Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Blasieholmen’

Högsjö-Gård-2

Högsjö gård. Vykort.

Ungefär halvvägs mellan Vingåker och Brevens bruk i Södermanland ligger Högsjön. Vid den västra stranden ligger Högsjö, en gård med anor från 1300-talet. Huvudbyggnaden uppfördes på 1730-talet, då släkten Rålamb ägde gården, men byggdes om och till av Frans Gustaf von Aken i början av 1860-talet. Högsjös historia är säkert nog så intressant, men det jag tänkte skriva några ord om är något annat. Vi ska bege oss tvärs över sjön till den östra stranden. Där hittar man nämligen resterna av en spännande byggnad och minnet av en kanske lite speciell kvinna med nära anknytning till Högsjö gård.

märta

Märta von Aken (1859-1935)

Den nyss nämnde Frans Gustaf von Aken (1824-1863) ärvde Högsjö efter sin far 1848. Han var gift med Ebba, född Lagerqvist (1828-1889). De hade två döttrar, Sigrid (född 1852) och Märta (född 1859). Strax efter ombyggnaden av Högsjö avled Frans Gustaf bara 39 år gammal på resa i södra Frankrike. Gården ärvdes av båda döttrarna, men när den då 19-åriga Sigrid 1871 gifte sig med baron Axel von Mecklenburg löste hon ut sin syster från gården. Högsjö ägs fortfarande av ätten von Mecklenburg. Men hur gick det då för den yngsta dottern, Märta? Hon slogs sig ner tillsammans med sin mamma i en våning på Blasieholmen i Stockholm, men köpte sig två egendomar för eget bruk: Mörby gård nära Odensbacken i Närke – och ett landområde vid Högsjöns östra strand, Lilla Sjögetorp.

Vid Lilla Sjögetorp lät hon uppföra en villa nere vid strandkanten, men det verkar som om hon inte var riktigt nöjd med det. Hon hade uppenbarligen ganska gott om pengar och bestämde sig för att bygga ett alldeles eget drömslott! Det skulle ligga på en höjd så att hon fick god utsikt över både sjön och barndomshemmet Högsjö gård. Enligt ett flertal källor anlitade hon en av dåtidens stora arkitekter, Isak Gustaf Clason, för uppdraget. Jag blev lite förvånad när jag hörde talas om det. Eftersom jag har haft anledning att specialstudera Clason så borde jag ha hört talas om projektet Lilla Sjögetorp. Men det hade jag inte. I en artikel från 1996 anger dock journalisten Harald Ottosson att slottet i själva verket ritades av arkitekten Bror Almquist (1864-1940), mest känd som kyrkoarkitekt. Sammanblandningen är dock lätt att förstå eftersom Almquist var anställd på Clasons arkitektkontor fram till tiden för Lilla Sjögetorps tillkomst, men också för att det färdiga slottet erinrar ganska mycket om några av Clasons egna projekt. Här kan nämnas Lejondal i Uppland, Hjularöd i Skåne och Ulvaklev i  Västmanland.

Sjögetorp21895 lämnade Märta von Aken våningen i Stockholm och bör väl då ha bosatt sig i villan på Lilla Sjögetorp i väntan på att slottet skulle bli inflyttningsklart, vilket det blev 1897. Vissa källor menar att slottet var en kopia av en borg vid Rhen, men den uppgiften kan man nog ta med en nypa salt. Visserligen hade det i viss mån karaktär av medeltidsborg, men Lilla Sjögetorp var i det avseendet inte unikt i det sena 1800-talet och någon specifik förlaga kan knappast utpekas. Därtill finns det klara renässansdrag i arkitekturen. Men det gör förstås inte byggnaden mindre ståtlig.

Slottet innehöll ett tjugotal rum, plus en källarvåning som delvis var utsprängd ur klippan. Interiören var påkostad. Golven var belagda med ekparkett och vissa rum hade ekpaneler. Mest påkostad tycks Stora salongen ha varit, vilket ju är förståeligt. Där fanns en stor öppen spis i marmor och kalksten. Utanför salongen fanns en stor terrass som fungerade som en förlängning av rummet – särskilt som salongens fönster gick från golv till tak. Men det kanske intressantaste med interiören är att den pryddes av stuckdetaljer och dörröverstycken som kom från Gustav III:s 1892 rivna operahus i Stockholm.

Sjögetorp3

Lilla Sjögetorp

Märta von Aken tycks ha varit en lite speciell person, i alla fall om man ska tro på de uppgifter som finns om henne. Det påstås till exempel att hon lät uppföra sitt slott på den plats där hon fick sin första kyss – av en ståtlig löjtnant. Andra menar att hon ville ha ett slott där hon kunde invänta en furstlig friare, som dessvärre aldrig kom. De foton som finns av henne visar en vacker kvinna som inte borde ha saknat friare, men kanske var det ingen som riktigt dög? Det är förstås svårt att säga, och det kanske inte heller har så stor betydelse. Till en början ska hon ha haft ganska många bjudningar på Lilla Sjögetorp, och därtill ganska gott om tjänstefolk. Men hennes entusiasm för sällskapslivet avtog gradvis och hon tycks ha levt ett alltmer stillsamt liv med allt färre människor omkring sig, måhända för att hon led av ganska svår bacillskräck. Hon avled 1935 efter att ha drabbats av ett slaganfall och begravdes vid Högsjö gårdskapell.

Vad hände då med slottet? Efter Märtas död stod det kvar intakt, men oanvänt. Under andra världskriget hyrdes Lilla Sjögetorp av Nationalmuseum. Då plockades de värdefullaste inventarierna bort eftersom det lite undanskymda och tomma slottet var tänkt att användas som evakueringsplats för statliga konstverk om kriget skulle nå Sverige. Så blev det ju aldrig, och slottet fortsatte att stå oanvänt. Ett visst naturligt förfall var förstås oundvikligt, men det påskyndades av ett flertal inbrott med vandalism som följd. 19 april 1961 rapporterar Svenska Dagbladet om en omfattande förödelse då ”innerdörrar har brutits upp, fönsterluckor slitits bort från sina platser och slängts på golvet tillsammans med papper och gamla fotografier som rivits ur sina ramar på slottets väggar”. Och vidare: ”I biblioteket, som tidigare motstått inkräktare, har böcker och tidningar spritts ut över golvet.”

Sjögetorp i lågorTill slut tycks ägarna, familjen von Mecklenburg, inte ha sett någon annan råd än att utplåna Märta von Akens slott från jordens yta. Den tidigare nämnde Harald Ottosson fick en dag i mars 1975 ett tips om att något skulle hända vid Lilla Sjögetorp. Han tog med sig en fotograf och fick bevittna hur man hällde ut dieselolja på parkettgolven och sedan tände på. Brandkåren var förvarnad, men allmänheten hölls okunnig om vad som skulle ske. Antagligen för att undvika protester. Det som återstod efter branden raserades med hjälp av en grävskopa. Så lätt försvinner en egensinnig kvinnas dröm.

***
Uppgifter hämtade bland annat från Harald Ottossons artikel ”Lilla Sjögetorp” i Sörmlandsbygden 1997.

Read Full Post »

IMGP7770 (2)Jag har ingen lust att skriva det här. Inte egentligen. Jag är rädd att framstå som tjatig, negativ och på gränsen till rättshaverist. Men jag känner att jag måste. Kanske gör jag det mest för min egen skull – det är valfritt att läsa. Men. På måndag kväll, 25 april 2016, väntas Stockholms kommunfullmäktige rösta ja till ett uppförande av ett Nobelcentrum på Blasieholmen i Stockholm. Och därmed rösta nej till bevarandet av ett vackert hus från 1870-talet. Inte hela kommunfullmäktige. Moderaterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet väntas göra det. Det är ett egendomligt projekt de tänker rösta ja till. Varför? Helt enkelt för att det är väldigt hårt kritiserat.

Måndag 18 april publicerade Dagens Nyheter ett debattinlägg från Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten. Det är en märklig artikel där han går till angrepp mot dem som säger ett blankt nej till uppförandet av ett Nobelcentrum på Blasieholmen. Hans huvudpunkt tycks vara att nejsägarna har så disparata skäl till att säga nej, att själva nejet är det enda som förenar dem. Det är ett väldigt egendomligt resonemang. Han tycks alltså mena att det i alla sammanhang bara ska finnas ett enda giltigt skäl till att säga nej till något. Svart eller vitt. I själva verket är väl disparata skäl ett tydligt tecken på att det finns många skäl till att säga nej? Detta otäcka, otäcka nej.

Vidare hävdar han att ”nej” är världens enklaste ord. Tyvärr inte. Det är nämligen inte så att den som säger nej, åtminstone i det här fallet, gör det helt oreflekterat och med ryggmärgen. Det kräver eftertanke att säga nej. Det kräver ett noga övervägande av för och emot. Jag vill därför hävda att ”ja” är en precis lika självklar kandidat i tävlingen om världens enklaste ord. Men det här är tyvärr ett väldigt vanligt grepp i frågor av det här slaget. Nejsägare är utvecklingsfientliga människor som ingenting begriper. Men jasägare, det är fina människor. Låt mig då påpeka att de som säger nej till något samtidigt säger ja till något annat. På samma sätt säger jasägare nej till något annat. Så lätt är det att vrida på ett fullständigt tomt argument.

Heikensten går vidare med att anklaga motståndarsidan för att sprida icke sanningsenliga bilder på den aktuella byggnaden. Det är ju en intressant synpunkt, med tanke på att de officiella bilder som Nobelstiftelsen sprider inte heller är sanningsenliga. ”Reklambilder” kallas de, och det är tydligen inte så viktigt att sådana stämmer överens med verkligheten. Enligt vd:n för Nobelhuset AB, Susanne Lindh, spelar det ingen som helst roll eftersom det inte är de bilderna som våra politiker utgår från när de säger ja (eller nej) till projektet. Jaså? Vem är det då man vill lura med sina förskönade bilder? Allmänheten? Jag tror inte att allmänheten uppskattar att bli lurad. Jag talar här inte om förekomsten av en absurt stor ”supermåne” på bilderna, eller att man ser en stjärnhimmel som på grund av allt ljus i Stockholm aldrig är synlig. Det är förvisso töntiga detaljer som inte borde få förekomma i sådana här sammanhang. Här handlar det i stället om medvetet förvridna perspektiv som får byggnaden att se mindre ut än den är.

Nobelstiftelsen och Heikensten är bekymrad över att debatten om husets utformning har kommit i vägen för husets innehåll. Han målar upp en bild av vilken oerhört fantastisk verksamhet som är tänkt att bedrivas där. Vilken otrolig attraktionskraft detta Nobelcentrum kommer att få. Det egendomliga i sammanhanget är dock att ingen betvivlar detta. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det är nog svårt att hitta människor som är emot ett Nobelcentrum per se. Det är svårt att hitta människor som är någon form av anti-Nobelpris-aktivister. Kanske är det också det som Stockholms stad syftar på när de hävdar att majoriteten av remissyttrandena är positiva till projektet, alltså att folk inte har särskilt mycket att invända mot ett Nobelcentrum. Men det är inte det saken handlar om. Verksamheten kan vara hur fantastisk som helst men den rättfärdigar inte ett okänsligt ingrepp i stadsbilden med ett överstort, uppmärksamhetskrävande hus i en känslig miljö. Det är där skon klämmer. Men förespråkarna tycks anse att ett upphöjt och ädelt innehåll och syfte förlåter allt. Det gör det inte. Detsamma gäller för övrigt ett tänkt besökarantal på si och så många hundra tusen per år. Programverksamheten och besökarantalet gör liksom inte huset vackrare eller mer välanpassat till sin omgivning.

Nobelstiftelsen tycks ha stora problem med att presentera vettiga skäl till att detta Nobelcentrum måste ligga precis just här på Blasieholmen. Det verkar som om det måste ligga där ”för att kunna locka till spontanbesök”. Innebär det att huset inte skulle få några besökare om det låg någon annanstans? Knappast. Om nu Nobelpriset har ”en närmast fabulös dragningskraft” (för att citera Heikensten själv) och om nu programverksamheten är så fantastisk, så tror jag nog att även en annan, mer perifer placering skulle fungera ypperligt. 2015 hade Naturhistoriska riksmuseet 531 637 besökare. Det ligger inte på Blasieholmen. Det ligger 16 minuter med tunnelbana från T-centralen. Jag tänker inte gå in vidare på skälen till att det vore långt vettigare att placera ett Nobelcentrum på en annan plats. Jag nöjer mig bara med att konstatera att skälen till en placering på Blasieholmen är mer än lovligt tunna.

Så långt Lars Heikensten och Nobelstiftelsen. Jag tycker att det kan vara intressant att se vad arkitekten, David Chipperfield, har att säga om projektet. Vid något tidigare tillfälle har jag lyft fram följande citat: ”Att komma till någon annans stad och rita en byggnad är egentligen fruktansvärt arrogant.” Det är i sig ett intressant uttalande. Tydligen är det dock inte tillräckligt arrogant för att låta bli. Är man stjärnarkitekt så är man. Men intressantare är kanske följande: ”Jag är intresserad av att förstärka och bekräfta det som finns.” Gör han det i det här projektet? Jag dristar mig att besvara frågan med ett rungande nej. Genom sin utformning stjäl snarare Nobelcentret all uppmärksamhet. Han varken förstärker eller bekräftar. Han krossar. Det hindrar dock inte förespråkarna från att mena att Chipperfield faktiskt är jättejättekänd för sin förmåga att anpassa sig till den befintliga miljön och därför måste ju även det här projektet per definition vara anpassat till den befintliga miljön. Eller?

I den artikel som citaten är hämtade ur (Svenska Dagbladet 5 januari 2014) hävdas också att: ”Någon högröstad ikonbyggnad handlar det inte om.” Orden är möjligen inte hans egna, men så står det. Även om Chipperfield själv hävdar att han inte vet hur man gör en ikonbyggnad så är det svårt att hålla med om att byggnaden inte är ”högröstad”. Vidare i samma artikel: ”För att försvara sin plats i stadsbilden måste [byggnaden] dessutom ha ett innehåll som känns angeläget för stockholmarna.” Jaha. Det tycks alltså som om även arkitekten menar att innehållet ska rättfärdiga ett brutalt ingrepp i stadsbilden eftersom det är så oerhört ädelt och upphöjt. Fast det där med brutalt ingrepp i stadsbilden är förstås mina egna ord.

Chipperfield är uppenbarligen ingen blygsam herre. Han tycker till exempel inte att de befintliga byggnaderna på Blasieholmen är något att ha (Tullhuset har ”inget högt arkitektoniskt värde”) – och därför kan det rivas –  eftersom hans egen byggnad kommer att tillföra så oerhört mycket mer. Vid ett möte med Stockholms byggnadsförening hävdade han att byggnaden ska bli Stockholms viktigaste rum och att: ”Ni kommer att få en enorm internationell respekt med detta hus!” Vi tar ett till citat: ”Om människor är övertygade om att byggnaden blir något som berör deras liv, så tror jag inte höjden spelar så stor roll.” Mitt liv kommer den här byggnaden bara att beröra negativt.

Jag tror att såväl Nobelstiftelsen som arkitekten kraftigt överskattar genomsnittssvenskens intresse och respekt för Nobelpriset. Det är inte så upphöjt och ädelt och fantastiskt i våra sinnen att det rättfärdigar en förfulning av Stockholm, rivandet av en vacker 150-årig byggnad och destruktion av en plats som har potential att bli något helt annat, något som såväl stockholmare som besökare har betydligt större nytta av. Det här riskerar att bli ett av de där avskydda nytillskotten i stadsbilden, och den känslan riskerar att spilla över på det ädla och upphöjda tänkta innehållet. Se där, ytterligare ett skäl till att ge huset en annan, ödmjukare placering, och en annan, ödmjukare framtoning. Vi gillar ödmjukhet i det här landet. Generellt. Men kanske framför allt ödmjuka politiker som använder sitt sunda förnuft och lyssnar på såväl experter som allmänheten. Men det är väl att hoppas på för mycket.

 

Read Full Post »

Guldkuben tidigt på morgonen. Se ett sådant folkliv!

Guldkuben tidigt på morgonen. Se ett sådant folkliv!

I dag har jag varit på något som Stockholms stad kallar ”visionspromenad”. Syftet med den var att på plats visa medborgarna hur det planerade Nobel Center som (enligt hemsidan www.nobelcenter.se ”ska” byggas på Blasieholmen) kommer att se ut. Det var på alla sätt en intressant upplevelse, bland annat för att en del upprörda känslor kom till uttryck. Det kan inte vara särskilt lätt att representera Staden i ett sammanhang där de flesta som intresserar sig har en kritisk hållning. Då gäller det minsann att försöka bibehålla lugnet och fattningen.

Vad gäller då saken? Jo, man har fått för sig att det vore vettigt att Sverige och Stockholm har ett Nobelcentrum – en byggnad där bland annat ett museum (nu inrymt i Börshuset i Gamla stan), bibliotek, kontorslokaler för Nobelstiftelsen och ett stort auditorium där Nobelpriset delas ut ska inrymmas. Allt under ett tak, så att säga. Nobelpris-banketten är dock tänkt att även fortsättningsvis äga rum i Stockholms stadshus. Sammanlagt ska denna byggnad bli 26 000 kvadratmeter stor.

Tullhuset från 1876.

Tullhuset från 1876.

Idén om att bygga ett Nobelhus eller Nobelpalats är inte ny. I början av 1900-talet ritade den flitige Ferdinand Boberg en mycket fantasifull byggnad som var tänkt att ligga på Öster-malm, i det som i dag heter Nobelparken som en liten reminiscens om detta äventyr. Om projektet hade kommit till utförande så misstänker jag att det hade varit en av Stockholms så kallade märkesbyggnader i dag. Men Bobergs förslag ansågs alltför ”osvenskt” och det blev inget av med saken.

Behövs det ett Nobelcentrum? Den frågan skulle jag tveklöst svara ja på. Man kan invända och säga att det ju uppenbarligen har fungerat ganska bra ändå i drygt hundra år. Men det är klart att det vore bra för både Stockholm och Nobelpriset att få alla ”Nobelfunktionerna” samlade (utom banketten, då) i stället för att ha dem utspridda som läget är nu. Dock behöver de kanske inte vara samlade i en och samma byggnad. Man skulle i stället kunna tänka sig flera byggnader, placerade kring ett Nobeltorg. Jag tänker mig något i stil med Lincoln Center i New York. Bortsett från de rent praktiska fördelarna så vore det nog bra med en specifik byggnad som förknippas med Nobelpriset och inget annat, en form av symbolbyggnad.

Ett av hamnmagasinen. Bakgrundens hus kommer effektivt att skymmas av det eventuella Nobelcentret.

Ett av hamnmagasinen.
Bakgrundens hus kommer effektivt att skymmas av det eventuella Nobelcentret.

Applåderar jag då det föreliggande förslaget? Nej. Vilken överraskning, va? Jag har nämligen ett antal invändningar mot det. Om vi börjar med placeringen så är det alltså tänkt att ligga på Blasieholmen på ”en av de sista obebyggda tomterna i Stockholm”, som Stockholms stad skriver på sin hemsida. Problemet är att tomten inte alls är obebyggd – där finns ett fint tullhus från 1876 och två hamnmagasin från tidigt 1900-tal. Om man ska uppföra ett Nobelcentrum här så måste man alltså först se till så att tomten verkligen blir obebyggd. Man måste med andra ord antingen flytta de befintliga husen någon annanstans eller riva dem. Eftersom Stockholms stad tydligen saknar allt intresse av att bevara dem så är det uppenbarligen upp till någon hugad spekulant att flytta husen till en lämplig plats. Byggnaderna – och då i synnerhet hamnmagasinen – kanske inte ser mycket ut för världen, men de är kvarvarande representanter för den verksamhet som för inte alltför länge sedan bedrevs på Blasieholmen och därför intressanta. De bidrar till att ge en bild av Stockholm som sjöfartsstad.

Problem nummer två är den tänkta byggnadens utformning. I en tävling som anordnades av byggherren, alltså inte Stockholms Stad (däremot satt stadsarkitekten med i juryn), vann ett förslag av David Chipperfield och Christoph Felger. Det vinnande förslaget beskrivs på nobelcenter.se som en ”smäcker mässingsbyggnad”. Ibland undrar jag om jag har lärt mig fel innebörd av ord, och det här är ett sådant tillfälle. Jag kan för mitt liv inte begripa hur denna kartongliknande koloss kan betraktas som smäcker. Ånyo har man fastnat i en grundform med kubvolymer och platt tak, en form som tydligen anses vara ”elegant, tidlös och vacker”. Men kanske är fyrkantigheten tänkt att symbolisera Nobelstiftelsens sätt att tänka?

Det andra hamnmagasinet.

Det andra hamnmagasinet.

Fasaden är tänkt att bli mässingsskimrande, förmodligen för att erinra om färgen på den guldmedalj som tilldelas Nobelpristagarna, men förhoppningsvis också för att ansluta till de ockratoner som är vanliga i Stockholms fasader. Det är bra tänkt – om syftet är att få byggnaden att smälta in bättre i sin miljö. Men jag tror ärligt talat att glansen blir alldeles för iögonenfallande under soliga dagar och då blir effekten den rakt motsatta. Byggnaden kommer att sticka ut och göra sig märkvärdig och självgod på ett sätt som närmast kan beskrivas som vulgärt.

Något liknande gäller också storleken, och då tänker jag främst på höjden. Huset är planerat att bli tre meter högre än närmaste granne. Det kanske inte låter mycket, men det är fullt tillräckligt för att det ska förminska nu befintlig arkitektur på ett tråkigt sätt. Om man bara sänkte byggnaden en våning så skulle den smälta in mycket bättre och, faktiskt, ändå behålla sitt uttryck. Det förhåller sig också så att ju högre en byggnad är, desto större utrymme kräver den runt om för att den ska komma till sin rätt. Även ur den aspekten skulle byggnaden vinna på att bantas höjdmässigt. Den upptornande, alltför stora kubformen får mig närmast att tänka på Joakim von Ankas så kallade pengabinge. Och vi vet alla namnet på staden där den ligger.

Framför Nobelcentret ska det bli en park med så här fina och höga träd.

Framför Nobelcentret ska det bli en park med så här fina och höga träd.

Nobelcentret, i sin nuvarande utformning, är kort sagt för stort och utstickande för den tänkta platsen. Det ser ut som om någon har råkat släppa ner det med helikopter på helt fel plats. Varför måste det ligga just på Blasieholmen? Varför måste det ligga i centrala Stockholm? Andra förslag har varit på tapeten, men tydligen anser man att det är en poäng att alla byggnader som kan locka turister är centralt placerade. Det är möjligt, men min erfarenhet som turist är att man söker upp det som man är intresserad av – oavsett var det ligger. Här har man alltså chansen att placera ett potentiellt stort besöksmål (ja, jag tror att ett Nobelcenter lockar en hel del) på en något mer perifer plast i staden och på så sätt sprida turistgracerna. Vi talar ju ändå inte om några jätteavstånd som man måste förflytta sig på i Stockholm. Sanningen är ju att det absolut inte behövs ytterligare turistattraktioner i centrala Stockholm.

Den här nu ganska oinspirerande platsen skulle kunna bli ett fint torg.

Den här nu ganska oinspirerande platsen skulle kunna bli ett fint torg.

Vad skulle man då kunna göra av det hörn av Blasieholmen där Nobelcentret är tänkt att ligga? Det finns flera trevliga förslag. Man skulle till exempel kunna ha en fiskmarknad i ett av hamnmagasinen. Man kan förstås tänka sig caféer och restauranger. Om någon har missat propagandan så växer Stockholm – och det finns faktiskt behov av fler näringsställen. Alldeles säkert skulle det gå att skapa vad man från Stockholms stad brukar kalla för en ”mötesplats” i detta nu nedgångna och lite bortglömda hörn. Det finns potential för en fin torgbildning mellan de tre befintliga husen där man skulle kunna ha uteserveringar på sommaren. En plats blir som bekant vad man gör den till. Staden hävdar att man medvetet har sparat den här ”obebyggda” tomten till en ”publikdragande byggnad”. Men tänk om man i stället skulle ha modet att låta den här fläcken förbli oexploaterad?

Nå. Nu har du som bor i Stockholms kommun möjlighet att säga vad du tycker. Jag uppmanar var och en som alls bryr sig om saken att delta i samrådet. Läs mera här: Samråd för Nobel Center. Om man till äventyrs tycker att det är ett tjusigt förslag som absolut bör ligga just där så kan man förstås meddela det också. Spelar det någon roll? Kanske, kanske inte. Men vi har lagstadgad rätt att tycka till i just stadsbyggnadsfrågor – och då kan man gott göra det.

Read Full Post »