Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Expressen’

imgp8923Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Det är klart att jag inte kan låta det passera obemärkt. Som någorlunda litteraturintresserad och dessutom samlare av dedikationsexemplar så satt jag beredd för att dels, förstås, höra vem årets pristagare skulle bli, och dels för att snabbt som sjutton inhandla ett signerat exemplar av någon av pristagarens böcker. Priset går nämligen snabbt upp när en författare får Nobelpriset. Så fungerar världen. Men tji fick jag. Faktum är att jag under bråkdelen av en sekund inte ens riktigt förstod vad Sara Danius sa för namn. Ett mycket överraskande val. Jag är förvisso jävig och har följt Bob Dylan i 35 år, om än inte slaviskt, inte som de där människorna som analyserar varenda textrad och vartenda låtval på konserter. Den typen av idoldyrkan i vuxen ålder ser jag tvärtom som lite pinsam. Men även om jag inte skulle ha varit jävig så törs jag påstå att jag skulle ha blivit förvånad över den reaktion som beskedet möttes av. Många blev glada, men lika många tycktes bli förbannade.

Vad beror nu det på? Ja, för det första verkar det som om många inte riktigt kan acceptera att något som inte är skrivet för att tryckas i en bok är litteratur. Med andra ord skulle alltså sånglyrik inte kunna vara litteratur, eftersom den är tänkt att sjungas. Karin Olsson i Expressen menar till exempel att Svenska Akademien ”förfuskar /…/ sin fina tradition av att värna det skrivna ordet”. Hon får det att låta som om en sångpoet inte skriver sina ord. Vad är det som säger att orden inte är skrivna som dikter innan de förses med musik? Varför skulle inte noga utmejslade textrader som fästs på papper vara skrivna ord? Om man tänker på det viset så gör man ett medvetet, snävt och faktiskt trångsynt val: Litteratur är bara böcker. Litteratur är bara sådant som kan säljas i bokhandeln. Men sångtexter kan ges ut i bokform och läsas som poesi. Det har skett med Bob Dylans texter åtskilliga gånger. Är det fortfarande inte litteratur?

Andra tycks gå vilse i vad Bob Dylan får pris för. Nobelpriset i litteratur är inte ett musikpris. Det är inte heller ett pris som man tilldelas för att man har en vacker röst. Men det verkar vara lite svårt att skilja sakerna åt, att döma av reaktionerna. Någon undrar syrligt om priset nästa gång ska gå till Thomas (sic!) Ledin eller Nicklas (sic igen!) Strömstedt. Nej, det ska det förstås inte, även om det säkert finns någon som tycker att de två herrarna skriver superpoetiska texter (”Man måste gill-a läget, gill-la-la-la-la läget!” som Tomas Ledin sjunger). Någon försöker lyssna efter kvaliteter i Bob Dylans texter men stänger av för att hen inte står ut med Dylans röst. Ska man alltså inte kunna läsa en författare eller en poet för att man inte uppskattar dennes röst? Jag förstår inte riktigt.

Åter någon annan meddelar att hen inte orkar läsa en text av Bob Dylan för att den är för lång. Hur ska man då kunna bedöma om han är en värdig pristagare eller inte? ”Den här boken har alldeles för många sidor. Dålig bok. Dålig författare.” Ska det kanske vara poesi som ryms i en enda mening för att man ska orka ta till sig den? ”Låt mig sitta i ditt minne, på en liten pinne”, kanske? Är det också för långt?

Andra, som tycker illa om Dylans röst, förmår inte koppla bort rösten och läsa texterna fristående. Och någonstans tycker jag att det är okej. Man måste inte. Men det är helt galet att uttala sig om den litterära kvaliteten i något som man inte orkar ge en chans. Det förefaller till och med som om de som ogillar Svenska Akademiens beslut är människor som redan sedan tidigare ser rött bara Bob Dylans namn nämns. De har bestämt sig. Kanske törs jag till och med sticka ut hakan och påstå att de inte bryr sig särskilt mycket om litteratur, men ändå blir förbannade när någon som de från början inte gillar får detta illustra pris.

En annan reaktion är att det är ett ”gubbigt” val och att Bob Dylan inte har någon relevans i dagens samhälle. Musikjournalisten Per Sinding-Larsen menar till exempel att det är ett konstigt val just nu, med tanke på hur världen ser ut och med tanke på att Bob Dylan håller en låg profil politiskt och inte uttalar sig i brännande frågor. Märkligt nog har det de senaste dagarna gnällts på att valen av pristagare (även till Fredspriset) numera alltid präglas av politik. Folk är liksom aldrig nöjda. Så vitt jag vet har väl inte en nobelpristagare något krav på sig att vara politisk? Skön litteratur kan handla om så mycket annat, kan ha så många andra egenskaper och kvaliteter. Den måste inte beskriva hur hårt livet är i en afrikansk fattig by eller hur korrupt ett samhälle i exempelvis Ukraina är.

Kärnpunkten är naturligtvis: Är Bob Dylans texter poesi? Är det litteratur? Ja, jag vill hävda det. Allt håller förstås inte litterär kvalitet, men det kanske man inte kan vänta sig av någon som har skrivit många hundra texter. Det finns en del märkligheter:

The woman that I love she got a hook in her nose
her eyebrows meet, she wears second hand clothes
She speaks with a stutter and she walks with a hop
I don’t know why I love her but I just can’t stop

Hm…? Men väldigt mycket är alldeles bedårande och flödar över av bilder som förmodligen betyder olika saker för var och en som läser och i någon mån förstår dem. Och återigen, varför skulle inte en låtskrivares texter vara poesi? Varför skulle det finnas något slags vattentätt skott mellan poesi och sångtexter? Det finns några musiker som skriver alldeles ypperliga texter som fungerar utmärkt fristående. Leonard Cohen är en (han började som författare och poet). David Sylvian är en annan (hans bok med texter, Trophies, är en av de finaste poesisamlingar jag vet). Är poesi som sedan tonsätts plötsligt inte längre litteratur? Självklart måste var och en själv avgöra om texterna är poesi eller inte, och därmed om de är att betrakta som litteratur eller inte. Skönheten ligger som man brukar säga i betraktarens öga. Men jag känner någonstans att Svenska Akademien nog är tillräckligt kompetent på området för att fatta det här beslutet. Var och en får tycka vad han eller hon vill. Det är okej. Men man kan som sagt inte avfärda något innan man har gett det en chans eller på fel grunder. Det blir bara konstigt.

 

 

Read Full Post »

En gång i tiden skulle varenda unge bli antingen artist eller ”jobba med nåt inom media”, men uppenbarligen är det med yrkesval som med allt annat – det går i cykler. Numera vill kidsen i stället ”göra skillnad”. Jag tror att det betyder att man vill jobba med något där man på ett eller annat sätt hjälper människor. Eller kanske räddar djur eller växter. Jag är dock inte alldeles säker på att det handlar om någon sorts plötslig idealistisk strömning – det kan mycket väl vara en ren modenyck. Nå, det är inte min mening att klanka ner på människor som vill göra världen till en bättre plats – all heder åt dem. Eftersom jag är en ärkekonservativ språkfascist så är jag som vanligt ute efter den språkliga aspekten.

Jag antar att jag inte är den ende som plötsligt ser uttrycket ”göra skillnad” stup i kvarten. Det är som om en enorm göra skillnad-bomb har briserat och kastat sina beståndsdelar över hela Sverige. För ett tag sedan hade Svenska Kyrkan en annonskampanj där de undrade om man ville göra skillnad. Och nyligen avslutade SL en kampanj för sin trygghetstelefon där de stolta kungjorde att man ”gör skillnad” om man ringer det där trygghetstelefonnumret. Naturligtvis vet jag att det är engelskans ”make a difference” som spökar, men hur i all världen kan det komma sig att vi plötsligt ”behöver” det uttrycket  när vi har klarat oss utan det hittills? Visst, vi har haft det i svenskan tidigare, men då i en bestämd betydelse, nämligen att det gör/inte gör någon skillnad om jag gör si i stället för så. Men det här är en ny betydelse. På sätt och vis är det fascinerande att det har fått ett så brutalt genomslag – man kan ju inte låta bli att undra hur det har gått till.

Bortsett från att det – i mitt tycke – handlar om ett onödigt inlån så får jag rysningar av att det liksom inte finns något att ställa det i relation till. Man kan hjälpa hemlösa, man kan göra en insats för att rädda jättepandan, man kan vara volontär inom vården, lämna bidrag till Amnesty eller vara frivilligbrandman, men nu springer folk omkring och vill ”göra skillnad” lite allmänt så där. ”Vad gör du på fritiden, då?” ”Jag gör skillnad.” Det saknas en bestämning, en precisering. Men det är tydligen populärt med sådana uttryck och ord nu. Samma sak gäller ju det ohyggligt fula ”lämna” som jag berört tidigare. ”Han bara reste sig upp och lämnade.” ”De är nu utslagna ur tävlingen och får lämna.” Lämna vad? Det kommer inte att dröja länge förrän ”göra skillnad” kommer att vara helt och hållet synonymt med ”hjälpa” eller ”göra en insats”. Som i: ”Jag kan inte simma! Jag drunknar! Gör skillnad, någon! Gör skillnad!”

Det finns ett annat modeuttryck med exakt samma problem. Av någon anledning verkar knappt någon i min bekantskapskrets ha lagt märke till det, eller också är det jag som är överkänslig, men plötsligt ska alla ”förhålla sig” till saker och ting. Om boräntan stiger så ska vi förhålla oss till det, om någon kommer rusande med en yxa och vill mörda mig så ska jag förhålla mig till det, om du missar bussen så  måste du förhålla dig till det. Vad i all världen menas? Kanske är det även här ett inflytande från engelskan, men det känns inte lika självklart som i fallet med ”göra skillnad”. Problemet är som sagt att det saknas en precisering. ”Nej, nu måste jag förhålla mig till det här.” Vad betyder det? Absolut ingenting. Det är ett uttryck som liksom saknar motstånd – det är jämförbart med att gripa efter ett trappräcke som inte finns. Som att äta luft. Som att lyssna på Robert Wells. Varför inte säga reagera, acceptera, vidta åtgärder…? Nej, man ska lite tafatt ”förhålla sig” till problemet eller vad det nu kan vara.

Ska vi ta ett till ord på samma tema? Okej, här kommer det: världsklass. Det är ett ord som används till döds av musikrecensenter, sportjournalister och framför allt politiker i Stockholms kommun. Men vad betyder det egentligen? Jag kan köpa att det används inom idrotten. Om en sprinter är i världsklass så är han naturligtvis bäst i världen – eller åtminstone en av de allra bästa. Där finns det ett mätbart resultat att peka på. Men kan Expressen verkligen skrika ”VÄRLDSKLASS, BOSSEN!” på löpsedeln när Bruce Springsteen har spelat på ett fullsatt Ullevi? Det är ju liksom ingen tävling. Det finns ingenting att mäta, möjligen bortsett från antal personer i publiken, biljettpris, konsertlängd eller decibeltal. Men det är knappast det som avses. Det är väl närmast någon sorts diffus känsla hos recensenten som får honom (ty det är en han, tro mig) att skrika ”VÄRLDSKLASS”. Det är ett totalt urvattnat och intetsägande begrepp i sammanhanget.

Men värst är alla dessa politiker som använder detta märkliga begrepp för att legitimera både det ena och det andra. Stockholms kommun har till och med något som kallas ”Vision 2030 – ett Stockholm i världsklass”. Men vad menas med det? Hur definieras en stad i världsklass? Världsklass i relation till vad? Nu vet vi ju att politiker helst vill att Stockholm ska bli en världsstad i paritet med New York (ja, allra helst en kopia av New York), men det är en annan diskussion. Världsstad, förresten… Det måste väl vara en stad som ligger i världen? Ännu ett märkvärdigt tomt begrepp. Jag undrar om inte priset tas när det gäller utvidgningen av begravningsplatsen vid Bromma kyrka: ”Här bygger vi en kyrkogård i världsklass.” Smaka på det. Visst är det nästan så att man vill lägga sig ner och dö genast så att man får veta vad det handlar om? Fast vad skulle det tjäna till? Jag är helt övertygad om att det inte betyder ett endast dugg.

Read Full Post »