Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘översättning’

Svensk översättning

Svensk översättning

Fråga: Vad blir man när man blir tillfrågad om att översätta direktsändningar från Metropolitan Opera i New York? Svar: Lätt skräckslagen. Om man nu kan bli lätt skräckslagen. När man ställs inför något obekant och skrämmande så är det ju i allmänhet lätt att säga tvärt nej, men när det samtidigt finns något lockande i det så gör man ofta klokt i att åtminstone undersöka vad det innebär innan avslaget kommer. Eftersom jag är road av klassisk musik och opera, om än ingen finsmakare, så lät det ju spännande. Så vad handlade det om? Skulle jag bli tvungen att rimma och tänka på antal stavelser? Vad gör jag om de sjunger på exempelvis ryska, italienska, ungerska eller tyska? Och det här med direktsändning, innebär det att man måste sitta och simultanöversätta? Så många frågor. Nej, syftet med de här översättningarna visade sig främst vara att ge den svenska publiken en chans att hänga med i handlingen, så det fanns inga krav på att texten ska ”passa” till musiken – eller rimma. Och själva uppdraget utförs genom att ta vägen över en engelsk översättning, densamma som går ut till publiken på Metropolitan via textmaskin. Och texten får man i förväg så att man har gott om tid på sig att hitta rätt formuleringar. Törs man tacka ja då? Jodå, fast med viss bävan. Föreställningarna visas på digitala biografer runt om i Sverige inom konceptet ”Live på bio”. Det innebär att publiken kan vara ganska stor. Och folk som går och ser en operaföreställning, även om det sker på bio, är nog i allmänhet en kräsen och (för att nu vädra mina fördomar ytterligare) bildad publik. Ett uppdrag av den här arten känns därför lite mer kravfyllt och allvarligt än att exempelvis översätta ”Paradise Hotel” eller något annat i samma genre.

Rent praktiskt går det alltså till så att Metropolitan gör en engelsk översättning som jag får mig tillhanda cirka en månad innan det är dags för livesändningen. Texten är noggrant indelad och formaterad så att den följer en viss standard, vilket förstås är viktigt eftersom någon i New York i realtid ska kunna ”trycka fram” texten rad för rad på rätt plats i föreställningen. Min svenska översättning måste därför ha exakt lika många textrader som den engelska, och detsamma gäller naturligtvis för översättningarna till italienska, ryska, portugisiska, spanska etc som sänds ut i respektive land. Det är smått fascinerande att det fungerar – och att allt sker simultant på en massa olika platser i Europa.

Engelsk översättning

Engelsk översättning

Trots att allt är ganska välordnat och genomtänkt så finns det ett stort problem. Vi som normalt sett ägnar oss åt att översätta film eller TV-program är vana vid att se och höra vad det är vi översätter. Men när det gäller Metropolitan-operorna så finns det inget bildmaterial – vi har bara tillgång till själva texten. Man får alltså ibland gissa en aning och hoppas att det blir rätt. I texten kan det till exempel stå: ”You don’t have a sword? Here, take mine.” Alltså: ”Har du inget svärd? Här, ta mitt.” Men på engelska kan ”sword” referera till svärd, värja och kanske även sabel. Eftersom man inte ”ser” handlingen så är det svårt att veta vilket ord man ska välja. Den typen av problem dyker dock upp relativt sällan. Ett långt större problem är att veta vem som sjunger vad. Det är viktigare än man kanske tror, bland annat eftersom det har betydelse för hur rollfigurerna tilltalar varandra. Engelskan har ju den finessen att ”you” kan referera till både ”du”, ett kollektivt ”ni” och den där lite artigare formen av ”ni”-tilltal. Därför kan man plötsligt upptäcka att man har låtit någon tilltala en grupp med ”du” eller att en underdånig tjänare säger ”du” till självaste greven. Ganska lurigt – och kanske något som man som tittare reagerar på.

Hur undviker man då den snårskogen? Det finns två vägar. Man kan först leta upp operans libretto, som lyckligtvis oftast går att hitta på internet. Där framgår vanligtvis vem som sjunger vad till vem. Om librettot är på tyska, italienska, spanska eller franska så går det normalt sett ganska bra att navigera i det. Men om det är på ryska, ungerska eller polska så blir det genast lite svårare. Då får man kopiera in någon textrad på måfå i något dåligt översättningsprogram på internet, försöka få ett sammanhang och sedan leta upp motsvarande parti i den egna översättningen. Ganska tidsödande, men fullt möjligt. Sedan kan man försöka hitta någon filmad föreställning av den aktuella operan, helst med undertext på ett språk som man förstår, och titta på filmen för att hänga med i handlingen och därmed bättre begripa vem som sjunger vad. Lyckligtvis tar man sig sällan alltför stora friheter i olika uppsättningar, även om det händer att man stryker eller kastar om partier efter behag. Då kan det bli lite förvirrat.

Tyskt libretto.

Tyskt libretto

Men det är absolut ett roligt arbete. Det är en fröjd att för en gångs skull få vara lite poetisk och hitta formuleringar som låter vackra på svenska. Kantigheter och alltför moderna ord fungerar helt enkelt inte i opera. Och även om det inte finns några krav på det så tillåter jag mig själv att rimma emellanåt – förutsatt att de har bemödat sig att göra det i den engelska texten. Fast det visar sig ganska ofta att det är ett onödigt slit, eftersom rimmen sällan är särskilt tydliga rent musikaliskt. De liksom bara försvinner i biosalongen. Häromsistens, när jag översatte ”Glada änkan”, fick jag även för mig att lägga energi på att få tre av de mest kända sångerna att både rimma och ha rätt antal stavelser – det vill säga att göra dem fullt sångbara. Det var betydligt svårare än vad jag trodde, särskilt som det var viktigt att hålla sig nära den engelska översättningen också. Men det gick ändå till slut och resultatet blev nog ganska hyfsat. Frågan är dock om det är värt besväret.

Det visar sig nämligen att Metropolitan anlitar en granskare som jämför min översättning med den engelska – och glatt ändrar den om hen anser att den svenska texten glider i väg för långt från den engelska. En ganska absurd åtgärd, med tanke på att den engelska översättningen ofta i sin tur glider i väg ganska långt från librettot för att få till rim och liknande. Och i synnerhet med tanke på att den svenska biopubliken bara hör operan på originalspråket, inte på engelska. Det spelar alltså ingen roll att min översättning kanske ligger närmare originallibrettot – det är den engelska översättningen som betraktas som normen. Jag har inget emot att någon granskar min översättning, men tyvärr görs ibland ändringar av mycket genomtänkta och noggranna formuleringar. Ibland byts uttryck ut mot rena anglicismer, korrekt grammatik byts ut mot felaktig – och emellanåt ändrar man ordföljden men glömmer att ta bort ord som då blivit redundanta. Det är lite tråkigt eftersom man efter ett tag börjar betrakta en text som sin egen, som något man har satt sin prägel på. Ett av de mödosamma rimmen i en av de mest kända melodierna i ”Glada änkan” hade vid visningen massakrerats (och det till på köpet genom en mycket ful särskrivning), vilket ju gör att man tappar lusten för uppgiften en aning. Men samtidigt har jag alltmer kommit att acceptera de där ingreppen – det är Metropolitans show, inte min. Och det är som sagt ett av de absolut roligaste jobb jag har. I kväll ska jag gå och se livesändningen av ”Hoffmanns äventyr”. Det ska bli spännande att se om jag har lyckats göra några sköna misstag.

 

Annonser

Read Full Post »

En gång för länge sedan var jag ganska stolt över att vara undertextare. Det smällde ganska högt att få se sitt namn i TV-rutan eller på biografduken i tre sekunder då och då. Det gick visserligen knappt att leva på den lön jag fick, men det bekymrade mig faktiskt inte jättemycket eftersom jag var övertygad om att jag snart skulle vara så driven att pengarna skulle räcka till något annat än falukorv och makaroner åtminstone en dag i veckan. Det vanliga inom den här branschen är nämligen ett ackordsbaserat arvode – man får en viss summa pengar per översatt minut TV-program eller film. Alltså: Ju snabbare man är, desto mera lön. Det här är naturligtvis problematiskt eftersom noggrannhet inte alls lönar sig. Och således blir kvaliteten lidande. Det är ju lite lustigt, med tanke på att undertexter påstås vara Sveriges mest lästa texter (möjligen efter de små essäerna på mjölkpaketen) och att så fruktansvärt många människor hittar så fruktansvärt många fel i dem.

Följden av dessa dåliga villkor är att undertextaryrket blir ett typiskt ”genomgångsyrke” som man sysslar med ett litet tag tills man inser att det inte går att leva någorlunda drägligt på det. Det gör att det faktiskt är ganska ont om erfarna, drivna undertextare – sådana som inte begår onödiga fel och vet en hel del om vilka språkliga fällor man kan trilla i. Men vad gör det? Det kryllar ju av unga arbetslösa ungdomar som är ”bra på engelska” och har sett alla TV-serier som finns – och som tycker att det här är ett ascoolt jobb. Problemet är bara att många känner sig kallade, men relativt få har vad som krävs för att utföra ett bra arbete. Man kan nämligen vara hur bra som helst på engelska eller något annat språk, men om man inte dessutom är bra på svenska så har man tyvärr inte i yrket att göra. Det kanske kan förefalla vara hårda ord, men de är smärtsamt sanna.

De undertextare som biter sig fast i yrket länge – förhoppningsvis av kärlek till språket – blir desillusionerade, för att inte säga bittra, över att förhållandena inte blir bättre utan snarare hela tiden sämre. Jag har inga siffror att tillgå, men arvodet för undertextning har sjunkit med flera tiotals procent de senaste 12 åren. Låter det vettigt? Inte särskilt, va. Men vad i all världen beror nu det på? Jo, saken är den att TV-kanalerna anser att översättning är ett ”nödvändigt ont” som de helst inte vill betala för. Översättning och text-tv-textning av en stor mängd TV-program kostar naturligtvis mycket pengar, det kommer man inte ifrån. Men eftersom de kommersiella kanalerna är vinstdrivande företag så vill de förstås maximera sin vinst – och då måste de ”onödiga” kostnaderna minskas. Följden blir att översättningsbolagen spelas ut mot varandra och får lämna in de mest prispressade offerter de någonsin kan. Vilket i sin tur innebär att arvodena till undertextarna – längst ner i näringskedjan – måste sänkas för att bolagen alls ska kunna överleva. Då står undertextarna inför valet att antingen acceptera ett sämre arvode eller se sig om efter ett annat jobb. Översättningsbolagen kan därmed ta in nya hugade (oftast unga) förmågor som inte har en aning om vad ett rimligt arvode är – och lära upp dem på en kvart. Mer tid än så krävs inte, för det här jobbet kan nämligen en någorlunda begåvad 14-åring utföra. Eller varför inte en apa? Så där håller det på i en form av ”nedåtgående spiral”, som min gamla lärare i historia kallade liknande situationer. Yrkets status, om man nu bryr sig om sådant, sjunker sakta men säkert och med den också yrkesstoltheten och kvaliteten.

För att göra översättning billigare har vissa översättningsbolag på senare tid börjat använda så kallade EMT-filer. Undertextning innebär inte bara översättning, utan också att man tidkodar texterna – det vill säga att man bestämmer när textremsan ska komma in i bild och när den ska tas ut. Men genom att skicka TV-programmen till speciella tidkodare i låglöneländer så ”slipper” översättarna den delen av arbetet – och behöver därför inte ha lika hutlöst mycket betalt. De behöver ju bara ägna sig åt själva översättningen och möjligen småredigera tidkoderna lite här och där. Problemet är bara att man måste redigera ganska ordentligt för att resultatet ska bli snyggt och tillfredsställande. I vissa fall skulle det inte alls förvåna mig om man får mindre betalt för mer arbete på grund av detta genialiska förfarande. Men… vänta nu. Borde man inte kunna göra översättare fullständigt överflödiga genom att maskinöversätta TV-programmen?! Jag menar, översättningarna kan ju ändå inte bli sämre än vad de är nu. Lugn, lugn. Naturligtvis är de maskinöversatta TV-programmen på väg. I nuläget duger visserligen texterna enbart som ett slags pervers underhållning – för roliga är de. Men datorerna kommer gradvis att ”lära sig” hur idiom och liknande ska översättas. Och då behöver texterna bara korrekturläsas – kanske av högstadieelever som vill ha lite extrajobb? För det kommer inte att finnas särskilt många kvalificerade och erfarna undertextare som har lust att utföra den sysslan. Ursäkta, men det är ungefär som att degradera en mästerkock till att laga Dafgårds djupfrysta färdigrätter i en mikrovågsugn.

En annan fiffig och extremt billig lösning – som redan används av vissa DVD-utgivande företag – är att använda sig av de lustiga människor som har den underliga driften att sitta hemma på nätterna och ”hobbyöversätta” TV-serier och filmer och sedan lägga ut texterna på Internet. De utför ju arbetet helt gratis och vem som helst kan hämta hem de där texterna. Sedan är det en smal sak att lägga in dem på filmer och sälja dem med mycket bättre förtjänst än om man hade använt sig av en professionell översättare. Problemet är bara det att texterna för det mesta är riktigt usla – med några få undantag. En vacker dag ska jag titta igenom min box med första säsongen av serien ”The Tudors” och anteckna alla idiotier som förekommer i textremsorna och som förvandlar denna dramaserie till en komedi. Idiotier av ”översättare” med namn som Robban, Tussan och The Killer. Några efternamn har de tydligen inte. Väldigt seriöst.

Allt det här leder sammantaget till att undertexterna blir sämre och sämre. De som har kompetensen och erfarenheten trängs ut på grund av allt lägre löner, orsakade av att TV-kanalerna inte är intresserade av att betala för kvalitet. Då breder också en farlig attityd ut sig hos översättningsbolagen, nämligen: ”De får vad de betalar för – lägg inte ner någon onödig tid på att göra ett bra jobb.” Språket blir alltså sämre och det finns inte ekonomiskt utrymme för korrekturläsning – och vad skit som helst går ut i sändning. Förutom själva TV-programmen, då. Man bör komma ihåg att många människors språk faktiskt formas av det som de läser på textremsorna. Många invandrare lär sig svenska tack vare text-tv-textning. Många förbättrar sin engelska genom att se översättningen samtidigt som de hör originalspråket. Det brukar plockas fram till en förklaring till att vi svenskar är så pass bra på engelska som vi är. Om kvaliteten på översättningarna sjunker så havererar tyvärr hela den här skutan.

Men det här är ju för all del en attityd som är på frammarsch i hela samhället. Ingenting får kosta något, i synnerhet inget som har med kultur att göra. Översättare ska leva på luft eller helst inte finnas. Och handen på hjärnan, vem behöver översättningar? Alla är ju så fantastiskt bra på engelska numera och det är ju bara ett försvinnande fåtal som ens bryr sig om att ha översättningen påslagen när de tittar på film hemma. Den dåliga översättningen stör ju bara upplevelsen. Översättare är dessutom kanske den enda yrkesgruppen i världen som inte behöver – eller ska – göra ett bra jobb, i alla fall inte om det blir dyrare då. Det är faktiskt inte helt ovanligt att kunder ringer och frågar om de kan få en text billigare om översättaren ”bara översätter lite slarvigt”. Man vill gärna svara: ”Hurså? Vi översätter ju alltid lite slarvigt. Ser du aldrig på TV, människa?”

Så. Nu är jag klar. Men inte mindre bekymrad.

Read Full Post »