Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘New York’

Jag återvänder till föregående ämne. En amerikansk artist har nu tillsammans med två andra personer fått en villkorlig dom för att de har misshandlat en fjärde person på en gata i Stockholm i juni. Jag tänker fortfarande inte lägga mig i skuldfrågan – sådant har vi domstolar till – och domstolen menade att de är skyldiga. Jag är fortfarande mest bekymrad över de egendomliga attityder som tycks finnas i Sverige, men också uppenbarligen i USA. Det senare förvånar mig i och för sig inte särskilt mycket.

Tillåt mig att upprepa något av vad jag dristade mig att skriva förra gången: I flera olika sammanhang hörde jag människor uttrycka att det var pinsamt att polisen grep artisten i fråga. Det var ännu pinsammare att han blev häktad och åtalad. Ja, Sverige gjordes ”till åtlöje” internationellt genom gripandet. Jag begrep inte den åsikten då och jag begriper den inte nu. Är det någonsin pinsamt att polisen utreder ett misshandelsfall?

Vidare innebar tydligen gripandet och häktningen slutet på artistens karriär. För ingen vill väl lyssna på en artist som har kommit i klammeri med rättvisan? Eller menades kanske att ett eventuellt fängelsestraff på max sex månader skulle göra att artisten fullständigt glömdes bort? All uppmärksamhet pekar snarare på det motsatta; att folk som aldrig har hört talas om honom och som aldrig skulle ha gjort det nu vet precis vem han är. Ingen PR-kupp i världen hade kunnat vara mer lyckad än ett misshandelsåtal.

Det var också rysligt synd om ”grabben” (han är 30 år), eftersom han nu tvingades ställa in en hel radda planerade konserter som tydligen skulle ha inbringat motsvarande 16 miljoner kronor. För det första har jag lite svårt att tycka synd om någon som kan tjäna 16 miljoner kronor på några veckor. För det andra går det säkert att arrangera nya konserter. (Ja, man kanske kunde ha låtit honom fortsätta sin turné, men nu ansågs det att det förelåg en flyktrisk och där får man ånyo förlita sig på den professionella bedömningen, inte på något löst amatörtyckande.)

Så hördes röster som menade att åtalet mot artisten, och en eventuell fängelsedom, skulle innebära dödsstöten för utländska artisters besök i Sverige. Ingen utländsk artist skulle nu ”våga” turnera i Sverige. Va? Det kan möjligen vara den konstigaste åsikten av alla i hela den här soppan. Det man förmodligen har missat att förstå då är att artisten i fråga inte greps och åtalades för att han är artist. Det är inte straffbart att vara artist i Sverige, i alla fall inte vad jag vet. Han greps för att han var misstänkt för misshandel. Om exempelvis en byggnadsarbetare från Polen blir misstänkt för misshandel i Sverige så innebär inte det att andra byggnadsarbetare behöver vara rädda för att komma hit. Eller är det kanske jag som har missförstått alltihop? Det kanske har varit allmänt känt bland utländska artister att det är helt oproblematiskt att misshandla folk i Sverige, och att det nu plötsligt inte är acceptabelt längre? Åh nej! Ett privilegium har tagits ifrån dem! Är det därför de nu inte vågar besöka Sverige längre?

Och så har vi då det här med de amerikanska reaktionerna. Några polare till artisten lovar högtidligt att aldrig sätta sina fötter i Sverige. Kanye West och nån Kardashian-människa finner det helt absurt att deras kompis artisten skulle kunna vara skyldig till misshandel och beslutar att rädda honom från det elaka Sverige genom att ringa och prata med president Trump. Denne har förmodligen aldrig hört talas om artisten. Men han ser förstås en möjlighet att skaffa sig billiga politiska poäng och ringer i sin tur till den ”mycket begåvade” statsminister Löfven, som försöker förklara, uppenbarligen för tämligen imbecilla öron, att politiker i Sverige inte kan lägga sig i domstolarnas arbete. Trump blir ”mycket besviken” och har nog ytterst svårt att förstå att saker och ting fungerar annorlunda här än i världens bästa land, USA.

När så artisten släpps ur häktet och tillåts åka hem till USA så är president Trump bästis med både honom, Kanye West och Kardashian-människan i säkert ett par dagar. Därtill träder ett antal människor fram, inklusive de ovan nämnda, och hävdar att det var tack vare deras påtryckningar som artisten släpptes. Det är ju inte den enda lögnen i den här historien. Det framfördes som bekant ett antal sköna lögner om livet på Kronobergshäktet också, utsagor som senare dementerades av artisten själv. Det ska han faktiskt ha en eloge för.

Nu undrar jag lite stillsamt vilket beteende som var mest pinsamt? Det som den svenska polisen och det svenska rättsväsendet ägnade sig åt? Eller det som artistens kompisar och president Trump sysslade med? Till skillnad från artistkollegerna som lovat att aldrig komma till Sverige lovar artisten att han absolut kommer att återvända till Sverige för att ge konserter. Det tyder i alla fall på något slags mognad och kanske en insikt om att man faktiskt inte blir häktad i Sverige bara för att man är artist, vilket alltså många andra tycks tro.

P.S. I januari 1980 greps Paul McCartney i den japanska tullen sedan man hittat marijuana i hans bagage. Han hade köpt grejerna i New York och tyckte att de var ”för bra för att spola ner i toaletten” och tog därför risken, trots vetskapen om Japans mycket hårda antidrog-policy. Han riskerade att dömas till sju års fängelse. Efter nio dagar i häkte släpptes han och utvisades. De elva planerade konserterna, som skulle ha gett inkomster på cirka en miljon pund, fick ställas in. McCartney erkände att smugglingsförsöket var något av det dummaste han gjort, och så var det bra med det. Det har gått ganska bra för honom även efter häktesvistelsen.

Read Full Post »

Ibland är man, som det numera heter, lite sen på bollen. Det här är nämligen något som jag har varit på väg att skriva sedan den åttonde september 2017, då en artikel av Anton Säll publicerades i Dagens Nyheter. Säll frågar sig kort och gott: ”Varför har alla nya byggprojekt i Stockholm så konstiga namn?” Det är sannerligen ingen dum fråga, i synnerhet som jag själv har haft skäl att ställa den ett flertal gånger. Några av hans exempel är området The Brick vid Telefonplan i Hägersten, West Village Rissne i Sundbyberg och Bromma Boardwalk i Bromma. Tilläggas bör att det finns fler exempel. Låt oss ta en titt på de här namnen och byggprojekten.

The Brick är ”ett nytt mångfacetterat område” i ”en av Stockholms mest kreativa stadsdelar” där man vill skapa ”en levande boendemiljö för medvetna människor”. Allt enligt projektets hemsida. Tja… Vem vill skapa en död boendemiljö för medvetslösa människor? (Inom parentes sagt: Det är ofta det man ändå lyckas göra.) Här ges man minsann också tillfälle att vara med och forma framtidens boende. Det är förstås sympatiskt. Och för att kanske stänga ute människor som man inte vill ha i sitt nya område så kan man bidra med sina idéer under hashtaggen #cocreatedliving. Och vips har man created ett living som alla vill ha. Projektet illustreras förstås med de vanliga stereotypa solskensbilderna med inklippta och glada lekande barn. Och texter om bostäder med ”stark karaktär” och – ursäkta mig – ”den yttre exteriören”.

Hur har vi det med West Village Rissne, då? Här hittar jag inte lika mycket häpnadsväckande information, men det är tydligen ett område för ”den medvetna familjen” och husen är ”urbana”. Vad betyder det? Urbana hus? Urban betyder ”(stor)stadsmässig”, men även ”världsvan”. Det är dock ett ord som det har gått inflation i och det tycks användas lite hur som helst utan att någon riktigt kan definiera vad man menar med det. Ett modeord som slängs in för att det låter bra. Det lustiga är att husen och miljön i West Village Rissne inte ger ett särskilt stadsmässigt intryck, åtminstone inte när man tittar på projektbilderna.

Över till Bromma Boardwalk! Jag citerar från projektets hemsida:
”Festivalsommar i Göteborg, Malmös bästa falafelrulle eller bärs i Bryssel – från det höga hustaket på Bromma Boardwalk är det nära till allt och lätt att se långt, med blicken riktad ut i landet ända till kontinenten.” Det talas om närhet till Sundbybergs stadsliv, bubblande citypuls och nästa avgående flyg. ”Bubblande”? Och framför allt: ”Nästa avgående flyg”? Här har vi bostäderna för de sköna snubbarna som spontant glider ner till Bromma flygplats (förlåt, Bromma Stockholm Airport) och hoppar på ett plan när de får lust att sticka till Malmö och käka falafel. Bromma Boardwalk är, återigen enligt hemsidan, ”ett multiurbant boende för moderna människor som håller blicken högt”. Multiurbant boende, alltså. M-u-l-t-i-u-r-b-a-n-t. För människor som sätter näsan i vädret. Eller det kanske inte är samma sak som att hålla blicken högt?

I centrala Stockholm ligger sedan en tid tillbaka det nya citykvarteret Urban Escape. Det är ännu inte helt färdigbyggt. ”Taklandskapet” med sina ”destinationer” (?) är till exempel inte klart ännu. Men i detta Urban Escape hittar vi i alla fall bland annat två ”internationella livsstilshotell”, båda – förstås – med engelska namn. Det ena är för övrigt en ”urban oas”. Tvärs över gatan ligger ett tredje hotell – även det med engelskt namn. Stockholms stad har bidragit med en upprustning av det sedan 1960-talet svårt misshandlade Brunkebergstorg, som nu ger ”direktaccess” till Gallerian och de nya hotellen. Tänka sig – ett torg som ger ”direktaccess” till de byggnader som kantar det. Det måste vara fullständigt unikt och säkert jättejätteurbant. Men det där torget kan få ett eget blogginlägg någon gång, så jag väljer att inte gå vidare där. Däremot vill jag väcka frågan vad namnet Urban Escape egentligen betyder. Är det en flykt från allt det urbana som finns runtomkring? Eller är det tvärtom en urban tillflykt från alla de outhärdligt bonniga kvarteren runtomkring?

Det går att säga väldigt mycket om alla underbara floskler som sprids av fastighetsbolag, byggbolag, Stockholms stad och andra företag och organisationer. Men det jag egentligen ville komma åt var ju det här med namnen.  Varför har byggprojekten egentligen så konstiga namn? Anton Säll på Dagens Nyheter ställde frågan till en kvinna som ingår i en grupp som namnger projekt på det här sättet, och fick svaret att namnen ska tilltala den tilltänkta målgruppen, ”morgondagens urbaniter”. Och man använder engelska för att det ska kännas ”modernt och urbant eftersom målgruppen är så internationell”. Vanliga Svensson-människor göre sig icke besvär. Här vill man ha lite sköna, trendängsliga människor som åker till New York för att hämta inspiration minst tre gånger om året. Så att de sedan kan åka hem och vara härligt kreativa och kanske ställa till med spontana urbana gårdsfester med hemodlade alger, barbecue, granola och frozen yoghurt bars. Förlåt, men det är precis det intrycket man får.

Eller är det till och med så att man använder engelska namn för att locka till sig the real thing, det vill säga riktigt sköna individer som faktiskt har engelska som modersmål? Snacka om internationell miljö! Och då talar jag förstås inte om engelsmän, utan om amerikaner. Och då inte några bonnläppar från Kentucky, utan antingen newyorkare eller några snygga surfer dudes från Kalifornien. För naturligtvis söker sig utlänningar bara till bostadsområden som har internationella (engelska) namn, annars förstår de ju inte var de bor. Men skämt åsido: Skulle ett bostadsområde i exempelvis Paris utkanter kunna ges namnet Köttbullen för att locka till sig svenskar? Eller skulle man någonstans i Texas uppföra området Houstons Väsby som en service till potentiella svenska bosättare? Eller skulle man i Mexiko hitta på ett officiellt alternativt namn på Guadalajara för att originalnamnet är svårt för utlänningar att uttala? (Precis det har man gjort med Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. På engelska heter området Stockholm Royal Seaport. Ett fullständigt självklart namn.)

Låt oss ponera att man tar till engelska namn för att locka internationella framtida bostadsinnehavare, och inte bara internationellt inriktade vanliga svenskar. Låt oss sedan ponera att exempelvis en amerikan råkar passera skylten som kungör att bostadsområdet till höger om vägen heter West Village Rissne. Kommer han eller hon då att säga ”wow!”? Ja, kanske. Men det är nog inte ett beundrande wow, utan snarare ett ”hur sjutton tänkte de här?”-wow. Förmodligen åtföljs det också av en bekymrad huvudskakning och ett beslut att aldrig mer passera Sundbyberg.

Men av någon anledning är vi i Sverige fullständigt besatta av att vara ”moderna och urbana” och vi inbillar oss på något sätt att det bästa sättet att vara modern och urban på är att använda sig av engelska namn. Och liksom för 170 år sedan är det USA som hägrar på ett närmast sjukligt sätt. Vi blickar ständigt mot USA för att hitta de senaste trenderna. Och som någon skarp analytiker sa på TV häromdagen: ”Och vi vill så väldigt gärna bli uppmärksammade av USA.” Det är en märklig kärleksaffär. Jag inbillar mig att det är det som är förklaringen till alla de här konstiga namnen. Det moderna och urbana är det som kommer från USA och där talas engelska och således måste vi ha engelska namn. Varför heter den gigantiska gallerian i Solna Mall of Scandinavia? (Kanske för att det finns en gigantisk Mall of America i Minnesota? Och hur ska annars alla utländska turister hitta dit så att de kan shoppa ihjäl sig?) Varför kallar Stockholms Stad den nya bron vid Slussen för ”Slussens egen Golden Gate”? (En synnerligen egendomlig jämförelse, men antagligen syftar de på den orangeröda Golden Gate-bron i San Francisco.) Varför kallar NCC ett upprustningsprojekt i Fittja för Fittja People’s Palace? (Ett namn som för tankarna till något slags kinesiskt folkets hus, fast på engelska.) Varför heter ett bostadsprojekt på Gärdet i Stockholm 79&Park? (Gissningsvis syftar namnet på mötet mellan East 79th Street och Park Avenue på Manhattan. Projektet erbjuder för övrigt en ”urbant dynamisk” boendemiljö.)

Här är några frågor till: Kommer någon med stolthet att säga att hen bor i West Village Rissne? Eller Platform West (i Roslags Näsby, förlåt, Roseteam Nose Village)? Eller Kista Square Garden? Kommer den som bor i The Brick någonsin att säga att hen bor där? Min gissning är att stället kommer att kallas för Brickan – och att man ännu hellre bara säger att man bor vid Telefonplan. Och så en sista fråga: När ska folk genomskåda alla dessa floskler och fullständigt tomma begrepp så att byggföretag, kommuner och vem det än är som använder dem inser att det är dags att lägga av nu? För det är nog där det stora problemet ligger. Så länge folk tycker att ”multiurban” är ett ord som beskriver dem själva på pricken, och så länge folk köper något som beskrivs som ”hållbart” utan närmare analys, och så länge folk inte kräver en förklaring på vad det i dessa sammanhang frekvent använda ordet ”mötesplats” innebär så kommer det här tyvärr bara att fortsätta och bli löjligare och löjligare.

Read Full Post »

Stockholm har blivit kallt. Inte vinterkallt, men höstkallt. Liksom förra veckan har jag huttrat något och dragit upp axlarna. Alla vet ju att man genom att dra upp axlarna dämpar kylan. Jag har plockat fram den mellantjocka halsduken och finner att jag glider in i klädbutiker och känner lite på tjocka tröjor, trots att jag vet att jag har ett antal där hemma som mycket väl kan användas i en säsong till. Och en säsong till efter den innevarande säsongen. Men jag känner också en form av stolthet när jag lämnar butiken tomhänt. Ännu en gång har jag segrat. Ännu en gång kan jag lägga mina pengar på onödigare saker, saker som dock kanske gör mig gladare än en lite för dyr ylletröja. Glädje kan ibland värma mer än ylle, men kanske inte i midvintertid. Då kan det hända att man ångrar sig. Dock har jag köpt en rock som jag kan gå omkring och känna mig pretentiös i. Den har redan ett hål i ena fickan, i vilket min gåspenna tenderar att trilla ner.

svanell

Adam Svanell i SvD sätter fingret på något symptomatiskt.

Det här är också veckan då alla plötsligt blev experter på litteratur och Svenska Akademiens arbete i och med kungörandet att Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur. Jag har förundrats över den kritik och den debatt som utbröt, och jag har redan berört ämnet separat. Men upprördheten tycks fortsätta och därför dristar jag mig att älta ämnet lite till. Nyttiga frågor har ställts, den viktigaste kanske: ”Vad är litteratur?” Fast möjligen i en annan form. Här är några frågor ur debatten – och mina försök till svar.

Fråga: Hur kan Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur? Han har väl inte skrivit några böcker? Svar: Han skrev den tämligen oläsbara boken Tarantula 1965-1966 (utgiven 1971) och en form av självbiografi 2004. Men det är inte dem han tilldelats pris för, utan texterna till de 500-600 sånger som han skrivit under sin karriär.

Fråga: Jaha, men sångtexter är väl inte litteratur?! Svar: Wikipedia definierar litteratur så här: Litteratur är en samlingsbeteckning för texter, både nedskrivna och muntliga, som uppfyller vissa estetiska kriterier.” En ganska koncis definition. Sångtexter kan alltså mycket väl vara litteratur, om man nu godkänner ovanstående definition, vilket Svenska Akademien uppenbarligen har gjort.

Fråga: Varför ger Svenska Akademien Nobelpriset till en person som redan är megakänd och superrik? Svar: Nobelpriset i litteratur är så vitt jag vet inget stipendium till okända, kämpande och fattiga författare. Skulle samma fråga ha ställts om exempelvis Joyce Carol Oates hade tilldelats priset? Det verkar som om många tror att priset måste gå till någon som ytterst få människor känner till, att det är Svenska Akademiens skyldighet att lyfta fram ett obskyrt författarskap. En författare i radion hävdade att det är roligare när man genom Nobelpriset får tillfälle att tränga in i någon ny bekantskaps författarskap. Och nämnde den tydligen tidigare fullständigt okända Doris Lessing som exempel (!). 

Fråga: Vadå? Ska bokhandlarna tvingas sälja skivor nu? Svar: Nobelpriset i litteratur är nog inte till för att bokhandlarna ska kunna kränga böcker. Eller skivor. Många har säkert som tradition att läsa något av årets nobelpristagare. I år får man i så fall bemöda sig med att skaffa en utgåva av hans samlade texter, köpa exempelvis en samlingsskiva (om man står ut med den förskräckliga, förskräckliga rösten) eller läsa på internet.

Fråga: ”Dylan har ju redan fått Polarpriset. Varför ska han nödvändigtvis ha Nobelpriset också?” Svar: Det är ju helt olika priser. Men man kanske inte kan verka inom olika konstnärliga fält samtidigt? Man kan svara med en motfråga också: Philip Roth har ju fått Pulitzerpriset. Varför ska han ha Nobelpriset också? En mer berättigad fråga är kanske varför Zlatan ska vinna priset Guldbollen varje år.

Fråga: Ska ABBA få Nobelpriset i litteratur nästa år då? Svar: Ja, om Svenska Akademien tycker att deras texter ”uppfyller vissa estetiska kriterier” så är det väl fullt möjligt, om än inte särskilt troligt. Det där får var och en tolka efter behag.

Fråga: Okej, sångtexter kan vara litteratur, men då finns det väl andra som skriver intressantare, roligare (!) eller bättre texter än Bob Dylan? Kanske någon ung hiphoppare som är mer relevant i dag? Svar: Svenska Akademien arbetar inte så. De tänker inte: ”I år ska vi minsann ge priset till någon musikartist som skriver texter med litterär kvalitet! Låt se, vilka har vi…?” Nobelpriset är inte en tävling i olika kategorier eller mellan olika genrer. Det är inte Grammisgalan. De belönar inte heller en författare för en enskild bok (så var det ibland förr!), utan för ett författarskap som har visat sig hålla hög kvalitet över tid, vilket torde vara förklaringen till att litteraturpristagarna är till åren komna.

Fråga: Bob Dylan? Vad har han gjort för freden? Svar: Ingen fråga är egentligen för dum, men den där var faktiskt det.

Men det är uppfriskande att det här väcker känslor. Litteratur ska väl i viss mån väcka känslor, även om det i det här fallet sker på en lite annorlunda nivå – där aversion nästan gränsande till hat tycks vara en ingrediens. Oavsett vad man tycker så måste man nog godta faktum. Bob Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur, och även om han inte skulle ta emot det så har han ändå tilldelats det. Det är inget beslut som går att överklaga och det kommer inte att tilldelas någon annan av de kanske fem namn som var på tapeten den här gången. Slutgnatat om det. Men den som vill läsa lite om hur urvalsprocessen går till kan ta en titt på Svenska Akademiens hemsida. Alltid lär man sig något nytt.

På tal om att väcka känslor så är det inte alltid man vet var känslor kommer ifrån. De kan vara helt irrationella, vilket möjligen är tjusningen med dem. I början av veckan såg jag en reprissändning av Wagners Tristan och Isolde på bio, från Metropolitan i New York. Svenska Nina Stemme (som förresten råkar bo i huset där jag arbetar) sjöng huvudrollen. Wagner är, ärligt talat, inte riktigt min musik. Den är grandios och drabbande men har en karaktär som jag inte riktigt är vän med – eller åtminstone är ovan vid. Men detta till trots var det som om något hände i mig, som om något byggdes upp utan att jag förstod det. För när Isoldes/Ninas röst hade tystnat för sista gången och innan orkestern hade nått slutackordet så kände jag plötsligt hur tårarna bara rann nerför kinderna. Och den utlösande faktorn tycktes vara att Isolde långsamt vred huvudet för att iaktta den döde Tristan. Den blicken, den fysiska rörelsen fick det att brista. Det var inte musiken som gjorde det. Eller? Var det i själva verket det? Jag kan inte låta bli att älska när det händer saker inom en som man inte riktigt kan förklara. När det irrationella tar över. Det är spännande.

Förra veckan lovade jag att jag den här veckan skulle vara snäll och skriva om just ingenting. Nu blev det inte så. Ibland händer det nästan för mycket – och ibland måste reaktionerna på detta på något sätt ut. En bra avslutning på en sådan vecka kan vara att på bio se en tysk två timmar och fyrtiotvå minuter lång film. En något lite barnförbjuden film som heter Min pappa Toni Erdmann. Det är ibland bra att få skratta så att man får ont i de där musklerna eller senorna eller vad det nu är som sitter i nacken. Det händer inte så ofta, men när det väl händer så vet man liksom att man verkligen har haft roligt. Gå och se den i oktobermörkret. Oktobermörkret blir faktiskt inte ljusare än så, trots att där finns mörkare bottnar också. Nästa vecka lovar jag för övrigt att vara snäll och skriva om just ingenting. Igen.

 

Ett citat. Här krävs ett citattillägg. När Alice Tegnér försynt undrade om hon möjligen fick ändra lite i Viktor Rydbergs dikt ”Betlehems stjärna” för att orden bättre skulle passa musiken sa han: ”Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom, förrän den sjunges.” Det är tänkvärt.

Read Full Post »

Vad skulle nu den här veckan föreställa vara för slags vecka? En arbetsvecka. En standardvecka. En vanlig vecka. Men kanske är ingen vecka om man tänker efter vanlig, kanske är varje vecka mycket ovanlig. Det hänger, tror jag mig veta, på vilket betraktelsesätt man väljer att anamma, vilket humör man för tillfället råkar vara på. Det kan nog vara det som är haken. Humöret. Och det är ju avhängigt många olika faktorer. Så självklart har varje vecka något att erbjuda, så länge man är öppen för erbjudandena. Så länge kraften och lusten finns där.

Det är bra att ha saker att se fram emot. Den här veckan hade jag en konsert med The Waterboys i den gamla hemstaden Uppsala att se fram emot. Detta band som jag har följt i nära och häpnadsväckande nog trettio år. Ofattbart. Likväl är den typen av framemotseende inte densamma som forna dagars framemotseende. I ungdomen gick det att ladda upp inför en konsert med någon storfräsaridol i ett par månader. Nu märker jag till min häpnad att jag till och med känner lite olust inför att behöva sätta mig på tåget och åka ända till Uppsala, promenera säkert halvannan kilometer, genomleva en konsert och sedan upprepa samma procedur igen – fast i andra riktningen. Det som borde vara lustfyllt blir till något jobbigt. Det är åldern. Jag orkar inte komma hem efter midnatt längre.

Men naturligtvis blir det bra. Uppsala är mycket bekant, men ändå främmande. Det har hänt mycket på de lite drygt tio år som har gått sedan jag lämnade staden. Inte med uppsaliensarna, men med stadsbilden. Jag promenerar runt lite på måfå, men vet förstås hela tiden var jag befinner mig och vart jag egentligen är på väg. Jag vandrar Drottninggatan upp och stannar till i trettio sekunder framför skyltfönstret till en butik som säljer några föremål från Upsala-Ekeby. Jag vill inte komma för tidigt till konsertplatsen, men samtidigt inte dröja för länge eftersom jag är lite osäker på exakt var den är. Jag uppskattar marginaler.

Jag går in i Botaniska trädgården nedanför slottet och tror mig veta att själva konsertområdet är antingen bredvid eller bakom huvudbyggnaden Linneanum, ritad av Louis Jean Desprez. Det är en byggnad jag är väl förtrogen med, eftersom jag en gång skrev en uppsats om den. Parken gör sig bra i kvällsljuset. Det är vackert, trots att man har tyckt att det är en god idé att smälla upp en Finlandsfärja längs ena sidan av den strama barockparken. Vettlösheten finns även i Uppsala. När jag närmar mig Linneanums kolonnförsedda front, som för tillfället är täckt av ett stort scenbygge, ser jag en svart bil släppa ut en hattförsedd gestalt som jag omedelbart igenkänner som Mike Scott, mannen som är The Waterboys. Trots att han inte verkar ha bråttom hinner han ändå slinka in i byggnaden innan jag hinner fram. Jag hade velat säga hej. Men nej. Ibland straffar det sig att titta i skyltfönster i 30 sekunder.

Men det är en ypperlig konsert. Mike Scott kungör att han behöver snyta sig, får en pappersnäsduk av basisten och berättar en anekdot om när han deltog i en meditation ledd av Dalai Lama i Central Park i New York och Dalai Lama avslutade meditationen genom att snyta sig. Ett innerligt ögonblick. Därpå snyter sig Mike Scott och ser till att göra det framför mikrofonen. Den välpolerade fasad som så många andra artister visar upp är ingenting som Scott är intresserad av. Ögonblicket därpå kastar någon i publiken upp ett helt paket pappersnäsdukar som han plockar upp och stoppar i bakfickan. Man vet aldrig när de behövs nästa gång. En snytning och en berättad anekdot är naturligtvis inte det som gör en konsert ypperlig. Men faktum är att det hjälper till.

Men självklart går det inte att bevista en konsert utan att också reflektera över beteenden. Självklart är det åtminstone i mitt fall. Men det är det vanliga gnället. Människor som tydligen mest går på konsert för att stå och prata med varandra. Människor som ser konserter som enbart sociala evenemang. Och människor som är långt mer intresserade av att stå och titta på andra saker i sina mobiltelefoner. Att vilja dokumentera själva tillställningen genom att filma eller fotografera är en sak, men att exempelvis spela Pokémon Go eller göra något annat är en förolämpning mot artisten. Tycker jag. Ett alldeles fantastiskt exempel på detta inträffade när Mike Scott tittade ut över publiken och sa ”Nice hat, dude” till en storväxt herre som bar en ungefär likadan hatt som Scott själv. Men hatten fattade ingenting. Han hörde ingenting. Ty han stod och stirrade på sin mobiltelefon. Vad ska han nu berätta för sina barnbarn?

Jag kan tänka mig att man som artist dock är luttrad. Den moderna tekniken har förändrat konsertsituationen. Om man inte orkar koncentrera sig så kan man ju alltid gå hem och kolla på konserten på Youtube sen. Förr var man livrädd för att missa ett enda ögonblick. Men Mike Scott och hans mannar tycks inte störa sig på den typen av beteende. De har roligt på scenen och ger järnet. Däremot tycks Scott vara lite less på att alla står och skriker efter Red Army Blues och Fisherman’s Blues (eller ”Fiskerman’s Blues” som han för tillfället tycks ha döpt om den till för den svenska marknaden). Och jag förstår honom. Jag vill i stället skrika efter den extremt obskyra Send Him Down to Waco, men jag vågar inte. Och jag skulle ändå inte höras. Fisherman’s Blues dyker upp ändå till slut. Och en fullkomligt majestätisk Prince-hyllning i form av Purple Rain som extranummer.

Halvdöv vandrar jag mot stationen och väljer att ta SL-pendeln, som visar sig vara full av flickor i 18-årsåldern som har grava problem med att hålla en normal samtalston. De skriker ”seriöööööööööööööööööööööööst?” med ojämna mellanrum och utstöter skrik i falsett. Och minst tolv gånger säger någon av dem ”fatta hur glada folk kommer att bli när vi stiger av”. Ja, fatta. Jag sitter där och undrar varför någon som uppenbarligen under vissa ögonblick drabbas av något som liknar självinsikt inte gör något alls för att förbättra situationen. Men jag har ingen lust att ingripa och be dem hålla klaffen eller åtminstone dämpa sig, för jag är rädd att de ska kalla mig äcklig gubbe och kanske ropa på polis. Men när de börjar härma högtalarrösten som säger ”Nästa Arlanda” och ”byte till pendeltåg mot Märsta” så är det nära. Att härma högtalarröster är den lägsta formen av intelligens. Det bestämmer jag mig för där och då. När de stiger av blir jag mycket riktigt glad. Det är jag som är ”folk”. Och det kommer jag förmodligen att fortsätta vara.

Read Full Post »

Guldkuben tidigt på morgonen. Se ett sådant folkliv!

Guldkuben tidigt på morgonen. Se ett sådant folkliv!

I dag har jag varit på något som Stockholms stad kallar ”visionspromenad”. Syftet med den var att på plats visa medborgarna hur det planerade Nobel Center som (enligt hemsidan www.nobelcenter.se ”ska” byggas på Blasieholmen) kommer att se ut. Det var på alla sätt en intressant upplevelse, bland annat för att en del upprörda känslor kom till uttryck. Det kan inte vara särskilt lätt att representera Staden i ett sammanhang där de flesta som intresserar sig har en kritisk hållning. Då gäller det minsann att försöka bibehålla lugnet och fattningen.

Vad gäller då saken? Jo, man har fått för sig att det vore vettigt att Sverige och Stockholm har ett Nobelcentrum – en byggnad där bland annat ett museum (nu inrymt i Börshuset i Gamla stan), bibliotek, kontorslokaler för Nobelstiftelsen och ett stort auditorium där Nobelpriset delas ut ska inrymmas. Allt under ett tak, så att säga. Nobelpris-banketten är dock tänkt att även fortsättningsvis äga rum i Stockholms stadshus. Sammanlagt ska denna byggnad bli 26 000 kvadratmeter stor.

Tullhuset från 1876.

Tullhuset från 1876.

Idén om att bygga ett Nobelhus eller Nobelpalats är inte ny. I början av 1900-talet ritade den flitige Ferdinand Boberg en mycket fantasifull byggnad som var tänkt att ligga på Öster-malm, i det som i dag heter Nobelparken som en liten reminiscens om detta äventyr. Om projektet hade kommit till utförande så misstänker jag att det hade varit en av Stockholms så kallade märkesbyggnader i dag. Men Bobergs förslag ansågs alltför ”osvenskt” och det blev inget av med saken.

Behövs det ett Nobelcentrum? Den frågan skulle jag tveklöst svara ja på. Man kan invända och säga att det ju uppenbarligen har fungerat ganska bra ändå i drygt hundra år. Men det är klart att det vore bra för både Stockholm och Nobelpriset att få alla ”Nobelfunktionerna” samlade (utom banketten, då) i stället för att ha dem utspridda som läget är nu. Dock behöver de kanske inte vara samlade i en och samma byggnad. Man skulle i stället kunna tänka sig flera byggnader, placerade kring ett Nobeltorg. Jag tänker mig något i stil med Lincoln Center i New York. Bortsett från de rent praktiska fördelarna så vore det nog bra med en specifik byggnad som förknippas med Nobelpriset och inget annat, en form av symbolbyggnad.

Ett av hamnmagasinen. Bakgrundens hus kommer effektivt att skymmas av det eventuella Nobelcentret.

Ett av hamnmagasinen.
Bakgrundens hus kommer effektivt att skymmas av det eventuella Nobelcentret.

Applåderar jag då det föreliggande förslaget? Nej. Vilken överraskning, va? Jag har nämligen ett antal invändningar mot det. Om vi börjar med placeringen så är det alltså tänkt att ligga på Blasieholmen på ”en av de sista obebyggda tomterna i Stockholm”, som Stockholms stad skriver på sin hemsida. Problemet är att tomten inte alls är obebyggd – där finns ett fint tullhus från 1876 och två hamnmagasin från tidigt 1900-tal. Om man ska uppföra ett Nobelcentrum här så måste man alltså först se till så att tomten verkligen blir obebyggd. Man måste med andra ord antingen flytta de befintliga husen någon annanstans eller riva dem. Eftersom Stockholms stad tydligen saknar allt intresse av att bevara dem så är det uppenbarligen upp till någon hugad spekulant att flytta husen till en lämplig plats. Byggnaderna – och då i synnerhet hamnmagasinen – kanske inte ser mycket ut för världen, men de är kvarvarande representanter för den verksamhet som för inte alltför länge sedan bedrevs på Blasieholmen och därför intressanta. De bidrar till att ge en bild av Stockholm som sjöfartsstad.

Problem nummer två är den tänkta byggnadens utformning. I en tävling som anordnades av byggherren, alltså inte Stockholms Stad (däremot satt stadsarkitekten med i juryn), vann ett förslag av David Chipperfield och Christoph Felger. Det vinnande förslaget beskrivs på nobelcenter.se som en ”smäcker mässingsbyggnad”. Ibland undrar jag om jag har lärt mig fel innebörd av ord, och det här är ett sådant tillfälle. Jag kan för mitt liv inte begripa hur denna kartongliknande koloss kan betraktas som smäcker. Ånyo har man fastnat i en grundform med kubvolymer och platt tak, en form som tydligen anses vara ”elegant, tidlös och vacker”. Men kanske är fyrkantigheten tänkt att symbolisera Nobelstiftelsens sätt att tänka?

Det andra hamnmagasinet.

Det andra hamnmagasinet.

Fasaden är tänkt att bli mässingsskimrande, förmodligen för att erinra om färgen på den guldmedalj som tilldelas Nobelpristagarna, men förhoppningsvis också för att ansluta till de ockratoner som är vanliga i Stockholms fasader. Det är bra tänkt – om syftet är att få byggnaden att smälta in bättre i sin miljö. Men jag tror ärligt talat att glansen blir alldeles för iögonenfallande under soliga dagar och då blir effekten den rakt motsatta. Byggnaden kommer att sticka ut och göra sig märkvärdig och självgod på ett sätt som närmast kan beskrivas som vulgärt.

Något liknande gäller också storleken, och då tänker jag främst på höjden. Huset är planerat att bli tre meter högre än närmaste granne. Det kanske inte låter mycket, men det är fullt tillräckligt för att det ska förminska nu befintlig arkitektur på ett tråkigt sätt. Om man bara sänkte byggnaden en våning så skulle den smälta in mycket bättre och, faktiskt, ändå behålla sitt uttryck. Det förhåller sig också så att ju högre en byggnad är, desto större utrymme kräver den runt om för att den ska komma till sin rätt. Även ur den aspekten skulle byggnaden vinna på att bantas höjdmässigt. Den upptornande, alltför stora kubformen får mig närmast att tänka på Joakim von Ankas så kallade pengabinge. Och vi vet alla namnet på staden där den ligger.

Framför Nobelcentret ska det bli en park med så här fina och höga träd.

Framför Nobelcentret ska det bli en park med så här fina och höga träd.

Nobelcentret, i sin nuvarande utformning, är kort sagt för stort och utstickande för den tänkta platsen. Det ser ut som om någon har råkat släppa ner det med helikopter på helt fel plats. Varför måste det ligga just på Blasieholmen? Varför måste det ligga i centrala Stockholm? Andra förslag har varit på tapeten, men tydligen anser man att det är en poäng att alla byggnader som kan locka turister är centralt placerade. Det är möjligt, men min erfarenhet som turist är att man söker upp det som man är intresserad av – oavsett var det ligger. Här har man alltså chansen att placera ett potentiellt stort besöksmål (ja, jag tror att ett Nobelcenter lockar en hel del) på en något mer perifer plast i staden och på så sätt sprida turistgracerna. Vi talar ju ändå inte om några jätteavstånd som man måste förflytta sig på i Stockholm. Sanningen är ju att det absolut inte behövs ytterligare turistattraktioner i centrala Stockholm.

Den här nu ganska oinspirerande platsen skulle kunna bli ett fint torg.

Den här nu ganska oinspirerande platsen skulle kunna bli ett fint torg.

Vad skulle man då kunna göra av det hörn av Blasieholmen där Nobelcentret är tänkt att ligga? Det finns flera trevliga förslag. Man skulle till exempel kunna ha en fiskmarknad i ett av hamnmagasinen. Man kan förstås tänka sig caféer och restauranger. Om någon har missat propagandan så växer Stockholm – och det finns faktiskt behov av fler näringsställen. Alldeles säkert skulle det gå att skapa vad man från Stockholms stad brukar kalla för en ”mötesplats” i detta nu nedgångna och lite bortglömda hörn. Det finns potential för en fin torgbildning mellan de tre befintliga husen där man skulle kunna ha uteserveringar på sommaren. En plats blir som bekant vad man gör den till. Staden hävdar att man medvetet har sparat den här ”obebyggda” tomten till en ”publikdragande byggnad”. Men tänk om man i stället skulle ha modet att låta den här fläcken förbli oexploaterad?

Nå. Nu har du som bor i Stockholms kommun möjlighet att säga vad du tycker. Jag uppmanar var och en som alls bryr sig om saken att delta i samrådet. Läs mera här: Samråd för Nobel Center. Om man till äventyrs tycker att det är ett tjusigt förslag som absolut bör ligga just där så kan man förstås meddela det också. Spelar det någon roll? Kanske, kanske inte. Men vi har lagstadgad rätt att tycka till i just stadsbyggnadsfrågor – och då kan man gott göra det.

Read Full Post »

Svensk översättning

Svensk översättning

Fråga: Vad blir man när man blir tillfrågad om att översätta direktsändningar från Metropolitan Opera i New York? Svar: Lätt skräckslagen. Om man nu kan bli lätt skräckslagen. När man ställs inför något obekant och skrämmande så är det ju i allmänhet lätt att säga tvärt nej, men när det samtidigt finns något lockande i det så gör man ofta klokt i att åtminstone undersöka vad det innebär innan avslaget kommer. Eftersom jag är road av klassisk musik och opera, om än ingen finsmakare, så lät det ju spännande. Så vad handlade det om? Skulle jag bli tvungen att rimma och tänka på antal stavelser? Vad gör jag om de sjunger på exempelvis ryska, italienska, ungerska eller tyska? Och det här med direktsändning, innebär det att man måste sitta och simultanöversätta? Så många frågor. Nej, syftet med de här översättningarna visade sig främst vara att ge den svenska publiken en chans att hänga med i handlingen, så det fanns inga krav på att texten ska ”passa” till musiken – eller rimma. Och själva uppdraget utförs genom att ta vägen över en engelsk översättning, densamma som går ut till publiken på Metropolitan via textmaskin. Och texten får man i förväg så att man har gott om tid på sig att hitta rätt formuleringar. Törs man tacka ja då? Jodå, fast med viss bävan. Föreställningarna visas på digitala biografer runt om i Sverige inom konceptet ”Live på bio”. Det innebär att publiken kan vara ganska stor. Och folk som går och ser en operaföreställning, även om det sker på bio, är nog i allmänhet en kräsen och (för att nu vädra mina fördomar ytterligare) bildad publik. Ett uppdrag av den här arten känns därför lite mer kravfyllt och allvarligt än att exempelvis översätta ”Paradise Hotel” eller något annat i samma genre.

Rent praktiskt går det alltså till så att Metropolitan gör en engelsk översättning som jag får mig tillhanda cirka en månad innan det är dags för livesändningen. Texten är noggrant indelad och formaterad så att den följer en viss standard, vilket förstås är viktigt eftersom någon i New York i realtid ska kunna ”trycka fram” texten rad för rad på rätt plats i föreställningen. Min svenska översättning måste därför ha exakt lika många textrader som den engelska, och detsamma gäller naturligtvis för översättningarna till italienska, ryska, portugisiska, spanska etc som sänds ut i respektive land. Det är smått fascinerande att det fungerar – och att allt sker simultant på en massa olika platser i Europa.

Engelsk översättning

Engelsk översättning

Trots att allt är ganska välordnat och genomtänkt så finns det ett stort problem. Vi som normalt sett ägnar oss åt att översätta film eller TV-program är vana vid att se och höra vad det är vi översätter. Men när det gäller Metropolitan-operorna så finns det inget bildmaterial – vi har bara tillgång till själva texten. Man får alltså ibland gissa en aning och hoppas att det blir rätt. I texten kan det till exempel stå: ”You don’t have a sword? Here, take mine.” Alltså: ”Har du inget svärd? Här, ta mitt.” Men på engelska kan ”sword” referera till svärd, värja och kanske även sabel. Eftersom man inte ”ser” handlingen så är det svårt att veta vilket ord man ska välja. Den typen av problem dyker dock upp relativt sällan. Ett långt större problem är att veta vem som sjunger vad. Det är viktigare än man kanske tror, bland annat eftersom det har betydelse för hur rollfigurerna tilltalar varandra. Engelskan har ju den finessen att ”you” kan referera till både ”du”, ett kollektivt ”ni” och den där lite artigare formen av ”ni”-tilltal. Därför kan man plötsligt upptäcka att man har låtit någon tilltala en grupp med ”du” eller att en underdånig tjänare säger ”du” till självaste greven. Ganska lurigt – och kanske något som man som tittare reagerar på.

Hur undviker man då den snårskogen? Det finns två vägar. Man kan först leta upp operans libretto, som lyckligtvis oftast går att hitta på internet. Där framgår vanligtvis vem som sjunger vad till vem. Om librettot är på tyska, italienska, spanska eller franska så går det normalt sett ganska bra att navigera i det. Men om det är på ryska, ungerska eller polska så blir det genast lite svårare. Då får man kopiera in någon textrad på måfå i något dåligt översättningsprogram på internet, försöka få ett sammanhang och sedan leta upp motsvarande parti i den egna översättningen. Ganska tidsödande, men fullt möjligt. Sedan kan man försöka hitta någon filmad föreställning av den aktuella operan, helst med undertext på ett språk som man förstår, och titta på filmen för att hänga med i handlingen och därmed bättre begripa vem som sjunger vad. Lyckligtvis tar man sig sällan alltför stora friheter i olika uppsättningar, även om det händer att man stryker eller kastar om partier efter behag. Då kan det bli lite förvirrat.

Tyskt libretto.

Tyskt libretto

Men det är absolut ett roligt arbete. Det är en fröjd att för en gångs skull få vara lite poetisk och hitta formuleringar som låter vackra på svenska. Kantigheter och alltför moderna ord fungerar helt enkelt inte i opera. Och även om det inte finns några krav på det så tillåter jag mig själv att rimma emellanåt – förutsatt att de har bemödat sig att göra det i den engelska texten. Fast det visar sig ganska ofta att det är ett onödigt slit, eftersom rimmen sällan är särskilt tydliga rent musikaliskt. De liksom bara försvinner i biosalongen. Häromsistens, när jag översatte ”Glada änkan”, fick jag även för mig att lägga energi på att få tre av de mest kända sångerna att både rimma och ha rätt antal stavelser – det vill säga att göra dem fullt sångbara. Det var betydligt svårare än vad jag trodde, särskilt som det var viktigt att hålla sig nära den engelska översättningen också. Men det gick ändå till slut och resultatet blev nog ganska hyfsat. Frågan är dock om det är värt besväret.

Det visar sig nämligen att Metropolitan anlitar en granskare som jämför min översättning med den engelska – och glatt ändrar den om hen anser att den svenska texten glider i väg för långt från den engelska. En ganska absurd åtgärd, med tanke på att den engelska översättningen ofta i sin tur glider i väg ganska långt från librettot för att få till rim och liknande. Och i synnerhet med tanke på att den svenska biopubliken bara hör operan på originalspråket, inte på engelska. Det spelar alltså ingen roll att min översättning kanske ligger närmare originallibrettot – det är den engelska översättningen som betraktas som normen. Jag har inget emot att någon granskar min översättning, men tyvärr görs ibland ändringar av mycket genomtänkta och noggranna formuleringar. Ibland byts uttryck ut mot rena anglicismer, korrekt grammatik byts ut mot felaktig – och emellanåt ändrar man ordföljden men glömmer att ta bort ord som då blivit redundanta. Det är lite tråkigt eftersom man efter ett tag börjar betrakta en text som sin egen, som något man har satt sin prägel på. Ett av de mödosamma rimmen i en av de mest kända melodierna i ”Glada änkan” hade vid visningen massakrerats (och det till på köpet genom en mycket ful särskrivning), vilket ju gör att man tappar lusten för uppgiften en aning. Men samtidigt har jag alltmer kommit att acceptera de där ingreppen – det är Metropolitans show, inte min. Och det är som sagt ett av de absolut roligaste jobb jag har. I kväll ska jag gå och se livesändningen av ”Hoffmanns äventyr”. Det ska bli spännande att se om jag har lyckats göra några sköna misstag.

 

Read Full Post »

Jag hörde något märkligt på radion för en tid sedan. Där förkunnades något om bullernivåerna i Stockholm och hur de har förändrats. En herre som jag tror representerade Stockholms stad meddelade att man skulle ha klart för sig att många anser att det ska vara en massa oljud i en storstad, att det är något positivt. Jag ska livligt erkänna att jag har lite svårt att begripa detta, men att jag samtidigt inte blir förvånad. Det är allmänt känt att buller är farligt, inte bara för hörseln utan även av andra skäl. Buller kan exempelvis orsaka sömnstörningar som ger försämrad livskvalitet – men faktiskt också ligga bakom hjärt-kärlsjukdomar orsakade av stress. Så varför tycker somliga att man inte ska bekämpa buller och oljud i storstäder? Jag tycker mig ana att det finns en kategori människor som inget hellre önskar än att bo i en världsstad i klass med Tokyo, Shanghai eller New York, en stad som aldrig sover och som alltid är full av ljud. De är alltså ute efter en form av stadsmässighet.

Stockholm är en storstad, Sveriges största stad. Och det är ju gott så. Men i jämförelse med världsstäder som Tokyo, Shanghai eller New York är Stockholm närmast en småstad. Ändå verkar det som om inte bara politiker utan även en stor andel stockholmare och svenskar inget högre önskar än att Stockholm ska förvandlas till New York. Jag ska genast erkänna att jag aldrig har satt min fot i New York och faktiskt inte ens har någon önskan att göra det. Men om jag nu skulle göra det så kan det ju tänkas att även jag faller fullständigt och tycker att det är världens häftigaste stad. Men jag skulle vara fullständigt nöjd med att New York är New York – och det finns faktiskt ingen anledning att försöka göra om Stockholm till något som Stockholm inte är. Ändå finns det de som tycker att diverse parker och naturområden borde göras till ”Stockholms Central Park”. Och somliga anser att vi ska bygga ett område med skyskrapor som kan bli ”Stockholms Manhattan”. Förlåt, men jag tillåter mig att tycka att det här är en sjuka.

Politikerna i Stadshuset, åtminstone de just nu styrande, är fullkomligt besatta av att ”sätta Stockholm på kartan” (snälla, lägg av!) med varje nytt projekt som de hittar på. Bygger man en ny arena så ska den sätta Stockholm på kartan. Bygger man en ny galleria så är den tänkt att sätta Stockholm på kartan. Bygger man en skyskrapa – eller ett försök till en sådan – så är syftet att sätta Stockholm på kartan. Helst genom att anlita en arkitekt som är den senaste stjärnan på arkitekturhimlen. Men snälla nån, sanningen är ju att ingen bryr sig. Kanske, kanske, kanske kan någon extremt arkitekturintresserad turist komma och titta på White arkitekters senaste skapelse i Stockholm, men den enorma majoriteten skiter fullständigt i vem den nya arenan är ritad av. Folk vill bara gå och kolla på hockey, Lady Gaga eller det som tydligen numera heter Mello. Hur var det med Globen? Skulle inte den sätta Stockholm på kartan en gång i tiden? ”Världens största sfäriska byggnad.” Jaha. Där ligger den som en stor, skitig golfboll. Stockholm Waterfront var väl också tänkt att sätta Stockholm på kartan. Denna till hotell och konferensanläggning förklädda varuautomat med sitt stålblanka plockepinn på taket har bara lyckats med två saker: att förminska Stadshuset och att få folk att undra hur i all världen man tänkte när man gav byggnadstillstånd till detta åbäke.

Naturligtvis måste man tillåta nybyggnation i Stockholm. Det är inte det jag opponerar mig emot. Nutida arkitektur och arkitekter måste få en chans att lämna spår, men problemet är att man sitter fast i ett ”stort-högt-spektakulärt”-tänkande som faktiskt dödar arkitekturen. En så kallad ”märkesbyggnad” behöver inte vara något av det där. Ändå är det som om nya byggnader måste vara gigantiska skapelser av stål, glas och betong. Och det känns ärligt talat som om arkitekturen har fastnat i det sena 1980-talet, som om arkitekturen på något sätt nådde sin absoluta höjdpunkt då och inte kan utvecklas vidare. Det är naturligtvis en ren smakfråga, men enligt min ringa mening så är mycket av det som byggs i dag helt enkelt själlöst, stereotypt och rent av fult. (Jodå, byggnader kan ha själ.) Någon har kommit fram till att det tar cirka 30 år innan byggnader som vid uppförandet ansågs vara vackra blir så fula att man vill riva dem. Alltså inte för att de är nedgångna och slitna, utan för att vi ändrar smak. 30 år är ganska kort tid för en byggnad. Men det tycks mestadels gälla relativt modern arkitektur, från 1970-talet och framåt. Äldre arkitektur tycks besitta estetiska kvaliteter som är mer eller mindre eviga. Själv bor jag i ett hus från 1947. Det är inte arkitektoniskt märkvärdigt på något sätt, men det är uppfört i en mänsklig skala och därmed trivsamt. Det är inte byggt för att sätta Stockholm på kartan.

Kanske låter det flummigt, men jag är helt övertygad om att man behöver en historisk förankring i sin boendemiljö för att man ska trivas. Med det menar jag inte att farmor eller morfarsfar ska komma från platsen där man bor, utan att det ska finnas spår av tidigare generationer – vilka de än var. Historien och länkarna till den är viktigare än vi kanske vill erkänna – även om vi påstår oss vara extremt osentimentala till sinnet. Därför är det viktigt att en stad får växa organiskt. Man kan inte sopa bort det gamla helt och hållet och ersätta det med något skinande nytt och sterilt. Det blir inte bra. Det blir som att bo i en perfekt Legostad utan skavanker, en stad där allt är nytt, välputsat och… fräscht. Då får man en boendemiljö som man faktiskt inte mår bra i. Det måste våra stadsplanerare, och inte minst politiker, ha klart för sig. Exemplet med 1960- och -70-talens rivningar i centrala Stockholm må vara slitet, men det äger fortfarande giltighet. Principen ”bort med det gamla – fram med det moderna” fungerar inte. Miljön blir ogästvänlig. Ointressant. Vi måste ha en blandning av gammalt och nytt, men det nya måste inte vara stort och åbäkigt och glänsande.

Om man nu fokuserar på det politiska tjatet om att allt ska sätta Stockholm på kartan och att allt ska leda fram till ”ETT STOCKHOLM I VÄRLDSKLASS” så vill jag å det försyntaste på nytt påpeka att omvärldens blickar knappast faller på Stockholm bara för att vi uppför en 225 meter hög skyskrapa vid Telefonplan. Turister som tillfrågas vad de tycker om Stockholm säger vanligtvis att det är en mycket vacker stad. Jag tror inte att det är Sergels torg, området kring Åhléns och Drottninggatan mellan Klarabergsgatan och Riksbron de åsyftar. Eller Brunkebergstorg. Nej, det är nog snarare den rikliga förekomsten av vatten och grönområden. Och den låga profilen i mänsklig skala, en profil som bara bryts av några få accenter i form av kyrktorn, Hötorgsskraporna och de ganska blygsamma Kungstornen. Det är Stockholms kännetecken – det som gör Stockholm till Stockholm. Det som gör Stockholm till en vacker och unik stad enligt såväl turister som många bofasta. Varför ska man då göra om staden till New York? Om folk vill ha New York så får de väl åka till New York. Varför ska man förstöra Stockholms särart? Turister kommer ju hit för att staden är vacker precis som den är – och det är stadens skönhet som sätter den på kartan, inte en framtida fulhet. (Jo, kanske blir det en vacker dag hippt med fulhetsturism?)

Men politikerna i Stadshuset jublar över att det sker en inflyttning motsvarande två SL-bussar fulla med människor per dag. Det är bra för Stockholm. Det är bra för den heliga tillväxten. Allt fler företag etablerar sig i Stockholm, för det är där den kompetenta arbetskraften finns – och allt fler människor flyttar till Stockholm, för det är där arbetsgivarna finns. Och så växer staden explosionsartat i antalet invånare, medan bostadsbyggande och infrastruktur inte hänger med. Och då måste man bygga skyskrapor så att folk har någonstans att bo. Ju. Stockholm blir dessutom en mycket roligare stad att bo i när en massa kreativa människor flyttar hit. Jo, jag har hört någon politiker säga just så (förmodligen Sten Nordin). Jag vet inte… Jag ser framför mig hur det står jonglörer och musikanter i varje gathörn och att alla tycker att det är otroligt exotiskt och underbart med alla dessa kreativa människor. I kanske en månad. Har Sten Nordin åkt tunnelbana i rusningstrafik på sista tiden? Då skulle han kanske inte tycka att det är så roligt längre.

En gång i tiden skulle hela Sverige leva. Så är det inte längre. Nu ska alla helst bo i Stockholm och staden ska vara Sveriges ekonomiska nav. Inte för att det måste vara så, utan för att det tycks råda någon form av kollektiv hybris som leder till att det bara råkar bli så. Stockholm ska vara störst, bäst och vackrast och vara ”The Capital of Scandinavia” och ”om Stockholm ska kunna bli en miljonstad så måste vi bla-bla-bla…” och ”bla-bla-bla ett Stockholm i världsklass 2030.” Vem har bestämt allt detta? Förlåt att jag säger det och bidrar till politikerföraktet, men personligen är jag helt övertygad om att vissa politiker inte alls är ute efter att lyssna på folkviljan och förbättra samhället. De är ute efter att skapa monument över sig själva, att bli ihågkomna, och i denna strävan blir de blinda och tror sig veta bäst. De glömmer att lyssna på vad folk säger – för folk i gemen begriper ändå inte sitt eget bästa. Det senaste exemplet är striden kring nya Slussen där många märkliga turer förekommer och har förekommit. ”Upp med nya KONTORSHUS i betong, glas och stål som fyller tomrum och genererar pengar. Bygg Stockholms 518:e jättestörsta GALLERIA med spännande butiker som Lindex, Kapp-Ahl, Clas Ohlson, Dressmann och H&M! Ungdomarna måste ha någonstans att SURFA – vi anlägger en surfvåg i själva Slussen! Låt Ikea bygga ett flytande glasvaruhus mellan Gamla stan och Skeppsholmen! Folk måste SHOPPA! Julhandeln måste slå REKORD! Vi måste sätta Stockholm på KARTAN! Vi måste bli mer som NEW YORK!” (”Sa jag galleria? Jag menar mall. Stockholm största shopping mall.”)

Någon – jag har glömt vem – skrev att Stockholm är en stad där 30 % av invånarna gråter sig till sömns varje kväll för att de inte bor i New York. Det är nog faktiskt alldeles sant.

Read Full Post »