London, ligger en liten ort vid namn Hadlow. Invånarna skulle kanske bli arga om de hörde mig påstå att det inte är någon särskilt märkvärdig ort – om man är lokalpatriot så kan man alltid hitta de mest fantastiska fakta om just sin ort. Men okej, det finns något här som är ganska speciellt, nämligen ett torn. Nu är förstås Hadlow knappast den enda i orten i hela världen som har ett torn. Pisa i Italien har ett ganska berömt torn. San Gimignano, även det i Italien, har hela fjorton torn. I båda fallen är tornen dessutom avsevärt äldre än tornet i Hadlow. Men det 64 meter höga tornet i Hadlow lyckas sticka ut på ett särskilt sätt – just därför att det inte finns så mycket annat att se där. Men hur har det hamnat där? Eller kanske snarare: varför?

Byn Hadlow var inte ett eget gods, utan hörde till Tonbridge Castle som ligger cirka fyra kilometer därifrån. Alltihop tillhörde earlen av Gloucester och senare, från mitten av 1440-talet, hertigen av Buckingham. Den tredje hertigen av Buckingham blev olyckligtvis avrättad av Henrik VIII 1521 och i samband med det tycks Hadlow ha avskilts från Tonbridge Castle. Det är möjligt att det är först då som en större mangårdsbyggnad uppfördes här. 1586 ska det ha funnits ett större hus i elisabetansk stil. Ett annat hus, kanske en ombyggnad av det tidigare, kom på plats cirka 1635. Men det finns inga uppgifter om hur det såg ut och det rörde sig förmodligen inte om någon särskilt storslagen eller arkitektoniskt anmärkningsvärd byggnad.

150 år senare ägdes Hadlow av en man vid namn Walter May. Han ärvde egendomen efter sin far 1786, och hade genom giftermål och ett arv efter en farbror tidigare kommit i besittning av en ansenlig summa pengar. Tydligen var han intresserad av att manifestera sin rikedom, och gjorde det genom att riva den gamla huvudbyggnaden och uppföra en ny. Han valde att göra det i den stil som brukar kallas för gothick style, för att använda den tidens stavning.

Strawberry_Hill_SE_Sandby
Strawberry Hill House, akvarell av Paul Sandby.

I Twickenham, sydväst om London, lät författaren, konsthistorikern och politikern Horace Walpole uppföra Strawberry Hill House mellan 1749 och cirka 1790. Huset var dels tänkt som bostad, dels som ett slags ram till hans samling som bestod av cirka 1 000 föremål. Han tycks ha varit fascinerad av medeltiden (1764 gav han ut det som anses vara den första ”gotiska” romanen – Slottet i Otranto) och valde att uppföra sitt hus i gotisk stil. Även om det förstås handlar om 1700-talets version av gotiken så blev huset mycket beundrat och fick ett antal efterföljare. Men den verkliga explosionen inom det som man brukar kalla för gothic revival kom först något senare, i början av 1800-talet. Då uppfördes många mer eller mindre fantastiska slott som nästan alla förtjänar egna artiklar. Kanske återkommer jag till något eller några av dem.

En tidig efterföljare till Walpole var alltså Walter May. Exakt varför han valde att uppföra sitt Hadlow Castle i gotisk stil är inte känt. När man uppförde nya byggnader på landsbygden så tenderade man att bygga i den stil som var förhärskande i grannskapet. Av den anledningen påminner ofta närliggande byggnader om varandra. Ett annat skäl till det är förstås att man anlitade samma arkitekter eller byggmästare som sina grannar. Men i trakterna av Hadlow fanns det inget herresäte i den här varianten av gotisk stil. Även om Strawberry Hill inte ligger våldsamt långt bort från Hadlow med dagens mått mätt (cirka 50 kilometer fågelvägen) så var avståndet stort då. Man kan inte utesluta att May faktiskt såg Strawberry Hill i verkligheten, men det är kanske troligare att han hade sett Walpoles hus avbildat i någon bok.

Hadlow Castle 5

När Hadlow Castle stod klart så bör det ha påmint ganska mycket om Strawberry Hill i stilen. Huset var cirka 35 meter långt. Det hade bland annat 11 sovrum, ett skulpturgalleri som var lika långt som huset, och så en fil av rum bestående av en stor salong, ett åttkantigt bibliotek och en matsal. Exteriörens gotiska karaktär väckte säkert en viss uppmärksamhet, men samtidigt höll huset en anmärkningsvärt låg profil, i uttryckets bokstavliga bemärkelse. Det var en byggnad som var mer utbredd än reslig och det fanns till och med de som tyckte att den var mer egendomlig än vacker. Det var tornet som skulle komma att förändra intrycket av hela huset.

Walter Mays son, Walter Barton May, kom att ägna mycket tid åt att studera medeltidens arkitektur, kanske som ett resultat av att han växte upp i ett ”gotiskt” slott. Han övertog Hadlow Castle 1815 och hade antagligen redan då planer på att fortsätta faderns byggnation. Men det fanns inte riktigt pengar till det. Det dröjde till 1832 innan han kunde sätta sina planer i verket, sedan han ärvt en större summa pengar. Tanken var att bygga ett högt torn som skulle bli ett landmärke och göra slottet lite märkvärdigare. Det är svårt att tänka sig att tornet skulle fylla någon direkt praktisk funktion, annat än som utsiktsplats, men det finns mer eller mindre elaka tungor som påstår något annat. Det finns två versioner av historien. Walter Barton hade 1821 gift sig med dottern till ägaren av det närbelägna Fish Hall. Enligt den ena versionen misstänkte Walter Barton att hustrun hade en affär med en bonde som bodde i närheten. Enligt den andra beslöt hustrun att flytta hem till Fish Hall eftersom äktenskapet var olyckligt. Det sägs därför att tornet byggdes för att herr May skulle kunna spionera på hustruns förehavanden. Det finns en lite snällare variant också, nämligen att tornet ska ha byggts som ett minne över hustrun.

Hadlow Castle 3

Tornet på Hadlow Castle uppfördes i originalhusets sydöstra hörn. Resultatet blev en 52 meter hög och imponerande skapelse. Men uppenbarligen var byggherren inte nöjd med det, eller också var det tänkt att tornet skulle bli högre redan från början. Kanske behövde han helt enkelt skaffa pengar till att fortsätta byggnationen. 1840 började nämligen arbetet med att lägga till en hög lanternin på ytterligare 12 meter. På så sätt fick tornet ett avslut som påminner om tornen på många gotiska kyrkor. Hela anläggningen måste ha gjort ett oförglömligt intryck på alla som besökte den eller bara hade vägarna förbi.

Walter Barton May bodde i slottet till sin död 1855, då hans son tog över. Hans intresse för Hadlow Castle tycks dock ha varit svalt, och det såldes redan tre år senare. En rad ägarbyten följde, som jag inte tänker gå in närmare på. Under andra världskriget fick tornet praktisk nytta, då det användes av civilförsvaret för spaningsändamål. Tyskarna ska flera gånger ha fällt bomber i området, men aldrig lyckats träffa vare sig tornet eller slottet. 1946 var det dags för ännu ett ägarbyte, men det var ingen som bosatte sig i slottet. Det fick stå och förfalla i några år, innan man 1951 konstaterade att det skulle kosta alldeles för mycket att restaurera det – om nu ens viljan fanns. I stället fattades beslut om att riva Hadlow Castle. Lyckligtvis engagerade sig konstnären Bernard Hailstone (1910-1987) i slottet och kunde genom sitt agerande rädda åtminstone det höga tornet och några andra byggnader. Resten revs.

Hadlow

I mitten av oktober 1987 drabbades främst södra England av en svår storm. Tornet i Hadlow skadades och vissa dekorelement ramlade ner. Skadorna var värre än befarat, vilket ledde till att man 1995 monterade ner den krönande lanterninen för att skydda tornet. Men vad gör man egentligen med ett lite knasigt och funktionslöst torn? Har det ett existensberättigande? Tydligen ansåg man det – och det ska vi vara glada för. De lokala myndigheterna tvångsköpte tornet av den dåvarande ägaren och överlämnade det till en stiftelse som såg till att byggnaden återställdes – inklusive lanterninen. I dag verkar tornet vara privatägt igen, men nu är det inrett med lägenheter som man kan hyra för minst två nätter om man har lust. Det kostar bara 24 000 kronor. Och det kanske inte är så mycket för att få bo i en gotisk rymdraket från 1800-talet?

Annonser

Read Full Post »

En silverfärgad Mercedes!

En silverfärgad Mercedes!

Denna soliga dag i juli 1985 stod en silverfärgad Mercedes parkerad innanför de öppna grindarna på uppfarten till Ranelagh Drive i Twickenham. Vi såg det som ett gott tecken, även om vi inte hade en aning om ifall det var hans bil. Vem kan hålla reda på vad rockstjärnor håller sig med för fortskaffningsmedel? Men vi tre ungdomar, jag, Emily och Mary, bestämde oss i alla fall för att placera oss på trottoaren och vänta. Händer det så händer det, och om inte så hade vi åtminstone fått se stället utifrån.

Jag har i tidigare blogginlägg tjatat om mina äventyr i England för exakt 30 år sedan – och jag har faktiskt ytterligare något att förtälja från denna för mig smått legendariska sommar. Egentligen skulle jag vilja berätta att jag var en av de cirka 70 000 människor som åhörde artister som David Bowie, Elvis Costello, Bryan Ferry, U2, Dire Straits, Elton John, Paul McCartney och The Who på Wembley Stadium på den europeiska delen av Live Aid-galan. Men det var jag inte. Galan började medan jag fortfarande befann mig ombord på båten från Göteborg. Jag minns att jag hade släpat med mig en åbäkig bandspelare för att kunna ratta in direktsändningen och spela in den. Och när jag väl hittat till mitt hotellrum i London så tittade jag på resten av galan på TV. Det var en lätt frustrerande känsla att sitta där, några kilometer från arenan. Men å andra sidan slapp jag ju trängseln.

Alla de där stora stjärnornas närvaro i London gjorde att de påföljande veckorna kändes lite speciella. Det var som om man nästan förväntade sig att råka springa på David Bowie eller någon annan i närmsta gathörn. En sådan förhoppning eller känsla låter förmodligen lite löjlig, men för en musikintresserad yngling från en av Europas avkrokar så fanns det en lockelse i det där. Tänk om… Nåja, om inte annat så skulle jag i alla fall få träffa min kaliforniska brevvän Emily och hennes kompis Mary, som hade fått för sig att tillbringa nästan hela sommaren i England. Vi hade bland annat planerat att åka till Liverpool, vilket vi också gjorde, men det har jag berättat om tidigare. En av kvällarna i London föreslog dock Emily att vi skulle göra en annan utflykt på eftermiddagen dagen därpå. Pete Townshend, gitarrist, låtskrivare och drivande kraft i The Who, hade en studio i Twickenham och Emily påstod sig ha något slags begrepp om ungefär var den låg. Vi var alla tre inbitna Beatles-fans, men vi älskade även The Who, så det är klart att förslaget lät alldeles utmärkt.

Eel Pie Studios i The Boathouse.

Eel Pie Studios i The Boathouse.

Herr Townshends egen studio hade det egendomliga namnet Eel Pie Studios och Emily trodde därför att den rimligtvis var belägen på Eel Pie Island, mitt i Themsen. Vi lyckades hitta denna ö som bara nås via en gångbro och irrade runt där ett bra tag, men hittade bara småbåtsvarv och höga, låsta grindar som ledde in till privatvillor. Om den där studion låg på ön så var den väldigt väl dold. Det var med viss besvikelse som vi började gå över bron till fastlandet igen, men så frågade vi en man som var på väg till ön. Först tittade han misstänksamt på oss som om vi var tre förrymda ungdomsbrottslingar, men så insåg han väl att vi såg fullständigt menlösa ut och förklarade för oss att vi var helt fel ute. Vi skulle till något som kallades The Boathouse och som låg flera kilometer från Eel Pie Island. Mannens vägbeskrivning stämde exakt och så småningom nådde vi fram.

The Boathouse, som alltså lurigt nog inrymde Eel Pie Studios, ligger precis där vägen Ranelagh Drive viker av från Themsens lopp. Det är ett tvåvåningshus med en antydan till trädgård som på ett konstigt sätt ligger kanske en meter ovanför gatunivån. Antagligen ligger huset på en naturlig höjd. Det gör att det som är en hög mur sedd från gatan är ganska låg sedd inifrån trädgården. Grindarna var öppna och det stod en silverfärgad Mercedes på infarten. Jag la märke till att det satt två övervakningskameror på husets fasad, riktade mot gatan. Det kändes lite obehagligt att kanske vara övervakad och misstänkliggjord, men vi var lyckliga över att ha hittat rätt och ställde oss på trottaren utanför muren för att vänta så länge som kändes rimligt. Jag måste dock erkänna att jag var lite nervös, inte bara för de där kamerornas skull. Min bild av Pete Townshend, via saker jag hade läst, sett och hört, var att han är en intelligent person som dock emellanåt tappar humöret. Foton av honom när han demolerar elgitarrer gjorde väl sitt till för att skapa den där bilden. Tänk om han skulle bli arg för att vi kom och störde? Tänk om han skulle be oss att omedelbart försvinna därifrån. Men jag litade nog på att Emily och Mary skulle charma honom.

Emily träffade Pete igen 1987. Då åkte kameran fram.

Inte minns jag så här 30 år efteråt hur länge vi stod där och hängde, men jag tror inte att det var mer än kanske 45 minuter. Vi märkte ingenting förrän vi hörde en röst som tycktes komma uppifrån. Vi vände oss om och hittade ett vänligt ansikte som beskådade oss över muren. ”Väntar ni på Pete Townshend?” Jag hade hjärtat i halsgropen och fick inte fram ett ord, men Emily svarade jakande på sitt käcka amerikanska sätt. ”Kom in” sa mannen. Jisses. Skulle vi få komma in i Pete Townshends studio? Nja. Själva studion kom vi aldrig in i, men väl något slags uppehållsrum eller reception med en rymlig soffa och en televisionsapparat. Pete Townshend visade sig (förstås) vara en vänlig själ, men hans blotta närvaro gav mig ändå en rejäl tunghäfta. Emily och Mary verkade också vara en aning starstruck, men höll ändå igång en konversation och frågade om saker. De hade ju sett The Who på Live Aid och kunde berätta hur bra det hade varit. De påpekade speciellt hur coolt det var att Pete och Paul McCartney, som ett slags den brittiska rockmusikens nestorer (då hela 40 respektive 43 år gamla), hjälptes åt att lyfta upp Live Aid-generalen Bob Geldof. Pete skrattade och avslöjade att Paul inte riktigt orkade och var på väg att tappa Geldof – vilket man faktiskt kan se om man tittar två minuter in på det här klippet. (Detta dementerades dock å det lögnaktigtaste av herr McCartney när vi några dagar senare träffade honom.) Och apropå McCartney så avslöjade Pete att han precis i dagarna hade spelat gitarr på en av låtarna på Pauls kommande skiva. Vi sög i oss informationen och kände oss stolta över att känna till något som väldigt få andra visste. (Låten dök upp på den inte alldeles strålande LP:n Press och bär titeln Angry.)

Min signerade Who-singel.

Min signerade Who-singel.

Fick jag då något sagt till Pete Townshend? Ja, jag svarade lydigt på frågan var jag kom ifrån. Då lyste han upp och berättade att The Who aldrig brukade ta med sig egna instrument på sina turnéer i Sverige i mitten av 60-talet. De lånade i stället lokala förmågors instrument – och slog ibland sönder dem. Som i det här klippet. Han berättade det med viss förtjusning. När han förhörde sig om vilken stad jag kom ifrån så hade han efter 20 år fullständig koll på att de hade spelat även i Uppsala – faktiskt samma år som jag föddes. Så tog jag mod till mig och frågade om han hade något emot att signera den The Who-singel som jag samma förmiddag hade skaffat i en butik för begagnade skivor. Eftersom vi hade fått veta att Pete höll på och spelade in en soloskiva så fick jag av något skäl för mig att han av det skälet kanske inte ville signera en Who-singel. En konstig idé, med tanke på deltagandet i Live Aid bara några dagar tidigare. Nervositeten kan göra konstiga saker med människan. Självklart hade han inget alls emot det. Även Emily och Mary fick förstås sina autografer innan han förklarade att han skulle fortsätta spela in nu. Så han tog i hand och tackade så mycket för besöket – som det anstår en brittisk gentleman.

Mary och jag - lyckliga över att just ha träffat en legendar.

Mary och jag – lyckliga över att just ha träffat en legendar.

Vi gick lyckliga därifrån längs Themsen och det dröjde ganska länge innan vi insåg att ingen av oss hade haft modet att be om att få ta några foton. Det verkar som om även mina kamrater, trots Pete Townshends stora vänlighet, hade drabbats av något slags nervositet i hans sällskap. Det där grämde mig en hel del och någon dag senare, då flickorna skulle göra något annat, fick jag för mig att åka tillbaka till The Boathouse, försöka träffa Pete igen och ta några bilder av honom. Jag köpte en av Petes tidigare soloskivor för att få ytterligare en autograf – och dessutom en bukett blommor som tack för att han hade varit så snäll mot oss. Jag hann knappt ställa mig på trottoaren utanför The Boathouse förrän jag hörde fotsteg inne på gården, och precis som förra gången tittade ett ansikte ut över muren. Men den här gången tillhörde ansiktet Pete Townshend själv! ”Come in, mate” sa han, och då var det förstås bara att lyda. Men återigen slog den där hemska nervositeten till och allt blev ytterligt pinsamt. Jag sträckte fram den där stackars blombuketten och mumlade något om att han fick den för att han hade varit så schyst mot oss. Jag fattar inte att jag ens kom på tanken. Men han tackade förstås så mycket och frågade om det var okej för mig att han tog med dem till sin mamma som tydligen var lite krasslig. Han stod nämligen just i begrepp att åka och hälsa på henne. Jag kunde ju knappast säga nej – så därmed har jag alltså indirekt köpt blommor till Pete Townshends mamma. Märkligt.

Min signerade Pete Townshend-LP.

Min signerade Pete Townshend-LP.

Han bjöd mig att sitta ner i soffan medan han försvann in i studion för att göra sig redo för avfärd. Så där satt jag och tittade på TV tillsammans med ett par av Petes vänner eller anställda eller vad de nu var för figurer. De försökte få med mig i nåt slags samtal, men det gick väl…sådär. Jag satt mest och fingrade på min billiga kamera och undrade om jag skulle våga be om att få ta några bilder. Pete kom ut efter sju åtta minuter och än i dag undrar jag vad han egentligen tänkte om mig då. Trodde han att jag var en sådan där jobbig typ som snubben som dyker upp hos John Lennon i det här klippet (cirka fyra minuter in)? En sådan som tror att allt ska falla på plats när man träffar sin idol? Hoppades han att jag skulle ha försvunnit? Kanske funderade han själv på att smita ut bakvägen och bara dra därifrån? Nej, inte gentlemannen Pete Townshend. Han kom ut efter ett tag och frågade om han kunde göra nåt mer för mig, så jag slängde fram LP:n som jag tagit med mig och bad om en till autograf. Men frågade jag om jag fick ta en bild? Nej. Så här 30 efteråt fattar jag ingenting. Vi lämnade The Boathouse tillsammans. Bara för att ha något att säga så frågade jag om den silverfärgade Mercedesen var hans, som om jag inte visste det. ”Yeah, it’s the best” bekräftade han. ”Nice car” svarade jag. Som om jag brydde mig det allra minsta om bilar. Jag hade hört att han för inte så länge sen hade skjutsat en uppdykande beundrare till tåget och kanske var det därför jag förde bilen på tal. Men jag insåg att det skulle vara att hoppas på alldeles för mycket. Det var det sista jag såg av Pete Townshend.

Kort men vänligt.

Kort men vänligt.

Men det var inte vår sista kontakt. Någon gång på senhösten släpptes skivan som han arbetat på den där sommaren. Den hette White City och både Emily, jag och Mary kände nån sorts löjlig stolthet över att liksom ha varit en del av skivans tillblivelse. Man tänker så konstigt när man är ung. Jag kände att jag ville berätta för Pete vilken bra skiva han hade gjort – och skrev ett brev. Inte för att jag minns hur jag hittade adressen. Kanske räckte det med ”The Boathouse, Ranelagh Drive, Twickenham, England”? Jag minns inte heller exakt vad jag skrev, och det är nog tur. Jag har en känsla av att en genomläsning av det där brevet i dag skulle ha fyllt mig med obehag. Men tydligen var det ett ganska långt brev. Hur jag vet det? Jo, i januari året därpå kom det ett svar. Ett kort men vänligt maskinskrivet brev. Det är en av mina käraste ägodelar – fast jag är fasligt nervös över att underskriften är på väg att blekna bort.

Read Full Post »