Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lars Forssell’

Jag såg och belyssnade häromdagen en smärre intervju med den i dag 81-årige Ringo Starr, hållen med anledning av ett så kallat skivsläpp. Han är så gott som alltid underhållande, men den här gången hörde jag inte riktigt vad han sa. Det beror inte på att han sluddrade eller sa ointressanta saker. Nej, jag blev helt enkelt distraherad av hans öron. ”Hans öron?” undrar nu den som inte riktigt förstår. Ja. De har nämligen blivit gammelmansstora. Med all rätt, naturligtvis. Och då kom jag att tänka på Svenska Akademien. Kanske låter det konstigt, men det är det inte.

Vilket året var minns jag inte. Kanske var det nittonhundranittiosex eller nittonhundranittiosju. Någonstans i de trakterna. Jag tror mig dock veta att det var en sommarkväll. Eller kanske mycket sen eftermiddag. Det har inte så våldsamt stor betydelse. På min dåvarande arbetsplats, Ulriksdals slott, hade jag stulit till mig eller blivit tilldelad ett arbetspass utanför ordinarie visningstider. Då fick man en någorlunda attraktiv extraslant. Den här gången skulle jag inte, som var brukligt, behöva ljuga besökare fulla med fullständigt sanna anekdoter. Jag skulle bara finnas till hands och svara på eventuella frågor, samt huta åt folk om de gjorde en ansats att vidröra konstverken. Många känner sig manade att göra just det, särskilt i det av skulpturer fyllda Orangerimuseet. Och det var just där besöksgruppen skulle vandra runt.

Någonstans vill jag inbilla mig att jag inte visste vad det var för grupp som skulle komma. Någonstans vill jag tro att jag blev lite förvånad när en stor, lyxig, svart och nytvättad buss blev synlig. Det var den typ av buss som rockstjärnor gärna färdas i på sina turnéer. En buss med luftkonditionering, teve och kanske en bardisk längst bak. Och nog var det ett slags stjärnor som klev ur och in i Orangeriet. Svenska Akademien! De hedrade just mig med sin närvaro!

Dock måste jag erkänna att jag bara kände igen ett litet fåtal, och jag reflekterade över att det allt var lite pinsamt. Där var Sture Allén, vars nuna jag igenkände från Nobelpristillkännagivandet. Där var Kjell Espmark. Där var, tror jag, Katarina Frostensson. Där var, vill jag mycket gärna tro, Torgny Lindgren. Och där var i alla fall Lars Forssell. Där var varken Kerstin Ekman, Werner Aspenström eller Lars Gyllensten, ty de deltog inte i Akademiens arbete efter Salman Rushdie-affären och därmed med största sannolikhet inte heller i Akademiens utflykter. Men borde jag inte ha känt igen fler? Borde man inte vara mer bekant med Svenska Akademien? Jag menar inte på ett personligt plan, men åtminstone så att man har ett ansikte på dem? Jag vet inte.

I denna jättelika buss färdades dock inte bara ledamöter av Svenska Akademien, utan även några vad som föreföll vara bekanta till ledamöterna. Jag antar att de var särskilt inbjudna till utflykt på grund av sin allmänna snillighet eller trevlighet eller familjekoppling. Om nu Katarina Frostensson var med så fanns antagligen den numera riksbekante herr Arnault med i gänget. Av de andra minns jag bara journalisten och författaren John Chrispinsson.

Gjorde de något väsen av sig? Inte direkt. Några gick omkring och samtalade, vilt gestikulerande på snillens vis. Andra vankade omkring ensamma med händerna på ryggen, på andra snillens vis. (I miljöer med ovärderliga konstverk är de vilt gestikulerande alltid farligare än de händernapåryggenvankande.) John Chrispinsson ställde en fråga till mig om en modellskiss till monument över Karl XII, vilket ledde till ett litet samtal om skulpturer och monument som aldrig förverkligats. Lars Forssell stod i närheten och började plötsligt lyssna uppmärksamt. Jag trappade tråden och ville sjunga ”Sommaren som aldrig säger nej” eller ”Jack Uppskäraren” för honom.

Det var då jag såg Lars Forssells öron. Gigantiska. Och då var de ändå högst 70 år gamla. Det fick mig att tappa tråden ännu mer, vilket nog både han och Chrispinsson noterade. ”Han klarar inte av min stjärnstatus” tänkte säkert Chrispinsson. ”Stackars pojke, han hamnar aldrig i Akademien” tänkte säkert Forssell. Men jag skyller på de där öronen och måste erkänna att jag allt sedan dess har haft svårt att släppa taget om dem. Då är det inte särskilt konstigt att Ringo Starr fick mig att tänka på Svenska Akademien. Frågor på det?

Read Full Post »

Bakom mig i signeringskön på Akademibokhandeln står två äldre, grånade herrar. De är nog uppskattningsvis tio år yngre än dagens signerande författare, som heter John Cleese. Jag tjuvlyssnar förstås på männen, eftersom det inte finns så mycket annat att göra vid dylika tillfällen, stunder då man bara står och väntar på ett visst klockslag då något ska hända. Ofta är de där kökonversationerna tämligen patetiska, i synnerhet om man väntar på att bli insläppt på en konsert. ”Du vet, jag såg ju dem på Konserthuset 1972. En helt fantastisk konsert.” ”Jaså, var du på den? Jag missade den, men jag såg dem på en pub på Österlånggatan 1969. Det var ju innan de slog igenom.” Man inser att det egentligen handlar om att bräcka varandra.

John Cleese, Stockholm, 5 december 2014

John Cleese, Stockholm, 5 december 2014

Men nu är det här ingen konsert, det är en boksignering. Det framgår dock mycket snart att gubbarna egentligen inte är där för att de gillar John Cleese. Jo, det är klart att de gör det. Men de är huvudsakligen där för att få en autograf av en känd person. Det spelar liksom ingen roll vem det är. De förklarar upprepade gånger på ett lite gaggigt vis för varandra att de minsann inte tänker köpa någon bok, utan hoppas att herr Cleese är villig att skriva sitt namn på en papperslapp. ”Jag kanske ska be honom att skriva autografen i pannan på mig? Vad heter panna på engelska?” ”Jag vet inte. ‘Pan’, kanske?”

Männen är alltså autografsamlare. I mitt stilla sinne blir jag lite överraskad, för jag trodde inte att sådana fanns längre. Jag trodde kanske att de dog ut någon gång kring 1970. Varför? Jag vet inte riktigt. Men för de här herrarna är det allvar. De börjar rabbla namn, mest på idrottsstjärnor. Börje Salming är tydligen lätt att få tag i – Björn Ferry är svårare. Men just i dag ryktas det om att Ferry ska komma till Sveriges Radio, och den ena gubben föreslår att de tillsammans ska pallra sig dit efter den här signeringen. Den andra gubben är tveksam. Det är ju fredag och bla-bla-bla… (Jag tolkar det som att han måste hinna till Systembolaget också.) Under de kanske trettio minuter som jag står där i kön fylls mitt huvud av alla dessa idrottsstjärnor de rapar upp och hur man får tag i deras autografer. Jag får också veta vilka fyra autografer den ene av gubbarna rankar högst. Den enda jag lägger på minnet är Towa Carson, kanske för att det var ett så egendomligt överraskande val. Wille Crafoord skriver som en kratta, men ritar snyggt. Viktig information. Herrarna upplyser också om att en annan samlare, Bengt S****, står mycket längre fram i kön – men ”resten är nog vanliga Svenssons”. Jaha. Autografsamlare är tydligen lite bättre, lite högre stående människor. Definitivt inga Svenssons.

Jag kommer på mig själv med att tycka att de är lite löjliga. Men så slår det mig att jag är precis lika löjlig själv. Ja, plötsligt går det upp för mig att jag har en ganska hyfsad mängd autografer själv därhemma. Och står jag inte just här och nu och väntar tålmodigt på att få ytterligare en? Skillnaden är kanske att jag inte är så intresserad av namnteckningar på papperslappar. Jag gillar signerade objekt. Skivor. Böcker. Och varför det? Tja, man får ju en mer omedelbar koppling till vem signaturen tillhör. En Umberto Eco-bok signerad av Umberto Eco är liksom mer intressant än en papperslapp med hans autograf. Man kan läsa och få utbyte av boken. Dessutom vet man att han har hållit i objektet, i det här fallet boken – och då uppstår någon märklig form av magi. I synnerhet om man som ägare av autografen hyser någon form av beundran för den som har skrivit den.

På senare tid har jag snöat in på böcker med dedikation eller enkel signering. Jag har upptäckt att det är en rolig och intressant, men ibland något kostsam hobby. Roligast är förstås att få en personlig dedikation och träffa författaren, men det är ganska skojigt annars också. Kanske i synnerhet när författaren har skrivit en dedikation till en annan känd person. Då vet man att de har stått i de personernas bibliotek – och lästs och tummats av dem. Jag har till exempel några böcker ur Per Anders Fogelströms kvarlåtenskap. Och några ur Lars Forssells. I det senare fallet kan jag låtsas att dedikationerna är skrivna till mig, eftersom vi delar samma förnamn. Väldigt praktiskt, men det kanske är att lura sig själv?

Lisa har fått en blomma av Pablo

Lisa har fått en blomma av Pablo

Ibland hittar man små gåtor också. Nyligen kom jag över en bok med dikter av nobelpristagaren Pablo Neruda i svensk tolkning av Sun Axelsson. Boken är tryckt 1961 och signerad av Neruda i Chile 1969. Hur gick det till? På något sätt har den färdats från Sverige till Chile och sedan tillbaka igen – för att hamna i min bokhylla. Kan namnet på dedikationsmottagaren, Lisa Mattsson, vara en ledtråd? Ja, jag tror det. Hon var ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet 1964-1981 och satt i riksdagen från 1959. Hon bör därför både ha haft anledning och möjlighet att besöka Chile 1969. Om det nu är den Lisa Mattsson som har ägt boken. Är signaturen äkta? Sådant är alltid svårt att veta, men en intressant detalj är att den är skriven med grön penna – och jag läser mig till att Pablo Neruda alltid skrev sina dikter för hand. Med grön penna.

Är det herr Reuterswärd?

Är det herr Reuterswärd?

Så sent som i dag hittade jag en bok av Stig Claesson dedicerad till Carl Fredrik. Något säger mig att det rör sig om konstnären Carl Fredrik Reuterswärd. De två var vänner och jag har sett andra Claesson-böcker med dedikation till Reuterswärd. Dock har de dedikationerna varit betydligt mer lekfulla och gamängaktiga, vilket möjligen skulle tala för att den karga inskriptionen är riktad till någon annan Carl Fredrik. Men så tänker jag ett varv till. Claesson har inte skrivit ”Stig Claesson”, vilket är det vanliga när han har signerat till ”vem som helst”. Han har skrivit ”SLAS”, vilket han oftast gjorde när han kände mottagaren. (Ibland skrev han ”Stig” eller ”Stickan” också.) Och det står inte ”från SLAS” utan ”from SLAS”. Och instoppat i boken, som bokmärke?, ligger en reklamlapp för hotellet Noga Hilton i Genève. Kanske pekar det då trots allt mot Reuterswärd, som i många år var bosatt i Lausanne i Schweiz.

Hur kände Birger Sjöberg yrkesinspektör Wieselgren?

Hur kände Birger Sjöberg yrkesinspektör Wieselgren?

Dedikationerna väcker frågor och sätter fantasin i rörelse. Vilken relation hade Birger Sjöberg till ”yrkesinspektören Wieselgren”? Varför har Cornelis Vreeswijk dedicerat en bok till ”skoldaghemmet i Tennsta”? Var han där och sjöng för dem? Vad gjorde Tomas Tranströmer hemma hos kompositören Ralph Lundsten 1986? (Boken är dedicerad till ”den gode värden”.) Kanske är det rent av så att den här gåtfullheten är värd mer än de personliga, men samtidigt opersonliga mötena öga mot öga med författare i bokhandeln?

Fick jag min John Cleese-bok signerad? Jodå. Han var brittiskt trevlig, yttrade några ord med ”stiff upper lip” och tog i hand. Jag vet inte riktigt hur det gick för gubbarna bakom mig, men jag hörde att den svenske bokförlagsrepresentanten som assisterade Cleese sa: ”Va? Vill du ha en autograf i pannan?”

Read Full Post »