Så länge jag kan minnas har jag tyckt att det är roligt att titta på planlösningar, i synnerhet när det gäller slott och herrgårdar. Man kan fundera lite över kring hur man har löst olika problem och hur arkitekten har tänkt. Delvis handlar det också säkerligen om att drömma sig bort en stund. Hur vore det att bo i den där planlösningen? Hur skulle man möblera? Vad händer om man byter plats på olika rums tänkta funktioner? Av någon konstig anledning (som kanske egentligen inte är så konstig) är det alldeles extra roligt att studera planlösningar – och fasadritningar! – över byggnader som aldrig kommit till utförande. Jag tänker senare presentera ett outfört projekt från slutet av 1700-talet på ett väldigt uttömmande sätt, men som en förövning kommer här en liten studie över en aldrig uppförd 1860-talsherrgård.
I Uppsala universitetsbiblioteks digra samlingar finns fyra ritningsblad signerade av arkitekten Johan Erik Söderlund (bild till vänster). Han föddes 1826 och var 40 år när han utförde ritningarna. Han ritade mestadels olika offentliga byggnader, och när han utförde uppdrag för privatpersoner tenderade det att bli hus avsedda för stadsmiljö. Men bladen som jag tänkte presentera här visar en slottsliknande herrgård på landet. Det står klart och tydligt att förslaget gäller egendomen Sanda i Småland, men problemet är att det inte finns någon känd egendom i Småland med det namnet. Åtminstone ingen som har existerat före 1866, året då ritningarna signerades. Jag hittar inte heller någon känd herrgård vid namn Sanda efter 1866. Så var skulle då byggnaden ligga?
Lyckligtvis finns det en ledtråd på ritningarna. Det står nämligen att Sanda tillhörde baron C. Armfelt. Genom lite detektivarbete har jag kommit fram till att det måste röra sig om Carl Gustaf Lars Armfelt (1830-1909) som var kapten i Livgardet (bild till höger). Men hade han en egendom i Småland? Det visar sig i alla fall att han avled i Odensvi socken, nordväst om Västervik, så det verkar ju lovande. En sökning i Herrgårdsdatabasen ger vid handen att Armfelt kom i besittning av herrgården Kulla i Odensvi socken, då han 1864 gifte sig med den tjugoåriga Christina Constance Charlotta Cederbaum (med de imponerande initialerna CCCC!). Hon hade ärvt egendomen efter sin far 1849, när hon var tre år gammal.
Men varför står det då Sanda och inte Kulla på ritningarna? I det av Carl Martin Rosenberg utgivna Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige (1882-1883) finns hela 73 olika platser eller gårdar med namnet Kulla. När man väl hittar fram till ”rätt” Kulla, så finner man att en av gårdarna under säteriet faktiskt heter Sanda. En titt på dagens karta visar märkligt nog att företaget som håller till på Kulla heter Sånda AB – och att en gårdsbeteckning lyder Kulla-Sånda. Alltså Sånda, inte Sanda. Lite märkligt, men det är säkert en dialektal variation. För att krångla till det ännu mer så talar en arealavmätning från 1787 om ”Kulla och Sanna aegor”. Sanda/Sånda kan förstås lätt bli Sanna. Man kan nog i alla händelser vara ganska säker på att herrgården som Söderlund ritade åt baron Armfelt antingen skulle ligga på platsen för gården Kulla – och byta namn – eller placeras där gården Sanda/Sånda låg. Det spelar mindre roll, så länge projektet kan lokaliseras till rätt trakt.
Vad är det då Johan Erik Söderlund har ritat? Något nyskapande och intressant? Nej, det kan man egentligen inte påstå. Man får väl säga att det är en tidstypisk historia – 1800-talets version av ett medeltida, gotiskt slott. Det finns ett antal exempel på svenska herrgårdar och slott som byggdes om eller nybyggdes i en medeltida stil under den här epoken (Stora Sundby, Börstorp, Hjularöd…), och det här är alltså ett projekt i samma anda. Om än aldrig realiserat. Någon anmärkningsvärt stor byggnad var det inte heller tänkt att bli: längden är cirka 27 meter och bredden 9 meter. Till bredden kan räknas två utskjutande flyglar som är cirka 6 meter långa (och ungefär lika breda). Ett jämförelseobjekt som många kanske har ett begrepp om skulle kunna vara Gustav III:s Paviljong på Haga, som är ungefär dubbelt så lång.
Ritningarna avslöjar att byggnaden skulle ha två våningar plus källare och vind. I husets mitt är ett högre, tornliknande parti inritat. Det är fint utsmyckat med bågfriser, ett snedställt rutmönster och kreneleringar. De två huvudfasaderna är prydda med vapensköldar, en på vardera sidan. Det går inte riktigt att avgöra vad det är för vapen, men det rimliga är att det ena ska föreställa det armfeltska och det andra det cederbaumska. Man kan i alla fall skönja att det ena vapnet kröns av en friherrlig krona. Det kan också vara rent dekorativa fantasivapen som kanske var tänkta att ge sken av att byggnaden var äldre än den var – ett sätt att göra den ”aendnu gamblare”, för att låna ett par välkända ord av Verner von Heidenstam.
Det finns ingen text på ritningarna som säger något om vilken sida arkitekten betraktade som framsida respektive baksida. Sidan där de två flyglarna skjuter ut ger tveklöst ett mer monumentalt intryck. Där finns nämligen en mycket utsmyckad veranda, vars tak bildar en balkong för övervåningen. Till verandan leder en dubbeltrappa. De detaljerna gör att den sidan känns mest som en huvudfasad. Problemet är att den enda entrén till huset på den sidan – via verandan – leder rakt in i matsalen. Om det vore huvudentrén skulle man nog förvänta sig någon typ av hall eller mottagningsrum innanför dörrarna.
Den andra fasaden är inte lika utsmyckad och inte lika inbjudande, vilket möjligen skulle kunna tala för att det är baksidan. I det centrala partiet leder en trappa upp till det som ser ut att vara tre fönster, men som möjligen är dörrar. Men om det är dörrar så leder även de rakt in i matsalen! Och om det inte är dörrar – varför finns det då en trappa upp till dem? Den här fasaden har dock två tydliga portar – en i högra och en i vänstra delen av byggnaden. Den vänstra porten leder till en minimal förstuga och en tambur. Med tanke på att de innanför liggande rummen är markerade som ”betjentrum” respektive ”barons rum” så bör det här vara att betrakta som en mer privat entré – som inte gästerna använde. Den högra porten leder till en i alla fall något större förstuga och en tambur – som leder vidare till matsalen. Från förstugan leder också en trappa upp till övervåningen där det finns en större förstuga, en tambur och ett par gästrum. Alltså borde det här vara huvudentrén, och därmed också husets framsida. Det som förbryllar en aning är portens relativt blygsamma utformning och ganska undanskymda placering. Vi tenderar att vilja se en centralt placerad och tydlig huvudentré på en herrgård.
Den vänstra delen av herrgården har alltså en privat karaktär, vilket gäller båda våningarna. Invid ”barons rum” finns en garderob (klädkammare) med en spiraltrappa som leder upp till övervåningen. I den här delen av bottenvåningen finns också ett större förmak som leder till den stora matsalen. Den är genomgående, och går alltså tvärs genom huset. På ena sidan av matsalen finns ett skänkrum och på andra sidan ett serveringsrum, som ligger i direkt anslutning till köket. Längst ut i den högra flygeln hittar vi två pigkammare.
På övervåningen ligger i den vänstra delen en barnkammare, en sängkammare och ett toalettrum. Förekomsten av ett toalettrum (som inte ska förväxlas med ett avträde!) i anslutning till sängkammaren gör att jag misstänker att sängkammaren var avsedd för frun i huset, inte en barnsköterska. I den här delen av huset finns också en stor garderob och ett kabinett. Från båda dessa rum kan man nå salongen, som ligger i husets mitt. Den är lika stor som, och ligger rakt ovanför, bottenvåningens matsal. I övervåningens högra del finns, som tidigare påpekats, ett par gästrum, men även ett rum som bär beteckningen ”atelier”.
Uppenbarligen var bara den högra delen av källarvåningen tänkt att användas. I anslutning till bottenvåningens kök finns en trappa som leder ner till iskällare, vinkällare, matkällare och rotkällare (för lagring av t.ex. äpplen, potatis, rovor och kål).
Vindsvåningen finns det ingen ritning över. Att döma av exteriörritningarna skulle vinden knappast heller ha varit möjlig att använda till något vettigt, om man bortser från utrymmet i det tornliknande mittpartiet. Där skulle man i alla fall ha kunnat stå upprätt. Vinden kunde nog på sin höjd ha kunnat användas som förråd. Uttjänta möbler och liknande har alltid haft en tendens att hamna på vinden.
Arkitekt Söderlund har ritat en, såvitt jag kan bedöma, ganska funktionell herrgård med en genomtänkt planlösning. Det enda som förvånar lite är alltså att entréportarna liksom har fösts åt sidan och inte är placerade där man vill att de ska vara. Å andra sidan fick han på det här viset till en genomgående matsal i husets absoluta centrum. Det finns också förvånande få lokaler för tjänstefolket, men dels kan planen ha varit att de skulle bo i andra hus på gården – och dels kanske det armfeltska hushållet inte var särskilt stort.
Så har vi frågan om var huset var tänkt att ligga. Jag kan inte hitta några uppgifter om att det skulle ha funnits någon större mangårdsbyggnad vid Sanda (Sanna, Sånda). Allt pekar på att Kulla var huvudgården, vilket för all del inte behöver betyda att det var där Armfelt hade tänkt bygga sin herrgård. Men finns det inga fotografier av Kulla som kan ge några ledtrådar? Jo, det gör det. Bilden ovan (lånad från sockenbilder.se) visar en egendomligt asymmetrisk byggnad. Man får helt klart en känsla av att den är tillbyggd i omgångar allt eftersom nya behov har uppstått. Och nu kommer vi till det intressanta: Är inte skorstenarna på en del av byggnaden väldigt lika skorstenarna på Söderlunds ritningar? Och är det inte så att höjden och bredden på just den delen av byggnaden stämmer rätt väl överens med huset på ritningarna?
Kan det vara så att herrgården trots allt uppfördes? Ja, så skulle det faktiskt kunna vara. Men i så fall modifierade man ritningarna något, eller också revs den tornliknande mittdelen vid någon av de ombyggnationer som så tydligt har gjorts. Och så har man stegvis förvanskat den strikt symmetriska byggnaden. I dag tycks bara den villaliknande byggnadsdelen längst till höger på fotografiet finnas kvar. Så även om Söderlunds herrgård möjligen faktiskt kom till utförande så är den borta i dag. Annars hade den varit en värdig representant för den här medeltidsvurmande epoken i svensk och europeisk arkitekturhistoria.
Men. Av någon anledning gick man ut och försökte hitta en köpare, vilket faktiskt lyckades. Man måste säga att det var en bedrift i en tid då de allra flesta skydde den här typen av överdimensionerade byggnader som pesten. Köparen var dock en excentrisk miljonärska vid namn Violet Van der Elst, så det kanske förklarar saken. Hon ägnade sig gärna åt seanser och samlade på böcker om det ockulta, men samtidigt drog hon in elektricitet i slottet och moderniserade det även på andra sätt. Men så kom andra världskriget och slottet ställdes på nytt till militärens disposition – och när kriget var över hade ägarinnan tröttnat på huset. Hon sålde det billigt till Jesuitorden efter att ha sålt en stor del av inventarierna på auktion.
Jesuitorden använde i sin tur slottet fram till 1966, då det hyrdes ut till Stanford University i Kalifornien för att helt enkelt användas som filial för elever som ville studera utomlands. Bara fyra år senare började universitetet i sin tur hyra ut slottet till University of Evansville i Indiana. Men användningsområdet förblev detsamma. 1978 köptes slottet av en privatperson med syfte att fortsätta uthyrningen till Evansville – bara för att ytterligare åtta år senare skänka det till universitetet. Slottet har kanske förlorat något av sin ursprungliga magi, men det står i alla fall kvar. Och jag hoppas att studenterna förstår att uppskatta sin studiemiljö.
1895 lämnade Märta von Aken våningen i Stockholm och bör väl då ha bosatt sig i villan på Lilla Sjögetorp i väntan på att slottet skulle bli inflyttningsklart, vilket det blev 1897. Vissa källor menar att slottet var en kopia av en borg vid Rhen, men den uppgiften kan man nog ta med en nypa salt. Visserligen hade det i viss mån karaktär av medeltidsborg, men Lilla Sjögetorp var i det avseendet inte unikt i det sena 1800-talet och någon specifik förlaga kan knappast utpekas. Därtill finns det klara renässansdrag i arkitekturen. Men det gör förstås inte byggnaden mindre ståtlig.
Till slut tycks ägarna, familjen von Mecklenburg, inte ha sett någon annan råd än att utplåna Märta von Akens slott från jordens yta. Den tidigare nämnde Harald Ottosson fick en dag i mars 1975 ett tips om att något skulle hända vid Lilla Sjögetorp. Han tog med sig en fotograf och fick bevittna hur man hällde ut dieselolja på parkettgolven och sedan tände på. Brandkåren var förvarnad, men allmänheten hölls okunnig om vad som skulle ske. Antagligen för att undvika protester. Det som återstod efter branden raserades med hjälp av en grävskopa. Så lätt försvinner en egensinnig kvinnas dröm.
elbrundino 