Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Polarpriset’

Så blev det vår igen. Snabb snösmältning. En redig blöta som tränger in genom de otäta skorna och gör strumporna om inte dyngsura så i alla fall ganska fuktiga. Så går det när man är fåfäng och snål och inte köper fula och våldsamt dyra Gore-Tex-skor. Okej, det där med vår var kanske att ta i lite, men höst då. Med stundlig känsla av vår. Det är ljusbristen som gör det till höst, som liksom avslöjar våren som varande höst. Dock klagar jag inte, utom alltså då strumporna befuktas.

Denna vecka 46 under det femtionde året besöktes jorden av en Supermåne. I vanlig ordning när intressanta och sällsynta himlafenomen visar sig var det mulet. Det är som om vi svenskar alltid måste berövas spännande ting på himlavalvet, men om jag tänker efter så är det förmodligen ibland mulet även över till exempel ett krisdrabbat Grekland eller Matabeleland. Likväl är det lätt att känna sig lite lurad. Det talas vitt och brett om denna Supermåne och fenomenet förklaras i uppskattningsvis hundrafemtio tidningsartiklar och TV-inslag. Och så blir det ett enda stort ingenting. Vilket förvisso inte hindrar ettusenfemhundra amatörfotografer att fabricera och publicera bilder som påstås föreställa denna Supermåne. Eller kanske snarare en Super-mega-bauta-hundragångermerändukansäga-måne. Bara för att de kan. Att de sedan har gjort månen fullkomligt omöjligt och orealistiskt stor bekommer inte betraktarna det minsta. I stället möts dessa bilder av femtontusen kommentarer om hur fantastisk bilden är. Kitsch, tänker jag. Och sen tänker jag att folk kanske gillar det orealistiska. Folk kanske gillar kitsch. Och då får de väl göra det. Något fel är det dock på vårt samhälle. Allt ska på något vis överdrivas och perfektioneras. Det är troligen USA:s fel.

I något som jag har intalat mig är någon form av protest har jag den här veckan försökt få ordning i mitt källarförråd, ett inferno av kartonger och möbler och tavlor. Det är ett smått hopplöst projekt eftersom de där kartongerna innehåller en massa minnen från ett femtioårigt liv. Om man läte bli att öppna kartongerna så kanske det skulle fungera, men det är helt omöjligt. Där ligger fotografier som jag knappt visste fanns. Där ligger gamla brev från diverse företrädesvis amerikanska brevvänner. Där ligger utkast till olika projekt som det aldrig blev något av. Där ligger utkast till projekt som resulterade i något helt annat. Vissa saker är direkt pinsamma, andra lovande. Och ett litet fåtal väcker frågan: ”Har jag verkligen hittat på det här?” Det senare betyder att jag finner det smått imponerande, och kanske till och med klokt. Men så får man väl inte tycka i det här landet. Mest fascinerande är dock att hitta fotografier av sig själv, möta blicken och undra vad som rörde sig i huvudet på den där 20-/30-/40-åringen. Hur såg han på sig själv? Hur såg han på omvärlden? Var gick det fel? Och ibland: Var gick det rätt? Fascinerande.

Men åter till verkligheten. Den här veckan stod det också klart att följetongen Bob Dylan inte kommer till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Gissa om gläfsandet tog fart igen. ”Oförskämt!” ”Han räcker lång näsa åt Svenska Akademien!” ”Tråkmåns!” Jag häpnar över det hat som kommer till uttryck och jag förstår fortfarande inte varför en hel kader av människor av någon anledning känner sig personligt förorättade av att någon som tilldelats ett pris av Svenska Akademien inte bär sig åt som just de förväntar sig. Blev dessa människor lika förorättade när exempelvis Elfriede Jelinek inte kom och hämtade sitt pris? Eller när Harold Pinter uteblev? Varför blev de inte förbannade när Paul McCartney inte kom och hämtade sitt Polarpris, eftersom han just den dagen skulle spela in en musikvideo? (En musikvideo! Jätteviktigt!) Jag vet inte. Det tycks vara något med just Bob Dylan som väcker det här hatet.

Beskedet om det uteblivna besöket levererades tydligen via fax. Detta hade Radio Stockholm mycket roligt åt. ”Fax, liksom. Hallå, 1990-talet! Var fick han ens faxnumret ifrån?” Tja. Antagligen fick han alla kontaktuppgifter som finns till Svenska Akademien från just Svenska Akademien. Och om de nu har en fax, varför skulle det då vara så förfärligt konstigt att använda den? Varför är det löjeväckande? Skrattande letade människorna i studion upp sitt eget faxnummer och sa det för tydlighetens skull även på engelska. Ursäkta? Varför har de själva ett faxnummer om det nu är så uråldrigt? Det förefaller som om självinsikt är en utrotningshotad egenskap.

Förlåt att jag har så svårt att släppa denna följetong, men jag tycker att allt är ganska obehagligt eftersom jag anar klara mobbningstendenser här. Folk uttalar sig om någon som de inte har någon som helst kunskap om. Och denne någon har inte en chans att gå i svaromål. Därmed blir dessa okunniga uttalanden sanning. Känns det igen från andra håll i samhället? Minns någon hur obekväm Bob Dylan såg ut när han kom för att ta emot Polarpriset ur kungens hand? Min teori är att det här inte handlar om dryghet eller oförskämdhet. Det handlar om en form av social fobi som jag sympatiserar mycket med, helt enkelt för att jag känner igen mig själv så oerhört väl. Älskar att ha en publik, men avskyr att mingla och försöka småprata med främlingar. Min teori är inte helt tagen ur luften – så mycket kan jag avslöja. Jag vill därför bara skrika åt alla belackare att hålla tyst. En god regel här i livet är att inte uttala sig om något som man inte har någon kunskap om. Men det blir alltmer sällsynt att folk anammar den regeln.

För att rensa hjärnan, lugna nerverna och försöka bli av med lite frustration, exempelvis över att inte hitta några snygga Gore-Tex-skor, beslöt jag att avsluta veckan genom att gå och åhöra Mozarts Requiem i Storkyrkan i Gamla stan. Att låta sig omslutas av musik i en historisk miljö är något av det bästa den här lilla människan kan göra. Det hjälper i alla fall för stunden. Men det dröjer inte länge förrän irritationen över den påträngande verkligheten växer sig stark igen. Till exempel när jag möts av reklamtexten: ”VAR SKA DU SHOPPA PÅ BLACK FRIDAY?” För det första har ingen med det att göra. För det andra erkänner jag inte tramset ”BLACK FRIDAY”. För det tredje måste jag äta middag nu.

 

Annonser

Read Full Post »

Stockholm har blivit kallt. Inte vinterkallt, men höstkallt. Liksom förra veckan har jag huttrat något och dragit upp axlarna. Alla vet ju att man genom att dra upp axlarna dämpar kylan. Jag har plockat fram den mellantjocka halsduken och finner att jag glider in i klädbutiker och känner lite på tjocka tröjor, trots att jag vet att jag har ett antal där hemma som mycket väl kan användas i en säsong till. Och en säsong till efter den innevarande säsongen. Men jag känner också en form av stolthet när jag lämnar butiken tomhänt. Ännu en gång har jag segrat. Ännu en gång kan jag lägga mina pengar på onödigare saker, saker som dock kanske gör mig gladare än en lite för dyr ylletröja. Glädje kan ibland värma mer än ylle, men kanske inte i midvintertid. Då kan det hända att man ångrar sig. Dock har jag köpt en rock som jag kan gå omkring och känna mig pretentiös i. Den har redan ett hål i ena fickan, i vilket min gåspenna tenderar att trilla ner.

svanell

Adam Svanell i SvD sätter fingret på något symptomatiskt.

Det här är också veckan då alla plötsligt blev experter på litteratur och Svenska Akademiens arbete i och med kungörandet att Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur. Jag har förundrats över den kritik och den debatt som utbröt, och jag har redan berört ämnet separat. Men upprördheten tycks fortsätta och därför dristar jag mig att älta ämnet lite till. Nyttiga frågor har ställts, den viktigaste kanske: ”Vad är litteratur?” Fast möjligen i en annan form. Här är några frågor ur debatten – och mina försök till svar.

Fråga: Hur kan Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur? Han har väl inte skrivit några böcker? Svar: Han skrev den tämligen oläsbara boken Tarantula 1965-1966 (utgiven 1971) och en form av självbiografi 2004. Men det är inte dem han tilldelats pris för, utan texterna till de 500-600 sånger som han skrivit under sin karriär.

Fråga: Jaha, men sångtexter är väl inte litteratur?! Svar: Wikipedia definierar litteratur så här: Litteratur är en samlingsbeteckning för texter, både nedskrivna och muntliga, som uppfyller vissa estetiska kriterier.” En ganska koncis definition. Sångtexter kan alltså mycket väl vara litteratur, om man nu godkänner ovanstående definition, vilket Svenska Akademien uppenbarligen har gjort.

Fråga: Varför ger Svenska Akademien Nobelpriset till en person som redan är megakänd och superrik? Svar: Nobelpriset i litteratur är så vitt jag vet inget stipendium till okända, kämpande och fattiga författare. Skulle samma fråga ha ställts om exempelvis Joyce Carol Oates hade tilldelats priset? Det verkar som om många tror att priset måste gå till någon som ytterst få människor känner till, att det är Svenska Akademiens skyldighet att lyfta fram ett obskyrt författarskap. En författare i radion hävdade att det är roligare när man genom Nobelpriset får tillfälle att tränga in i någon ny bekantskaps författarskap. Och nämnde den tydligen tidigare fullständigt okända Doris Lessing som exempel (!). 

Fråga: Vadå? Ska bokhandlarna tvingas sälja skivor nu? Svar: Nobelpriset i litteratur är nog inte till för att bokhandlarna ska kunna kränga böcker. Eller skivor. Många har säkert som tradition att läsa något av årets nobelpristagare. I år får man i så fall bemöda sig med att skaffa en utgåva av hans samlade texter, köpa exempelvis en samlingsskiva (om man står ut med den förskräckliga, förskräckliga rösten) eller läsa på internet.

Fråga: ”Dylan har ju redan fått Polarpriset. Varför ska han nödvändigtvis ha Nobelpriset också?” Svar: Det är ju helt olika priser. Men man kanske inte kan verka inom olika konstnärliga fält samtidigt? Man kan svara med en motfråga också: Philip Roth har ju fått Pulitzerpriset. Varför ska han ha Nobelpriset också? En mer berättigad fråga är kanske varför Zlatan ska vinna priset Guldbollen varje år.

Fråga: Ska ABBA få Nobelpriset i litteratur nästa år då? Svar: Ja, om Svenska Akademien tycker att deras texter ”uppfyller vissa estetiska kriterier” så är det väl fullt möjligt, om än inte särskilt troligt. Det där får var och en tolka efter behag.

Fråga: Okej, sångtexter kan vara litteratur, men då finns det väl andra som skriver intressantare, roligare (!) eller bättre texter än Bob Dylan? Kanske någon ung hiphoppare som är mer relevant i dag? Svar: Svenska Akademien arbetar inte så. De tänker inte: ”I år ska vi minsann ge priset till någon musikartist som skriver texter med litterär kvalitet! Låt se, vilka har vi…?” Nobelpriset är inte en tävling i olika kategorier eller mellan olika genrer. Det är inte Grammisgalan. De belönar inte heller en författare för en enskild bok (så var det ibland förr!), utan för ett författarskap som har visat sig hålla hög kvalitet över tid, vilket torde vara förklaringen till att litteraturpristagarna är till åren komna.

Fråga: Bob Dylan? Vad har han gjort för freden? Svar: Ingen fråga är egentligen för dum, men den där var faktiskt det.

Men det är uppfriskande att det här väcker känslor. Litteratur ska väl i viss mån väcka känslor, även om det i det här fallet sker på en lite annorlunda nivå – där aversion nästan gränsande till hat tycks vara en ingrediens. Oavsett vad man tycker så måste man nog godta faktum. Bob Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur, och även om han inte skulle ta emot det så har han ändå tilldelats det. Det är inget beslut som går att överklaga och det kommer inte att tilldelas någon annan av de kanske fem namn som var på tapeten den här gången. Slutgnatat om det. Men den som vill läsa lite om hur urvalsprocessen går till kan ta en titt på Svenska Akademiens hemsida. Alltid lär man sig något nytt.

På tal om att väcka känslor så är det inte alltid man vet var känslor kommer ifrån. De kan vara helt irrationella, vilket möjligen är tjusningen med dem. I början av veckan såg jag en reprissändning av Wagners Tristan och Isolde på bio, från Metropolitan i New York. Svenska Nina Stemme (som förresten råkar bo i huset där jag arbetar) sjöng huvudrollen. Wagner är, ärligt talat, inte riktigt min musik. Den är grandios och drabbande men har en karaktär som jag inte riktigt är vän med – eller åtminstone är ovan vid. Men detta till trots var det som om något hände i mig, som om något byggdes upp utan att jag förstod det. För när Isoldes/Ninas röst hade tystnat för sista gången och innan orkestern hade nått slutackordet så kände jag plötsligt hur tårarna bara rann nerför kinderna. Och den utlösande faktorn tycktes vara att Isolde långsamt vred huvudet för att iaktta den döde Tristan. Den blicken, den fysiska rörelsen fick det att brista. Det var inte musiken som gjorde det. Eller? Var det i själva verket det? Jag kan inte låta bli att älska när det händer saker inom en som man inte riktigt kan förklara. När det irrationella tar över. Det är spännande.

Förra veckan lovade jag att jag den här veckan skulle vara snäll och skriva om just ingenting. Nu blev det inte så. Ibland händer det nästan för mycket – och ibland måste reaktionerna på detta på något sätt ut. En bra avslutning på en sådan vecka kan vara att på bio se en tysk två timmar och fyrtiotvå minuter lång film. En något lite barnförbjuden film som heter Min pappa Toni Erdmann. Det är ibland bra att få skratta så att man får ont i de där musklerna eller senorna eller vad det nu är som sitter i nacken. Det händer inte så ofta, men när det väl händer så vet man liksom att man verkligen har haft roligt. Gå och se den i oktobermörkret. Oktobermörkret blir faktiskt inte ljusare än så, trots att där finns mörkare bottnar också. Nästa vecka lovar jag för övrigt att vara snäll och skriva om just ingenting. Igen.

 

Ett citat. Här krävs ett citattillägg. När Alice Tegnér försynt undrade om hon möjligen fick ändra lite i Viktor Rydbergs dikt ”Betlehems stjärna” för att orden bättre skulle passa musiken sa han: ”Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom, förrän den sjunges.” Det är tänkvärt.

Read Full Post »