Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Nordisk Familjebok’

Låt oss börja med en så kallad fräckis:
Drängen skulle skjutsa den nya lärarinnan som just hade kommit till järnvägsstationen. På vägen blev hästen störd av något och stegrade sig. Vagnen krängde till och lärarinnan föll från sin plats, men gjorde en bakåtvolt och landade på fötterna på marken. Med illa dold stolthet frågade hon: ”Såg han min fermitet?” Drängen flinade och sa: ”Nej, men det var väldigt nära.”

Den här historien är ju fullt begriplig – och kanske till och med rolig – för den som förmår lägga ihop två och två. Man behöver inte veta vad ”fermitet” betyder, och det gjorde ju inte heller drängen. Ordets betydelse är oväsentligt – det viktiga är att det är tillräckligt ”svårt” för att det ska kunna misstolkas. I andra sammanhang är det dock nödvändigt att begripa ords innebörd för att hänga med. Ofta kan man sluta sig till vad de betyder utifrån sammanhanget, men inte alltid. Just ordet fermitet är kanske inte så svårt, det finns till och med fortfarande kvar i Svenska Akademiens Ordlista, men jag inbillar mig ändå att ganska många svenskar inte har en aning om vad det betyder. Med fermitet menar lärarinnan i exemplet ovan skicklighet eller färdighet, kanske i kombination med snabb reaktionsförmåga. En person som är ferm (eller färm) är orubblig, bestämd, flink och rask.

Följande exempel är kanske mer obegripligt: ”Efter middagen samlades herrarna i våningens rökrum och ägnade sig åt tomt prat och ganska tröttsamma faraler.” Faraler? Nu blev det svårare. Här har vi ett ord som faktiskt aldrig ens har funnits med i SAOL, men väl i Dalins Ordbok som gavs ut 1850-1853. Man kan nog betrakta det som ett ganska kortlivat modeord som användes från 1840-talet och kanske fram till sekelskiftet 1900. I boken Nysvensk grammatik i utförlig framställning (tryckt 1906) beskrivs ordet som ”den alldeles enastående vulgära nybildningen faral”. Men vad betyder det? Var kommer det ifrån? Jo, det vet jag att berätta:

När den blivande Karl XV som kronprins studerade i Uppsala deltog han i en bal hos landshövdingen på slottet. En av kvinnorna som han dansade med anförtrodde honom att hon hade hittat en vispsticka i den glass som hon hade inmundigat. Kronprinsen kommenterade det inträffade genom att dra till med en floskel: ”Ingen ros utan törnen.” Kvinnan uttryckte då att han hade så lätt att inlägga moral i allting, varpå kronprinsen sa: ”Moral? Varför just moral? Kan det inte lika gärna heta faral?” Det var kanske inte den kvickaste ordlek man kan tänka sig och det fanns till och med de som såg den som bevis för ”en viss ofullkomlighet i intelligensen”, som Cecilia Bååth-Holmberg uttrycker det i sin bok Carl XV som enskild man, konung och konstnär. Själva poängen är alltså att en del av ett ord byts ut mot dess motsats. Mor-al blir således far-al, om man nu ska vara lite övertydlig. En mer avancerad form är förstås att byta ut flera delar av ordet mot deras motsatser. Fånigt? Javisst. Det mest fascinerande med hela historien är egentligen att faraler blev populära – och att den första faralen fick ge namn åt hela företeelsen. Ordet fanns faktiskt med som uppslagsord i den så kallade Uggleupplagan av Nordisk Familjebok, vilket väl säger något om dess popularitet.

Men hur kommer det sig att ord förlorar i popularitet och – i värsta fall – försvinner helt? Jag kan tänka mig att ett ord som fermitet helt enkelt har så många synonymer att det inte finns skäl att använda det längre. Det trängs undan av andra ord som kanske känns modernare. Och faral? Tja, även om själva ordvitstypen möjligen lever kvar så finns det nog ingen anledning att ha ett särskilt begrepp för den. Ord måste helt enkelt användas för att leva vidare, för att inte glömmas. Och det måste finnas anledning att bruka dem. När anledningen inte längre finns så tynar de bort och förlorar i någon mån sitt existensberättigande. Folk blir lite upprörda när det kommer en ny upplaga av SAOL och ett antal ord rensas bort för att ge plats åt nya. Men hallå där! Ni kan inte ta bort ecklesiastikminister! Då har man dock inte riktigt förstått vilket syfte SAOL har. Det är ju inte förbjudet att använda ett ord bara för att det inte står med i SAOL.

Eftersom jag älskar ord så händer det emellanåt att jag slår mig ner och digitalbläddrar i den underbara Svenska Akademiens Ordbok. Där finns alla de där gamla orden – de som ingen eller i alla fall extremt få använder i dagligt tal. Där kan man förutom deras betydelse också få en lektion i ordens ursprung. Det väcker tankar kring hur ord hör ihop med varandra och hur de har utvecklats ur varandra. Och det är lätt att se sammanhang mellan olika språk; sammanhang som sedan visar sig vara obefintliga och rena spekulationer. Men det spelar ingen roll. ”Färm? Det måste väl vara samma ord som i musiktermen fermat?” Kanske. Kanske inte. De där gamla orden erbjuder en stunds verklighetsflykt som är alldeles, alldeles underbar. Och det är lockande att plocka upp några ord och börja använda dem i vardagliga situationer för att göra folk förvirrade. Antingen tror de att man är ett geni eller att man är dum i huvudet. Vad sägs om de här ljuvliga orden?

starbrak – solstånd
ockurrentier – omständigheter, händelser
sackadera – tilltala någon hårt, tillrättavisa någon
fåtsa – starkt nedsättande benämning på kvinna
hundsfott – starkt nedsättande benämning för man
(Jag ska inte gå in på sambandet mellan ovanstående ord, men det finns ett sådant!)
dämpig – fuktig
sagacitet – skarpsinnighet
säkerlåtug – som i sitt tal låter obekymrad och sorglös

Det finns många, många fler. Men min favorit är kanske inte ett ord, utan vad som närmast kan beskrivas som ett…morfem, tror jag. Det är det lilla förledet of- som kan användas i nästan vilken sammansättning som helst. Det betyder oftast ungefär ”för mycket” eller ”mer än nödvändigt”. Någon som är ofgammal är antingen ”för gammal” eller ”mycket gammal”. Man kan göra något ofgärna, till exempel äta glass. Någon som är ”ofstygg” är riktigt, riktigt ful. Om man har koll på vad of- betyder så förstår man de här sammansättningarna, möjligen med undantag för det sista exemplet, eftersom stygg i dag mest betyder elak. Men vad betyder ofvålen? Jo, det betyder ”uppstudsig”, ”nonchalant”, men också ”slö” eller ”vårdslös”. Visst är det fantastiskt! I morgon tycker jag att alla ska gå ut och i sitt dagliga liv sätta of- framför massor av ord. Det blir roligt – jag lovar!

 

Annonser

Read Full Post »

Jag vet inte om den första april alltid infaller under vecka 13. Jag är för dum för att tänka ut det själv och för lat för att slå upp det. Eller googla det, som det väl heter i dag. ”Googla det i Nordisk Familjebok” säger man väl snart, men det är förstås ingen som vet vad Nordisk Familjebok är. Då får jag i upplysningens namn instagramma en bild på mina 22 band Nordisk Familjebok som äro tryckta i Malmö mellan 1951 och 1955. De är ett arv, kan man säga, ty riktigt så gammal är jag inte att jag har köpt dem själv. Min mammas faster, en skrynklig gammal dam som lystrade till namnet Hilma ägde dem och var vänlig nog att skänka dem till den vetgirige lille gossen som var jag. Hilma. Så heter säkert små barn i dag. I slutet av adertonhundratalet var även hon liten.

I första bandet (A till Asunden) ligger ett brev från förlaget. Jag känner ett inre tvång att citera ett stycke ur detta brev:

”Huruvida Ni skall bli en av de utvalda, som komma att erhålla alla återstående banden gratis, kunna vi icke för dagen avgöra. Ställning härtill kommer att tagas av en opartisk kommitté, som ser till att den mest jämna geografiska och sociala spridning av gratisexemplaren i relation till de inkomna kupongerna uppnås.”

Det är vackert. Fick då Hilma Brundin hela serien gratis? Jag vet inte. Men jag vet att hon åtminstone inte betalade fullpris, ty brevet fortsätter:

”Men som i vår reklam meddelats, skulle också en del halva och fjärdedels friexemplar utdelas, och det gläder oss att redan här kunna upplysa Eder om, att Ni blivit tilldelad

H A L V T    G R A T I S E X E M P L A R

Det vill alltså säga, att Ni under alla förhållanden kan erhålla hela detta gedigna och vackra uppslagsverk för halva ordinarie priset, utan att Ni därför på något sätt går miste om Eder chans att erhålla ett av de för gratisutdelningen avsedda kompletta exemplaren.”

I detta uppslagsverk slår jag nu upp ordet april, vilket bekvämt nog återfinns i just första bandet. Där läser jag:

”April […] fick sitt namn sannolikt därav, att jorden då ‘öppnar sig’ (aperire, lat., öppna) för att frambringa sina alster. Dess svenska namn är  g r ä s m å n a d. […] Bruket att  n a r r a  a p r i l  är tämligen allmänt över hela Europa.”

Det var till det där sista jag ville komma. I år inföll i alla fall den första april under vecka 13 och jag kom på mig själv med att reflektera över och irritera mig på något i anknytning därtill. Reflektion med påföljande irritation är mitt normaltillstånd. Aprilskämt publiceras ju numera på internet och kan därmed med lätthet kommenteras av människor. Då framgår det tyvärr också mycket tydligt hur oerhört lättlurade människor faktiskt är än i dessa dagar. Man vill någonstans gärna tro att de allra flesta är tillräckligt kritiska och bildade för att avslöja dessa skämt – som för övrigt sällan är särskilt genomtänkta och välkonstruerade. Man vill gärna tro att lyckade aprilskämt är något som hörde 50- eller 60-talet till. Men nej. Folk går fortfarande på dem, trots fullständiga orimligheter och trots tydliga markörer som avslöjar att allt är ett skämt. Men kanske är det så att vi vill bli lurade. Vi vill bli upprörda över konstiga påfund som slås upp stort. Kanske säger det något om vårt samhälle.

Jag noterar också att de som känner sig duktiga och stolta över att ha avslöjat ett aprilskämt, vare sig det är riktigt dåligt eller riktigt bra, av någon anledning känner sig nödgade att skriva ”FÖRSTA APRIL!!!! :)” eller ”APRIL, APRIL!!!! :‑P” i kommentarsfältet. Så oerhört sofistikerat. Förlåt, jag är elitistisk och elak, men det är ju att döda hela skämtet för alla andra. Och jag erinrar mig en forn klasskamrat som vid framförandet av roliga historier eller skämt aldrig skrattade eller ens fnissade eller log. Hen var efter att poängen levererats i stället tyst i någon sekund innan hen sa: ”Åh! Jag fattar vitsen!” Det var liksom meningslöst att dra vitsar för vederbörande. Reaktionen blev aldrig den avsedda. Belöningen uteblev. Är det förresten någon som berättar roliga historier numera? Kanske i Värmland. När jag var liten kunde man köpa eller låna böcker med titeln 99 roliga historier och liknande. Om historierna var roliga minns jag dock inte. Humor är som bekant något mycket individuellt och därtill en färskvara. Aprilskämten blir skämda redan den första april. Men på utdöende tycks de inte vara.

Read Full Post »