Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Hjularöd’

Harlaxton_Manor_Morris (2)

Harlaxton Manor.

Det kan vara intressant att fråga sig varför ett slott eller en herrgård har fått ett visst utseende. Ofta har man säkerligen helt enkelt valt en stil som för tillfället är populär. Men i vilken grad har godsägaren bestämt hur byggnaden ska se ut, och i vilken grad har en arkitekt eller byggmästare fått bestämma? Det tillhör nog ovanligheterna att godsägaren inte åtminstone har dragit upp vissa riktlinjer och haft vissa synpunkter på utseendet, men det finns helt klart fall där han eller hon har varit mycket involverad i planerna. Kanske till och med i så hög grad att arkitekten inte alls har fått utlopp för sin kreativitet. Hjularöd i Skåne och Tjolöholm i Halland kan tjäna som två svenska exempel på projekt där byggherrarna har varit mycket viljestarka. Därmed inte sagt att arkitekterna i de fallen behandlades som simpla verktyg för att nå ett mål, men de fick nog anpassa sig en hel del.

Om vi går till England så hittar vi ett annat intressant exempel, nämligen Harlaxton Manor, beläget tre mil öster om Nottingham. Man vet nämligen att byggherren med det lite märkliga namnet Gregory Gregory besökte en rad renässansslott både i England och utomlands för att hämta inspiration när han fick för sig att uppföra en ny huvudbyggnad på sitt gods på 1830-talet. Han såg dessutom till att detaljer av den gamla huvudbyggnaden ritades av. Även teckningarna skulle tjäna som inspiration till den nya byggnaden.

Harlaxton (2)

Det gamla Harlaxton Manor.

Byn Harlaxton kan spåras tillbaka till det sena 1000-talet, men man vet inte så mycket om den äldsta historien. På 1340-talet tycks dock byn och godset ha ägts av en Edmund de Swynford. Det anges nämligen att denne uppförde en herrgård då. Den låg i direkt anslutning till själva byn, för säkerhets skull omgärdad av en vallgrav. I vissa källor hävdas det i stället att huset var från början av 1600-talet, men det har säkerligen att göra med att den dåvarande ägaren, Daniel de Ligne, byggde ut herrgården omkring 1620. Han var flamländare och hade flytt från religionsförföljelserna eftersom han var kalvinist. Godset ärvdes sedan inom släkten de Ligne till 1738, då det genom giftermål tillföll juristen George Gregory. Eftersom familjen Gregory även ägde ett par andra egendomar så lämnades Harlaxton Manor från och med 1775 mer eller mindre åt sitt öde.

Men så ärvdes egendomen 1822 av Gregory Gregory (1786-1854), som av någon anledning beslöt att uppföra ett nytt och grandiost slott. Det skulle inte ligga på den gamla herrgårdens plats, utan en bra bit därifrån, och därmed också helt avskilt från byn. Hans vision var att bygga ett slott i antingen elisabetansk stil eller Jakob I:s stil, men slutresultatet blev snarare en blandning av båda, dessutom med inslag av barock. Faktum är att man senare har kommit att kalla just den här mixen för Jacobethan style. Man kan även säga att Harlaxton blev stilbildande och fick ett antal efterföljare.

2019-03-16 19_22_33-Montacute House Postcard #6, M017 _ eBay (3)

Montacute House – en av förebilderna till Harlaxton Manor.

Själva bygget kom inte igång förrän 1832, men tycks ha börjat planeras redan tio år tidigare. Som redan nämnts gjorde Gregory Gregory ett antal ”inspirationsresor” till alldeles äkta engelska och utländska renässansslott. Man vet att han besökte bland annat Longleat, Hardwick Hall, Montacute House, Wollaton Hall och Hatfield House i England. Och det skulle förvåna mig mycket om han inte besökte Chambord i Frankrike. Under 1820-talet bodde han under längre perioder i Italien och Frankrike. Resorna på kontinenten var också gyllene tillfällen för inköp av konst, möbler och böcker, som fraktades hem till England. Förberedelserna för nybyggnationen pågick alltså ganska länge och jag inbillar mig att Gregory visste exakt vad han var ute efter.

Men en arkitekt behövde han, och det fann han i Anthony Salvin, som bland annat varit involverad i ett antal restaureringsprojekt. Men också i nybyggen, mest i tudorstil. Av någon anledning avpolletterades Salvin 1838 när själva huvudbyggnaden var färdigbyggd. Han ersattes av William Burn, som fick ägna sig åt flyglarna och ekonomibyggnaderna. Men även interiörerna anses vara ett verk av Burn. Tyvärr avled Gregory Gregory 1854, ungefär ett år innan slottet förklarades vara helt färdigt. Men han hann lyckligtvis ändå bo i huset från 1849 till sin död, även om han bara använde ett fåtal rum.

Chambord2

Chambord i Loiredalen.

Slutresultatet blev en ganska märklig historia. Inspirationen från engelsk renässans är tydlig om man ser till grunddragen, men slottet präglas av en viss rörighet som får mig att tänka på Chambord. Det är liksom lite för mycket av allt. Men det är fortfarande en mycket anslående byggnad, och faktum är att det finns något lockande i den där rörigheten. Man vill gärna gå på upptäcktsfärd och kanske få en inblick i byggherrens tankevärld.

Vad hände sedan? Ett par år efter Gregorys död revs den gamla herrgården, men man hade redan tidigare flyttat en trädgårdsportik därifrån till det nya slottet. Och vid rivningen räddade man entrépartiet – som i dag är inlemmat med ett hus i byn. Medeltidshusets läge avslöjas av att vallgraven ännu är synlig. Det nya slottet blev kvar inom släkten Gregory, men intresset för det var ganska svalt. Ibland var slottet bebott, ibland inte. Under första världskriget uppläts det till flygvapnet och parken användes som övningsfält. Det tycks ändå som om slottet klarade sig undan större skador. Men 1935 såg det ut som om Harlaxton Manors öde var beseglat. Philip Pearson Gregory bestämde sig för att flytta därifrån och anordnade auktion på allt som han inte kunde eller ville ta med sig. Planen var att riva slottet.

Harlaxton Manor 3 (3)Men. Av någon anledning gick man ut och försökte hitta en köpare, vilket faktiskt lyckades. Man måste säga att det var en bedrift i en tid då de allra flesta skydde den här typen av överdimensionerade byggnader som pesten. Köparen var dock en excentrisk miljonärska vid namn Violet Van der Elst, så det kanske förklarar saken. Hon ägnade sig gärna åt seanser och samlade på böcker om det ockulta, men samtidigt drog hon in elektricitet i slottet och moderniserade det även på andra sätt. Men så kom andra världskriget och slottet ställdes på nytt till militärens disposition – och när kriget var över hade ägarinnan tröttnat på huset. Hon sålde det billigt till Jesuitorden efter att ha sålt en stor del av inventarierna på auktion.

Harlaxton Manor (4)Jesuitorden använde i sin tur slottet fram till 1966, då det hyrdes ut till Stanford University i Kalifornien för att helt enkelt användas som filial för elever som ville studera utomlands. Bara fyra år senare började universitetet i sin tur hyra ut slottet till University of Evansville i Indiana. Men användningsområdet förblev detsamma. 1978 köptes slottet av en privatperson med syfte att fortsätta uthyrningen till Evansville – bara för att ytterligare åtta år senare skänka det till universitetet. Slottet har kanske förlorat något av sin ursprungliga magi, men det står i alla fall kvar. Och jag hoppas att studenterna förstår att uppskatta sin studiemiljö.
2019-03-16 20_28_21-Postcard Lincolnshire_ Grantham Harlaxton House tint 1912 Needham _ eBay (2)

Annonser

Read Full Post »

Högsjö-Gård-2

Högsjö gård. Vykort.

Ungefär halvvägs mellan Vingåker och Brevens bruk i Södermanland ligger Högsjön. Vid den västra stranden ligger Högsjö, en gård med anor från 1300-talet. Huvudbyggnaden uppfördes på 1730-talet, då släkten Rålamb ägde gården, men byggdes om och till av Frans Gustaf von Aken i början av 1860-talet. Högsjös historia är säkert nog så intressant, men det jag tänkte skriva några ord om är något annat. Vi ska bege oss tvärs över sjön till den östra stranden. Där hittar man nämligen resterna av en spännande byggnad och minnet av en kanske lite speciell kvinna med nära anknytning till Högsjö gård.

märta

Märta von Aken (1859-1935)

Den nyss nämnde Frans Gustaf von Aken (1824-1863) ärvde Högsjö efter sin far 1848. Han var gift med Ebba, född Lagerqvist (1828-1889). De hade två döttrar, Sigrid (född 1852) och Märta (född 1859). Strax efter ombyggnaden av Högsjö avled Frans Gustaf bara 39 år gammal på resa i södra Frankrike. Gården ärvdes av båda döttrarna, men när den då 19-åriga Sigrid 1871 gifte sig med baron Axel von Mecklenburg löste hon ut sin syster från gården. Högsjö ägs fortfarande av ätten von Mecklenburg. Men hur gick det då för den yngsta dottern, Märta? Hon slogs sig ner tillsammans med sin mamma i en våning på Blasieholmen i Stockholm, men köpte sig två egendomar för eget bruk: Mörby gård nära Odensbacken i Närke – och ett landområde vid Högsjöns östra strand, Lilla Sjögetorp.

Vid Lilla Sjögetorp lät hon uppföra en villa nere vid strandkanten, men det verkar som om hon inte var riktigt nöjd med det. Hon hade uppenbarligen ganska gott om pengar och bestämde sig för att bygga ett alldeles eget drömslott! Det skulle ligga på en höjd så att hon fick god utsikt över både sjön och barndomshemmet Högsjö gård. Enligt ett flertal källor anlitade hon en av dåtidens stora arkitekter, Isak Gustaf Clason, för uppdraget. Jag blev lite förvånad när jag hörde talas om det. Eftersom jag har haft anledning att specialstudera Clason så borde jag ha hört talas om projektet Lilla Sjögetorp. Men det hade jag inte. I en artikel från 1996 anger dock journalisten Harald Ottosson att slottet i själva verket ritades av arkitekten Bror Almquist (1864-1940), mest känd som kyrkoarkitekt. Sammanblandningen är dock lätt att förstå eftersom Almquist var anställd på Clasons arkitektkontor fram till tiden för Lilla Sjögetorps tillkomst, men också för att det färdiga slottet erinrar ganska mycket om några av Clasons egna projekt. Här kan nämnas Lejondal i Uppland, Hjularöd i Skåne och Ulvaklev i  Västmanland.

Sjögetorp21895 lämnade Märta von Aken våningen i Stockholm och bör väl då ha bosatt sig i villan på Lilla Sjögetorp i väntan på att slottet skulle bli inflyttningsklart, vilket det blev 1897. Vissa källor menar att slottet var en kopia av en borg vid Rhen, men den uppgiften kan man nog ta med en nypa salt. Visserligen hade det i viss mån karaktär av medeltidsborg, men Lilla Sjögetorp var i det avseendet inte unikt i det sena 1800-talet och någon specifik förlaga kan knappast utpekas. Därtill finns det klara renässansdrag i arkitekturen. Men det gör förstås inte byggnaden mindre ståtlig.

Slottet innehöll ett tjugotal rum, plus en källarvåning som delvis var utsprängd ur klippan. Interiören var påkostad. Golven var belagda med ekparkett och vissa rum hade ekpaneler. Mest påkostad tycks Stora salongen ha varit, vilket ju är förståeligt. Där fanns en stor öppen spis i marmor och kalksten. Utanför salongen fanns en stor terrass som fungerade som en förlängning av rummet – särskilt som salongens fönster gick från golv till tak. Men det kanske intressantaste med interiören är att den pryddes av stuckdetaljer och dörröverstycken som kom från Gustav III:s 1892 rivna operahus i Stockholm.

Sjögetorp3

Lilla Sjögetorp

Märta von Aken tycks ha varit en lite speciell person, i alla fall om man ska tro på de uppgifter som finns om henne. Det påstås till exempel att hon lät uppföra sitt slott på den plats där hon fick sin första kyss – av en ståtlig löjtnant. Andra menar att hon ville ha ett slott där hon kunde invänta en furstlig friare, som dessvärre aldrig kom. De foton som finns av henne visar en vacker kvinna som inte borde ha saknat friare, men kanske var det ingen som riktigt dög? Det är förstås svårt att säga, och det kanske inte heller har så stor betydelse. Till en början ska hon ha haft ganska många bjudningar på Lilla Sjögetorp, och därtill ganska gott om tjänstefolk. Men hennes entusiasm för sällskapslivet avtog gradvis och hon tycks ha levt ett alltmer stillsamt liv med allt färre människor omkring sig, måhända för att hon led av ganska svår bacillskräck. Hon avled 1935 efter att ha drabbats av ett slaganfall och begravdes vid Högsjö gårdskapell.

Vad hände då med slottet? Efter Märtas död stod det kvar intakt, men oanvänt. Under andra världskriget hyrdes Lilla Sjögetorp av Nationalmuseum. Då plockades de värdefullaste inventarierna bort eftersom det lite undanskymda och tomma slottet var tänkt att användas som evakueringsplats för statliga konstverk om kriget skulle nå Sverige. Så blev det ju aldrig, och slottet fortsatte att stå oanvänt. Ett visst naturligt förfall var förstås oundvikligt, men det påskyndades av ett flertal inbrott med vandalism som följd. 19 april 1961 rapporterar Svenska Dagbladet om en omfattande förödelse då ”innerdörrar har brutits upp, fönsterluckor slitits bort från sina platser och slängts på golvet tillsammans med papper och gamla fotografier som rivits ur sina ramar på slottets väggar”. Och vidare: ”I biblioteket, som tidigare motstått inkräktare, har böcker och tidningar spritts ut över golvet.”

Sjögetorp i lågorTill slut tycks ägarna, familjen von Mecklenburg, inte ha sett någon annan råd än att utplåna Märta von Akens slott från jordens yta. Den tidigare nämnde Harald Ottosson fick en dag i mars 1975 ett tips om att något skulle hända vid Lilla Sjögetorp. Han tog med sig en fotograf och fick bevittna hur man hällde ut dieselolja på parkettgolven och sedan tände på. Brandkåren var förvarnad, men allmänheten hölls okunnig om vad som skulle ske. Antagligen för att undvika protester. Det som återstod efter branden raserades med hjälp av en grävskopa. Så lätt försvinner en egensinnig kvinnas dröm.

***
Uppgifter hämtade bland annat från Harald Ottossons artikel ”Lilla Sjögetorp” i Sörmlandsbygden 1997.

Read Full Post »