Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Requiem’

IMGP8893 (2)Det är naturligtvis inte särskilt originellt att bli lite dyster till mods när hösten gör sitt intrång i våra liv. Jag menar den årstidliga hösten, inte någon bildlig höst – även om ingenting hindrar de båda från att sammanfalla. Det blir allt mörkare, men också lugnare. Mörkret sprider ett lugn. Men jag kan bara tala för mig själv. Andra människor besitter förmodligen förmågan att se hösten som något annat, som början på något nytt. Jag vet att det finns sådana människor. Dock faller löven och förvandlar de av mig högt älskade träden till dramatiska, svarta, döda gestalter. De är förstås egentligen inte döda, de bara slumrar lite. Detta får man intala sig.

Tydligen har jag aldrig riktigt tyckt om de där fallande löven. I mitt föräldrahem hängde i vardagsrummet (eller stora rummet, som vi sa) en liten tavla. Där fanns naturligtvis flera tavlor, men just nu tänker jag särskilt på den här. Jag vet inte var den kom ifrån eller vem som hade målat den, men den föreställde om jag minns rätt en skogsbacke där träden till stor del var avlövade och marken var en heltäckningsmatta av röda, gula och brandgula löv. Kanske var något löv till och med brunt. Min mor hade då ett dagbarn vid namn Katarina, som sedan i nio år också blev min klasskamrat. Hon brukade emellanåt stanna upp vid den där tavlan och med ett visst mått av sorg i rösten konstatera att ”löven faller”. Varpå jag lite argt replikerade: ”Det gör de inte alls det!” Katarina säger sig inte minnas detta, medan jag tror mig göra det. Jag tolkar i alla fall mitt svar som att jag redan då hade svårt för lövfällningen och hösten.

Visst är färgerna vackra. Men det hjälper inte mot den melankoli som inträder när man vet exakt hur många dagar som återstår till dess den där kyliga men soliga aprildagen kommer smygande igen. Den där dagen då framtiden blir en framtid igen. Eller den där dagen då de gamla sörmländska ekarna och lindarna kring uppländska och sörmländska slott och herresäten börjar färgas försiktigt ljusgröna igen. Ibland är jag övertygad om att det inte finns något vackrare. Ibland är jag dock övertygad om att det inte finns något vackrare än samma träd då de är beströdda av snö och allting är svart och vitt och gråskaligt. När allt är jungfruligt befriat från all mänsklig sjaskighet. Men då talar vi om vintern, inte hösten. Gråheten i oktobernovember är inte densamma som gråheten i januarifebruari. Den har inte samma finess.

Vad gör man åt hösten? Kan man göra något åt hösten? Möjligen. Jag tenderar att sätta på mig en tröja. Det gör inte hösten roligare, men tvivelsutan varmare. Jag tenderar att krypa upp i fåtöljen som jag egentligen inte tycker om och försöka läsa en bok som kan handla om vad som helst. Jag tenderar att leta upp konserter i kyrkor och andra lokaler eftersom musiken ger tröst. Det ska helst vara allvarlig barockmusik och allra helst musik av Bach, eftersom den ger en passande seriositet åt hösten. Glättighet duger inte i oktober. Var tid har sin musik. Kanske är det ett avigt sätt att tänka. Kanske borde i stället fröjdefull och ljus musik ackompanjera hösten. Men det går inte. Det går helt enkelt inte. Melankolin ska vara där, vare sig man vill eller inte. Det är inte konstigt att Mozarts Requiem ofta spelas i kyrkorna under just hösten.

Men man hankar sig fram. Det finns som tur är en skönhet i melankolin, en långsamhet, en ro som gör den uthärdlig. Och emellanåt bryts melankolin abrupt av ett skratt. Kanhända är det opassande, men det händer ändå. Man ska inte be om ursäkt för att man skrattar, även om det finns de som menar att ett skratt kan vara just opassande. Kanske för att det är höst. Men då vill jag säga att skrattet är ett sätt att överleva, och om man inte finner något annat att skratta åt, trots all världens dårskap, så kan man alltid skratta åt sig själv. Till exempel för att man så envist håller fast vid den höstliga melankolin.

Utanför mitt vardagsrumsfönster och utanför mitt sovrumsfönster finns en liten skog. Den är verkligen inte stor, men ändå tillräckligt stor för att med lite god vilja kallas skog. Jag kallar den för skog, men en person bosatt i exempelvis Värmland skulle förmodligen kalla den för dunge. För mig är det en skog, trots att jag mycket väl vet hur en skog ser ut. På sommaren ser jag inte vad som händer i min skog. Plötsligt hörs skällandet av ett rådjur och ögonblicket efter tittar det fram ur grönskan. Men så kommer hösten och allt blir så tydligt. Träden står nakna och stolta och skyler sig inte. Och däri ligger kanske det stora problemet med hösten, själva kärnan i motviljan. Då finns ingenstans att gömma sig. Utom möjligen i mörkret och musiken.

Read Full Post »

Så blev det vår igen. Snabb snösmältning. En redig blöta som tränger in genom de otäta skorna och gör strumporna om inte dyngsura så i alla fall ganska fuktiga. Så går det när man är fåfäng och snål och inte köper fula och våldsamt dyra Gore-Tex-skor. Okej, det där med vår var kanske att ta i lite, men höst då. Med stundlig känsla av vår. Det är ljusbristen som gör det till höst, som liksom avslöjar våren som varande höst. Dock klagar jag inte, utom alltså då strumporna befuktas.

Denna vecka 46 under det femtionde året besöktes jorden av en Supermåne. I vanlig ordning när intressanta och sällsynta himlafenomen visar sig var det mulet. Det är som om vi svenskar alltid måste berövas spännande ting på himlavalvet, men om jag tänker efter så är det förmodligen ibland mulet även över till exempel ett krisdrabbat Grekland eller Matabeleland. Likväl är det lätt att känna sig lite lurad. Det talas vitt och brett om denna Supermåne och fenomenet förklaras i uppskattningsvis hundrafemtio tidningsartiklar och TV-inslag. Och så blir det ett enda stort ingenting. Vilket förvisso inte hindrar ettusenfemhundra amatörfotografer att fabricera och publicera bilder som påstås föreställa denna Supermåne. Eller kanske snarare en Super-mega-bauta-hundragångermerändukansäga-måne. Bara för att de kan. Att de sedan har gjort månen fullkomligt omöjligt och orealistiskt stor bekommer inte betraktarna det minsta. I stället möts dessa bilder av femtontusen kommentarer om hur fantastisk bilden är. Kitsch, tänker jag. Och sen tänker jag att folk kanske gillar det orealistiska. Folk kanske gillar kitsch. Och då får de väl göra det. Något fel är det dock på vårt samhälle. Allt ska på något vis överdrivas och perfektioneras. Det är troligen USA:s fel.

I något som jag har intalat mig är någon form av protest har jag den här veckan försökt få ordning i mitt källarförråd, ett inferno av kartonger och möbler och tavlor. Det är ett smått hopplöst projekt eftersom de där kartongerna innehåller en massa minnen från ett femtioårigt liv. Om man läte bli att öppna kartongerna så kanske det skulle fungera, men det är helt omöjligt. Där ligger fotografier som jag knappt visste fanns. Där ligger gamla brev från diverse företrädesvis amerikanska brevvänner. Där ligger utkast till olika projekt som det aldrig blev något av. Där ligger utkast till projekt som resulterade i något helt annat. Vissa saker är direkt pinsamma, andra lovande. Och ett litet fåtal väcker frågan: ”Har jag verkligen hittat på det här?” Det senare betyder att jag finner det smått imponerande, och kanske till och med klokt. Men så får man väl inte tycka i det här landet. Mest fascinerande är dock att hitta fotografier av sig själv, möta blicken och undra vad som rörde sig i huvudet på den där 20-/30-/40-åringen. Hur såg han på sig själv? Hur såg han på omvärlden? Var gick det fel? Och ibland: Var gick det rätt? Fascinerande.

Men åter till verkligheten. Den här veckan stod det också klart att följetongen Bob Dylan inte kommer till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Gissa om gläfsandet tog fart igen. ”Oförskämt!” ”Han räcker lång näsa åt Svenska Akademien!” ”Tråkmåns!” Jag häpnar över det hat som kommer till uttryck och jag förstår fortfarande inte varför en hel kader av människor av någon anledning känner sig personligt förorättade av att någon som tilldelats ett pris av Svenska Akademien inte bär sig åt som just de förväntar sig. Blev dessa människor lika förorättade när exempelvis Elfriede Jelinek inte kom och hämtade sitt pris? Eller när Harold Pinter uteblev? Varför blev de inte förbannade när Paul McCartney inte kom och hämtade sitt Polarpris, eftersom han just den dagen skulle spela in en musikvideo? (En musikvideo! Jätteviktigt!) Jag vet inte. Det tycks vara något med just Bob Dylan som väcker det här hatet.

Beskedet om det uteblivna besöket levererades tydligen via fax. Detta hade Radio Stockholm mycket roligt åt. ”Fax, liksom. Hallå, 1990-talet! Var fick han ens faxnumret ifrån?” Tja. Antagligen fick han alla kontaktuppgifter som finns till Svenska Akademien från just Svenska Akademien. Och om de nu har en fax, varför skulle det då vara så förfärligt konstigt att använda den? Varför är det löjeväckande? Skrattande letade människorna i studion upp sitt eget faxnummer och sa det för tydlighetens skull även på engelska. Ursäkta? Varför har de själva ett faxnummer om det nu är så uråldrigt? Det förefaller som om självinsikt är en utrotningshotad egenskap.

Förlåt att jag har så svårt att släppa denna följetong, men jag tycker att allt är ganska obehagligt eftersom jag anar klara mobbningstendenser här. Folk uttalar sig om någon som de inte har någon som helst kunskap om. Och denne någon har inte en chans att gå i svaromål. Därmed blir dessa okunniga uttalanden sanning. Känns det igen från andra håll i samhället? Minns någon hur obekväm Bob Dylan såg ut när han kom för att ta emot Polarpriset ur kungens hand? Min teori är att det här inte handlar om dryghet eller oförskämdhet. Det handlar om en form av social fobi som jag sympatiserar mycket med, helt enkelt för att jag känner igen mig själv så oerhört väl. Älskar att ha en publik, men avskyr att mingla och försöka småprata med främlingar. Min teori är inte helt tagen ur luften – så mycket kan jag avslöja. Jag vill därför bara skrika åt alla belackare att hålla tyst. En god regel här i livet är att inte uttala sig om något som man inte har någon kunskap om. Men det blir alltmer sällsynt att folk anammar den regeln.

För att rensa hjärnan, lugna nerverna och försöka bli av med lite frustration, exempelvis över att inte hitta några snygga Gore-Tex-skor, beslöt jag att avsluta veckan genom att gå och åhöra Mozarts Requiem i Storkyrkan i Gamla stan. Att låta sig omslutas av musik i en historisk miljö är något av det bästa den här lilla människan kan göra. Det hjälper i alla fall för stunden. Men det dröjer inte länge förrän irritationen över den påträngande verkligheten växer sig stark igen. Till exempel när jag möts av reklamtexten: ”VAR SKA DU SHOPPA PÅ BLACK FRIDAY?” För det första har ingen med det att göra. För det andra erkänner jag inte tramset ”BLACK FRIDAY”. För det tredje måste jag äta middag nu.

 

Read Full Post »