Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kristi födelse’

Nu för tiden har julen en tendens att bli passé nästan innan den har inträffat. Och så här en vecka efter julafton är den stendöd. Ut med granen, in med champagnen. Likväl tänkte jag dröja lite vid julen och ett fenomen som jag tycker blir allt tydligare. Jag tror att alla svenskar numera är så pass upplysta att de vet att våra jultraditioner är ett riktigt hopkok av olika gamla traditioner från skilda geografiska områden. De flesta inser nog också att julen som tidpunkt för Kristi födelse är mycket omdiskuterad och att man en gång i tiden förlade den till just den här tiden för att utnyttja, och konkurrera ut, redan befintliga ”hedniska” högtider som hade med vintersolståndet och skörderelaterade fenomen att göra.

I dag är julen en genomkommersialiserad högtid som har mycket lite med Kristi födelse eller vintersolståndet att göra, åtminstone i Sverige. Jodå, det finns troende som går i kyrkan och så att säga firar Jesus födelsedag och det finns människor som inte är särskilt religiösa av sig men som ändå tycker att det hör till att gå i kyrkan på första advent eller juldagsmorgonen. För att det är tradition. För att det är mysigt. För att det är vackert. Men jag vill ändå påstå att det religiösa inslaget i julen är försvinnande litet. Likväl verkar många störa sig på att det alls finns där. Jag har svårt att hitta någon annan förklaring till att många brukar passa på att liksom rättfärdiga sitt julfirande genom att nogsamt påtala julens hedniska ursprung. Men ärligt talat: Hur många kan egentligen påstå att de egentligen firar vintersolståndet eller att de egentligen firar att man i romarrikets Italien vid den här tiden såg tecken på naturens återuppvaknande och därför hyllade åkerbrukets gud Saturnus genom så kallade saturnalier? För de allra flesta finns bara julen där som något traditionstyngt och självklart som man inte behöver fundera så mycket kring.

Alltså, jag är ju en vän av folkbildning, så jag har inget emot att man påpekar att julen är det tidigare nämnda hopkoket av traditioner från olika håll och att kyrkan en gång i tiden (och fortsatt) har passat på att utnyttja och ta över urgamla högtider. Det kan man gärna göra. Men det ligger något nästan panikartat i det här att nogsamt påpeka att man minsann inte firar julen av religiösa skäl, och särskilt inte av kristna skäl. Som om man är fullkomligt livrädd för att bli anklagad för att fira Jesus födelsedag.

Men låt oss nu säga att man verkligen brinner för att förklara julens verkliga och ”hedniska” ursprung. Borde man inte då anstränga sig för att hålla sig till någon sorts historiska sanningar? Men det verkar inte som om det är så noga, så länge man får fram sitt önskade budskap. Ett exempel är den här bilden som har cirkulerat på nätet den här julen:
Truth Saves

Här är förvisso slutbudskapet att man kan strunta fullständigt i varför man gör vissa saker på julen och ge tusan i varifrån alla konstiga traditioner kommer. Man ska bara vara glad och ge sig hän i firandet. Ja, så kanske man kan göra – och det är nog så de flesta gör. Men samtidigt så är åtminstone jag intresserad av att känna till det historiska ursprunget. Och då är det ganska viktigt att hålla sig till sanningen.

Jag tänkte gå igenom påståendena i den här bilden. Här går man ut hårt och talar om den skandinaviska fruktbarhetsguden Yule. Det är ju ett smart grepp. Man refererar till de där konstiga skandinaverna och hoppas att ingen orkar kolla upp den där Yule. Nu är det här inte helt taget ur luften – Jolner är ett av drygt 200 namn på Odin. Men någon fruktbarhetsgud var Odin/Jolner inte. Och det är lite oklart vad Odin/Jolner har för koppling till julsånger och julhälsningar. Det påpekas ju här att man inte behöver tro på Odin för att tycka att det är trevligt med just sånger och julhälsningar.

Vidare: Man behöver inte tillhöra den nyhedniska religionen Wicca för att njuta av julkransar och dekorera med järnek. Nej, det behöver man inte. Wicca kom till i mitten av förra seklet och julkransar i kristna sammanhang är kända sedan åtminstone 1500-talet. Och järnek… Tja, det är en växt och den kan ha använts som dekoration mycket länge. Men som kristen symbolväxt är den känd sedan medeltiden. Att på något sätt antyda att kransar och järnek har sitt ursprung i Wicca-religionen är alltså fullständigt befängt. Men jag kanske övertolkar?

Hur är det med druider och mistlar, då? Ja, här har jag faktiskt inga invändningar. De keltiska druiderna ansåg att misteln hade läkande egenskaper, förmådde skydda mot onda makter och var gynnsam för fruktbarheten. Från fruktbarhet till kyssar är förstås steget inte långt – och på något sätt har misteln som symbol överlevt genom århundradena. Och nej, man behöver inte vara druid för att hoppas på att få en kyss om man står under en mistel. Men man behöver å andra sidan inte heller vara häst för att tro att det innebär tur att hitta en tappad hästsko.

Jaha, över till nästa punkt. Enligt den så behöver man inte tro på åkerbruksguden Saturnus för att ägna sig åt traditionen att dekorera ett saturnalieträd i sitt hem. Därmed antyder man alltså att julgranen har sitt ursprung i det romerska saturnaliefirandet. Sant är att man under detta firande ibland tycks ha dekorerat träd, men då enbart utomhus. Julgranen har med största sannolikhet inte ett dyft att göra med den romerska traditionen att dekorera träd. Det är nämligen så att liknande traditioner mycket väl kan uppstå på skilda geografiska platser under skilda tider utan att ha det minsta med varandra att göra. Ibland vill vi hemskt gärna se samband där inga samband finns, kanske särskilt om vi försöker bevisa något som inte är så lätt att bevisa.

Man behöver inte tro på Odin, Tor eller Sankt Nikolaus för att njuta av traditionen att en besökare kommer med gåvor på natten. Jag vet inte vad Tor har med saken att göra, men kopplingen mellan Odin och Sankt Nikolaus (jultomten) är inte orimlig. Odin ansågs komma med gåvor till barn vid jultiden, i utbyte mot mat till hästen Sleipner. Här rör det sig nog om en sammansmältning av olika traditioner där Odingestalten har levt kvar även efter kristianiseringen, ungefär på samma sätt som man fortsatte att använda runor långt fram i tiden. Det här har för övrigt en hel del med nästa punkt att göra:

Man behöver inte tro på Sleipner, Odins åttafotade häst, för att njuta av traditionen att lyssna efter ljudet av hovar på taket. Jaha. Sant är förstås att Odin ansågs ha en åttafotad häst, och sant är att julen av någon anledning är förknippad med ”Odins vilda jakt” då han på sin häst jagade ett skogsrå över himlen. Nu är det väl inte på något sätt klarlagt att det verkligen är så, men nog kan man undra hur det kommer sig att vår ”moderna” jultomte anses färdas över himlen i en släde dragen av…åtta renar? Här är det väldigt lockande att se ett samband, och det vore ett ganska typiskt sätt att oskadliggöra en hednisk gestalt och förvandla den till något så harmlöst som ett antal renar. Men så har vi det här med hovarna på taket. Är det en tradition som någon har hört talas om? Det borde rimligen vara en skandinavisk eller germansk tradition, med tanke på att det kungörs att man inte behöver tro på Sleipner för att njuta av den. Märkligt.

Och så behöver man inte tro på den iranska guden Mithra för att ta till sig traditionen att fira solens återkomst 25 december. Räck upp handen, alla som firar solens återkomst 25 december. Berätta gärna hur ni firar också.

Och så den sista punkten: Du behöver inte tro på Jesus Kristus för att njuta av traditionen att döpa om denna urgamla högtid till Kristi mässa. Läs den meningen en gång till. Och kanske en gång till. Eller så många gånger som krävs för att du ska inse vilken befängd mening det är.

Vad är syftet med sådant här dravel, en sådan blandning av sanningar, halvsanningar och – såvitt jag kan bedöma – rena lögner? Tja, i någon mening landar det väl i just det jag inledde med, nämligen att vårt julfirande är en enda egendomlig soppa av influenser. Och i någon mening landar det väl i att man kanske inte behöver bry sig så mycket. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tolka in en svår ångest över att samtliga punkter här handlar om religion, om någon form av trosföreställning. Men är det så farligt? När du står där på Åhléns och ska handla julklappar till din pappa/sambo/dotter/fru så törs jag nästan garantera att expediten inte kommer att fråga: ”Ger du den här gåvan till åminnelse av Herren Jesu Kristi födelse?” Och när du äter julbord kommer knappast servitören att kräva att få veta om du dricker din snaps till minne av Jolner. Man behöver med andra ord inte rättfärdiga sitt icke-religiösa julfirande. Man behöver inte skämmas.

Men snart är den jobbiga julen över och då står det inte på förrän det blir påsk. Och då är det bara att vänta på det årliga påståendet att påsken egentligen från början är firandet av den hedniska mesopotamiska fruktbarhetsgudinnan Ishtar. För det engelska namnet på påsken, Easter, uttalas ju exakt som Ishtar. Då måste det vara sant. Och vips har man legitimerat sitt påskfirande genom att hänvisa till något skönt hedniskt. Och när man vill avsvärja sig allt som kan förknippas med religiositet så är det tydligen inte så noga med sanningen och källkritiken.

Annonser

Read Full Post »