Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Nobelpriset i litteratur’

Stockholm har blivit kallt. Inte vinterkallt, men höstkallt. Liksom förra veckan har jag huttrat något och dragit upp axlarna. Alla vet ju att man genom att dra upp axlarna dämpar kylan. Jag har plockat fram den mellantjocka halsduken och finner att jag glider in i klädbutiker och känner lite på tjocka tröjor, trots att jag vet att jag har ett antal där hemma som mycket väl kan användas i en säsong till. Och en säsong till efter den innevarande säsongen. Men jag känner också en form av stolthet när jag lämnar butiken tomhänt. Ännu en gång har jag segrat. Ännu en gång kan jag lägga mina pengar på onödigare saker, saker som dock kanske gör mig gladare än en lite för dyr ylletröja. Glädje kan ibland värma mer än ylle, men kanske inte i midvintertid. Då kan det hända att man ångrar sig. Dock har jag köpt en rock som jag kan gå omkring och känna mig pretentiös i. Den har redan ett hål i ena fickan, i vilket min gåspenna tenderar att trilla ner.

svanell

Adam Svanell i SvD sätter fingret på något symptomatiskt.

Det här är också veckan då alla plötsligt blev experter på litteratur och Svenska Akademiens arbete i och med kungörandet att Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur. Jag har förundrats över den kritik och den debatt som utbröt, och jag har redan berört ämnet separat. Men upprördheten tycks fortsätta och därför dristar jag mig att älta ämnet lite till. Nyttiga frågor har ställts, den viktigaste kanske: ”Vad är litteratur?” Fast möjligen i en annan form. Här är några frågor ur debatten – och mina försök till svar.

Fråga: Hur kan Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur? Han har väl inte skrivit några böcker? Svar: Han skrev den tämligen oläsbara boken Tarantula 1965-1966 (utgiven 1971) och en form av självbiografi 2004. Men det är inte dem han tilldelats pris för, utan texterna till de 500-600 sånger som han skrivit under sin karriär.

Fråga: Jaha, men sångtexter är väl inte litteratur?! Svar: Wikipedia definierar litteratur så här: Litteratur är en samlingsbeteckning för texter, både nedskrivna och muntliga, som uppfyller vissa estetiska kriterier.” En ganska koncis definition. Sångtexter kan alltså mycket väl vara litteratur, om man nu godkänner ovanstående definition, vilket Svenska Akademien uppenbarligen har gjort.

Fråga: Varför ger Svenska Akademien Nobelpriset till en person som redan är megakänd och superrik? Svar: Nobelpriset i litteratur är så vitt jag vet inget stipendium till okända, kämpande och fattiga författare. Skulle samma fråga ha ställts om exempelvis Joyce Carol Oates hade tilldelats priset? Det verkar som om många tror att priset måste gå till någon som ytterst få människor känner till, att det är Svenska Akademiens skyldighet att lyfta fram ett obskyrt författarskap. En författare i radion hävdade att det är roligare när man genom Nobelpriset får tillfälle att tränga in i någon ny bekantskaps författarskap. Och nämnde den tydligen tidigare fullständigt okända Doris Lessing som exempel (!). 

Fråga: Vadå? Ska bokhandlarna tvingas sälja skivor nu? Svar: Nobelpriset i litteratur är nog inte till för att bokhandlarna ska kunna kränga böcker. Eller skivor. Många har säkert som tradition att läsa något av årets nobelpristagare. I år får man i så fall bemöda sig med att skaffa en utgåva av hans samlade texter, köpa exempelvis en samlingsskiva (om man står ut med den förskräckliga, förskräckliga rösten) eller läsa på internet.

Fråga: ”Dylan har ju redan fått Polarpriset. Varför ska han nödvändigtvis ha Nobelpriset också?” Svar: Det är ju helt olika priser. Men man kanske inte kan verka inom olika konstnärliga fält samtidigt? Man kan svara med en motfråga också: Philip Roth har ju fått Pulitzerpriset. Varför ska han ha Nobelpriset också? En mer berättigad fråga är kanske varför Zlatan ska vinna priset Guldbollen varje år.

Fråga: Ska ABBA få Nobelpriset i litteratur nästa år då? Svar: Ja, om Svenska Akademien tycker att deras texter ”uppfyller vissa estetiska kriterier” så är det väl fullt möjligt, om än inte särskilt troligt. Det där får var och en tolka efter behag.

Fråga: Okej, sångtexter kan vara litteratur, men då finns det väl andra som skriver intressantare, roligare (!) eller bättre texter än Bob Dylan? Kanske någon ung hiphoppare som är mer relevant i dag? Svar: Svenska Akademien arbetar inte så. De tänker inte: ”I år ska vi minsann ge priset till någon musikartist som skriver texter med litterär kvalitet! Låt se, vilka har vi…?” Nobelpriset är inte en tävling i olika kategorier eller mellan olika genrer. Det är inte Grammisgalan. De belönar inte heller en författare för en enskild bok (så var det ibland förr!), utan för ett författarskap som har visat sig hålla hög kvalitet över tid, vilket torde vara förklaringen till att litteraturpristagarna är till åren komna.

Fråga: Bob Dylan? Vad har han gjort för freden? Svar: Ingen fråga är egentligen för dum, men den där var faktiskt det.

Men det är uppfriskande att det här väcker känslor. Litteratur ska väl i viss mån väcka känslor, även om det i det här fallet sker på en lite annorlunda nivå – där aversion nästan gränsande till hat tycks vara en ingrediens. Oavsett vad man tycker så måste man nog godta faktum. Bob Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur, och även om han inte skulle ta emot det så har han ändå tilldelats det. Det är inget beslut som går att överklaga och det kommer inte att tilldelas någon annan av de kanske fem namn som var på tapeten den här gången. Slutgnatat om det. Men den som vill läsa lite om hur urvalsprocessen går till kan ta en titt på Svenska Akademiens hemsida. Alltid lär man sig något nytt.

På tal om att väcka känslor så är det inte alltid man vet var känslor kommer ifrån. De kan vara helt irrationella, vilket möjligen är tjusningen med dem. I början av veckan såg jag en reprissändning av Wagners Tristan och Isolde på bio, från Metropolitan i New York. Svenska Nina Stemme (som förresten råkar bo i huset där jag arbetar) sjöng huvudrollen. Wagner är, ärligt talat, inte riktigt min musik. Den är grandios och drabbande men har en karaktär som jag inte riktigt är vän med – eller åtminstone är ovan vid. Men detta till trots var det som om något hände i mig, som om något byggdes upp utan att jag förstod det. För när Isoldes/Ninas röst hade tystnat för sista gången och innan orkestern hade nått slutackordet så kände jag plötsligt hur tårarna bara rann nerför kinderna. Och den utlösande faktorn tycktes vara att Isolde långsamt vred huvudet för att iaktta den döde Tristan. Den blicken, den fysiska rörelsen fick det att brista. Det var inte musiken som gjorde det. Eller? Var det i själva verket det? Jag kan inte låta bli att älska när det händer saker inom en som man inte riktigt kan förklara. När det irrationella tar över. Det är spännande.

Förra veckan lovade jag att jag den här veckan skulle vara snäll och skriva om just ingenting. Nu blev det inte så. Ibland händer det nästan för mycket – och ibland måste reaktionerna på detta på något sätt ut. En bra avslutning på en sådan vecka kan vara att på bio se en tysk två timmar och fyrtiotvå minuter lång film. En något lite barnförbjuden film som heter Min pappa Toni Erdmann. Det är ibland bra att få skratta så att man får ont i de där musklerna eller senorna eller vad det nu är som sitter i nacken. Det händer inte så ofta, men när det väl händer så vet man liksom att man verkligen har haft roligt. Gå och se den i oktobermörkret. Oktobermörkret blir faktiskt inte ljusare än så, trots att där finns mörkare bottnar också. Nästa vecka lovar jag för övrigt att vara snäll och skriva om just ingenting. Igen.

 

Ett citat. Här krävs ett citattillägg. När Alice Tegnér försynt undrade om hon möjligen fick ändra lite i Viktor Rydbergs dikt ”Betlehems stjärna” för att orden bättre skulle passa musiken sa han: ”Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom, förrän den sjunges.” Det är tänkvärt.

Read Full Post »

imgp8923Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Det är klart att jag inte kan låta det passera obemärkt. Som någorlunda litteraturintresserad och dessutom samlare av dedikationsexemplar så satt jag beredd för att dels, förstås, höra vem årets pristagare skulle bli, och dels för att snabbt som sjutton inhandla ett signerat exemplar av någon av pristagarens böcker. Priset går nämligen snabbt upp när en författare får Nobelpriset. Så fungerar världen. Men tji fick jag. Faktum är att jag under bråkdelen av en sekund inte ens riktigt förstod vad Sara Danius sa för namn. Ett mycket överraskande val. Jag är förvisso jävig och har följt Bob Dylan i 35 år, om än inte slaviskt, inte som de där människorna som analyserar varenda textrad och vartenda låtval på konserter. Den typen av idoldyrkan i vuxen ålder ser jag tvärtom som lite pinsam. Men även om jag inte skulle ha varit jävig så törs jag påstå att jag skulle ha blivit förvånad över den reaktion som beskedet möttes av. Många blev glada, men lika många tycktes bli förbannade.

Vad beror nu det på? Ja, för det första verkar det som om många inte riktigt kan acceptera att något som inte är skrivet för att tryckas i en bok är litteratur. Med andra ord skulle alltså sånglyrik inte kunna vara litteratur, eftersom den är tänkt att sjungas. Karin Olsson i Expressen menar till exempel att Svenska Akademien ”förfuskar /…/ sin fina tradition av att värna det skrivna ordet”. Hon får det att låta som om en sångpoet inte skriver sina ord. Vad är det som säger att orden inte är skrivna som dikter innan de förses med musik? Varför skulle inte noga utmejslade textrader som fästs på papper vara skrivna ord? Om man tänker på det viset så gör man ett medvetet, snävt och faktiskt trångsynt val: Litteratur är bara böcker. Litteratur är bara sådant som kan säljas i bokhandeln. Men sångtexter kan ges ut i bokform och läsas som poesi. Det har skett med Bob Dylans texter åtskilliga gånger. Är det fortfarande inte litteratur?

Andra tycks gå vilse i vad Bob Dylan får pris för. Nobelpriset i litteratur är inte ett musikpris. Det är inte heller ett pris som man tilldelas för att man har en vacker röst. Men det verkar vara lite svårt att skilja sakerna åt, att döma av reaktionerna. Någon undrar syrligt om priset nästa gång ska gå till Thomas (sic!) Ledin eller Nicklas (sic igen!) Strömstedt. Nej, det ska det förstås inte, även om det säkert finns någon som tycker att de två herrarna skriver superpoetiska texter (”Man måste gill-a läget, gill-la-la-la-la läget!” som Tomas Ledin sjunger). Någon försöker lyssna efter kvaliteter i Bob Dylans texter men stänger av för att hen inte står ut med Dylans röst. Ska man alltså inte kunna läsa en författare eller en poet för att man inte uppskattar dennes röst? Jag förstår inte riktigt.

Åter någon annan meddelar att hen inte orkar läsa en text av Bob Dylan för att den är för lång. Hur ska man då kunna bedöma om han är en värdig pristagare eller inte? ”Den här boken har alldeles för många sidor. Dålig bok. Dålig författare.” Ska det kanske vara poesi som ryms i en enda mening för att man ska orka ta till sig den? ”Låt mig sitta i ditt minne, på en liten pinne”, kanske? Är det också för långt?

Andra, som tycker illa om Dylans röst, förmår inte koppla bort rösten och läsa texterna fristående. Och någonstans tycker jag att det är okej. Man måste inte. Men det är helt galet att uttala sig om den litterära kvaliteten i något som man inte orkar ge en chans. Det förefaller till och med som om de som ogillar Svenska Akademiens beslut är människor som redan sedan tidigare ser rött bara Bob Dylans namn nämns. De har bestämt sig. Kanske törs jag till och med sticka ut hakan och påstå att de inte bryr sig särskilt mycket om litteratur, men ändå blir förbannade när någon som de från början inte gillar får detta illustra pris.

En annan reaktion är att det är ett ”gubbigt” val och att Bob Dylan inte har någon relevans i dagens samhälle. Musikjournalisten Per Sinding-Larsen menar till exempel att det är ett konstigt val just nu, med tanke på hur världen ser ut och med tanke på att Bob Dylan håller en låg profil politiskt och inte uttalar sig i brännande frågor. Märkligt nog har det de senaste dagarna gnällts på att valen av pristagare (även till Fredspriset) numera alltid präglas av politik. Folk är liksom aldrig nöjda. Så vitt jag vet har väl inte en nobelpristagare något krav på sig att vara politisk? Skön litteratur kan handla om så mycket annat, kan ha så många andra egenskaper och kvaliteter. Den måste inte beskriva hur hårt livet är i en afrikansk fattig by eller hur korrupt ett samhälle i exempelvis Ukraina är.

Kärnpunkten är naturligtvis: Är Bob Dylans texter poesi? Är det litteratur? Ja, jag vill hävda det. Allt håller förstås inte litterär kvalitet, men det kanske man inte kan vänta sig av någon som har skrivit många hundra texter. Det finns en del märkligheter:

The woman that I love she got a hook in her nose
her eyebrows meet, she wears second hand clothes
She speaks with a stutter and she walks with a hop
I don’t know why I love her but I just can’t stop

Hm…? Men väldigt mycket är alldeles bedårande och flödar över av bilder som förmodligen betyder olika saker för var och en som läser och i någon mån förstår dem. Och återigen, varför skulle inte en låtskrivares texter vara poesi? Varför skulle det finnas något slags vattentätt skott mellan poesi och sångtexter? Det finns några musiker som skriver alldeles ypperliga texter som fungerar utmärkt fristående. Leonard Cohen är en (han började som författare och poet). David Sylvian är en annan (hans bok med texter, Trophies, är en av de finaste poesisamlingar jag vet). Är poesi som sedan tonsätts plötsligt inte längre litteratur? Självklart måste var och en själv avgöra om texterna är poesi eller inte, och därmed om de är att betrakta som litteratur eller inte. Skönheten ligger som man brukar säga i betraktarens öga. Men jag känner någonstans att Svenska Akademien nog är tillräckligt kompetent på området för att fatta det här beslutet. Var och en får tycka vad han eller hon vill. Det är okej. Men man kan som sagt inte avfärda något innan man har gett det en chans eller på fel grunder. Det blir bara konstigt.

 

 

Read Full Post »