Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Märsta’

imgp7885Vecka 43. Det låter som titeln på en pretentiös film eller en dito dikt. Jag vet inte varför exempelvis Vecka 23 inte gör det. Men det är väl sådant där som man aldrig får svar på. Dock går det inte att komma ifrån att vecka 43 just har lyckats gå, och det på ett förunderligt snabbt och relativt smärtfritt sätt. Det kan bli så när man – såsom jag har tjatat om ganska ofta – har något att se fram emot. Samtidigt kan det framemotsedda också ha den motsatta effekten; att tiden förefaller släpa sig fram. Aldrig var väl december månad så lång som när man var barn och längtade till julen. Men än så länge är det inte ens november, även om det sannerligen är på gränsen.

Jag tar en titt i gamla ärevördiga Bondepraktikan (ursprungligen en tysk liten skrift från 1508, översatt till svenska 1666) i jakt på visdomsord för vecka 43. Men så specifik är inte Bondepraktikan – man får nöja sig med en lite luddigare allmänmånatlig översikt. För oktober hittar jag dock detta: Om löven icke vilja gärna falla av träden, då bliver det kall vinter. ”Gärna” tolkar jag som ”beredvilligt”, ”utan att trugas”. Och nog sitter en hel del löv ännu kvar på de träd som jag har i min närhet. För att rädda oss från en kall vinter och förfrusna örsnibbar borde vi alltså alla ha tiggt och bett träden om att fälla sina löv. Kanske stått där och tjatat ner löven. Jag inbillar mig dock att det skulle ha tett sig märkligt. Nej, låt naturen ha sin gång. Så står det inte i Bondepraktikan, men möjligen någon annanstans. Om oktober vet skriften också: Nu månd’ kölden till oss skrida, en varm kakelugn kan jag väl lida. Och ännu finns det hos vissa lyckliga människor kakelugnar som inte är plomberade. Vi andra får hålla tillgodo med flåsande radiatorer och kanske ett par kulörta lyktor med värmeljus.

I mitt yrke har jag under vecka 43 stiftat bekantskap med en ny TV-serie som ännu inte har haft premiär. Inte för att jag kan minnas att jag har skrivit på någon försäkran om att innan premiären hålla tyst om den, men jag väljer ändå att inte nämna dess titel. Hur som helst så leds serien av en känd manlig artist (30) och hans manliga vän (33). I varje avsnitt lagas dessutom mat av en manlig kock (27). Jag vill så oerhört gärna tro att serien är gjord med glimten i ögat, som en drift med en viss kategori människor. Det finns vissa tecken på det. Men det finns också en hel del tecken på att så inte är fallet. Vad är det då för kategori av människor? Jo, yngre män vars enda intresse förefaller vara att gå omkring och vara manierat stilfulla. De kan lägga en förmögenhet på skoblock i cederträ för att förlänga livslängden på sina 4 000-kronorsskor. De kan allt om whisky. De spelar tennis två gånger i veckan och golf fyra gånger i veckan. De använder aldrig i livet rakapparat. Det skulle aldrig släppa in en flaska Dubbel-Dusch i badrummet. Om jag inte vore så obenägen att göra mig själv till åtlöje så skulle jag skrika högt. Och det jag skulle skrika vore: ”SLAPPNA AV!” Det övergår mitt förstånd fullständigt hur man orkar gå omkring och vara en prydlig och perfekt fasad hela tiden. Och samtidigt vet jag att det någonstans bakom fasaden finns en riktig människa som emellanåt havererar. Åtminstone vet jag att jag hoppas det, ty livet har lärt mig att den perfekta och ständigt lyckliga människan inte finns.

Men för all del, låt inte mig störa. Gå ständigt omkring i oklanderlig kostym och ät ständigt genomtänkta måltider med perfekt matchande måltidsdryck och råka aldrig kliva i en vattenpöl och vet allt om vilka druvor som odlas var och uttala pinot noir med skorrande r. Varsågod. Om det som av någon anledning har fått benämningen livsstil är så förtvivlat viktigt så ska ju inte jag lägga mig i det. Jag kan bara inte låta bli att tycka att det finns en falskhet i det, en rädsla för att göra fel, en rädsla för att blotta sig själv. Varför i all världen skulle inte en nedgången lägenhet i Märsta och ett par slitna jeans och en pizza på Grekens Krog på Sveavägen vara livsstil? (”Livsstilsboende” – vad betyder det?)

Nå. Låt den som tycker om att gå på tjusiga fester med strikt klädkod och bordsplacering göra det. Låt den som vill tala manierat och säga ”kära du” till sina medmänniskor göra det. Själv kan jag inte vara gladare än då jag blir bjuden till opretentiösa vänner som jag känt i 25 år och kan slappna av fullständigt. Vilket jag som en händelse blev och gjorde häromkvällen. Inte en tillstymmelse till fasad behövs – inte en gnutta ängslighet för att göra fel, klä sig fel eller framstå som en idiot. Exakt så ska det vara i min värld och jag håller därför alla tummar jag har för att jag aldrig någonsin ska tilldelas exempelvis Nobelpriset. Det finns liksom alldeles för många bekymmer ändå, utan att en massa pretentioner ska sätta käppar i hjulet. Som till exempel det här med att löven inte riktigt vill falla av träden. Det bekymrar mig. Ty kalla vintrar uppskattar jag föga, och jag är rädd att Bondepraktikan alltid har rätt.

Read Full Post »

Vad skulle nu den här veckan föreställa vara för slags vecka? En arbetsvecka. En standardvecka. En vanlig vecka. Men kanske är ingen vecka om man tänker efter vanlig, kanske är varje vecka mycket ovanlig. Det hänger, tror jag mig veta, på vilket betraktelsesätt man väljer att anamma, vilket humör man för tillfället råkar vara på. Det kan nog vara det som är haken. Humöret. Och det är ju avhängigt många olika faktorer. Så självklart har varje vecka något att erbjuda, så länge man är öppen för erbjudandena. Så länge kraften och lusten finns där.

Det är bra att ha saker att se fram emot. Den här veckan hade jag en konsert med The Waterboys i den gamla hemstaden Uppsala att se fram emot. Detta band som jag har följt i nära och häpnadsväckande nog trettio år. Ofattbart. Likväl är den typen av framemotseende inte densamma som forna dagars framemotseende. I ungdomen gick det att ladda upp inför en konsert med någon storfräsaridol i ett par månader. Nu märker jag till min häpnad att jag till och med känner lite olust inför att behöva sätta mig på tåget och åka ända till Uppsala, promenera säkert halvannan kilometer, genomleva en konsert och sedan upprepa samma procedur igen – fast i andra riktningen. Det som borde vara lustfyllt blir till något jobbigt. Det är åldern. Jag orkar inte komma hem efter midnatt längre.

Men naturligtvis blir det bra. Uppsala är mycket bekant, men ändå främmande. Det har hänt mycket på de lite drygt tio år som har gått sedan jag lämnade staden. Inte med uppsaliensarna, men med stadsbilden. Jag promenerar runt lite på måfå, men vet förstås hela tiden var jag befinner mig och vart jag egentligen är på väg. Jag vandrar Drottninggatan upp och stannar till i trettio sekunder framför skyltfönstret till en butik som säljer några föremål från Upsala-Ekeby. Jag vill inte komma för tidigt till konsertplatsen, men samtidigt inte dröja för länge eftersom jag är lite osäker på exakt var den är. Jag uppskattar marginaler.

Jag går in i Botaniska trädgården nedanför slottet och tror mig veta att själva konsertområdet är antingen bredvid eller bakom huvudbyggnaden Linneanum, ritad av Louis Jean Desprez. Det är en byggnad jag är väl förtrogen med, eftersom jag en gång skrev en uppsats om den. Parken gör sig bra i kvällsljuset. Det är vackert, trots att man har tyckt att det är en god idé att smälla upp en Finlandsfärja längs ena sidan av den strama barockparken. Vettlösheten finns även i Uppsala. När jag närmar mig Linneanums kolonnförsedda front, som för tillfället är täckt av ett stort scenbygge, ser jag en svart bil släppa ut en hattförsedd gestalt som jag omedelbart igenkänner som Mike Scott, mannen som är The Waterboys. Trots att han inte verkar ha bråttom hinner han ändå slinka in i byggnaden innan jag hinner fram. Jag hade velat säga hej. Men nej. Ibland straffar det sig att titta i skyltfönster i 30 sekunder.

Men det är en ypperlig konsert. Mike Scott kungör att han behöver snyta sig, får en pappersnäsduk av basisten och berättar en anekdot om när han deltog i en meditation ledd av Dalai Lama i Central Park i New York och Dalai Lama avslutade meditationen genom att snyta sig. Ett innerligt ögonblick. Därpå snyter sig Mike Scott och ser till att göra det framför mikrofonen. Den välpolerade fasad som så många andra artister visar upp är ingenting som Scott är intresserad av. Ögonblicket därpå kastar någon i publiken upp ett helt paket pappersnäsdukar som han plockar upp och stoppar i bakfickan. Man vet aldrig när de behövs nästa gång. En snytning och en berättad anekdot är naturligtvis inte det som gör en konsert ypperlig. Men faktum är att det hjälper till.

Men självklart går det inte att bevista en konsert utan att också reflektera över beteenden. Självklart är det åtminstone i mitt fall. Men det är det vanliga gnället. Människor som tydligen mest går på konsert för att stå och prata med varandra. Människor som ser konserter som enbart sociala evenemang. Och människor som är långt mer intresserade av att stå och titta på andra saker i sina mobiltelefoner. Att vilja dokumentera själva tillställningen genom att filma eller fotografera är en sak, men att exempelvis spela Pokémon Go eller göra något annat är en förolämpning mot artisten. Tycker jag. Ett alldeles fantastiskt exempel på detta inträffade när Mike Scott tittade ut över publiken och sa ”Nice hat, dude” till en storväxt herre som bar en ungefär likadan hatt som Scott själv. Men hatten fattade ingenting. Han hörde ingenting. Ty han stod och stirrade på sin mobiltelefon. Vad ska han nu berätta för sina barnbarn?

Jag kan tänka mig att man som artist dock är luttrad. Den moderna tekniken har förändrat konsertsituationen. Om man inte orkar koncentrera sig så kan man ju alltid gå hem och kolla på konserten på Youtube sen. Förr var man livrädd för att missa ett enda ögonblick. Men Mike Scott och hans mannar tycks inte störa sig på den typen av beteende. De har roligt på scenen och ger järnet. Däremot tycks Scott vara lite less på att alla står och skriker efter Red Army Blues och Fisherman’s Blues (eller ”Fiskerman’s Blues” som han för tillfället tycks ha döpt om den till för den svenska marknaden). Och jag förstår honom. Jag vill i stället skrika efter den extremt obskyra Send Him Down to Waco, men jag vågar inte. Och jag skulle ändå inte höras. Fisherman’s Blues dyker upp ändå till slut. Och en fullkomligt majestätisk Prince-hyllning i form av Purple Rain som extranummer.

Halvdöv vandrar jag mot stationen och väljer att ta SL-pendeln, som visar sig vara full av flickor i 18-årsåldern som har grava problem med att hålla en normal samtalston. De skriker ”seriöööööööööööööööööööööööst?” med ojämna mellanrum och utstöter skrik i falsett. Och minst tolv gånger säger någon av dem ”fatta hur glada folk kommer att bli när vi stiger av”. Ja, fatta. Jag sitter där och undrar varför någon som uppenbarligen under vissa ögonblick drabbas av något som liknar självinsikt inte gör något alls för att förbättra situationen. Men jag har ingen lust att ingripa och be dem hålla klaffen eller åtminstone dämpa sig, för jag är rädd att de ska kalla mig äcklig gubbe och kanske ropa på polis. Men när de börjar härma högtalarrösten som säger ”Nästa Arlanda” och ”byte till pendeltåg mot Märsta” så är det nära. Att härma högtalarröster är den lägsta formen av intelligens. Det bestämmer jag mig för där och då. När de stiger av blir jag mycket riktigt glad. Det är jag som är ”folk”. Och det kommer jag förmodligen att fortsätta vara.

Read Full Post »