Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘David Sylvian’

imgp8923Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Det är klart att jag inte kan låta det passera obemärkt. Som någorlunda litteraturintresserad och dessutom samlare av dedikationsexemplar så satt jag beredd för att dels, förstås, höra vem årets pristagare skulle bli, och dels för att snabbt som sjutton inhandla ett signerat exemplar av någon av pristagarens böcker. Priset går nämligen snabbt upp när en författare får Nobelpriset. Så fungerar världen. Men tji fick jag. Faktum är att jag under bråkdelen av en sekund inte ens riktigt förstod vad Sara Danius sa för namn. Ett mycket överraskande val. Jag är förvisso jävig och har följt Bob Dylan i 35 år, om än inte slaviskt, inte som de där människorna som analyserar varenda textrad och vartenda låtval på konserter. Den typen av idoldyrkan i vuxen ålder ser jag tvärtom som lite pinsam. Men även om jag inte skulle ha varit jävig så törs jag påstå att jag skulle ha blivit förvånad över den reaktion som beskedet möttes av. Många blev glada, men lika många tycktes bli förbannade.

Vad beror nu det på? Ja, för det första verkar det som om många inte riktigt kan acceptera att något som inte är skrivet för att tryckas i en bok är litteratur. Med andra ord skulle alltså sånglyrik inte kunna vara litteratur, eftersom den är tänkt att sjungas. Karin Olsson i Expressen menar till exempel att Svenska Akademien ”förfuskar /…/ sin fina tradition av att värna det skrivna ordet”. Hon får det att låta som om en sångpoet inte skriver sina ord. Vad är det som säger att orden inte är skrivna som dikter innan de förses med musik? Varför skulle inte noga utmejslade textrader som fästs på papper vara skrivna ord? Om man tänker på det viset så gör man ett medvetet, snävt och faktiskt trångsynt val: Litteratur är bara böcker. Litteratur är bara sådant som kan säljas i bokhandeln. Men sångtexter kan ges ut i bokform och läsas som poesi. Det har skett med Bob Dylans texter åtskilliga gånger. Är det fortfarande inte litteratur?

Andra tycks gå vilse i vad Bob Dylan får pris för. Nobelpriset i litteratur är inte ett musikpris. Det är inte heller ett pris som man tilldelas för att man har en vacker röst. Men det verkar vara lite svårt att skilja sakerna åt, att döma av reaktionerna. Någon undrar syrligt om priset nästa gång ska gå till Thomas (sic!) Ledin eller Nicklas (sic igen!) Strömstedt. Nej, det ska det förstås inte, även om det säkert finns någon som tycker att de två herrarna skriver superpoetiska texter (”Man måste gill-a läget, gill-la-la-la-la läget!” som Tomas Ledin sjunger). Någon försöker lyssna efter kvaliteter i Bob Dylans texter men stänger av för att hen inte står ut med Dylans röst. Ska man alltså inte kunna läsa en författare eller en poet för att man inte uppskattar dennes röst? Jag förstår inte riktigt.

Åter någon annan meddelar att hen inte orkar läsa en text av Bob Dylan för att den är för lång. Hur ska man då kunna bedöma om han är en värdig pristagare eller inte? ”Den här boken har alldeles för många sidor. Dålig bok. Dålig författare.” Ska det kanske vara poesi som ryms i en enda mening för att man ska orka ta till sig den? ”Låt mig sitta i ditt minne, på en liten pinne”, kanske? Är det också för långt?

Andra, som tycker illa om Dylans röst, förmår inte koppla bort rösten och läsa texterna fristående. Och någonstans tycker jag att det är okej. Man måste inte. Men det är helt galet att uttala sig om den litterära kvaliteten i något som man inte orkar ge en chans. Det förefaller till och med som om de som ogillar Svenska Akademiens beslut är människor som redan sedan tidigare ser rött bara Bob Dylans namn nämns. De har bestämt sig. Kanske törs jag till och med sticka ut hakan och påstå att de inte bryr sig särskilt mycket om litteratur, men ändå blir förbannade när någon som de från början inte gillar får detta illustra pris.

En annan reaktion är att det är ett ”gubbigt” val och att Bob Dylan inte har någon relevans i dagens samhälle. Musikjournalisten Per Sinding-Larsen menar till exempel att det är ett konstigt val just nu, med tanke på hur världen ser ut och med tanke på att Bob Dylan håller en låg profil politiskt och inte uttalar sig i brännande frågor. Märkligt nog har det de senaste dagarna gnällts på att valen av pristagare (även till Fredspriset) numera alltid präglas av politik. Folk är liksom aldrig nöjda. Så vitt jag vet har väl inte en nobelpristagare något krav på sig att vara politisk? Skön litteratur kan handla om så mycket annat, kan ha så många andra egenskaper och kvaliteter. Den måste inte beskriva hur hårt livet är i en afrikansk fattig by eller hur korrupt ett samhälle i exempelvis Ukraina är.

Kärnpunkten är naturligtvis: Är Bob Dylans texter poesi? Är det litteratur? Ja, jag vill hävda det. Allt håller förstås inte litterär kvalitet, men det kanske man inte kan vänta sig av någon som har skrivit många hundra texter. Det finns en del märkligheter:

The woman that I love she got a hook in her nose
her eyebrows meet, she wears second hand clothes
She speaks with a stutter and she walks with a hop
I don’t know why I love her but I just can’t stop

Hm…? Men väldigt mycket är alldeles bedårande och flödar över av bilder som förmodligen betyder olika saker för var och en som läser och i någon mån förstår dem. Och återigen, varför skulle inte en låtskrivares texter vara poesi? Varför skulle det finnas något slags vattentätt skott mellan poesi och sångtexter? Det finns några musiker som skriver alldeles ypperliga texter som fungerar utmärkt fristående. Leonard Cohen är en (han började som författare och poet). David Sylvian är en annan (hans bok med texter, Trophies, är en av de finaste poesisamlingar jag vet). Är poesi som sedan tonsätts plötsligt inte längre litteratur? Självklart måste var och en själv avgöra om texterna är poesi eller inte, och därmed om de är att betrakta som litteratur eller inte. Skönheten ligger som man brukar säga i betraktarens öga. Men jag känner någonstans att Svenska Akademien nog är tillräckligt kompetent på området för att fatta det här beslutet. Var och en får tycka vad han eller hon vill. Det är okej. Men man kan som sagt inte avfärda något innan man har gett det en chans eller på fel grunder. Det blir bara konstigt.

 

 

Annonser

Read Full Post »

Ibland får man förfrågningar om att konstruera en lista över de tio böcker, skivor eller kanske filmer som har betytt mest för en här i livet. Oftast orkar jag inte riktigt svara på de där förfrågningarna. Nu är jag visserligen lika förtjust i listor som Per Gessle är, så det är inte riktigt det min brist på ork handlar om. Det är snarare det här med att utmana ett antal andra att också upprätta listor. Jag är ingen utmanande typ, helt enkelt. Listor, ja… Om jag avslöjar att jag har en bok utgiven 1999 med titeln ”All-Time Top 1 000 Albums” i min bokhylla så kanske det säger något om mig? Inte? Men om jag avslöjar att jag i denna bok har bockat för vilka skivor jag har, då? Inte? Men om jag avslöjar att jag har 21 procent av de där 1 000, då? ”Va? Bara 21 procent?”, säger ni kanske då. Och vet ni vad? Då får ni väl säga det.

För att slippa besvära en massa människor med uppmaningar om att konstruera listor så tänkte jag här presentera tio LP-skivor som på ett eller annat sätt måste betraktas som viktiga i mitt liv. Det är alltså inte alls nödvändigtvis de bästa skivorna jag har i mitt hyfsat digra arkiv – det får bli en annan lista – utan sådana som har betytt något särskilt eller kanske på ett eller annat sätt lett mig vidare. Eftersom jag anser att listor av den här typen blir ganska meningslösa om man inte får förklara sig en aning också, så passar jag på att slänga in en liten motivering efter varje. Ordning? Ingen särskild. Men för enkelhetens skull sätter jag ändå en siffra framför.

020a1. Waterboys ”Fisherman’s Blues” (1988) – Skivan som fick mig att vilja emigrera till, eller åtminstone besöka, Irland. Jag hade en rejäl irländsk/skotsk/keltisk period i slutet av 80- och början av 90-talet. Irland väntar fortfarande på ett besök av mig.

2. Toots Thielemans, Beppe Wolgers ”Spelar och berättar ur Dunderklumpen!” (1974) – Soundtracket till en djupt älskad film. Vacker, rolig, lite sorglig… Men den slutar i ett glädjerus som – det ska erkännas – fortfarande gör mig mycket glad.

3. The Beatles ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” (1967) – Min introduktion i The Beatles värld. Så fort jag kom hem från skolan drog jag på ”A Day In The Life” på hög volym och förundrades. Jag räknar fortfarande The Beatles till mina närmaste vänner.

4. ”Trollflöjten” (1974) – Ännu ett soundtrack, den här gången till Ingmar Bergmans filmatisering av Mozarts opera, en film som jag gärna ser om och om igen. Det är förstås bara en mycket liten del av musiken som ryms på en LP, men den blev min introduktion till den klassiska musikvärlden. Jag fick den i julklapp 1976. Jag var 10 år.

5. David Sylvian ”Secrets of the Beehive” (1987) – En extremt vacker och lugn skiva som liksom bildar en egen värld. Den fick tjäna som läkare under en period då jag inte mådde så bra – och var nog en väg in i den lite ”svårare” musiken, även om just den här LP:n är en av Sylvians mer lättillgängliga.

6. Bob Dylan ”Live at Budokan” (1978) – Ett jättekonstigt val, men jag inbillade mig att Bob Dylan borde kollas upp och därför köpte jag det billigaste jag hittade. Framförandet är märkligt och han ser arg och konstig ut på omslaget, men låtarna är bra. Sedan dess sitter jag mer eller mindre fast.

7. Robert Broberg ”Upp igen” (1983) – Vägen in i ett ordlekande, lite fånigt och absurt universum. Eller ”universrum”, för att citera Broberg själv.

8. Velvet Underground ”V.U.” (1985) – Jag hade visserligen den berömda ”banan”-LP:n tidigare, men den här plattan med då outgivna och överblivna inspelningar föll mig mer på läppen.

9. Jakob Hellman ”…och stora havet” (1989) – För en stund ville mitt 22-åriga jag vara Jakob Hellman. Melodierna, texterna, sättet att sjunga… jag var betagen av allt. Hans enda skiva kom ut på senvintern, men det kändes som vår – och sedan dess är hans musik liktydig med våren.

10. Lou Reed  ”Berlin” (1973) – En gripande, nattsvart och egendomligt vacker LP. Jag vill tro att det var den som fick mig att inse att det mörka och dystra kan vara något mycket fint. Eller åtminstone resultera i något mycket fint.

Jag har redan kommit på några andra kandidater, men det här skulle vara någorlunda spontant – så det får duga. Om ni frågar mig i morgon så kanske listan ser annorlunda ut. Om ni frågar mig om trettio år så kanske hela listan består av stenkakor med Calle Jularbo.

Read Full Post »