Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘julafton’

2020 innehåller 818 temadagar. Åttahundraarton. Det blir 2,23 temadagar per dag. Man kan ju fråga sig hur i all världen det kan finnas fler dagar än det finns dagar. Men så stor är konkurrensen att man tydligen måste klämma in flera temadagar per dag. Ja, vissa dagar är så belamrade att man knappt hinner läsa hela listan innan dagen är slut. Nästa år får man kämpa lite extra 12 maj, 21 juni och 15 oktober, ty då firas nio temadagar samtidigt. Och ändå finns det dagar som helt saknar temadag – ett faktum som framstår som ett stort slöseri i sammanhanget och en grov miss i planeringen.

Vad är då en temadag? Jo, det är en dag då man ska uppmärksamma något särskilt. Helst hela dagen, annars är det ingen riktig temadag. Det heter ju inte temakvartsdag eller temaåttondelsdag. Lyckligtvis är det inte obligatoriskt att fira hela dagen, och faktiskt inte ens att fira alla temadagar. Så mycket tid finns inte. Däremot kan det vara lämpligt att uppmärksamma en dag lite då och då för att inte stöta sig med temadagspoliserna eller andra tokstollar.

Jag ska i det följande göra några nedslag i den digra listan över dagar som anses vara värda att fira. Låt oss börja med en av de allra viktigaste: Miniatyrrävens dag. Den infaller 12 november och är instiftad av Mjölby Porslinsrävsmuseum (Mjölbys kanske främsta museum för små och mindre rävfiguriner). Hur dagen ska firas är något oklart. Ibland kan man få vägledning eller i alla fall något tips genom att botanisera bland de temadagar som temadagen delar dag med. I det här fallet är det dock också Globala lunginflammationsdagen och Alla krossade hjärtans dag. Inget av det känns angeläget att direkt fira, och särskilt inte i kombination med Miniatyrrävens dag. Men det är möjligen en smakfråga.

Det är lite oklart vem som ligger bakom Drick en öl-dagen, som infaller 3 december. Söker man på begreppet så hamnar man i stället på Internationella öldagen, som enligt uppgift alltid firas den första fredagen i augusti. Möjligen är det så att man då får dricka hur mycket öl som helst (det finns säkert en tanke med att den infaller på en fredag), medan man på Drick en öl-dagen bara får dricka en. Men tänk efter nu. Det är ju lika absurt som när man säger: ”Ska du med ut och ta en öl efter jobbet?” Det blir aldrig bara en öl.

En av de egendomligaste temadagarna är den som firas 19 januari: Sten Stures ben. Den går tillbaka till den tragiska händelsen 1520 då riksföreståndaren Sten Sture d.y:s ben krossades av en dansk kanonkula. Fira är kanske fel ord. Det är kanske snarare att betrakta som en minnesdag. Om det verkligen är ”en tradition” eller inte att uppmärksamma Sten Stures stackars ben detta datum ska jag låta vara osagt. Förslaget om att man ska ägna sig åt snöbollskrig och sedan äta chokladbollar (båda symboliserar kanonkulor) tror jag dock inte har särskilt gamla anor. Men chokladbollar är ju gott. Samma dag infaller för övrigt Internationella popcorn-dagen.

13 februari infaller Tandborstbytardagen. Det låter lite läskigt, men meningen är inte att man ska byta tandborste med varandra. Nej, tanken är att man denna dag ska påminnas om att man bör byta till en ny tandborste varannan månad. Jag vet dock inte hur firandet av dagen en gång om året ska leda till att man byter tandborste sex gånger om året. I ren protest skulle jag vilja att även Godisråttans dag infaller den här dagen. Men det gör den inte. Den dagen finns inte ens. Geléhallonens dag dyker däremot upp två dagar senare.

Fondvalsdagen. 21 februari. Det är tydligen en dag som ska inspirera människor till att välja hållbara fonder. Jag tycker att det låter tråkigt. Jag trodde att det hade med matlagning och dans att göra.

Krama en bibliotekarie-dagen brukar ihärdigt marknadsföras av en gammal vän till mig som är…bibliotekarie, naturligtvis. Jag tror att man denna dag, 1 mars, kanske inte bokstavligen ska krama en bibliotekarie, utan mera liksom bry sig om denne. Men där kan jag eventuellt ha fel. Kanske är det så att just bibliotekarier är alldeles särskilt ömhetstörstande varelser? I så fall är det förmodligen även så att man inte behöver begränsa sig till just en bibliotekarie. Fast i nuläget är det nog risk för att 1 mars blir Stå på minst två meters avstånd från en bibliotekarie-dagen. Det är så man bryr sig om folk i pandemiska tider.

Vissa temadagar inträffar alltid samma datum, andra är rörliga. Ungefär som påsken. Ett exempel på en rörlig temadag är Knivens dag, som jag tror alltid infaller på skärtorsdagen. Ni fattar, va? Kniven. Skärtorsdag. Inte för att skärtorsdag har det allra minsta att göra med verbet ”att skära”, men man kan ju låtsas. Det blir faktiskt lite skojigare då. Och kanske är det en händelse som ser ut som en tanke att både Knivens dag och skärtorsdagen år 2020 inföll 1 april, som är utsedd till Skojardagen.

4 april är en förbryllande dag. Det är nämligen Internationella dagen för minor och minröjning. Vänta nu… För minor? Jag tycker allt att det är ganska konstigt, men jag röjer det inte med en min. Trots att det tydligen är just det man ska göra. Samma datum infaller Morotens dag och jag försöker frenetiskt finna en koppling mellan minor och morötter utan att lyckas. Men båda börjar på m och det är kanske gott nog? Men ännu godare är morotskaka, vars dag dock infaller drygt två månader tidigare.

Den längsta temadagen torde vara Internationella dagen för rätt till sanning om grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Trodde jag. Tills jag hittade Internationella minnesdagen för människor som fallit offer för våldsdåd relaterade till religion eller andra trosuppfattningar. Den infaller 22 augusti – och delas med Internationella müslidagen. Den kortaste temadagen, ty det räknas som en sådan, är typiskt nog julafton. Lite tråkigt, med tanke på att det är en dag som gärna får vara hur lång som helst.

Ja, listan på intressanta temadagar kan göras i princip hur lång som helst. Men till syvende och sist vet ju alla att det egentligen bara finns tre temadagar som är värda att fira. Larsdagen 10 augusti, Ostens dag 27 maj och temadagarnas temadag: Kanelbullens dag 4 oktober. (Jag vill dessutom slå ett slag för Byxfria dagen 7 maj, men det skriver jag lite inom parentes.)
Den som vill hålla reda på – och fira – alla temadagar ombeds vänligen att klicka på följande länk. Men gör det inte för ofta. Det kan utvecklas till ett svårt beroende. https://temadagar.se/kalender/








Read Full Post »

Här kommer julen som vi väntat på
En paus från slitgöra, möda och sjå
En lisa för den som har jobbat sig slut
En stiltje som varar till tjugondag Knut

Vi tänder ett ljus i en mosspyntad stake
Och putsar och fejar från golvet till taket
Och hej hosianna, och hej där i höjden
Var är nu stjärnan jag gjorde i slöjden?

Visst ja, den rasa’ ju samman i fjol
Den lagar jag snabbt med min elbultpistol
För nu ska här mysas i välstädat hus
Och vips var det dags för ännu ett ljus

Och fisken ska lutas och lussekatt bakas
Ty matbordets fröjder får aldrig försakas
Och Sankta Lucia med ljus i sitt hår
och pepparkaksbaket ska lyckas i år

Och struvor ska bakas och julresan bokas
Och snapsen avsmakas och knäcken ska kokas
Och julkort ska skrivas och julkort ska sändas
Och sen ska det tredje adventsljuset tändas

Triad sjunger ständigt om ljus som ska brinna
fast helst vill ju alla att de ska försvinna
”Feliz Navidad” med José Feliciano
och sen ”Stilla natt” på ett ostämt piano

Och tomtar som tippar och tomtar som tappar
Och sen ska man inhandla femtusen klappar
Och rimmen ska smidas och sättas på pränt
Och plötsligt är fjärde adventsljuset tänt

Och granen ska köpas och granen ska kläs
Och skinkan griljeras och skinkmackan bres
Och mor trillar köttbullar, far steker spjäll
Och sen ska man samlas till oppsittarkväll

Och kvällen blir sen via glöggfryntlighet
och pappa blir lack av att slå in paket
och mamma blir galen av tramsjulmusiken
och morbror har fastnat i Stockholmstrafiken

Men så blir det julafton, då är man glad
och doppar sitt vörtbröd i julskinkans spad
och dricker en julmust och slukar en kola
och hör på nån stämningsfull sång med Carola

Och så kommer morbror med hatten på sne’
Och sen Kalle Anka när klockan är tre
Med Benjamin Syrsa och Bambi på is
Och sen slaktar morbror en pepparkaksgris

Och mamma gör mumma som morbror får smaka
Och morbror får skum på sin tredubbla haka
Och middagen hägrar med sju sorters sill
och prinskorv och skinka och senap därtill

Och Jansson och sylta och fötter från grisen
och allting serveras på bästa servisen
Och sillsallad, julkorv och snaps i kvadrat
och nu börjar morbror bli ganska plakat

Och sen blir det sittplats vid teven på nytt
och tittning på något om tid som har flytt
om Tyko och fikon och gistna små skjul
och Karl Bertil Jonsson som önskar ”god jul”

Och doften av julhyacinten får spridning
Och pappa går ut för att köpa en tidning
Just då kommer tomten och säger ”gokväll”
och frågar om var och en har varit snäll

Och klappar utdelas ur jultomtens säck
Förutom till morbror, för han är helt väck
Och tomten går ut, säger god jul till oss
Och tar sig bak knuten ett jultomtebloss

Och far återvänder och då blir det gröt
med mandel och socker och sirap så söt
Och sen vaknar morbror till allas förfäran
och ska leda långdans på ingens begäran

Och dansen blir galen och kvällen blir natt
Och mor ringer taxi, ger morbror hans hatt
Men han vill ha struvor och kaffe med kask
men somnar sen sött på en Alladinask

Här kommer julen som vi väntat på
En paus från slitgöra, möda och sjå
En lisa för den som har jobbat sig slut
En stiltje som varar till tjugondag knut

Pyttsan. God jul.

Read Full Post »

Nu för tiden har julen en tendens att bli passé nästan innan den har inträffat. Och så här en vecka efter julafton är den stendöd. Ut med granen, in med champagnen. Likväl tänkte jag dröja lite vid julen och ett fenomen som jag tycker blir allt tydligare. Jag tror att alla svenskar numera är så pass upplysta att de vet att våra jultraditioner är ett riktigt hopkok av olika gamla traditioner från skilda geografiska områden. De flesta inser nog också att julen som tidpunkt för Kristi födelse är mycket omdiskuterad och att man en gång i tiden förlade den till just den här tiden för att utnyttja, och konkurrera ut, redan befintliga ”hedniska” högtider som hade med vintersolståndet och skörderelaterade fenomen att göra.

I dag är julen en genomkommersialiserad högtid som har mycket lite med Kristi födelse eller vintersolståndet att göra, åtminstone i Sverige. Jodå, det finns troende som går i kyrkan och så att säga firar Jesus födelsedag och det finns människor som inte är särskilt religiösa av sig men som ändå tycker att det hör till att gå i kyrkan på första advent eller juldagsmorgonen. För att det är tradition. För att det är mysigt. För att det är vackert. Men jag vill ändå påstå att det religiösa inslaget i julen är försvinnande litet. Likväl verkar många störa sig på att det alls finns där. Jag har svårt att hitta någon annan förklaring till att många brukar passa på att liksom rättfärdiga sitt julfirande genom att nogsamt påtala julens hedniska ursprung. Men ärligt talat: Hur många kan egentligen påstå att de egentligen firar vintersolståndet eller att de egentligen firar att man i romarrikets Italien vid den här tiden såg tecken på naturens återuppvaknande och därför hyllade åkerbrukets gud Saturnus genom så kallade saturnalier? För de allra flesta finns bara julen där som något traditionstyngt och självklart som man inte behöver fundera så mycket kring.

Alltså, jag är ju en vän av folkbildning, så jag har inget emot att man påpekar att julen är det tidigare nämnda hopkoket av traditioner från olika håll och att kyrkan en gång i tiden (och fortsatt) har passat på att utnyttja och ta över urgamla högtider. Det kan man gärna göra. Men det ligger något nästan panikartat i det här att nogsamt påpeka att man minsann inte firar julen av religiösa skäl, och särskilt inte av kristna skäl. Som om man är fullkomligt livrädd för att bli anklagad för att fira Jesus födelsedag.

Men låt oss nu säga att man verkligen brinner för att förklara julens verkliga och ”hedniska” ursprung. Borde man inte då anstränga sig för att hålla sig till någon sorts historiska sanningar? Men det verkar inte som om det är så noga, så länge man får fram sitt önskade budskap. Ett exempel är den här bilden som har cirkulerat på nätet den här julen:
Truth Saves

Här är förvisso slutbudskapet att man kan strunta fullständigt i varför man gör vissa saker på julen och ge tusan i varifrån alla konstiga traditioner kommer. Man ska bara vara glad och ge sig hän i firandet. Ja, så kanske man kan göra – och det är nog så de flesta gör. Men samtidigt så är åtminstone jag intresserad av att känna till det historiska ursprunget. Och då är det ganska viktigt att hålla sig till sanningen.

Jag tänkte gå igenom påståendena i den här bilden. Här går man ut hårt och talar om den skandinaviska fruktbarhetsguden Yule. Det är ju ett smart grepp. Man refererar till de där konstiga skandinaverna och hoppas att ingen orkar kolla upp den där Yule. Nu är det här inte helt taget ur luften – Jolner är ett av drygt 200 namn på Odin. Men någon fruktbarhetsgud var Odin/Jolner inte. Och det är lite oklart vad Odin/Jolner har för koppling till julsånger och julhälsningar. Det påpekas ju här att man inte behöver tro på Odin för att tycka att det är trevligt med just sånger och julhälsningar.

Vidare: Man behöver inte tillhöra den nyhedniska religionen Wicca för att njuta av julkransar och dekorera med järnek. Nej, det behöver man inte. Wicca kom till i mitten av förra seklet och julkransar i kristna sammanhang är kända sedan åtminstone 1500-talet. Och järnek… Tja, det är en växt och den kan ha använts som dekoration mycket länge. Men som kristen symbolväxt är den känd sedan medeltiden. Att på något sätt antyda att kransar och järnek har sitt ursprung i Wicca-religionen är alltså fullständigt befängt. Men jag kanske övertolkar?

Hur är det med druider och mistlar, då? Ja, här har jag faktiskt inga invändningar. De keltiska druiderna ansåg att misteln hade läkande egenskaper, förmådde skydda mot onda makter och var gynnsam för fruktbarheten. Från fruktbarhet till kyssar är förstås steget inte långt – och på något sätt har misteln som symbol överlevt genom århundradena. Och nej, man behöver inte vara druid för att hoppas på att få en kyss om man står under en mistel. Men man behöver å andra sidan inte heller vara häst för att tro att det innebär tur att hitta en tappad hästsko.

Jaha, över till nästa punkt. Enligt den så behöver man inte tro på åkerbruksguden Saturnus för att ägna sig åt traditionen att dekorera ett saturnalieträd i sitt hem. Därmed antyder man alltså att julgranen har sitt ursprung i det romerska saturnaliefirandet. Sant är att man under detta firande ibland tycks ha dekorerat träd, men då enbart utomhus. Julgranen har med största sannolikhet inte ett dyft att göra med den romerska traditionen att dekorera träd. Det är nämligen så att liknande traditioner mycket väl kan uppstå på skilda geografiska platser under skilda tider utan att ha det minsta med varandra att göra. Ibland vill vi hemskt gärna se samband där inga samband finns, kanske särskilt om vi försöker bevisa något som inte är så lätt att bevisa.

Man behöver inte tro på Odin, Tor eller Sankt Nikolaus för att njuta av traditionen att en besökare kommer med gåvor på natten. Jag vet inte vad Tor har med saken att göra, men kopplingen mellan Odin och Sankt Nikolaus (jultomten) är inte orimlig. Odin ansågs komma med gåvor till barn vid jultiden, i utbyte mot mat till hästen Sleipner. Här rör det sig nog om en sammansmältning av olika traditioner där Odingestalten har levt kvar även efter kristianiseringen, ungefär på samma sätt som man fortsatte att använda runor långt fram i tiden. Det här har för övrigt en hel del med nästa punkt att göra:

Man behöver inte tro på Sleipner, Odins åttafotade häst, för att njuta av traditionen att lyssna efter ljudet av hovar på taket. Jaha. Sant är förstås att Odin ansågs ha en åttafotad häst, och sant är att julen av någon anledning är förknippad med ”Odins vilda jakt” då han på sin häst jagade ett skogsrå över himlen. Nu är det väl inte på något sätt klarlagt att det verkligen är så, men nog kan man undra hur det kommer sig att vår ”moderna” jultomte anses färdas över himlen i en släde dragen av…åtta renar? Här är det väldigt lockande att se ett samband, och det vore ett ganska typiskt sätt att oskadliggöra en hednisk gestalt och förvandla den till något så harmlöst som ett antal renar. Men så har vi det här med hovarna på taket. Är det en tradition som någon har hört talas om? Det borde rimligen vara en skandinavisk eller germansk tradition, med tanke på att det kungörs att man inte behöver tro på Sleipner för att njuta av den. Märkligt.

Och så behöver man inte tro på den iranska guden Mithra för att ta till sig traditionen att fira solens återkomst 25 december. Räck upp handen, alla som firar solens återkomst 25 december. Berätta gärna hur ni firar också.

Och så den sista punkten: Du behöver inte tro på Jesus Kristus för att njuta av traditionen att döpa om denna urgamla högtid till Kristi mässa. Läs den meningen en gång till. Och kanske en gång till. Eller så många gånger som krävs för att du ska inse vilken befängd mening det är.

Vad är syftet med sådant här dravel, en sådan blandning av sanningar, halvsanningar och – såvitt jag kan bedöma – rena lögner? Tja, i någon mening landar det väl i just det jag inledde med, nämligen att vårt julfirande är en enda egendomlig soppa av influenser. Och i någon mening landar det väl i att man kanske inte behöver bry sig så mycket. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tolka in en svår ångest över att samtliga punkter här handlar om religion, om någon form av trosföreställning. Men är det så farligt? När du står där på Åhléns och ska handla julklappar till din pappa/sambo/dotter/fru så törs jag nästan garantera att expediten inte kommer att fråga: ”Ger du den här gåvan till åminnelse av Herren Jesu Kristi födelse?” Och när du äter julbord kommer knappast servitören att kräva att få veta om du dricker din snaps till minne av Jolner. Man behöver med andra ord inte rättfärdiga sitt icke-religiösa julfirande. Man behöver inte skämmas.

Men snart är den jobbiga julen över och då står det inte på förrän det blir påsk. Och då är det bara att vänta på det årliga påståendet att påsken egentligen från början är firandet av den hedniska mesopotamiska fruktbarhetsgudinnan Ishtar. För det engelska namnet på påsken, Easter, uttalas ju exakt som Ishtar. Då måste det vara sant. Och vips har man legitimerat sitt påskfirande genom att hänvisa till något skönt hedniskt. Och när man vill avsvärja sig allt som kan förknippas med religiositet så är det tydligen inte så noga med sanningen och källkritiken.

Read Full Post »