I ett radioprogram som jag av tradition lyssnar på frågade plötsligt en av deltagarna de andra huruvida de visste att Leonard Cohen en tid vistades i Sverige. Närmare bestämt i Sunne i Värmland. En av dem tyckte sig ha hört talas om det. Historien gick ungefär som följer: Leonard Cohen och vår svenske författare Göran Tunström var vänner. Cohen kom för att besöka Tunström i Sunne. Uppgiften kommer från en vän till frågeställaren, en i dag ”över 75 år” gammal man, som flera gånger under den kanadensiske poetens besök ska ha fått cykla till Konsum för att köpa cigarretter åt honom. Enligt uppgift var vännen då 12 eller 14 år. Något i den stilen. (På den tiden kunde en 12-åring köpa cigarretter. Det vara bara att säga att de var ”till pappa”.)
Det var ju en intressant, och för mig okänd, historia. Så jag började googla lite på ”Leonard Cohen” och ”Sunne”. En rad artiklar dök upp om att Cohen 2010 skänkte ett grafiskt blad till biblioteket i Sunne till minne av Göran Tunström. Men inte ens när representanter för kommunen uttalar sig om saken nämns ett enda ord om den där gången då Leonard Cohen besökte Tunström i Sunne. Är inte det lite konstigt? Sådant gör mig nyfiken.
Leonard Cohen föddes 1934 i Montréal i Kanada. Göran Tunström föddes 1937 i Karlstad. Cohen debuterade litterärt med diktsamlingen Let Us Compare Mythologies 1956, medan Tunström debuterade två år senare med Inringning, också det en diktsamling. De var alltså ungefär jämnåriga och låg så att säga jämsides när det gäller vad vi kanske kan kalla kändisskap – åtminstone i fråga om antal utgivna böcker. Leonard Cohen blev förstås så småningom världskänd, mycket tack vare att han satsade på att bli musikartist från och med 1967.
Vänskapen mellan de två personligheterna inleddes på den grekiska ön Hydra, av allt att döma i början av 1960-talet. I en intervju för Sveriges Radio i samband med Leonard Cohens konserter i Sverige 1985 berättar Göran Tunström att han vid sitt andra eller tredje besök på ön skulle bo hos en vän ”och den som hade nyckeln hette Leonard Cohen”. Enligt de uppgifter jag har hittat så besökte Cohen Hydra första gången 1960. Men Tunström berättar också att han fick en diktsamling som heter The Spice-Box of Earth. Den gavs ut 1961, så där har vi ett årtal för första mötet.
Året därpå delade de bostad på Hydra och satt vid varsin skrivmaskin och skrev på romanerna The Favorite Game och Maskrosbollen, utgivna 1963 respektive 1962. Om man får tro Tunström så dröjde det sedan till 1967 innan de två träffades igen, på ett hotell i New York. Därefter tycks de ha setts i samband med Leonard Cohens konserter, samt under några veckor i Nashville i början av 1970-talet. Men Tunström nämner inte med ett ord att de skulle ha umgåtts i lilla Sunne i Värmland. Är inte det lite märkligt?
Men åter till morgonens radioprogram. Den nu över 75 år gamle mannen som köpte cigarretter till Leonard Cohen skulle alltså ha varit 12-14 år på den tiden. Om vi ponerar att mannen nu är 76 så är han född 1945. Då var han 12-14 år 1957-1959 – vilket är innan Cohen och Tunström kände varandra. Det är ju lite problematiskt. Men samtidigt kan ju cigarettköparen ha varit lite äldre vid tillfället. Eller också är han inte fullt lika gammal som det påståddes.
En annan tveksamhet i hela historien är att Göran Tunström visserligen var bosatt i Sunne en tid, men enligt uppgift växte han bara upp där. Han har skrivit med utgångspunkt från minnen av Sunne, men han bodde inte alls där hela livet. Jag vet inte när han flyttade därifrån. Jag vet heller ingenting om några eventuella fortsatta sommarvistelser i Sunne. Men Leonard Cohens besök skulle enligt uppgift ha ägt rum ”under 60-talet” och det är i så fall rimligt att man bodde i Tunströms föräldrahem (som tyvärr brann ner 2008).
Om det inte har framgått ännu så ställer jag mig lite undrande inför hela den här historien. Borde man inte i senare tid ha gjort en poäng av att en världskändis bodde i Sunne någon gång på 60-talet, om än bara en mycket kort period? För inte kan väl besöket vara fullständigt bortglömt av alla utom en person? Eller? Leonard Cohen var naturligtvis ingen världskändis före 1967. Ingen kände igen honom. Men en kanadensare på Sunnes gator borde ändå ha väckt en aning uppmärksamhet på den tiden.
Så vart vill jag komma? Jo, tanken väcktes hos mig att man ibland kan bli så övertygad om att man varit med om något att man börjar betrakta det som alldeles sant. Nej, jag säger inte att den gamle mannen har hittat på hela historien, men minnesfragment kan hamna på fel plats så att nya minnen, nya sanningar bildas. Kanske var det någon annan han köpte cigarretter åt?
Jag var själv fullständigt övertygad om att jag i slutet av 1990-talet hamnade på en buss i Stockholm som framfördes av Kalle Sändare (om nu någon minns honom). Chauffören var mycket lik Kalle Sändare och höll låda via bussens högtalarsystem på ett extremt underhållande sätt. Någon tackade honom för en rolig resa vid avstigandet, och då sa han: ”Då skulle du ha hört mig på 70-talet.” Många år senare fick jag kontakt med Kalles manager och fick veta att han aldrig ens hade haft körkort. Men i min värld hade jag alltså åkt buss med Kalle Sändare.
Det hela får mig också att tänka på den historia som berättas i den marockanska staden Essaouira, nämligen att Jimi Hendrix var bosatt där en gång i tiden. På ett eller annat sätt har den historien växt och blivit till en sanning som är bra för turismen. Men det där har jag skrivit om tidigare, så jag ska inte gå in närmare på det igen. Så hade Göran Tunström besök av Leonard Cohen i Sunne någon gång på 60-talet? Jag har inget svar på det, men kanske går det att reda ut frågan en gång för alla. Kanske finns det någon därute på det stora internet som vet besked? En spännande uppgift är det i alla fall. Om det stämmer så är Leonard Cohen definitivt ett namn som skulle ha platsat i Göran Tunströms bok Berömda män som varit i Sunne.
Posts Tagged ‘Leonard Cohen’
Leonard Cohen i Sunne
Posted in Litteratur, Musik, Okategoriserade, tagged Berömda män som varit i Sunne, Essaouira, Göran Tunström, Grekland, Inringning, Jimi Hendrix, Leonard Cohen, Let Us Compare Mythologies, Marocko, Maskrosbollen, Montréal, The Favorite Game on 7 november 2021| Leave a Comment »
Det femtionde året – vecka 45
Posted in Litteratur, Musik, Nostalgi, Okategoriserade, USA, tagged Amerika, Avalanche, Åke Cato, Bob Dylan, Concert for Bangladesh, Donald Trump, Gamla stan, George Harrison, Hallelujah, I and I, Jacques Werup, Kattegatt, Konserthuset, Leon Russell, Leonard Cohen, Malmö, Möllevångstorget, Oprah Winfrey, president, snö, Songs of Love and Hate, Stockholm, The times they are a-changing, USA, Vilse i pannkakan on 13 november 2016| Leave a Comment »
Jaha. Förra veckan hävdade jag att folk sällan säger något om den andra eller tredje snön som faller. Där hade jag fel, och jag är nu en gång för alla en sådan människa som gärna erkänner att jag har fel och inte skyller på samhället, Vilse i pannkakan eller D-vitaminbrist. Den andra snön visade sig den här gången vara så monumental att den är omöjlig att inte säga något om. Och jag måste rakryggat säga att den på ett sällsynt vackert sätt bäddade in utemöblerna på den innergård i Gamla stan som jag på mitt arbete har förmånen att ha utsikt mot. Och jag måste lika rakryggat säga att jag på torsdagsmorgonen njöt av den speciella snötystnad som uppstår då allt ligger snöinbäddat. Sak samma att jag tvingades promenera i tjugo minuter med början klockan halv sju på morgonen eftersom alla bussar var inställda. Tjugo minuter! Tjugo minuters ljuvlig snötystnad. Ibland känns det bra att vara människa, även om tillståndet bara varar i tjugo minuter.
Denna torsdagsmorgon stod det också klart att USA:s näste president kommer att heta Donald Trump. Det är förstås omöjligt att förbigå detta faktum, även om jag drivs av ett nästan obegripligt ointresse för USA. Jag skyller detta på Oprah Winfrey, vars program jag länge tvingades översätta. (Sidospår: Häromdagen förkunnade min chef att han aldrig tittar på amerikanska TV-serier, varpå en kollega påpekade att det då knappast finns några TV-serier att titta på. Det har han i någon kvantitetsmässig mening rätt i, men jag tror inte att han syftade på kvantitet utan på kvalitet. Sådan är vår USA-centrism. Det som är bra kommer från USA. Det är till USA vi svenskar av någon anledning längtar.) Och kanske är det också därför som så många svenskar blir bestörta över att Donald Trump blir USA:s näste president, för på något sätt så blir han därmed också Sveriges president.
Ja, nu hårdrar jag detta något. Men jag kan tycka att vi inte kan tillåta oss att idiotförklara 59 miljoner amerikaner, trots att de har röstat fram en vildhjärna med märklig frisyr. Man måste någonstans försöka förstå varför de har gjort det. Missförstå mig nu rätt. Jag vill inte heller se honom som president. Jag försvarar inte hans idéer på något som helst plan. Men jag kan förstå att många människor vill se en förändring, helt enkelt för att de är genuint frustrerade över sin egen situation. Då är det tyvärr väldigt lätt att rösta på någon som utlovar förändring, någon som presenterar enkla lösningar som folk i gemen förstår. Förändring som är reell snarare än teoretisk. Det är klart att folk skakar på huvudet när styrande politiker inför feministisk sophämtning eller tar initiativ till ett forskningsprojekt som ska utröna huruvida det är högre risk att drunkna i Kattegatt än på Möllevångstorget i Malmö. Det ledsamma är förstås att folk inte riktigt förmår inse att de enkla lösningarna inte finns. Världen är för komplex för det.
Donald Trump vill göra Amerika ”great” igen. Jag vet inte vad han menar med det, men det låter ju som om han vill tillbaka till någon form av ideal-USA som väl egentligen aldrig har funnits. 1950-talets samhälle, kanske? Förmodligen motsvarar det åtminstone ungefärligen somliga svenskars längtan tillbaka till Folkhemssverige. Men the times they are a-changing och det är absurt att tro att livet på något sätt skulle bli bättre om man kastar ut alla mexikaner och alla muslimer och isolerar sig mot omvärlden. Då är det som om man inte riktigt förstår vad som gjorde USA ”great” en gång i tiden, om det nu någonsin har varit ”great”. Men folk vill alltså ha en förändring, något nytt. En äldre kvinna i ett TV-reportage förklarade att hon ”tycker om förändring”. Hennes enkla logik var att man måste pröva något nytt om det gamla inte fungerar. Dessvärre tycks det som om förändringens faktiska innehåll var mindre viktigt. Det är som att köpa ett par nya, snygga skor på rea – trots att de är flera nummer för små.
Förra veckan var jag ytterst nära att skriva något raljant om att det var länge sedan någon kändis avled. Som den minnesgode kanske minns så inleddes det här året med en rad överraskande dödsfall och alla undrade vad det var fråga om. Den här veckan försvann fyra stycken, varav två stycken kanske inte tillhörde megakändisarnas skara; Åke Cato och Jacques Werup. Men likväl. Den tredje var den långhårige pianisten, sångaren och låtskrivaren Leon Russell, som bland annat medverkade med två solonummer på George Harrisons Concert for Bangladesh 1971. Den fjärde var Leonard Cohen. Han får härmed två egna stycken:
Leonard Cohens LP Songs of Love and Hate från 1971 tillhör min ungdoms soundtrack. Jag köpte den förstås inte när jag var fem år, ty det hade varit sällsynt brådmoget, men väl när jag var nitton. Den grep tag i mig, och då alldeles särskilt det mörka första spåret Avalanche. Märkligt nog blev jag allra först förtjust i det faktum att jag här fann ett mjukt och djupt röstläge som matchade mitt eget. Jag kunde sjunga med utan att spräcka rösten! Jag har därefter haft ett till-och-från-förhållande till herr Cohen. Det ska inte ses som ett dåligt betyg. Så är det med alla mina favoriter. Jag har bevistat en handfull av hans konserter, bland annat den på Konserthuset i Stockholm den 26 april 1988. Jag var då tjugotvå år och tolv dagar gammal. Leonard Cohen var femtiotre år och tvåhundrasjutton dagar gammal. Han spelade på en synthesizer och var emellanåt tvungen att ändra inställningar på den. Av det skälet hade han ett förstoringsglas med inbyggd lampa liggande på synten. Publiken skrattade när han stod där med detta hjälpmedel och pysslade med reglagen. Inte av elakhet, utan för att det såg roligt ut. Det kan bli så när man är van vid att rockkonserter är fart- och fläktiga tillställningar. I dag har jag full förståelse för förekomsten av förstoringsglas och lampa. En kassettinspelning av konserten ligger fortfarande i en låda i mitt förråd.
Det är en trösterik och klok röst som har tystnad. Ett vakuum har bildats. Hans texter är av den arten att man först kan inbilla sig att man förstår dem. Sedan inser man att de inte alls är enkla, eller åtminstone att de kan förstås på flera sätt. Man förstår att han var en person som arbetade länge och omsorgsfullt med orden för att de skulle bli rätt. Det finns en berömd historia om när Bob Dylan frågade honom hur lång tid det tog att skriva sången Hallelujah. Cohen svarade att det tog honom två år. Cohen frågade sedan Dylan hur lång tid det tog för honom att skriva sången I and I. Och fick svaret: ”Ungefär femton minuter.” Därmed inte sagt att den ena texten är bättre än den andra. Men det säger något om Cohens sätt att skriva. Baksidan av omslaget till Songs of Love and Hate pryds av en kort dikt som jag emellanåt funderar över:
They locked up a man
who wanted to rule the world
The fools
They locked up the wrong man
Vad menade han med det? Kanske att det inte är de som avslöjar att de vill härska över världen som ska låsas in. Att det inte är de som är farliga? Ska vi i så fall finna tröst i de orden med tanke på den senaste tidens utveckling? Eller menar han något helt annat? Jag vet bara följande: Om man kan få någon att fundera i trettio år över några textrader så har man gjort ett bra jobb.
Hej då, Leonard Cohen. Du gjorde världen till en lite bättre plats.
”En förolämpning mot litteraturen.”
Posted in Dikt, Litteratur, Okategoriserade, tagged Bob Dylan, David Sylvian, Expressen, Fredspriset, Karin Olsson, Leonard Cohen, Niklas Strömstedt, Nobelpriset i litteratur, Per Sinding-Larsen, Sara Danius, Svenska Akademien, The Ugliest Girl in the World, Tomas Ledin, Trophies on 13 oktober 2016| Leave a Comment »
Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Det är klart att jag inte kan låta det passera obemärkt. Som någorlunda litteraturintresserad och dessutom samlare av dedikationsexemplar så satt jag beredd för att dels, förstås, höra vem årets pristagare skulle bli, och dels för att snabbt som sjutton inhandla ett signerat exemplar av någon av pristagarens böcker. Priset går nämligen snabbt upp när en författare får Nobelpriset. Så fungerar världen. Men tji fick jag. Faktum är att jag under bråkdelen av en sekund inte ens riktigt förstod vad Sara Danius sa för namn. Ett mycket överraskande val. Jag är förvisso jävig och har följt Bob Dylan i 35 år, om än inte slaviskt, inte som de där människorna som analyserar varenda textrad och vartenda låtval på konserter. Den typen av idoldyrkan i vuxen ålder ser jag tvärtom som lite pinsam. Men även om jag inte skulle ha varit jävig så törs jag påstå att jag skulle ha blivit förvånad över den reaktion som beskedet möttes av. Många blev glada, men lika många tycktes bli förbannade.
Vad beror nu det på? Ja, för det första verkar det som om många inte riktigt kan acceptera att något som inte är skrivet för att tryckas i en bok är litteratur. Med andra ord skulle alltså sånglyrik inte kunna vara litteratur, eftersom den är tänkt att sjungas. Karin Olsson i Expressen menar till exempel att Svenska Akademien ”förfuskar /…/ sin fina tradition av att värna det skrivna ordet”. Hon får det att låta som om en sångpoet inte skriver sina ord. Vad är det som säger att orden inte är skrivna som dikter innan de förses med musik? Varför skulle inte noga utmejslade textrader som fästs på papper vara skrivna ord? Om man tänker på det viset så gör man ett medvetet, snävt och faktiskt trångsynt val: Litteratur är bara böcker. Litteratur är bara sådant som kan säljas i bokhandeln. Men sångtexter kan ges ut i bokform och läsas som poesi. Det har skett med Bob Dylans texter åtskilliga gånger. Är det fortfarande inte litteratur?
Andra tycks gå vilse i vad Bob Dylan får pris för. Nobelpriset i litteratur är inte ett musikpris. Det är inte heller ett pris som man tilldelas för att man har en vacker röst. Men det verkar vara lite svårt att skilja sakerna åt, att döma av reaktionerna. Någon undrar syrligt om priset nästa gång ska gå till Thomas (sic!) Ledin eller Nicklas (sic igen!) Strömstedt. Nej, det ska det förstås inte, även om det säkert finns någon som tycker att de två herrarna skriver superpoetiska texter (”Man måste gill-a läget, gill-la-la-la-la läget!” som Tomas Ledin sjunger). Någon försöker lyssna efter kvaliteter i Bob Dylans texter men stänger av för att hen inte står ut med Dylans röst. Ska man alltså inte kunna läsa en författare eller en poet för att man inte uppskattar dennes röst? Jag förstår inte riktigt.
Åter någon annan meddelar att hen inte orkar läsa en text av Bob Dylan för att den är för lång. Hur ska man då kunna bedöma om han är en värdig pristagare eller inte? ”Den här boken har alldeles för många sidor. Dålig bok. Dålig författare.” Ska det kanske vara poesi som ryms i en enda mening för att man ska orka ta till sig den? ”Låt mig sitta i ditt minne, på en liten pinne”, kanske? Är det också för långt?
Andra, som tycker illa om Dylans röst, förmår inte koppla bort rösten och läsa texterna fristående. Och någonstans tycker jag att det är okej. Man måste inte. Men det är helt galet att uttala sig om den litterära kvaliteten i något som man inte orkar ge en chans. Det förefaller till och med som om de som ogillar Svenska Akademiens beslut är människor som redan sedan tidigare ser rött bara Bob Dylans namn nämns. De har bestämt sig. Kanske törs jag till och med sticka ut hakan och påstå att de inte bryr sig särskilt mycket om litteratur, men ändå blir förbannade när någon som de från början inte gillar får detta illustra pris.
En annan reaktion är att det är ett ”gubbigt” val och att Bob Dylan inte har någon relevans i dagens samhälle. Musikjournalisten Per Sinding-Larsen menar till exempel att det är ett konstigt val just nu, med tanke på hur världen ser ut och med tanke på att Bob Dylan håller en låg profil politiskt och inte uttalar sig i brännande frågor. Märkligt nog har det de senaste dagarna gnällts på att valen av pristagare (även till Fredspriset) numera alltid präglas av politik. Folk är liksom aldrig nöjda. Så vitt jag vet har väl inte en nobelpristagare något krav på sig att vara politisk? Skön litteratur kan handla om så mycket annat, kan ha så många andra egenskaper och kvaliteter. Den måste inte beskriva hur hårt livet är i en afrikansk fattig by eller hur korrupt ett samhälle i exempelvis Ukraina är.
Kärnpunkten är naturligtvis: Är Bob Dylans texter poesi? Är det litteratur? Ja, jag vill hävda det. Allt håller förstås inte litterär kvalitet, men det kanske man inte kan vänta sig av någon som har skrivit många hundra texter. Det finns en del märkligheter:
The woman that I love she got a hook in her nose
her eyebrows meet, she wears second hand clothes
She speaks with a stutter and she walks with a hop
I don’t know why I love her but I just can’t stop
Hm…? Men väldigt mycket är alldeles bedårande och flödar över av bilder som förmodligen betyder olika saker för var och en som läser och i någon mån förstår dem. Och återigen, varför skulle inte en låtskrivares texter vara poesi? Varför skulle det finnas något slags vattentätt skott mellan poesi och sångtexter? Det finns några musiker som skriver alldeles ypperliga texter som fungerar utmärkt fristående. Leonard Cohen är en (han började som författare och poet). David Sylvian är en annan (hans bok med texter, Trophies, är en av de finaste poesisamlingar jag vet). Är poesi som sedan tonsätts plötsligt inte längre litteratur? Självklart måste var och en själv avgöra om texterna är poesi eller inte, och därmed om de är att betrakta som litteratur eller inte. Skönheten ligger som man brukar säga i betraktarens öga. Men jag känner någonstans att Svenska Akademien nog är tillräckligt kompetent på området för att fatta det här beslutet. Var och en får tycka vad han eller hon vill. Det är okej. Men man kan som sagt inte avfärda något innan man har gett det en chans eller på fel grunder. Det blir bara konstigt.
elbrundino 