Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Black Friday’

20161223_211131Det kan mycket väl ha varit en självuppfyllande profetia. Ånyo misslyckades jag med julen. Precis som så många tidigare år skedde de sista julklappsinköpen på dagen före dopparedagen. Precis som så många tidigare år skedde de nödvändiga matinköpen på dagen före dopparedagen. Precis som så många tidigare år uppstod känslan av att något fattades. Då talar jag inte bara om de fikon som av någon mystisk anledning föreföll vara slut i alla livsmedelsbutiker. Jag talar inte heller om den svagdricka som jag envisas med att längta efter så här års, men som tydligen helt fallit i glömska och därför inte finns att inköpa. Kanske har jag skymtat en flaska eller femton på Gamla stans julmarknad när jag hastat förbi på väg någon annanstans efter jobbet. Det som fattas är julfriden. Jag vill hemskt gärna komma hem efter arbetet dagen före dopparedagen och finna att någon har klätt en ståtlig gran. Att någon har griljerat skinkan. Att någon har kokat knäck och bakat struvor. Ja, kanske till och med bakat saffransbröd. Men denne någon är jag, och denne någon har inte riktigt lyckats planera. Som vanligt. Tänk så rart det hade varit att kunna sjunka ner i soffan med ett glas svagdricka och en bit vörtbröd med skinka och senap och förstrött glo på någon uppesittarkväll i TV och knäcka ett par nötter och äta ett par fikon och bara känna frid.

Nå. Jag ska förstås inte klaga. Jag har nära och kära att besöka på julafton. Jag får min skinka och min julmust och min knäck och min glögg och lite sällskap. Jag får till och med klappa en trevlig hund. Gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång. Men det är just den där julfriden som inte riktigt vill komma. Det hjälpte inte ens att gå och lyssna på Bachs Juloratorium i Katarina kyrka. Jo, lite. Men inte helt. Möjligen har det att göra med att ingen inbromsning har förekommit. Plötsligt dimper bara julen ner som en tegelsten från himlen, trots att den väl egentligen har fört ett slags lågintensiv tillvaro sedan i mitten av oktober. Men mest av allt ligger nog förklaringen i att världens tempo är så högt. Där man å ena sidan tjatar om att man ska leva i nuet och att man ska ägna sig åt mindfulness och att man ska fånga dagen så förväntas man på något sätt hela tiden ligga ett steg före. När jag just har kommit på att det är Lucia nästa dag så meddelar någon att denne nu har köpt alla julklappar. När jag springer omkring och letar efter julskinka så har någon annan just hittat receptet till nyårsaftonens oxfiléfilé med avokadostuvade tryffelmojänger. När jag funderar över vad jag ska göra på nyårsafton så kungör någon att hen nu har planerat sommarsemestern. Jag vet människor som har planerat hela nästa år. Det finns ju inte en människa som lever i nuet. Carpe diem är därmed en lögn.

Naturligtvis hejas det här beteendet på av alla elaka köpmän. Eller om det möjligen är så att det är de som är orsaken till hela beteendet. Alldeles bestämt är det så. Och när jag påstår det så är jag fullt medveten om att jag låter som en riktig 70-talsproggare, men det struntar jag i. Kommersialismen tröttar ut mig obeskrivligt mycket. ”Hallå! Innan ni sätter er framför Kalle Anka – glöm inte bort annandagsrean! Vi öppnar klockan nio på juldagen.” Detta meddelar butiken som dagen före äntligen avslutat sin Black Friday. Ständig rea, det är modellen. En av de livsmedelsbutiker jag brukar handla i sålde sina så kallade julartiklar (glitter, julklappsadresser, tomteluvor) för halva priset en vecka före julafton. Saker och ting är liksom ute redan innan de har hunnit bli inne. Det är i övermorgon innan det är i dag. Är det konstigt att man ständigt har en känsla av att man ligger efter? Är det konstigt att man blir trött?

Julen är en märklig tid. All tid är numera märklig, men märkligast är nog ändå julen. Man drabbas av en oförklarlig medmänsklighet, en medmänsklighet som väl egentligen alltid borde finnas. Det är som om man får för sig att julen är en tid då man kan visa lite barmhärtighet utan att skämmas. Det är ju ändå jul. Naturligtvis är det ett synnerligen ologiskt resonemang, men kanske är denna barmhärtighet ett sätt att kompensera ett dåligt samvete över att man köper en massa presenter till människor som egentligen inte behöver något. Vad vet jag? Men en lika god kålsupare är jag. Häromdagen gav jag en slant till den unga kvinnan som sitter utanför min närmaste Ica-butik. Det kändes bra att göra det. ”Tack, pappa” sa hon. Det kändes däremot inte bra. Jag kände mig gammal och blev dessutom oproportionerligt förargad över att någon uppenbarligen hade lärt henne att kalla män för pappa och kvinnor för mamma. Så insåg jag att jag mycket väl skulle kunna vara hennes pappa. Jag är inte längre trettiotvå år. Då hade det varit orimligt – nu är det åtminstone rimligt. Jag beslöt att hon får kalla mig vad hon vill, men jag vände inte om för att förklara detta för henne. Vad fanns att förklara?

Det absurda är att julen går på tomgång. Den är exakt likadan varje år, har exakt samma ingredienser, exakt samma ritualer. Och det absurda ligger naturligtvis i det faktum att ingenting får ändras, för då blir det fel. Julen ska vara ett slags fast, oföränderlig punkt i tillvaron. Då invaggas vi i en känsla av trygghet. En trygghet på tomgång. Helst ska julen se ut som den gjorde när jag var kanske tio, tolv år gammal. Då var julen en skimrande och trygg och tomgångsfri högtid som luktade barrskog. Då kunde man på julaftonsmorgonen smyga ner till det rum som vi kallade stora rummet (som väl inte var övermåttan stort, men likväl störst), tända granen, sno åt sig en skinksmörgås och ett glas julmust och titta på Jullovsmorgon. Då fanns det svagdricka. Då gjorde dopparedagen skäl för namnet. Då fanns det julfrid. Och fikonen var aldrig slut i livsmedelsbutikerna.

Annonser

Read Full Post »

black-fridayDen här veckan anser jag att den väderansvarige i Sverige snarast borde gå en trettiopoängskurs i hur man bestämmer sig. Det går inte att fortsätta på den inslagna banan med vårlik höstvärme den ena dagen och vinterlik vinterkyla den andra. Vi veta icke hur vi ska klä oss! Vi veta icke vilka skor vi ska plocka fram på kvällen för att snabbt kunna komma iväg till dagens vedermödor morgonen därpå. Men säkert ingår det i en plan där syftet är att göra oss alla till stammande och viljelösa vrak. Kanske är nu tanken att landskapet ska vara snötäckt till strax efter nyår, då våren ska inträda. Kanske är detta inte alls tanken. Man borde åtminstone kunna ringa någon och fråga.

Nå. För att i någon mån införa oss anställda i en tidig julstämning och därmed invagga oss i en form av julvänlighet som med rimlig hushållning skulle kunna räcka ända till påsk, har det traditionsenliga ”jobbets julbord” redan inmundigats under denna vecka 47. Julbord i november! Finns det inga gränser? (Jodå.) Men kanske är tanken god. Kanske är tanken att man därmed på nytt ska hinna bli sugen på julmat lagom till den ljustindrande julaftonen? I så fall godkänns arrangemanget. Det gör det förvisso ändå, ty det var ett utmärkt julbord å utmärkt lokal på Djurgården. Synd bara att bordets håvor alltid får den karaktärslöse att överskatta sitt matbehov. Man orkar inte äta hur mycket som helst, men förnuftet sätts av någon anledning ständigt ur spel när det gäller just julbord. Jag tror att det delvis handlar om konstnärlighet – man vill genom tallriken tillfredsställa sitt estetiska sinne. Det går helt enkelt inte an att lägga en ynklig bit senapssill mitt på tallriken och en potatis och kanske en fylld ägghalva någonstans i periferin. Det ser inte klokt ut. Vår rädsla för tomrummet (den har ett fint namn: horror vacui) gör sig gällande. Jag talar då främst om detta horror vacui som ett konstvetenskapligt begrepp. Då hävdar kanske den som har för vana att invända mot allt att en julbordstallrik alls icke är konst. Men då hävdar jag i min tur att jodå, det är visst konst. Eller åtminstone en konst. En julbordstallrik är en komposition som kräver balans och sillinläggningar i så många färger som möjligt.

Efter detta överflöd satt jag alltså där stinn och lite illamående och kastade blickar på det framförstående glaset med mumma men beslöt att det med största sannolikhet inte skulle låta sig inmundigas. Jag når alltid det stadium då jag mest av allt önskar att det hela ska ta slut. Inte för att det på något sätt är otrevligt, utan helt enkelt för att stinnheten och det lätta illamåendet bara får mig att längta hem till en säng och det tillhörande horisontalläge som den erbjuder. Det ser inte bra ut att exempelvis lägga sig under bordet å restaurangen. Men jag finner det alltid svårt att bryta taffeln och förklara att jag är stinn och lite illamående och längtar efter en säng att sova i. Sålunda sitter jag snällt kvar och inväntar etablissemangets stängningstid. Vilket naturligtvis är fåfängt, eftersom ingen annan utom jag själv är medveten om att etablissemanget stängde för tjugo minuter sedan. Man vill inte vara den som reser sig och kungör att man ämnar göra kväll – eller natt – delvis av rädsla för att ingen ska höra eller alls bry sig om det. Sålunda sitter man kvar med ett, som man tror, fryntligt leende på läpparna. I själva verket är det antagligen snarare en obehaglig grimas. Men tids nog förbleknar minnet av detta tillstånd och underligt nog blir man småningom ånyo hungrig. Någon risgrynsgröt fick jag dock icke.

Under denna vecka 47 har även den så kallade Black Friday infallit. Det är här meningen att det två orden ”så kallade” ska signalera ett visst mått av förakt. Någon frågade vad folk egentligen har emot denna så kallade Black Friday. Är det inte bra att butikerna sänker priserna så att vanligt folk har råd att köpa vad de behöver? Jo, det är klart. Själv passade jag på att köpa både en välbehövlig kavaj och ett par välbehövliga skodon. Risken är möjligen att folk köper vad de inte behöver av bara farten, men i så fall får det väl vara deras problem. Och kanske jordens, eftersom dess – och våra – resurser är begränsade. Nej, mitt förakt handlar inte i första hand om detta. Det rör snarare två andra saker: Dels namnet – Den svarta fredagen. En svart dag kännetecknar i min värld en dag som inte är det allra minsta bra. En svart dag för mänskligheten. Det är med andra ord ett mycket märkligt namn på något som många förmodligen ser som en positiv dag. Dessutom passar åtminstone de svenska butikerna på att ha Black Friday under hela helgen. Och i vissa fall hela veckan. Fredag hela veckan, liksom. En känd bilhandlare har till och med ”Black Friday-veckor”. Det är i dag söndag och morgontidningen har annonser för Black Friday. Hur svårt skulle det vara att döpa om alltihop till Stora novemberrean eller Billiga fredagen eller något annat? För töntigt? Naturligtvis. Vi behåller det amerikanska namnet. Fräckt och fräscht. Coolt.

Men det som förefaller mig verkligt skrämmande är hur extremt snabbt något kan introduceras på bred front och få ett så oerhört starkt genomslag. Det är som om ett dekret har utfärdats av President Mammon: ”Vi har i vår stora vishet beslutat att även Sverige skall ha den genomkommersiella dag som infaller dagen efter Thanksgiving, och denna dags namn skall vara Black Friday. (Vadå? Firas inte Thanksgiving i Sverige? Nå, det får vi ta itu med nästa år. En sak i taget.)” Och likt viljelösa flyn som dras till det stora ljuset så accepterar vi genast detta påfund och inbillar oss kanske till och med att det är en gammal svensk tradition. Jag spårar i detta en brist på kritiskt tänkande, en avsaknad av sund skepticism. Jaha, men det här är ju bara ett oskyldigt kommersiellt jippo! Måhända. Men vad händer nästa gång någon på högre ort bestämmer något som kanske inte alls är lika ”oskyldigt” och drar igång samma effektiva maskineri för att genomföra detta något? Vi är så förfärligt lättledda. Och detta är skrämmande i dessa populistiska tider.

Låter ovanstående förnumstigt? Jag har själv svårt att fördra förnumstighet, men tänker samtidigt att om inte jag idkar förnumstighet så gör någon annan det. Och om det är något jag vet så är det vems förnumstighet jag föredrar. Några förnumstiga frågor på det?

Read Full Post »

Så blev det vår igen. Snabb snösmältning. En redig blöta som tränger in genom de otäta skorna och gör strumporna om inte dyngsura så i alla fall ganska fuktiga. Så går det när man är fåfäng och snål och inte köper fula och våldsamt dyra Gore-Tex-skor. Okej, det där med vår var kanske att ta i lite, men höst då. Med stundlig känsla av vår. Det är ljusbristen som gör det till höst, som liksom avslöjar våren som varande höst. Dock klagar jag inte, utom alltså då strumporna befuktas.

Denna vecka 46 under det femtionde året besöktes jorden av en Supermåne. I vanlig ordning när intressanta och sällsynta himlafenomen visar sig var det mulet. Det är som om vi svenskar alltid måste berövas spännande ting på himlavalvet, men om jag tänker efter så är det förmodligen ibland mulet även över till exempel ett krisdrabbat Grekland eller Matabeleland. Likväl är det lätt att känna sig lite lurad. Det talas vitt och brett om denna Supermåne och fenomenet förklaras i uppskattningsvis hundrafemtio tidningsartiklar och TV-inslag. Och så blir det ett enda stort ingenting. Vilket förvisso inte hindrar ettusenfemhundra amatörfotografer att fabricera och publicera bilder som påstås föreställa denna Supermåne. Eller kanske snarare en Super-mega-bauta-hundragångermerändukansäga-måne. Bara för att de kan. Att de sedan har gjort månen fullkomligt omöjligt och orealistiskt stor bekommer inte betraktarna det minsta. I stället möts dessa bilder av femtontusen kommentarer om hur fantastisk bilden är. Kitsch, tänker jag. Och sen tänker jag att folk kanske gillar det orealistiska. Folk kanske gillar kitsch. Och då får de väl göra det. Något fel är det dock på vårt samhälle. Allt ska på något vis överdrivas och perfektioneras. Det är troligen USA:s fel.

I något som jag har intalat mig är någon form av protest har jag den här veckan försökt få ordning i mitt källarförråd, ett inferno av kartonger och möbler och tavlor. Det är ett smått hopplöst projekt eftersom de där kartongerna innehåller en massa minnen från ett femtioårigt liv. Om man läte bli att öppna kartongerna så kanske det skulle fungera, men det är helt omöjligt. Där ligger fotografier som jag knappt visste fanns. Där ligger gamla brev från diverse företrädesvis amerikanska brevvänner. Där ligger utkast till olika projekt som det aldrig blev något av. Där ligger utkast till projekt som resulterade i något helt annat. Vissa saker är direkt pinsamma, andra lovande. Och ett litet fåtal väcker frågan: ”Har jag verkligen hittat på det här?” Det senare betyder att jag finner det smått imponerande, och kanske till och med klokt. Men så får man väl inte tycka i det här landet. Mest fascinerande är dock att hitta fotografier av sig själv, möta blicken och undra vad som rörde sig i huvudet på den där 20-/30-/40-åringen. Hur såg han på sig själv? Hur såg han på omvärlden? Var gick det fel? Och ibland: Var gick det rätt? Fascinerande.

Men åter till verkligheten. Den här veckan stod det också klart att följetongen Bob Dylan inte kommer till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Gissa om gläfsandet tog fart igen. ”Oförskämt!” ”Han räcker lång näsa åt Svenska Akademien!” ”Tråkmåns!” Jag häpnar över det hat som kommer till uttryck och jag förstår fortfarande inte varför en hel kader av människor av någon anledning känner sig personligt förorättade av att någon som tilldelats ett pris av Svenska Akademien inte bär sig åt som just de förväntar sig. Blev dessa människor lika förorättade när exempelvis Elfriede Jelinek inte kom och hämtade sitt pris? Eller när Harold Pinter uteblev? Varför blev de inte förbannade när Paul McCartney inte kom och hämtade sitt Polarpris, eftersom han just den dagen skulle spela in en musikvideo? (En musikvideo! Jätteviktigt!) Jag vet inte. Det tycks vara något med just Bob Dylan som väcker det här hatet.

Beskedet om det uteblivna besöket levererades tydligen via fax. Detta hade Radio Stockholm mycket roligt åt. ”Fax, liksom. Hallå, 1990-talet! Var fick han ens faxnumret ifrån?” Tja. Antagligen fick han alla kontaktuppgifter som finns till Svenska Akademien från just Svenska Akademien. Och om de nu har en fax, varför skulle det då vara så förfärligt konstigt att använda den? Varför är det löjeväckande? Skrattande letade människorna i studion upp sitt eget faxnummer och sa det för tydlighetens skull även på engelska. Ursäkta? Varför har de själva ett faxnummer om det nu är så uråldrigt? Det förefaller som om självinsikt är en utrotningshotad egenskap.

Förlåt att jag har så svårt att släppa denna följetong, men jag tycker att allt är ganska obehagligt eftersom jag anar klara mobbningstendenser här. Folk uttalar sig om någon som de inte har någon som helst kunskap om. Och denne någon har inte en chans att gå i svaromål. Därmed blir dessa okunniga uttalanden sanning. Känns det igen från andra håll i samhället? Minns någon hur obekväm Bob Dylan såg ut när han kom för att ta emot Polarpriset ur kungens hand? Min teori är att det här inte handlar om dryghet eller oförskämdhet. Det handlar om en form av social fobi som jag sympatiserar mycket med, helt enkelt för att jag känner igen mig själv så oerhört väl. Älskar att ha en publik, men avskyr att mingla och försöka småprata med främlingar. Min teori är inte helt tagen ur luften – så mycket kan jag avslöja. Jag vill därför bara skrika åt alla belackare att hålla tyst. En god regel här i livet är att inte uttala sig om något som man inte har någon kunskap om. Men det blir alltmer sällsynt att folk anammar den regeln.

För att rensa hjärnan, lugna nerverna och försöka bli av med lite frustration, exempelvis över att inte hitta några snygga Gore-Tex-skor, beslöt jag att avsluta veckan genom att gå och åhöra Mozarts Requiem i Storkyrkan i Gamla stan. Att låta sig omslutas av musik i en historisk miljö är något av det bästa den här lilla människan kan göra. Det hjälper i alla fall för stunden. Men det dröjer inte länge förrän irritationen över den påträngande verkligheten växer sig stark igen. Till exempel när jag möts av reklamtexten: ”VAR SKA DU SHOPPA PÅ BLACK FRIDAY?” För det första har ingen med det att göra. För det andra erkänner jag inte tramset ”BLACK FRIDAY”. För det tredje måste jag äta middag nu.

 

Read Full Post »