I ett radioprogram som jag av tradition lyssnar på frågade plötsligt en av deltagarna de andra huruvida de visste att Leonard Cohen en tid vistades i Sverige. Närmare bestämt i Sunne i Värmland. En av dem tyckte sig ha hört talas om det. Historien gick ungefär som följer: Leonard Cohen och vår svenske författare Göran Tunström var vänner. Cohen kom för att besöka Tunström i Sunne. Uppgiften kommer från en vän till frågeställaren, en i dag ”över 75 år” gammal man, som flera gånger under den kanadensiske poetens besök ska ha fått cykla till Konsum för att köpa cigarretter åt honom. Enligt uppgift var vännen då 12 eller 14 år. Något i den stilen. (På den tiden kunde en 12-åring köpa cigarretter. Det vara bara att säga att de var ”till pappa”.)
Det var ju en intressant, och för mig okänd, historia. Så jag började googla lite på ”Leonard Cohen” och ”Sunne”. En rad artiklar dök upp om att Cohen 2010 skänkte ett grafiskt blad till biblioteket i Sunne till minne av Göran Tunström. Men inte ens när representanter för kommunen uttalar sig om saken nämns ett enda ord om den där gången då Leonard Cohen besökte Tunström i Sunne. Är inte det lite konstigt? Sådant gör mig nyfiken.
Leonard Cohen föddes 1934 i Montréal i Kanada. Göran Tunström föddes 1937 i Karlstad. Cohen debuterade litterärt med diktsamlingen Let Us Compare Mythologies 1956, medan Tunström debuterade två år senare med Inringning, också det en diktsamling. De var alltså ungefär jämnåriga och låg så att säga jämsides när det gäller vad vi kanske kan kalla kändisskap – åtminstone i fråga om antal utgivna böcker. Leonard Cohen blev förstås så småningom världskänd, mycket tack vare att han satsade på att bli musikartist från och med 1967.
Vänskapen mellan de två personligheterna inleddes på den grekiska ön Hydra, av allt att döma i början av 1960-talet. I en intervju för Sveriges Radio i samband med Leonard Cohens konserter i Sverige 1985 berättar Göran Tunström att han vid sitt andra eller tredje besök på ön skulle bo hos en vän ”och den som hade nyckeln hette Leonard Cohen”. Enligt de uppgifter jag har hittat så besökte Cohen Hydra första gången 1960. Men Tunström berättar också att han fick en diktsamling som heter The Spice-Box of Earth. Den gavs ut 1961, så där har vi ett årtal för första mötet.
Året därpå delade de bostad på Hydra och satt vid varsin skrivmaskin och skrev på romanerna The Favorite Game och Maskrosbollen, utgivna 1963 respektive 1962. Om man får tro Tunström så dröjde det sedan till 1967 innan de två träffades igen, på ett hotell i New York. Därefter tycks de ha setts i samband med Leonard Cohens konserter, samt under några veckor i Nashville i början av 1970-talet. Men Tunström nämner inte med ett ord att de skulle ha umgåtts i lilla Sunne i Värmland. Är inte det lite märkligt?
Men åter till morgonens radioprogram. Den nu över 75 år gamle mannen som köpte cigarretter till Leonard Cohen skulle alltså ha varit 12-14 år på den tiden. Om vi ponerar att mannen nu är 76 så är han född 1945. Då var han 12-14 år 1957-1959 – vilket är innan Cohen och Tunström kände varandra. Det är ju lite problematiskt. Men samtidigt kan ju cigarettköparen ha varit lite äldre vid tillfället. Eller också är han inte fullt lika gammal som det påståddes.
En annan tveksamhet i hela historien är att Göran Tunström visserligen var bosatt i Sunne en tid, men enligt uppgift växte han bara upp där. Han har skrivit med utgångspunkt från minnen av Sunne, men han bodde inte alls där hela livet. Jag vet inte när han flyttade därifrån. Jag vet heller ingenting om några eventuella fortsatta sommarvistelser i Sunne. Men Leonard Cohens besök skulle enligt uppgift ha ägt rum ”under 60-talet” och det är i så fall rimligt att man bodde i Tunströms föräldrahem (som tyvärr brann ner 2008).
Om det inte har framgått ännu så ställer jag mig lite undrande inför hela den här historien. Borde man inte i senare tid ha gjort en poäng av att en världskändis bodde i Sunne någon gång på 60-talet, om än bara en mycket kort period? För inte kan väl besöket vara fullständigt bortglömt av alla utom en person? Eller? Leonard Cohen var naturligtvis ingen världskändis före 1967. Ingen kände igen honom. Men en kanadensare på Sunnes gator borde ändå ha väckt en aning uppmärksamhet på den tiden.
Så vart vill jag komma? Jo, tanken väcktes hos mig att man ibland kan bli så övertygad om att man varit med om något att man börjar betrakta det som alldeles sant. Nej, jag säger inte att den gamle mannen har hittat på hela historien, men minnesfragment kan hamna på fel plats så att nya minnen, nya sanningar bildas. Kanske var det någon annan han köpte cigarretter åt?
Jag var själv fullständigt övertygad om att jag i slutet av 1990-talet hamnade på en buss i Stockholm som framfördes av Kalle Sändare (om nu någon minns honom). Chauffören var mycket lik Kalle Sändare och höll låda via bussens högtalarsystem på ett extremt underhållande sätt. Någon tackade honom för en rolig resa vid avstigandet, och då sa han: ”Då skulle du ha hört mig på 70-talet.” Många år senare fick jag kontakt med Kalles manager och fick veta att han aldrig ens hade haft körkort. Men i min värld hade jag alltså åkt buss med Kalle Sändare.
Det hela får mig också att tänka på den historia som berättas i den marockanska staden Essaouira, nämligen att Jimi Hendrix var bosatt där en gång i tiden. På ett eller annat sätt har den historien växt och blivit till en sanning som är bra för turismen. Men det där har jag skrivit om tidigare, så jag ska inte gå in närmare på det igen. Så hade Göran Tunström besök av Leonard Cohen i Sunne någon gång på 60-talet? Jag har inget svar på det, men kanske går det att reda ut frågan en gång för alla. Kanske finns det någon därute på det stora internet som vet besked? En spännande uppgift är det i alla fall. Om det stämmer så är Leonard Cohen definitivt ett namn som skulle ha platsat i Göran Tunströms bok Berömda män som varit i Sunne.
Posts Tagged ‘Grekland’
Leonard Cohen i Sunne
Posted in Litteratur, Musik, Okategoriserade, tagged Berömda män som varit i Sunne, Essaouira, Göran Tunström, Grekland, Inringning, Jimi Hendrix, Leonard Cohen, Let Us Compare Mythologies, Marocko, Maskrosbollen, Montréal, The Favorite Game on 7 november 2021| Leave a Comment »
Det femtionde året – vecka 46
Posted in Litteratur, Musik, Okategoriserade, Stockholm, tagged Black Friday, Bob Dylan, Elfriede Jelinek, Gore-Tex, Grekland, Harold Pinter, Matabeleland, Mozart, Paul McCartney, Polarpriset, Radio Stockholm, Requiem, Supermåne, Svenska Akademien on 20 november 2016| Leave a Comment »
Så blev det vår igen. Snabb snösmältning. En redig blöta som tränger in genom de otäta skorna och gör strumporna om inte dyngsura så i alla fall ganska fuktiga. Så går det när man är fåfäng och snål och inte köper fula och våldsamt dyra Gore-Tex-skor. Okej, det där med vår var kanske att ta i lite, men höst då. Med stundlig känsla av vår. Det är ljusbristen som gör det till höst, som liksom avslöjar våren som varande höst. Dock klagar jag inte, utom alltså då strumporna befuktas.
Denna vecka 46 under det femtionde året besöktes jorden av en Supermåne. I vanlig ordning när intressanta och sällsynta himlafenomen visar sig var det mulet. Det är som om vi svenskar alltid måste berövas spännande ting på himlavalvet, men om jag tänker efter så är det förmodligen ibland mulet även över till exempel ett krisdrabbat Grekland eller Matabeleland. Likväl är det lätt att känna sig lite lurad. Det talas vitt och brett om denna Supermåne och fenomenet förklaras i uppskattningsvis hundrafemtio tidningsartiklar och TV-inslag. Och så blir det ett enda stort ingenting. Vilket förvisso inte hindrar ettusenfemhundra amatörfotografer att fabricera och publicera bilder som påstås föreställa denna Supermåne. Eller kanske snarare en Super-mega-bauta-hundragångermerändukansäga-måne. Bara för att de kan. Att de sedan har gjort månen fullkomligt omöjligt och orealistiskt stor bekommer inte betraktarna det minsta. I stället möts dessa bilder av femtontusen kommentarer om hur fantastisk bilden är. Kitsch, tänker jag. Och sen tänker jag att folk kanske gillar det orealistiska. Folk kanske gillar kitsch. Och då får de väl göra det. Något fel är det dock på vårt samhälle. Allt ska på något vis överdrivas och perfektioneras. Det är troligen USA:s fel.
I något som jag har intalat mig är någon form av protest har jag den här veckan försökt få ordning i mitt källarförråd, ett inferno av kartonger och möbler och tavlor. Det är ett smått hopplöst projekt eftersom de där kartongerna innehåller en massa minnen från ett femtioårigt liv. Om man läte bli att öppna kartongerna så kanske det skulle fungera, men det är helt omöjligt. Där ligger fotografier som jag knappt visste fanns. Där ligger gamla brev från diverse företrädesvis amerikanska brevvänner. Där ligger utkast till olika projekt som det aldrig blev något av. Där ligger utkast till projekt som resulterade i något helt annat. Vissa saker är direkt pinsamma, andra lovande. Och ett litet fåtal väcker frågan: ”Har jag verkligen hittat på det här?” Det senare betyder att jag finner det smått imponerande, och kanske till och med klokt. Men så får man väl inte tycka i det här landet. Mest fascinerande är dock att hitta fotografier av sig själv, möta blicken och undra vad som rörde sig i huvudet på den där 20-/30-/40-åringen. Hur såg han på sig själv? Hur såg han på omvärlden? Var gick det fel? Och ibland: Var gick det rätt? Fascinerande.
Men åter till verkligheten. Den här veckan stod det också klart att följetongen Bob Dylan inte kommer till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Gissa om gläfsandet tog fart igen. ”Oförskämt!” ”Han räcker lång näsa åt Svenska Akademien!” ”Tråkmåns!” Jag häpnar över det hat som kommer till uttryck och jag förstår fortfarande inte varför en hel kader av människor av någon anledning känner sig personligt förorättade av att någon som tilldelats ett pris av Svenska Akademien inte bär sig åt som just de förväntar sig. Blev dessa människor lika förorättade när exempelvis Elfriede Jelinek inte kom och hämtade sitt pris? Eller när Harold Pinter uteblev? Varför blev de inte förbannade när Paul McCartney inte kom och hämtade sitt Polarpris, eftersom han just den dagen skulle spela in en musikvideo? (En musikvideo! Jätteviktigt!) Jag vet inte. Det tycks vara något med just Bob Dylan som väcker det här hatet.
Beskedet om det uteblivna besöket levererades tydligen via fax. Detta hade Radio Stockholm mycket roligt åt. ”Fax, liksom. Hallå, 1990-talet! Var fick han ens faxnumret ifrån?” Tja. Antagligen fick han alla kontaktuppgifter som finns till Svenska Akademien från just Svenska Akademien. Och om de nu har en fax, varför skulle det då vara så förfärligt konstigt att använda den? Varför är det löjeväckande? Skrattande letade människorna i studion upp sitt eget faxnummer och sa det för tydlighetens skull även på engelska. Ursäkta? Varför har de själva ett faxnummer om det nu är så uråldrigt? Det förefaller som om självinsikt är en utrotningshotad egenskap.
Förlåt att jag har så svårt att släppa denna följetong, men jag tycker att allt är ganska obehagligt eftersom jag anar klara mobbningstendenser här. Folk uttalar sig om någon som de inte har någon som helst kunskap om. Och denne någon har inte en chans att gå i svaromål. Därmed blir dessa okunniga uttalanden sanning. Känns det igen från andra håll i samhället? Minns någon hur obekväm Bob Dylan såg ut när han kom för att ta emot Polarpriset ur kungens hand? Min teori är att det här inte handlar om dryghet eller oförskämdhet. Det handlar om en form av social fobi som jag sympatiserar mycket med, helt enkelt för att jag känner igen mig själv så oerhört väl. Älskar att ha en publik, men avskyr att mingla och försöka småprata med främlingar. Min teori är inte helt tagen ur luften – så mycket kan jag avslöja. Jag vill därför bara skrika åt alla belackare att hålla tyst. En god regel här i livet är att inte uttala sig om något som man inte har någon kunskap om. Men det blir alltmer sällsynt att folk anammar den regeln.
För att rensa hjärnan, lugna nerverna och försöka bli av med lite frustration, exempelvis över att inte hitta några snygga Gore-Tex-skor, beslöt jag att avsluta veckan genom att gå och åhöra Mozarts Requiem i Storkyrkan i Gamla stan. Att låta sig omslutas av musik i en historisk miljö är något av det bästa den här lilla människan kan göra. Det hjälper i alla fall för stunden. Men det dröjer inte länge förrän irritationen över den påträngande verkligheten växer sig stark igen. Till exempel när jag möts av reklamtexten: ”VAR SKA DU SHOPPA PÅ BLACK FRIDAY?” För det första har ingen med det att göra. För det andra erkänner jag inte tramset ”BLACK FRIDAY”. För det tredje måste jag äta middag nu.
elbrundino 