Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘julfirande’

Denna händelse tilldrog sig i en tid då en groda bara var en groda och inte ett idiomatiskt uttryck. Denna händelse tilldrog sig i en tid då grodor dessutom var allmänt förekommande individer i snart sagt varje samhälle, individer som man hälsade på med en naturlighet som kanske i dag är svår att föreställa sig. ”Goddag, fru groda” sa man när man mötte henne. Man kunde också säga ”Goddag, herr groda”, om det nu var herr groda man mötte. Men av någon anledning var det betydligt vanligare att träffa på fru än herr groda. Möjligen höll sig herr groda hellre hemma och ägnade sig åt det som herrgrodor pläga göra. Möjligen satt herr groda på grodpuben och drack rom, alltmedan fru groda ordnade med de dagliga bestyren. Vari de bestod är höljt i dunkel, men de innebar ofrånkomligen att de träffade på vanligt folk. Det vill säga människor. Och det var inget konstigt med det.

Frog-paradeNu närmade sig i alla fall julen och grodsamfundet i byn förberedde sig på vanligt vis. Då undrar förstås vän av ordning vad som menas med ”vanligt vis” i detta sammanhang. Jo, det var en hektisk tid för grodorna. Klappar skulle köpas, sill skulle läggas in, kola skulle kokas och revbensspjäll (av syrsa) skulle stekas. I det stora hela skilde sig inte grodornas förberedelser särskilt mycket från människornas. Däremot hade grodorna genomskådat det där med tomten och trodde inte alls på honom. Det hindrade dem emellertid inte från att se tomten som ett måste vid julfirandet. Men var kom då grodtomten ifrån? Jo, i slutet av november anmälde sig hundratals grodor som tomtekandidater och så förrättades ett val. Både frugrodor och herrgrodor fick ställa upp. Allt försiggick på ett mycket demokratiskt sätt. Det sågs som en stor ära att bli vald till grodtomte, men det hade även den fördelen att man blev skattebefriad i ett år, och dessutom skulle man tituleras Ers Grodlår av alla. Eftersom grodor av naturen är tämligen fåfänga så betraktades i synnerhet det senare som något mycket eftersträvansvärt. Grodskatten var ändå relativt blygsam, så skattefriheten var mest en symbolisk belöning.

Allt hade fungerat mycket smidigt så länge alla grodor kunde minnas, vilket i och för sig inte var så länge. Grodor blir nämligen såväl då som nu bara mellan sju och tio år gamla. Men traditionen var stark och enligt den grodiska historieskrivningen hade det aldrig uppstått några problem vid tomtevalen. Resultatet av omröstningen grodtogs alltid utan knot, ty även om grodor alltså är tämligen fåfänga så är de också tämligen grodmodiga. De ryckte lite på grodaxlarna och försökte vifta lite med den svans de inte har – och så var det inte mer med det. Livet gick helt enkelt vidare. De gladdes tillsammans med grodtomten som fick några få dagar i rampljuset vid olika framträdanden som var betydelsefulla för grodjulen. Och det där med att titulera grodtomten Ers Grodlår var inte alltför betungande.

Frogs on iceMen så inträffade något som störde den vanliga friden. Av någon anledning som ingen riktigt förstod började grodor komma från en by på andra sidan sjön. Till det yttre var de likadana som lokalgrodorna, men de kväkte på ett lite annorlunda sätt. Sjön hade frusit och grodorna, som inte är anpassade till att gå på is, kom farande på ett slags skridskor som de hade fäst under fötterna. De var inte alltför duktiga skrinnare och satte sig på stjärten stup i kvarten, vilket orsakade en hel del munterhet bland lokalgrodorna. Men kanske borde de inte ha skrattat. En bit in i december hade det kommit så många främmande grodor från andra sidan sjön att byn nu hade dubblerat sitt grodantal. Det började bli lite problematiskt på grund av den begränsade tillgången på föda, men dessutom visade det sig att de nyanlända hade lite andra vanor. De hade inte riktigt de traditionella grodvärderingarna och levde inte det stilla liv som bygrodorna var vana vid. De dansade och sångkväkte och lekte märkliga lekar. Ja, de spelte till och med klarinett! I den grodiska historieskrivningen fanns det faktiskt en uppgift om något som kallades röjargrodor som en gång hade kommit på besök i tämligen stort antal, men sedan gett sig av igen. Kanske var det just röjargrodor som nu hade dykt upp i sådan mängd? Rykten gjorde gällande att de kunde vara släkt med paddorna, som ju var kända för sitt vilda leverne.

Det som verkligen komplicerade saken var dock att de främmande grodorna hade med sig en egen grodtomte! Som alla förstår gick det naturligtvis inte an att ha två tomtar samtidigt. Trovärdigheten skulle gå förlorad. Det kom dessutom fram att röjargrodornas valprocedur gick till på ett annat sätt. Alla grodor fick visserligen ställa upp i valet, men det var alltid den som hade lyckats få ihop mest bidrag till sin kampanj som vann. Röjargrodor var inte alls främmande för att ta emot en slant som ersättning för att rösta på ”rätt” kandidat. Till deras försvar ska kanske sägas att det hade fungerat på det sättet så länge de kunde minnas. Vilket alltså inte var särskilt länge, emedan inte heller röjargrodorna levde i mer än högst tio år.

Kanske hade de båda grodpopulationerna kunnat komma fram till någon form av kompromiss, om inte röjargrodornas tomte hade varit en självsäker och bufflig typ med märklig frisyr som hade blivit vald till tomte fem år i rad. Han skulle aldrig i livet kompromissa. Han ansåg tvärtom att han skulle vara grodtomte för alla grodpopulationer i hela världen ”i all evighet amen”, som han så självsäkert kväkte. ”För att jag helt enkelt är bäst”, tilläggskväkte han. Och röjargrodorna verkade hålla med honom. Situationen började bli ohållbar. Lokalgrodorna kunde verkligen inte acceptera röjargrodornas tomte. Allt det andra – de konstiga lekarna, dansen, sångkväkningarna och klarinettspelandet – kunde de nog lära sig att åtminstone stå ut med. Men att deras demokratiskt valda tomte skulle utkonkurreras av en bufflig röjargroda var verkligen otänkbart! Motsättningarna blev förfärliga och kväkningarna blev allt fulare. Ja, grodorna drog sig inte för att ta till den värsta kväkningen av alla, nämligen ”Lägg ägg!”.

Så skedde det otänkbara. Den buffliga röjargrodtomten kontaktade en riktigt slemmig groda och erbjöd honom en påse med hela två tusen grodpengar silvermynt om han röjde lokalgrodornas tomte ur vägen. Det skulle, ansåg buffeln (som alltså var en groda), lösa hela problemet. Frid skulle åter råda och han själv skulle kunna återväljas till grodtomte och bli skattebefriad och bli kallad Ers Grodlår ”i all evighet amen”, som han repetitionskväkte för sig själv. Men föga anade han konsekvenserna av denna sin handling. Om han hade förstått vad som väntade, hade han då låtit bli att kontakta den slemmiga grodan? Hade han då storsint valt att träda tillbaka och släppa fram lokalgrodornas demokratiskt valda tomte? Ja, kanske. Eller kanske inte. Det får vi med största sannolikhet aldrig veta.

Frog_murderEn morgon hittades lokalgrodornas tomte död med en dolk i buken. Det går inte att beskriva den chockvåg som gick genom hela grodsamfundet. Aldrig någonsin tidigare hade en groda burit hand på en annan groda. Visst hade det hänt att man kväkt okväkningsord mot varandra, men aldrig att man gått till handgripligheter. En groda fick helt enkelt inte mörda en annan groda! Och absolut definitivt verkligen aldrig i livet någonsin en tomtegroda. Det var som om de alla drabbades av en kollektiv skam. Allra mest skämdes röjargrodorna. Men allra, allra mest skämdes buffelgrodan. Fast allra, allra, allra, allra mest skämdes den slemmiga grodan. Det redogjorde han för i ett avskedsbrev som han skrev innan han emigrerade till Grodahoppsudden, som därav fått sitt namn, i det södrigaste av Afrika. Konsekvensen av det förfärliga som inträffat blev att man samfällt beslöt att aldrig mer välja en grodtomte till jul, eftersom man förstod att det var just grodtomteprivilegiet som hade lett till alla bekymmer. Men det räckte inte med det. Det fick även vara slut på klappar, inlagd sill, revbensspjäll (av syrsa), rom och kola. Julen blev helt enkelt ett avslutat kapitel och snart var den glömd, eftersom grodor som bekant lever i högst tio år. För att verkligen se till att denna mörka episod skulle glömmas, beslöts dessutom att det inte skulle skrivas ett ord om den i den grodiska historieskrivningen.

Frogs-beach (2)Men på något sätt blev händelsen känd i människornas värld. De skakade på huvudet och undrade hur det hade kunnat gå så illa för de rara grodorna som ju aldrig gjorde en fluga förnär. [Reds. anm: Jo, just flugor gjorde de faktiskt förnär.] Och på grund av att människorna fick kännedom om det hela levde faktiskt historien vidare som ett slags varnande exempel i ett antal år, innan den glömdes även av dem. Detta är alltså förklaringen till de märkliga julkort med grodmotiv som trycktes i det viktorianska England och som länge har förbryllat julkortssamlare i all världens länder. Att detta är alldeles sant intygas av en som vet.

Read Full Post »

Nu för tiden har julen en tendens att bli passé nästan innan den har inträffat. Och så här en vecka efter julafton är den stendöd. Ut med granen, in med champagnen. Likväl tänkte jag dröja lite vid julen och ett fenomen som jag tycker blir allt tydligare. Jag tror att alla svenskar numera är så pass upplysta att de vet att våra jultraditioner är ett riktigt hopkok av olika gamla traditioner från skilda geografiska områden. De flesta inser nog också att julen som tidpunkt för Kristi födelse är mycket omdiskuterad och att man en gång i tiden förlade den till just den här tiden för att utnyttja, och konkurrera ut, redan befintliga ”hedniska” högtider som hade med vintersolståndet och skörderelaterade fenomen att göra.

I dag är julen en genomkommersialiserad högtid som har mycket lite med Kristi födelse eller vintersolståndet att göra, åtminstone i Sverige. Jodå, det finns troende som går i kyrkan och så att säga firar Jesus födelsedag och det finns människor som inte är särskilt religiösa av sig men som ändå tycker att det hör till att gå i kyrkan på första advent eller juldagsmorgonen. För att det är tradition. För att det är mysigt. För att det är vackert. Men jag vill ändå påstå att det religiösa inslaget i julen är försvinnande litet. Likväl verkar många störa sig på att det alls finns där. Jag har svårt att hitta någon annan förklaring till att många brukar passa på att liksom rättfärdiga sitt julfirande genom att nogsamt påtala julens hedniska ursprung. Men ärligt talat: Hur många kan egentligen påstå att de egentligen firar vintersolståndet eller att de egentligen firar att man i romarrikets Italien vid den här tiden såg tecken på naturens återuppvaknande och därför hyllade åkerbrukets gud Saturnus genom så kallade saturnalier? För de allra flesta finns bara julen där som något traditionstyngt och självklart som man inte behöver fundera så mycket kring.

Alltså, jag är ju en vän av folkbildning, så jag har inget emot att man påpekar att julen är det tidigare nämnda hopkoket av traditioner från olika håll och att kyrkan en gång i tiden (och fortsatt) har passat på att utnyttja och ta över urgamla högtider. Det kan man gärna göra. Men det ligger något nästan panikartat i det här att nogsamt påpeka att man minsann inte firar julen av religiösa skäl, och särskilt inte av kristna skäl. Som om man är fullkomligt livrädd för att bli anklagad för att fira Jesus födelsedag.

Men låt oss nu säga att man verkligen brinner för att förklara julens verkliga och ”hedniska” ursprung. Borde man inte då anstränga sig för att hålla sig till någon sorts historiska sanningar? Men det verkar inte som om det är så noga, så länge man får fram sitt önskade budskap. Ett exempel är den här bilden som har cirkulerat på nätet den här julen:
Truth Saves

Här är förvisso slutbudskapet att man kan strunta fullständigt i varför man gör vissa saker på julen och ge tusan i varifrån alla konstiga traditioner kommer. Man ska bara vara glad och ge sig hän i firandet. Ja, så kanske man kan göra – och det är nog så de flesta gör. Men samtidigt så är åtminstone jag intresserad av att känna till det historiska ursprunget. Och då är det ganska viktigt att hålla sig till sanningen.

Jag tänkte gå igenom påståendena i den här bilden. Här går man ut hårt och talar om den skandinaviska fruktbarhetsguden Yule. Det är ju ett smart grepp. Man refererar till de där konstiga skandinaverna och hoppas att ingen orkar kolla upp den där Yule. Nu är det här inte helt taget ur luften – Jolner är ett av drygt 200 namn på Odin. Men någon fruktbarhetsgud var Odin/Jolner inte. Och det är lite oklart vad Odin/Jolner har för koppling till julsånger och julhälsningar. Det påpekas ju här att man inte behöver tro på Odin för att tycka att det är trevligt med just sånger och julhälsningar.

Vidare: Man behöver inte tillhöra den nyhedniska religionen Wicca för att njuta av julkransar och dekorera med järnek. Nej, det behöver man inte. Wicca kom till i mitten av förra seklet och julkransar i kristna sammanhang är kända sedan åtminstone 1500-talet. Och järnek… Tja, det är en växt och den kan ha använts som dekoration mycket länge. Men som kristen symbolväxt är den känd sedan medeltiden. Att på något sätt antyda att kransar och järnek har sitt ursprung i Wicca-religionen är alltså fullständigt befängt. Men jag kanske övertolkar?

Hur är det med druider och mistlar, då? Ja, här har jag faktiskt inga invändningar. De keltiska druiderna ansåg att misteln hade läkande egenskaper, förmådde skydda mot onda makter och var gynnsam för fruktbarheten. Från fruktbarhet till kyssar är förstås steget inte långt – och på något sätt har misteln som symbol överlevt genom århundradena. Och nej, man behöver inte vara druid för att hoppas på att få en kyss om man står under en mistel. Men man behöver å andra sidan inte heller vara häst för att tro att det innebär tur att hitta en tappad hästsko.

Jaha, över till nästa punkt. Enligt den så behöver man inte tro på åkerbruksguden Saturnus för att ägna sig åt traditionen att dekorera ett saturnalieträd i sitt hem. Därmed antyder man alltså att julgranen har sitt ursprung i det romerska saturnaliefirandet. Sant är att man under detta firande ibland tycks ha dekorerat träd, men då enbart utomhus. Julgranen har med största sannolikhet inte ett dyft att göra med den romerska traditionen att dekorera träd. Det är nämligen så att liknande traditioner mycket väl kan uppstå på skilda geografiska platser under skilda tider utan att ha det minsta med varandra att göra. Ibland vill vi hemskt gärna se samband där inga samband finns, kanske särskilt om vi försöker bevisa något som inte är så lätt att bevisa.

Man behöver inte tro på Odin, Tor eller Sankt Nikolaus för att njuta av traditionen att en besökare kommer med gåvor på natten. Jag vet inte vad Tor har med saken att göra, men kopplingen mellan Odin och Sankt Nikolaus (jultomten) är inte orimlig. Odin ansågs komma med gåvor till barn vid jultiden, i utbyte mot mat till hästen Sleipner. Här rör det sig nog om en sammansmältning av olika traditioner där Odingestalten har levt kvar även efter kristianiseringen, ungefär på samma sätt som man fortsatte att använda runor långt fram i tiden. Det här har för övrigt en hel del med nästa punkt att göra:

Man behöver inte tro på Sleipner, Odins åttafotade häst, för att njuta av traditionen att lyssna efter ljudet av hovar på taket. Jaha. Sant är förstås att Odin ansågs ha en åttafotad häst, och sant är att julen av någon anledning är förknippad med ”Odins vilda jakt” då han på sin häst jagade ett skogsrå över himlen. Nu är det väl inte på något sätt klarlagt att det verkligen är så, men nog kan man undra hur det kommer sig att vår ”moderna” jultomte anses färdas över himlen i en släde dragen av…åtta renar? Här är det väldigt lockande att se ett samband, och det vore ett ganska typiskt sätt att oskadliggöra en hednisk gestalt och förvandla den till något så harmlöst som ett antal renar. Men så har vi det här med hovarna på taket. Är det en tradition som någon har hört talas om? Det borde rimligen vara en skandinavisk eller germansk tradition, med tanke på att det kungörs att man inte behöver tro på Sleipner för att njuta av den. Märkligt.

Och så behöver man inte tro på den iranska guden Mithra för att ta till sig traditionen att fira solens återkomst 25 december. Räck upp handen, alla som firar solens återkomst 25 december. Berätta gärna hur ni firar också.

Och så den sista punkten: Du behöver inte tro på Jesus Kristus för att njuta av traditionen att döpa om denna urgamla högtid till Kristi mässa. Läs den meningen en gång till. Och kanske en gång till. Eller så många gånger som krävs för att du ska inse vilken befängd mening det är.

Vad är syftet med sådant här dravel, en sådan blandning av sanningar, halvsanningar och – såvitt jag kan bedöma – rena lögner? Tja, i någon mening landar det väl i just det jag inledde med, nämligen att vårt julfirande är en enda egendomlig soppa av influenser. Och i någon mening landar det väl i att man kanske inte behöver bry sig så mycket. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tolka in en svår ångest över att samtliga punkter här handlar om religion, om någon form av trosföreställning. Men är det så farligt? När du står där på Åhléns och ska handla julklappar till din pappa/sambo/dotter/fru så törs jag nästan garantera att expediten inte kommer att fråga: ”Ger du den här gåvan till åminnelse av Herren Jesu Kristi födelse?” Och när du äter julbord kommer knappast servitören att kräva att få veta om du dricker din snaps till minne av Jolner. Man behöver med andra ord inte rättfärdiga sitt icke-religiösa julfirande. Man behöver inte skämmas.

Men snart är den jobbiga julen över och då står det inte på förrän det blir påsk. Och då är det bara att vänta på det årliga påståendet att påsken egentligen från början är firandet av den hedniska mesopotamiska fruktbarhetsgudinnan Ishtar. För det engelska namnet på påsken, Easter, uttalas ju exakt som Ishtar. Då måste det vara sant. Och vips har man legitimerat sitt påskfirande genom att hänvisa till något skönt hedniskt. Och när man vill avsvärja sig allt som kan förknippas med religiositet så är det tydligen inte så noga med sanningen och källkritiken.

Read Full Post »