Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Central Park’

Vad skulle nu den här veckan föreställa vara för slags vecka? En arbetsvecka. En standardvecka. En vanlig vecka. Men kanske är ingen vecka om man tänker efter vanlig, kanske är varje vecka mycket ovanlig. Det hänger, tror jag mig veta, på vilket betraktelsesätt man väljer att anamma, vilket humör man för tillfället råkar vara på. Det kan nog vara det som är haken. Humöret. Och det är ju avhängigt många olika faktorer. Så självklart har varje vecka något att erbjuda, så länge man är öppen för erbjudandena. Så länge kraften och lusten finns där.

Det är bra att ha saker att se fram emot. Den här veckan hade jag en konsert med The Waterboys i den gamla hemstaden Uppsala att se fram emot. Detta band som jag har följt i nära och häpnadsväckande nog trettio år. Ofattbart. Likväl är den typen av framemotseende inte densamma som forna dagars framemotseende. I ungdomen gick det att ladda upp inför en konsert med någon storfräsaridol i ett par månader. Nu märker jag till min häpnad att jag till och med känner lite olust inför att behöva sätta mig på tåget och åka ända till Uppsala, promenera säkert halvannan kilometer, genomleva en konsert och sedan upprepa samma procedur igen – fast i andra riktningen. Det som borde vara lustfyllt blir till något jobbigt. Det är åldern. Jag orkar inte komma hem efter midnatt längre.

Men naturligtvis blir det bra. Uppsala är mycket bekant, men ändå främmande. Det har hänt mycket på de lite drygt tio år som har gått sedan jag lämnade staden. Inte med uppsaliensarna, men med stadsbilden. Jag promenerar runt lite på måfå, men vet förstås hela tiden var jag befinner mig och vart jag egentligen är på väg. Jag vandrar Drottninggatan upp och stannar till i trettio sekunder framför skyltfönstret till en butik som säljer några föremål från Upsala-Ekeby. Jag vill inte komma för tidigt till konsertplatsen, men samtidigt inte dröja för länge eftersom jag är lite osäker på exakt var den är. Jag uppskattar marginaler.

Jag går in i Botaniska trädgården nedanför slottet och tror mig veta att själva konsertområdet är antingen bredvid eller bakom huvudbyggnaden Linneanum, ritad av Louis Jean Desprez. Det är en byggnad jag är väl förtrogen med, eftersom jag en gång skrev en uppsats om den. Parken gör sig bra i kvällsljuset. Det är vackert, trots att man har tyckt att det är en god idé att smälla upp en Finlandsfärja längs ena sidan av den strama barockparken. Vettlösheten finns även i Uppsala. När jag närmar mig Linneanums kolonnförsedda front, som för tillfället är täckt av ett stort scenbygge, ser jag en svart bil släppa ut en hattförsedd gestalt som jag omedelbart igenkänner som Mike Scott, mannen som är The Waterboys. Trots att han inte verkar ha bråttom hinner han ändå slinka in i byggnaden innan jag hinner fram. Jag hade velat säga hej. Men nej. Ibland straffar det sig att titta i skyltfönster i 30 sekunder.

Men det är en ypperlig konsert. Mike Scott kungör att han behöver snyta sig, får en pappersnäsduk av basisten och berättar en anekdot om när han deltog i en meditation ledd av Dalai Lama i Central Park i New York och Dalai Lama avslutade meditationen genom att snyta sig. Ett innerligt ögonblick. Därpå snyter sig Mike Scott och ser till att göra det framför mikrofonen. Den välpolerade fasad som så många andra artister visar upp är ingenting som Scott är intresserad av. Ögonblicket därpå kastar någon i publiken upp ett helt paket pappersnäsdukar som han plockar upp och stoppar i bakfickan. Man vet aldrig när de behövs nästa gång. En snytning och en berättad anekdot är naturligtvis inte det som gör en konsert ypperlig. Men faktum är att det hjälper till.

Men självklart går det inte att bevista en konsert utan att också reflektera över beteenden. Självklart är det åtminstone i mitt fall. Men det är det vanliga gnället. Människor som tydligen mest går på konsert för att stå och prata med varandra. Människor som ser konserter som enbart sociala evenemang. Och människor som är långt mer intresserade av att stå och titta på andra saker i sina mobiltelefoner. Att vilja dokumentera själva tillställningen genom att filma eller fotografera är en sak, men att exempelvis spela Pokémon Go eller göra något annat är en förolämpning mot artisten. Tycker jag. Ett alldeles fantastiskt exempel på detta inträffade när Mike Scott tittade ut över publiken och sa ”Nice hat, dude” till en storväxt herre som bar en ungefär likadan hatt som Scott själv. Men hatten fattade ingenting. Han hörde ingenting. Ty han stod och stirrade på sin mobiltelefon. Vad ska han nu berätta för sina barnbarn?

Jag kan tänka mig att man som artist dock är luttrad. Den moderna tekniken har förändrat konsertsituationen. Om man inte orkar koncentrera sig så kan man ju alltid gå hem och kolla på konserten på Youtube sen. Förr var man livrädd för att missa ett enda ögonblick. Men Mike Scott och hans mannar tycks inte störa sig på den typen av beteende. De har roligt på scenen och ger järnet. Däremot tycks Scott vara lite less på att alla står och skriker efter Red Army Blues och Fisherman’s Blues (eller ”Fiskerman’s Blues” som han för tillfället tycks ha döpt om den till för den svenska marknaden). Och jag förstår honom. Jag vill i stället skrika efter den extremt obskyra Send Him Down to Waco, men jag vågar inte. Och jag skulle ändå inte höras. Fisherman’s Blues dyker upp ändå till slut. Och en fullkomligt majestätisk Prince-hyllning i form av Purple Rain som extranummer.

Halvdöv vandrar jag mot stationen och väljer att ta SL-pendeln, som visar sig vara full av flickor i 18-årsåldern som har grava problem med att hålla en normal samtalston. De skriker ”seriöööööööööööööööööööööööst?” med ojämna mellanrum och utstöter skrik i falsett. Och minst tolv gånger säger någon av dem ”fatta hur glada folk kommer att bli när vi stiger av”. Ja, fatta. Jag sitter där och undrar varför någon som uppenbarligen under vissa ögonblick drabbas av något som liknar självinsikt inte gör något alls för att förbättra situationen. Men jag har ingen lust att ingripa och be dem hålla klaffen eller åtminstone dämpa sig, för jag är rädd att de ska kalla mig äcklig gubbe och kanske ropa på polis. Men när de börjar härma högtalarrösten som säger ”Nästa Arlanda” och ”byte till pendeltåg mot Märsta” så är det nära. Att härma högtalarröster är den lägsta formen av intelligens. Det bestämmer jag mig för där och då. När de stiger av blir jag mycket riktigt glad. Det är jag som är ”folk”. Och det kommer jag förmodligen att fortsätta vara.

Read Full Post »

Jag hörde något märkligt på radion för en tid sedan. Där förkunnades något om bullernivåerna i Stockholm och hur de har förändrats. En herre som jag tror representerade Stockholms stad meddelade att man skulle ha klart för sig att många anser att det ska vara en massa oljud i en storstad, att det är något positivt. Jag ska livligt erkänna att jag har lite svårt att begripa detta, men att jag samtidigt inte blir förvånad. Det är allmänt känt att buller är farligt, inte bara för hörseln utan även av andra skäl. Buller kan exempelvis orsaka sömnstörningar som ger försämrad livskvalitet – men faktiskt också ligga bakom hjärt-kärlsjukdomar orsakade av stress. Så varför tycker somliga att man inte ska bekämpa buller och oljud i storstäder? Jag tycker mig ana att det finns en kategori människor som inget hellre önskar än att bo i en världsstad i klass med Tokyo, Shanghai eller New York, en stad som aldrig sover och som alltid är full av ljud. De är alltså ute efter en form av stadsmässighet.

Stockholm är en storstad, Sveriges största stad. Och det är ju gott så. Men i jämförelse med världsstäder som Tokyo, Shanghai eller New York är Stockholm närmast en småstad. Ändå verkar det som om inte bara politiker utan även en stor andel stockholmare och svenskar inget högre önskar än att Stockholm ska förvandlas till New York. Jag ska genast erkänna att jag aldrig har satt min fot i New York och faktiskt inte ens har någon önskan att göra det. Men om jag nu skulle göra det så kan det ju tänkas att även jag faller fullständigt och tycker att det är världens häftigaste stad. Men jag skulle vara fullständigt nöjd med att New York är New York – och det finns faktiskt ingen anledning att försöka göra om Stockholm till något som Stockholm inte är. Ändå finns det de som tycker att diverse parker och naturområden borde göras till ”Stockholms Central Park”. Och somliga anser att vi ska bygga ett område med skyskrapor som kan bli ”Stockholms Manhattan”. Förlåt, men jag tillåter mig att tycka att det här är en sjuka.

Politikerna i Stadshuset, åtminstone de just nu styrande, är fullkomligt besatta av att ”sätta Stockholm på kartan” (snälla, lägg av!) med varje nytt projekt som de hittar på. Bygger man en ny arena så ska den sätta Stockholm på kartan. Bygger man en ny galleria så är den tänkt att sätta Stockholm på kartan. Bygger man en skyskrapa – eller ett försök till en sådan – så är syftet att sätta Stockholm på kartan. Helst genom att anlita en arkitekt som är den senaste stjärnan på arkitekturhimlen. Men snälla nån, sanningen är ju att ingen bryr sig. Kanske, kanske, kanske kan någon extremt arkitekturintresserad turist komma och titta på White arkitekters senaste skapelse i Stockholm, men den enorma majoriteten skiter fullständigt i vem den nya arenan är ritad av. Folk vill bara gå och kolla på hockey, Lady Gaga eller det som tydligen numera heter Mello. Hur var det med Globen? Skulle inte den sätta Stockholm på kartan en gång i tiden? ”Världens största sfäriska byggnad.” Jaha. Där ligger den som en stor, skitig golfboll. Stockholm Waterfront var väl också tänkt att sätta Stockholm på kartan. Denna till hotell och konferensanläggning förklädda varuautomat med sitt stålblanka plockepinn på taket har bara lyckats med två saker: att förminska Stadshuset och att få folk att undra hur i all världen man tänkte när man gav byggnadstillstånd till detta åbäke.

Naturligtvis måste man tillåta nybyggnation i Stockholm. Det är inte det jag opponerar mig emot. Nutida arkitektur och arkitekter måste få en chans att lämna spår, men problemet är att man sitter fast i ett ”stort-högt-spektakulärt”-tänkande som faktiskt dödar arkitekturen. En så kallad ”märkesbyggnad” behöver inte vara något av det där. Ändå är det som om nya byggnader måste vara gigantiska skapelser av stål, glas och betong. Och det känns ärligt talat som om arkitekturen har fastnat i det sena 1980-talet, som om arkitekturen på något sätt nådde sin absoluta höjdpunkt då och inte kan utvecklas vidare. Det är naturligtvis en ren smakfråga, men enligt min ringa mening så är mycket av det som byggs i dag helt enkelt själlöst, stereotypt och rent av fult. (Jodå, byggnader kan ha själ.) Någon har kommit fram till att det tar cirka 30 år innan byggnader som vid uppförandet ansågs vara vackra blir så fula att man vill riva dem. Alltså inte för att de är nedgångna och slitna, utan för att vi ändrar smak. 30 år är ganska kort tid för en byggnad. Men det tycks mestadels gälla relativt modern arkitektur, från 1970-talet och framåt. Äldre arkitektur tycks besitta estetiska kvaliteter som är mer eller mindre eviga. Själv bor jag i ett hus från 1947. Det är inte arkitektoniskt märkvärdigt på något sätt, men det är uppfört i en mänsklig skala och därmed trivsamt. Det är inte byggt för att sätta Stockholm på kartan.

Kanske låter det flummigt, men jag är helt övertygad om att man behöver en historisk förankring i sin boendemiljö för att man ska trivas. Med det menar jag inte att farmor eller morfarsfar ska komma från platsen där man bor, utan att det ska finnas spår av tidigare generationer – vilka de än var. Historien och länkarna till den är viktigare än vi kanske vill erkänna – även om vi påstår oss vara extremt osentimentala till sinnet. Därför är det viktigt att en stad får växa organiskt. Man kan inte sopa bort det gamla helt och hållet och ersätta det med något skinande nytt och sterilt. Det blir inte bra. Det blir som att bo i en perfekt Legostad utan skavanker, en stad där allt är nytt, välputsat och… fräscht. Då får man en boendemiljö som man faktiskt inte mår bra i. Det måste våra stadsplanerare, och inte minst politiker, ha klart för sig. Exemplet med 1960- och -70-talens rivningar i centrala Stockholm må vara slitet, men det äger fortfarande giltighet. Principen ”bort med det gamla – fram med det moderna” fungerar inte. Miljön blir ogästvänlig. Ointressant. Vi måste ha en blandning av gammalt och nytt, men det nya måste inte vara stort och åbäkigt och glänsande.

Om man nu fokuserar på det politiska tjatet om att allt ska sätta Stockholm på kartan och att allt ska leda fram till ”ETT STOCKHOLM I VÄRLDSKLASS” så vill jag å det försyntaste på nytt påpeka att omvärldens blickar knappast faller på Stockholm bara för att vi uppför en 225 meter hög skyskrapa vid Telefonplan. Turister som tillfrågas vad de tycker om Stockholm säger vanligtvis att det är en mycket vacker stad. Jag tror inte att det är Sergels torg, området kring Åhléns och Drottninggatan mellan Klarabergsgatan och Riksbron de åsyftar. Eller Brunkebergstorg. Nej, det är nog snarare den rikliga förekomsten av vatten och grönområden. Och den låga profilen i mänsklig skala, en profil som bara bryts av några få accenter i form av kyrktorn, Hötorgsskraporna och de ganska blygsamma Kungstornen. Det är Stockholms kännetecken – det som gör Stockholm till Stockholm. Det som gör Stockholm till en vacker och unik stad enligt såväl turister som många bofasta. Varför ska man då göra om staden till New York? Om folk vill ha New York så får de väl åka till New York. Varför ska man förstöra Stockholms särart? Turister kommer ju hit för att staden är vacker precis som den är – och det är stadens skönhet som sätter den på kartan, inte en framtida fulhet. (Jo, kanske blir det en vacker dag hippt med fulhetsturism?)

Men politikerna i Stadshuset jublar över att det sker en inflyttning motsvarande två SL-bussar fulla med människor per dag. Det är bra för Stockholm. Det är bra för den heliga tillväxten. Allt fler företag etablerar sig i Stockholm, för det är där den kompetenta arbetskraften finns – och allt fler människor flyttar till Stockholm, för det är där arbetsgivarna finns. Och så växer staden explosionsartat i antalet invånare, medan bostadsbyggande och infrastruktur inte hänger med. Och då måste man bygga skyskrapor så att folk har någonstans att bo. Ju. Stockholm blir dessutom en mycket roligare stad att bo i när en massa kreativa människor flyttar hit. Jo, jag har hört någon politiker säga just så (förmodligen Sten Nordin). Jag vet inte… Jag ser framför mig hur det står jonglörer och musikanter i varje gathörn och att alla tycker att det är otroligt exotiskt och underbart med alla dessa kreativa människor. I kanske en månad. Har Sten Nordin åkt tunnelbana i rusningstrafik på sista tiden? Då skulle han kanske inte tycka att det är så roligt längre.

En gång i tiden skulle hela Sverige leva. Så är det inte längre. Nu ska alla helst bo i Stockholm och staden ska vara Sveriges ekonomiska nav. Inte för att det måste vara så, utan för att det tycks råda någon form av kollektiv hybris som leder till att det bara råkar bli så. Stockholm ska vara störst, bäst och vackrast och vara ”The Capital of Scandinavia” och ”om Stockholm ska kunna bli en miljonstad så måste vi bla-bla-bla…” och ”bla-bla-bla ett Stockholm i världsklass 2030.” Vem har bestämt allt detta? Förlåt att jag säger det och bidrar till politikerföraktet, men personligen är jag helt övertygad om att vissa politiker inte alls är ute efter att lyssna på folkviljan och förbättra samhället. De är ute efter att skapa monument över sig själva, att bli ihågkomna, och i denna strävan blir de blinda och tror sig veta bäst. De glömmer att lyssna på vad folk säger – för folk i gemen begriper ändå inte sitt eget bästa. Det senaste exemplet är striden kring nya Slussen där många märkliga turer förekommer och har förekommit. ”Upp med nya KONTORSHUS i betong, glas och stål som fyller tomrum och genererar pengar. Bygg Stockholms 518:e jättestörsta GALLERIA med spännande butiker som Lindex, Kapp-Ahl, Clas Ohlson, Dressmann och H&M! Ungdomarna måste ha någonstans att SURFA – vi anlägger en surfvåg i själva Slussen! Låt Ikea bygga ett flytande glasvaruhus mellan Gamla stan och Skeppsholmen! Folk måste SHOPPA! Julhandeln måste slå REKORD! Vi måste sätta Stockholm på KARTAN! Vi måste bli mer som NEW YORK!” (”Sa jag galleria? Jag menar mall. Stockholm största shopping mall.”)

Någon – jag har glömt vem – skrev att Stockholm är en stad där 30 % av invånarna gråter sig till sömns varje kväll för att de inte bor i New York. Det är nog faktiskt alldeles sant.

Read Full Post »